Hafsfältets fortsatta historia

En av anledningarna till att experimentera med andra former av liv än det som stipuleras är att det finns en poäng i att lära sig leva själv. Lära sig om jorden, lära sig om växterna, hur fotosyntesen funkar, kretslopp blir till, näring skapas, hur saker och ting kan bli till med hjälp av sina egna händer. Vi människor har förlorat nåt urtidsligt i vårt organiserande, paketerande och syntetiserande av det som håller oss vid liv. Det finns inte längre nån koppling till jorden när allt som vi äter är kliniskt inslaget och köps i butik eller det som vi ikläder våra kroppar konsumeras i bulk. Sen går vi omkring i enormt uppbyggda betongkomplex kallade städer och tycker att det är livet, höjden av civilisationen, där allt är ytor och reflektioner. Det är just in time-lager, lean-produktion, tusen surrande buzzzz-ord som sprutar ut genom öronen. Allt ska effektiviseras, optimeras och entreprenöriseras för att krama varje sista ynka öre ur allting som är möjligt.

Sen händer alltid nånting. Det finns alltid jävligheter i världen och det påminns vi om varje dag. Män, för det är alltid män, terroriserar människor, befolkningar eller specifika grupper. Klimatet går åt helvete och ekonomin är en skrattspegel. Att förlita sig till det som är är också att låta det passera, att bifalla dess existens. Om vi vill nåt annat behöver vi visa det och bygga nåt annat, riva ner det ofunktionella och smula sönder det till damm med våra bara händer. Ingenting ändras av att göra ingenting.

Efter drömmarna om jord och 2020 följde 2021 och hafsfältets fortsatta experiment. Det började väl egentligen året innan när vitlök planterades på ett infall i november, och sen följde den där ideslumrande årstiden när allt som händer minskas till lilliputtaners storlek ungefär. I mars dog också min mamma så hela förra våren bar ett sorts grovmaskigt flor som fördimmade tillvaron.

Hannes fick en bredgrep i födelsedagspresent. Om det nu behövs några presenter så ska de väl i alla fall kunna användas till nåt bra.

Men lökar och frön känner ingen sorg. De behöver komma i jorden om det ska bli nånting att inmundiga för tvåbeningarna.

Efter vintern ser inte fältet så där vilt och galet ut längre, utan lite mer modest och klent. Att tukta och anbefalla det som kommer upp på alla möjliga sätt känns inte helt rätt. Många odlare köper plast eller flis eller nåt annat för att kontrollera vad som kommer upp och inte, men dit har vi lyckligtvis inte kommit än. Det känns bakvänt att tukta naturen så, precis som det som paketeras, organiseras och syntetiseras i övriga samhället. Visst finns det poänger att effektivisera för människor som inte har samma utrymme, men ofta handlar det om nåt annat. Det ska bli stort, snyggt och prydligt, eller nåt sånt mer eller mindre vagt.

Lärdomarna från året innan var ju som tidigare har konstaterats att det behövs mer näring och nån sorts täckning så att vi får mer tid till att cykla och dricka folköl. Rensa ogräs för att de pyttiga grönsakerna inte ska kvävas i konkurrensen är tidsödande och för jädra tråkigt. Som tur är är närmaste granne också en hästgård med allt vad det innebär. Ibland blir till exempel en ensilagebal dålig så att den annars behöver kasseras, och då är det ju mycket bättre att ta till vara på det. Det blir också mycket bajs över när en sisådär femtio hästar driver runt. Utmärkt.

Det finns givetvis reservationer gällande att använda djur endast för människors syften men det kräver en längre utläggning en annan gång. Tillräckligt just här är nog ett konstaterande att sådana resurser finns, så varför låta dem gå till spillo om de inte kommer av vår hand? Det mesta som odlas 2021 får alltså ett täcke av gammalt mögligt ensilage. Det är inte det hälsosammaste att arbeta med eftersom mögelsporerna kan leta sig ner i lungorna och därför krävs andningsmask eller annat skydd. Senare på säsongen slog Hannes även gräs för att täcka vissa grödor. Det är en helt ny typ av banbrytande och latmaskig odlingsteknik kallad meadow farming, det vill säga: Skit samma om det växer lite allt möjligt runt omkring, då kan du bara slå det med lie och täcka dina grödor! På så sätt får de både skydd och en långsamt utsipprande gröngödning. Det finns säkert nåt som inte är genialt i det resonemanget men det kan en såklart bortse från eller utvärdera längre fram.

Att använda det som finns i närheten kan sägas vara en sorts cirkulationstanke också. Om målet är att bli självförsörjande behöver tekniker och funktioner utarbetas där den yttre världen bara blir en utombördslig hägring eller spegelsal. Det låter högtravande, men det skadar inte att vara idealistisk även om det inte går hela vägen.

Det enda som inte täcktes med nånting alls var squashen eftersom den brakar på så i växandet och breder ut sig på ett sätt som konkurrerar ut det mesta. Dessutom var just den lilla squashplätten extrapreparerad med utbrunnet gödsel och lucker jord.

Näring under 2021 var till största del brunnet gammalt gödsel som hade legat på fältet i några år och som vi grävde upp och fraktade till hafsfältet medelst cykel och kärra. Dessutom vattnades några utvalda grödor med guldvatten några gånger. Återigen, nåt som finns och inte skadar att ta till vara på. I höstas fick vi en alldeles utomordentlig skithög att sprida ut med hjärtans lust till årets odlingar. Förhoppningsvis blir det lite mer schvung i det mesta då.

Att bo så långt ifrån allt det som händer där på hafsfältet är ganska frustrerande. Samtidigt blev mina möjligheter att lämna staden och hemmet alltför länge ännu mindre under 2021, så Hannes fick ta sig an väldigt mycket av det återkommande underhållet. Jag längtar till en framtid där jag kan stiga upp och släntra ut över fältet när andan faller på, men på samma gång är det svårt att önska för mycket eftersom livet alltid bjuder på sina krumelurer. Bäst att vara redo för att inte vara redo för nåt.

En sammanställning av hafsfältets grödor 2021:

  • En sort affärsköpt vitlök planterades och täcktes med ensilage. Den kom upp, växte på och skördades när blasten skrotade ihop och la sig ner. Vitlökarna var då små i storleken och hade inte vuxit så mycket som de brukar.
  • Gul lök köptes, planterades och täcktes. Likt vitlöken skördades den när blasten gav upp och likt vitlöken var lökarna små i storleken.
  • Två sorters småtomater växte upp väldigt sent i växthuset eftersom det länge var för kallt om nätterna. Jag vill minnas att de inte kom upp förrän i maj. Sen planterade vi ut dem sent och eventuellt blev det lite för lite vatten väl ute. De täcktes som allt annat. De flesta tomater som faktiskt utvecklades blev bruna och fula, kanske nån sorts svampangrepp? Plantorna ganska glesa och ruffiga.
  • Två sorters potät sattes från fjolårets skörd och resultatet blev en stor förbättring. Inga fula fläckar, men fortfarande lite små i storleken kanske.
  • Bondböna samplanterades med potäterna, direkt i jorden. De kom upp under jublande former, men sen hände inte så mycket mer. De verkade trötta på livet, saknade nog både näring och vatten. De bönskidor som utvecklades blev nästan svarta och innehållslösa. Sen vittrade allt bort.
  • Broccoli förodlades och skolades om två gånger innan utplantering. Därefter täcktes de med slaget gräs och slogs in i en gardin för att skydda mot sugna djur. För första gången kom de spanska skogssniglarna och flockades i utkanterna av kålodlingarna. Det blev ändå en del broccoli i slutet av säsongen, även om det först såg mörkt ut.
  • Vitkål följde samma rutin som broccolin, med förodling i växthus, två omskolningar och sen utplantering under gardinen. De växte på sig lite långsamt under sommaren men tog sen mer fart. De fina rådjuren listade dock ut gardinens uv-ljusförsvagning och kunde i slutet av säsongen trycka in sina nosar och smaska runt en del innan skörd. Det blev en surburk i alla fall.
  • Morot direktsåddes i en upphöjd fåra och täcktes delvis med slaget gräs. Sorten var kort och knubbig, och det känns som en bra kompromiss i lerjord. Eventuellt skulle jorden kunna luckras mer så att de får mer utrymme att växa. Flera individer lämnades kvar i landet över vintern som ett experiment och jag inväntar besked om hur det gick.
  • Squashen förodlades och omskolades innan utplantering. Fyra (?) sorter blev det, varav två var från Hannes kära moster Anja som har en fantastisk gård uppe i Dalarna. Squash visade sig vara det som trivdes bäst och vi åt squash till allting och i en massa olika former.

Om jag ska försöka mejsla fram ur minnet hur det såg ut med placeringen på hafsfältet så var det ungefär så här.

Det är väl det som finns att säga om hafsfältet 2021. Det som fortfarande finns kvar att äta och som vi inte har köpt ett uns av sen skörden är potät, lök och vitlök. I framtiden är givetvis tanken att inte köpa gullökar för plantering, utan att driva upp från frö och ordna det själva. Detsamma med de flesta frön. Just nu är vi dock för lata och har för mycket annat att syssla med. Det gäller att sprida gracerna en del och prioritera där det behövs så att livet inte blir övermäktigt.

Det viktigaste jag tar med mig från 2021 till i år är:

  • ännu mer näring
  • ännu mer täckning.

Det ska kännas galet mycket, och också då är det läge att skyffla på lite till. Mer skit, mer meadow farming, mer jävlar anamma. Och mer fika, folköl och cykling.

Paus i stigbygge, 22 mars 2021. Det behövs alltid mer pauser för fika, fina människor och en varm hand att hålla i sin när allt känns som ett suddigt och sorgligt töcken.
Publicerat av JJ

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *