Kategorier: Odla
Inlägg publicerat

Potatisåret 2025

Då var den sista potatisen upptagen och inlastad i källare. Dags att sammanfatta potatisåret.

Nån sa att potatis blir ful om det är mycket onedbrutet biologiskt material i jorden. Det hade ju vi! Och dessutom ful potatis, som behöver skalas ordentligt innan kokning. Drömmen om finare potatis började spira, och den 2:a december ägnade jag fyra timmar åt att bredgrepa och kamma jorden på kvickrotsrötter och dylikt.

2 dec 2024. Jag tog ingen bild, men så här såg det ut på Strava. Tänk om fler smutsiga lycrahippies som vill avskaffa pengarna, lönearbetet, tillväxtekonomin och den härskarinställning som gör att vi förfar med den levande naturen som ett dött maskineri hängde på Strava istället för Instagram. Det vore väl kul.

Arbetet med utrotningen fortsatte den 9:e, med tre timmar bredgrep och kamning. Men sen frös väl jorden för vintern och vi kunde ”tyvärr” inte arbeta förrän på våren igen.

9 dec 2024

Så den 2:a april kammades resterande del av potatisplätten någorlunda fri från levande biologiskt material. I alla fall från kvickrot. Sen täckning med dumpstrat mögligt ensilage. Jag höll på i fyra timmar och en halv.

2 april
2 april
2 april, potatisplätten bortanför skottkärran. Täckt och klar.

Vi brukar ju arbeta på första maj och sätta potatisen, som en protest mot att arbetarrörelsen inte försöker avskaffa lönearbetet, men så nämnde Inger att det är bättre att sätta tidigare. Då hinner potatisen eventuellt bli mer färdigväxt innan den får bladmögel och vi kan kapa blasten i hopp om att det ska stoppa röta och inte smitta tomaterna lika mycket (men oklart om det stämmer eller är ockulta ceremonier). Så vi satte potatisen den 16-17 april, 4,5 timmar totalt, gånger två för vi var två. Och täckte igen.

16 april
16 april
16 april
16 april
16 april

Under sommaren gjorde vi typ inget med potatisen, förutom att börja äta av den.

6 juli

Vi kupade inte ens genom att kratta upp täckmaterial från gångarna som vi brukar. Delvis för att vi inte hade något täckmaterial i flera gångar. För vi orkade väl inte fixa det. Men den 11:e augusti kapade jag lite blast som jag tyckte hade bladmögel. Och den andra september kapade jag resten.

11 augusti
2 september

I slutet av oktober togs första sorten, connect, upp. Rekordskörd, en full trälåda på en rad. Tidigare rekordskörden 2022 var det en full låda på nästan dubbelt så långa rader. Det tog tre timmar att ta upp och en timme att köra flera vändor till den lånade källaren med kärran. Det såg ut att bli väldigt mycket potatis i år.

22 oktober
22 oktober, jag kunde inte lyfta en full trälåda själv, så jag fick köra halvfulla lådor till källaren och sammanföra dem när de väl stod på plats.

Men sen var det asterixens tur, och den hade möss eller sorkar ätit en hel del på, och det var mycket mer gröna knölar. Det blev bara en tredjedels trälåda per rad, efter fulingarna var bortsorterade. Det tog fem timmar totalt för att skörda asterix, sortera, köra till källaren, kompostera fulingarna och logistik kring det.

23 oktober
9 november
9 november
9 november, 300 kilo i källaren åtminstone.

Så, 300 kilo, plus kanske tjugo kilo som var extra fina som vi ska ha som sättpotatis för att se om extra fina sättpotatisar ger finare potatisar. Och sen åt vi upp en hel rad under sommar och tidig höst, som vi skördade allt eftersom. Så vi säger 350 kilo.

Jag tror att asterix blev sämre för att det var sämre täckt där. Speciellt gångarna. Det torkade ut raderna från sidorna, och det blev kanske en alldeles för mysig miljö för djuren. Planen för nästa år är att täcka tjockt. Även gångarna. Där det var fuktigt under täckmaterialet hade inte djuren varit, och där var det även mycket bättre skörd, troligtvis för att potatisen haft större tillgång till vatten där.

Det där om att det skulle bli mindre fulheter med mindre biologiskt material i jorden vet vi inte riktigt om det stämmer. Kanske lite. Det blev mycket skorv men i alla fall mindre maskhål. Men J läste nån som menade att skorv är ett tecken på en hälsosam och levande jord. Och jag tror jag läst nåt om att potatis med skorv blir mer näringsrik. Nu vill jag aldrig läsa nåt om skorv igen, för den informationen, sann eller ej, passar oss bra.

Eftersom vi loggat allt potatisarbete på Strava i år blev det lätt att räkna ihop den totala arbetstiden. Vi ägnade c:a 30 timmar totalt åt potatisen. Det är 150 kr i timmen om potatis kostar 13 kr/kg.

Men vi odlar ju inte för att tjäna pengar, utan för att slippa tjäna pengar.

Kategorier: Hafs
Inlägg publicerat

Potät, dag 2

Mycket sämre asterix-år, en tredjedel av connect-resultatet (som iofs var rekordmängd per rad). Det brukar vara ganska lika mellan sorterna. Måste gå till bildarkivet och studera vad som var skillnaden på raderna. Vi har mer än tillräckligt med potatis ändå, men vi kanske inte kan föda så många andra om det blir krig.

Många musätna, gröna och kasserade asterixer till höger:

Kategorier: Hafs
Inlägg publicerat

Potät

Tre timmar tog det att ta upp nästan hälften av potatisen, all årets connect. Gissar kanske 200 kg. Mycket skorv, men nästan ingen röta och inte så mycket maskhål som förra året. Stora knölar, så inget större bekymmer med skorven, eftersom stora knölar går snabbt att skala. En rad fyllde en låda till kanten.

Diverse djur gillar potatisen, och det är väl att betrakta som en slags skatt vi betalar för att vi ockuperat marken. En snigel som borrat sig in:

Gråsuggor:

Mus (?):

Och jädrar vilka stora snigelägg tänkte jag, men det var nån (en mus va?) som samlat gula ärtor.

En annan samling av gula ärtor under potatisens täckmaterial, som grott. Undrar om musen gjorde ett misstag, eller om hen är nån slags rawfood-hippie.

Jag orkade inte lyfta lådorna när de var fyllda ända upp, så för att få upp dem på kärran fick jag ösa över hälften i en andra låda tillfälligt. Att lyfta över halvfyllda lådor på flaket är ändå för tungt, men jag jag kommit på att jag kan ställa ner lådan på kärrans kant, sen gå ”in” i kärran och lyfta ner lådan på ”flaket”.

Kategorier: Odla
Inlägg publicerat

Saker växer igen

Jag gillar verkligen, verkligen, inte odling. Ibland är det roligt, oftast är det jobbigt. Jag odlar inte för att det roar mig, utan för att det är rätt. Det är moraliskt rätt (på samma sätt som det är rätt att diska sin egen disk), rätt strategi för att ersätta kapitalismen med ett nytt system utan pengar och varor, rätt väg för att slippa lönearbeta så mycket i den själsdödande samhällsapparaten. Jag känner mig ofta missförstådd som någon som ”är intresserad” av odling. Jag är lika ointresserad av att odla som jag är av att diska! Om du förstår vad det betyder förstår du ganska mycket. För de flesta verkar det vara syntax error. ”Men varför odlar han då?” Det är en så torftig idé om vad som gör livet värt att hålla på med, som den liberala ideologin lurat på oss.

I år har vi lagt mer energi än vanligt på odlingarna i hopp om att en gång för alla få övertaget över ogräset, så att det blir mindre arbete i framtiden. Nästan alla 500 kvadratmeter har vi bredgrepat och kammat i jakt på kvickrot-, maskros- och revfingerörtrötter. Nu är jag trött på alltihopa, men aldrig har det känts mer rätt. Att producera sin egen mat utanför marknaden är så himla radikalt att det är svårt att förstå att de inte förbjudit det ännu. Det är ett ekonomiskt våld riktat rakt mot kapitalismens hjärta. Det försvagar och suger livet ur pengamarknaden samtidigt som det stärker den utomkapitalistiska ekonomin. För varje gång du slår hackan i jorden slår du två slag mot systemet.

Hursom. Idag har jag befriat gulärten, gråärten, gotlandslinserna och de gröna linserna från ogräs.

Nu ser det mycket bättre ut.

63 nakenfrö-, 4 mysk- och 2 jättepumpaplantor planterades ut igår. De verkar ha överlevt.

Det vore så fint om vi kunde få egna linser i år. Förra året försökte vi samodla med bovete, men bovetet kvävde linserna helt. I år står linserna själva.

Potatisen börjar komma upp genom sitt tjocka täcke. Varje år tänker jag att nä fy i år kanske de ruttnat bort eller inte tar sig upp, men varje år kommer ungefär alla upp. Hoppas det blir så i år med. Men trots utrotningen har det börjat komma ogräs i gångarna.

Gula löken är utplanterad och lite blek, men det var den förra året också, så det är nog ingen fara.

Vitlöken ser okej ut, i alla fall ”Sabadrome”. ”Cledor” är vi inte imponerade av, men den får en chans till.

Bönorna ser så jädra bra ut i år. J har funnit upp en ny design på bönstöd, trebenta och ihopsatta med ståltråd i toppen.

Det verkar inte komma några sötlupiner alls. Vi köpte en påse som väl var till för konsumtion, inte utsäde, det kanske är felet. Eller så bygger det på att en köper några särskilda bakterier.

Men det verkar finnas hopp om röbetter, om det inte bara är svinmålla. Men det tror jag inte.

En annan sak som känns mer rätt än nånsin är att blogga på det riktiga internet.

/Rymmargrisen

Kategorier: Lagra Odla
Inlägg publicerat

Potatisåret 2023

Det förra potatisåret blev lyckat. Stora fina potatisar utan skorv och andra fulheter. Ett halvt ton totalt, och vi lyckades inte äta upp eller skänka bort allt. Nu skulle vi upprepa bravaden.

I år satte vi en tredjedel av potatisen i de gamla squashbäddarna och två tredjedelar på mark som vi odlade senast 2020, också med potatis, som då blev liten och ful.

Squashbäddarna bredgrepades den 17 april.

Det var en dröm att grepa den mullrika squashjorden. Kanske var det helt onödigt, kanske rent av skadligt, men det kändes bra att bearbeta jorden lite. I bäddarna hittade vi allt möjligt som kommit med hästgödseln. Ett par underbyxor t ex.

Vi slog fjolårsgräs och krattade ihop som täckmaterial. Mycket gick att kratta ihop utan att ens slå av det först. Men det är ett tungt arbete som jag fantiserade om att vi ska göra redan på hösten i år, så att täckmaterialet ligger redo nästa år. Vi får se hur det går med den saken.

Den vilande tvåtredjedelsmarken bredgrepade vi upp och vände tuvorna uppochned (längst ned på bilden nedan). Jättetungt arbete. Squashbäddarna täcktes den 19 april.

Det måste varit den dagen som Lantmäteriet fotade oss. En liten vit prick som slår fjolårsgräs i en fyrkant till vänster, Hannes. En svart skugga som kör gödselkärra till de hästskoformade bönbäddarna, Jannicke.

Den 27 april blandades den uppbökade tunga lerjorden på nedre delen av potatisåkern med hästgödsel, på samma sätt som förra året, med förhoppning om samma goda resultat.

1 maj demonstrerade vi. Mot det som Wägner identifierade som härskarinställningen, att mänskligheten förfar med den levande naturen som ett dött maskineri. Och mot det som Marx kallade den vetenskapliga socialismen, den naiva fantasin om att samhällsomvandlingen kan ske i olika långsökta steg och faser och den passiviserande idén att det aldrig är rätt tid att göra rätt. Att vi ska vänta på att ett manligt geni ska sitta på sin kammare och tänka och skicka ett meddelande när det är rätt läge att göra nåt åt allt. Istället demonstrerade vi för den utopiska socialismen. Även om världen går under imorgon så sätter vi potätjävlarna.

Potatisen sattes alltså då. Connect och asterix i varannan rad ungefär. Utsäde från förra årets skörd. Gratis potatis! Täckmaterialet flyttades åt sidan, en fåra drogs med den trekantiga kultivatorhackan, knölarna lades ner, täcktes för och täckmaterialet lades på igen. Men vi orkade inte täcka alla rader. Ett par rader längst ner låg otäckt otäckta i ett par veckor. Svinmålla fick en väldig fart där och raderna blev gröna (se nedan).

Men den 27 april kom räddningen för de nakna raderna, en möglig ensilagebal dumpstrades med hjälp av storkärran.

Det var en torr försommar. J dansade en regndans på kakberget i mitten av juni.

Den 27 juni var det kupning. Täckmaterialet i gångarna krattades upp mot potatisblasten.

Så här såg potatisen ut den 1 juli, när vi åkte på cykelsemester. Rejäl blast i de gamla squashbäddarna. Ynklig blast där nere på den nyuppbökade jorden som inte odlats på tre år.

Så här såg det ut när vi kom hem från cyklingen, den 23 juli. Nu hade all blast tagit sig ordentligt.

Augusti var blöt och plantorna fick bladmögel. Vi kapade blasten med brödkniv den 30:e och slängde den på eldningshögen.

Under blasten växte små lustiga svampar.

Vi skördade för direktkonsumtion under sommar och sensommar i en rad på mitten längst ner. Där blev det skorv och maskhål. Mycket av potatisen försvann i skalningen, men det var bra storlek på knölarna. Stora skorviga potatisar går ganska snabbt att skala, men det kommer nån gräns när knölarna blir små och fula, så att skaltiden blir alldeles för lång i förhållande till resultatet.

23 oktober hämtade vi all överbliven potatis från 2022 från jordkällaren en kilometer bort och lade som gödsel på en bädd till nästa år, där det kanske ska vara lök då. Vi städade även ur en annan källare som vi ska testa i år. Den förra jordkällaren var för kall på vintern och blev snabbt för varm på våren. Nu ska vi prova en källare som är varmare. Men förhoppningsvis inte för varm.

28 oktober tog vi upp potatisen.

Och sen cyklade vi sju lass, cirka 250-300 kg, till den nya källaren.

Det blev en stor skörd i år igen alltså, med tanke på att vi hade färre rader och kasserade mängder av fula knölar på nedre tvåtredjedelen av fältet. Men i squashraderna blev potatisen fin. Kanske inte som förra året, men ändå, fin.

Bra att få bekräftelse på det vi lärde oss första året. Potatis blir ful på nyuppbruten mark. Oavsett om det är med traktor och plog eller bredgrep. Oavsett om en gödslar mycket eller lite. Det känns nästan som att vi lärt oss nåt på riktigt, som att det går att dra en slutsats som inte är en sån där influerargissning.

I år hoppas vi få mer hjälp med att äta upp potatisen också. Och att den inte står för varmt.

Kategorier: Leva Odla
Inlägg publicerat

Att lämna allt vind för våg och dra – ett experiment

Vi rör oss på cyklarna genom ett kargt landskap något under trädgränsen i Innlandet fylke i Norge. Molnen tornar upp sig västerut, mörkt blågrå sockervadd möter bergsmassiven framför oss och smetas ihop i ett mörker. Regnet hänger som järtecken i luften. Under cykeldäcken knastrar gruset – inte en mänskosjäl så långt ögat kan nå längs den slingrande vägen som oundvikligt slukas av ovädret.

Det är den elfte cykeldagen och planen är att fortsätta lika många till. Drygt tre veckor borta från Skogshavet, odlingarna och allt vad det innebär. Ingen som vattnar hafsfältet, ingen som pillar, fixar, ordnar med grödorna.

Då

Fyra dagar innan vi far iväg, den 27 juni, kupar Hannes potatisen genom att kratta upp täckmaterial mot plantorna, och jag passar på att ta några bilder för att kunna se hur annorlunda allt ter sig när vi kommer tillbaka.

Blåärtsdom bredvid potatisraderna, och de av lökbökaren tillredda lökraderna framför utplanterade tomater.

Tomatraderna, och till vänster om dem squash och nakenfröpumpa.

I växthuset står endast fyra luffaplantor i år, eller svampgurka, och så en ledsen limequat som tröttnade på det mörka inomhuslivet i vagnen i vintras.

Det finns ingen vettig vattentillförselsmöjlighet till fältet än, så planen i år har varit att det som planteras ut ska klara en helvetessommar utan vattning. Ingen av oss vill tjudras fast i havet heller, gå och småplocka mellan raderna och hålla på. Det känns inte mer livsuppfyllande att dadda plantorna säsongen igenom. Får de bara rätt förutsättningar så klarar de det där bäst själva, förhoppningsvis. Vi har grundlagt genom att bredgrepa, tillföra gödsel och täcka, täcka, täcka.

Det är som ett experiment att lämna allt vind för våg. Hur mycket kan en skita i allt egentligen?

Nu

Det är tisdag, tror jag. Nätterna blir mörkare igen och vi har varit hemma en dryg vecka. De säger att det ska regna men när regntidpunkten väl är nådd så flyttas det fram igen. Små droppar ibland. En kort skur. Dimma på morgonen.

Min utsikt när jag vaknar är gammeldansk och müsli. Porslin och den odiskade degbunken.

Där nere stökar Hannes med frukostbestyr, fixar gröt kokar vatten plockar fram. Jag skulle kunna ligga här och lyssna på frukostfixarljuden en halv evighet. Eller i alla fall tills frukosten är klar.

Upp till halvsittande så kan jag kika ut genom fönstret bakom mig, det lilla okittade som har blivit som en spindeltrådssarkofag mellan glasen.

Grönt. Hafsgrönt. Där står bredgrepen och skottkärran lutade mot sågbocken. Rishögen längre ut som legat där ett år eller så nu. Solpanelerna skymtar fram till höger. Fältet.

Men först gröten.

Min skål, min sked. Fjolårsblåbär från plastburk och B12. P1 i bakgrunden. Nåt om koranbränningar på ekot igen, eller var det igår?

Vid fönstret ligger det skatter. Jordens innanmäte i form av stenar från olika platser jag cyklat eller äventyrat till, minnen från det som var. Småtomater på mogning. Augustins kikare.

På fötterna de där strumporna jag köpte innan cyklingen på Island för tretton år sen.

Nu får du följa med ut och se vad som har hänt med utomhuset medan vi var borta.

Det lever saker i växthuset endast tack vare att Lena har hjälpt till att vattna var tredje dag. Utan henne hade det inte blivit någon luffa alls i år eftersom de behöver så höga temperaturer för att sätta frukt. Ovärderligt med hjälp från nästgårds.

Men det lever också otroligt mycket bakom växthuset där de två komposterna står, en vilande och en i bruk. Nässlor, squash, tistlar, tomat och potatis bildar en djungel så att villådan knappt syns. Squashen som växer i den är snart ätklar.

Vi kikar in i huset.

Svampgurka. Alldeles livs levande. Det måste vara ren nybörjartur att ens få några frukter. Och limequaten har buskat till sig ordentligt.

Växthusskatter

Utanför växthuset ligger odlingsrelaterade saker som inte används under en presenning i väntan på bygge av nån sorts förvaringsbod. Krukor, pluggbrätten, dukar. De kommer säkert få ligga där i ett år till.

Nån har lagt en kompostpotatis uppepå.

Dags för hafsfältet.

När jag närmar mig staketet träffar jag en rymling. En nakenfröpumpestängel har lyckats lirka sig igenom sexkantsnätet. Lika bra kanske, det ser lite trångt ut på andra sidan.

Innanför staketet ser det ut så här.

Alla tomater åkte ut på friland i år. Många har buskat till sig rejält, en del är riktigt taniga eller ickeexisterande och några har frukt som snart är mogen. Dagen efter vi kom hem började jag pilla in stänglar i tomatburarna igen och rycka lite ogräs som växte intill plantorna.

Löken samexisterar med lite allt möjligt som jag inte känner vid namn än. Den där klibbiga som breder ut sig, rankklättraren, olika sorters gräs och så svinmålla förstås. Tänk att det blir lite lök ändå. De små liven som bökades upp och återplanterades upp till fem gånger om när de bara var som taniga spröt. Men av morötterna och mangolden som samplanterades med dem finns intet.

Potatishavet. Nakenfröpumpehavet. Och nakenfröpumpa!

Squash i olika former, storlekar och färger. Hafsfältets pålitligaste. Och en vitlökssort börjar lägga sig ner och är dags att skörda.

Blåärten har torkat. De får hänga kvar tills nån ids plocka av dem. Nästa år behövs mer ärter, mer bönor. Mycket mer.

Så ser det ut nu, fältet. Från nåt glest och prövande till mer djungligt och prunkande på fyra veckor, utan vår inblandning i form av vattning eller annat. Skönt att det går att vara en hafsig självhushållare som inte sitter ihop med jorden, som också kan lufsa ut lite i utbygdsmarkerna. För att till slut inse att det är skönast hemma.

Senare på dagen cyklar vi iväg för att hälsa på Frida och hennes odlingar. I utkanten av Skogshavet har en ek slutligen gett upp och lagt sig över stigen.

Den får ligga där ett tag till. Allt inom sin tid.

Efter nu

I efternuet är det söndag. Så lång tid har det tagit att skriva och fixa klart det här eftersom jag är som en spansk skogssnigel som bara slemmar fram i ultrarapid och för att det nästan alltid händer andra saker: Cykla till min förra stad för att ta hand om sjukt barn en dag, cykla till närorten och handla basvaror en dag. Såga upp tolv träunderlägg från en gammal sälgstam på sågverket till lillebrors bröllop, få besök av storebror som hämtar upp de tolv träunderläggen. Ett annat besök från en av H:s barndomsvänner. Och så tolv mil gruscykling runt en sjö en annan dag.

Regnet faller mot vagnens tak och de torra blåärterna ligger skördade i en burk på köksbänken. Inomhuset är fyllt av vitlök – lukten har hittat in i alla vrår, och på väggen bredvid dörren hänger en meterlång fläta på tork.

Saker händer snabbt. Och svindlande långsamt. Vid fönstret står de utrangerade dahliorna vi fick från Frida i Hannes mormors gamla kopp som tekulorna skulle läggas i. Den stod nästan alltid på bordet. Och nu står den här.

Kategorier: Odla
Inlägg publicerat

Potatisåret 2022

18 och 21 april – Bredgrepning och ogräsrensning. Den bortsorterade (o-) växtligheten lades i gångarna.

22 april – Gödsling, cirka fem skottkärror hästgödsel per rad (15-20 meter).

Gammalt löst material och ogräs krattades upp på de gödslade raderna.

När kvällen kom såg det ut så här:

4 maj – Sättning. En fåra drogs upp med en… trekantig kultivatorhacka? (Eller är det en Flohacka? Fyllhammare? Gångskyffel? Krafse? Murslev?)

Potatis lades i fåran och jord krattades över.

11 maj – Täckning av hälften av gångarna med gamla mögliga ensilagebalar och dylikt.

23 maj – Ängen slogs med lie och krattades grundligt så att även gammalt material (fjolårsgräs, eklöv och halvförmultnat bös och fnyk) kom med. Materialet åkte skottkärra till odlingen och användes för att täcka resterande gångar.

Den bästa bilden på den färdigtäckta potatisåkern:

23 juni – Kupning genom att materialet i gångarna krattades in mot plantorna.

10 juli – Potatisen blommar.

24 augusti – En potatis som skördades för direktkonsumtion var så stor att den hade börjat spricka inuti. Då blev vi rädda och kapade blasten med brödkniv.

9 september – Två rader skördades. Mycket mer än vi trodde, fler lådor behövde byggas.

En liten kopparödla tvångsförflyttades.

22 och 23 september – Resterande sex rader skördades. En grävde med spade, den andra med händerna.

Lådorna kördes till den lånade, nystädade och nyskurade jordkällaren en dryg kilometer bort.

Några saker:

  • Det blev c:a 500 kg potatis av åtta rader, mellan 15-20 meter långa. Fem rader asterix fyllde fem lådor. Tre rader connect fyllde tre lådor.
  • Böset från under eken verkar inte ha hämmat knölarnas tillväxt.
  • Hästgödseln gjorde stor skillnad. Både blasten och knölarna växte mycket mer än under de två föregående potatisåren.
  • Potatisarna blev jättestora, en slumpvis utvald jätte vägde 550 gram. De blev också finare på ytan, även om vissa var fula och skorviga.
  • En del potatisar blev gröna. För att undvika det behövs mer täckmaterial i gångarna som kan kupas upp mot plantorna. Det var färre gröna där det var mer täckmaterial.
  • Det verkar inte ha blivit mindre skörd från de rader där sättpotatisarna var små.
  • Det blev rätt så breda gångar i år, helt ogenomtänkt. Raderna var 110-120 cm centrum-centrum. Bredgrepen grepar c:a 45 cm breda fåror, så gångarna är ungefär 70 cm breda. Det var skönt att ha plats för att arbeta i landet, men det krävdes mycket material och jobb för att täcka. Å andra sidan behövs det ju mycket material för kupningen.
  • Vi vattnade ingenting. Eller, kanske en gång med kanna på våren under någon torrperiod.
Kategorier: Odla
Inlägg publicerat

Hafsfältets fortsatta historia

En av anledningarna till att experimentera med andra former av liv än det som stipuleras är att det finns en poäng i att lära sig leva själv. Lära sig om jorden, lära sig om växterna, hur fotosyntesen funkar, kretslopp blir till, näring skapas, hur saker och ting kan bli till med hjälp av sina egna händer. Vi människor har förlorat nåt urtidsligt i vårt organiserande, paketerande och syntetiserande av det som håller oss vid liv. Det finns inte längre nån koppling till jorden när allt som vi äter är kliniskt inslaget och köps i butik eller det som vi ikläder våra kroppar konsumeras i bulk. Sen går vi omkring i enormt uppbyggda betongkomplex kallade städer och tycker att det är livet, höjden av civilisationen, där allt är ytor och reflektioner. Det är just in time-lager, lean-produktion, tusen surrande buzzzz-ord som sprutar ut genom öronen. Allt ska effektiviseras, optimeras och entreprenöriseras för att krama varje sista ynka öre ur allting som är möjligt.

Sen händer alltid nånting. Det finns alltid jävligheter i världen och det påminns vi om varje dag. Män, för det är alltid män, terroriserar människor, befolkningar eller specifika grupper. Klimatet går åt helvete och ekonomin är en skrattspegel. Att förlita sig till det som är är också att låta det passera, att bifalla dess existens. Om vi vill nåt annat behöver vi visa det och bygga nåt annat, riva ner det ofunktionella och smula sönder det till damm med våra bara händer. Ingenting ändras av att göra ingenting.

Efter drömmarna om jord och 2020 följde 2021 och hafsfältets fortsatta experiment. Det började väl egentligen året innan när vitlök planterades på ett infall i november, och sen följde den där ideslumrande årstiden när allt som händer minskas till lilliputtaners storlek ungefär. I mars dog också min mamma så hela förra våren bar ett sorts grovmaskigt flor som fördimmade tillvaron.

Hannes fick en bredgrep i födelsedagspresent. Om det nu behövs några presenter så ska de väl i alla fall kunna användas till nåt bra.

Men lökar och frön känner ingen sorg. De behöver komma i jorden om det ska bli nånting att inmundiga för tvåbeningarna.

Efter vintern ser inte fältet så där vilt och galet ut längre, utan lite mer modest och klent. Att tukta och anbefalla det som kommer upp på alla möjliga sätt känns inte helt rätt. Många odlare köper plast eller flis eller nåt annat för att kontrollera vad som kommer upp och inte, men dit har vi lyckligtvis inte kommit än. Det känns bakvänt att tukta naturen så, precis som det som paketeras, organiseras och syntetiseras i övriga samhället. Visst finns det poänger att effektivisera för människor som inte har samma utrymme, men ofta handlar det om nåt annat. Det ska bli stort, snyggt och prydligt, eller nåt sånt mer eller mindre vagt.

Snörrät gullöksrad och täckning av lök med hjälp av storcykelkärran.

Lärdomarna från året innan var ju som tidigare har konstaterats att det behövs mer näring och nån sorts täckning så att vi får mer tid till att cykla och dricka folköl. Rensa ogräs för att de pyttiga grönsakerna inte ska kvävas i konkurrensen är tidsödande och för jädra tråkigt. Som tur är är närmaste granne också en hästgård med allt vad det innebär. Ibland blir till exempel en ensilagebal dålig så att den annars behöver kasseras, och då är det ju mycket bättre att ta till vara på det. Det blir också mycket bajs över när en sisådär femtio hästar driver runt. Utmärkt.

Alla plantor är så gulliga och liksom obestridliga när de kommer upp. Det är dumt att förmänskliga växter, men det finns nåt djupt vördnadsfullt och kompromisslöst i fröernas växtkraft. Här i form av broccoli.

Det finns givetvis reservationer gällande att använda djur endast för människors syften men det kräver en längre utläggning en annan gång. Tillräckligt just här är nog ett konstaterande att sådana resurser finns, så varför låta dem gå till spillo om de inte kommer av vår hand? Det mesta som odlas 2021 får alltså ett täcke av gammalt mögligt ensilage. Det är inte det hälsosammaste att arbeta med eftersom mögelsporerna kan leta sig ner i lungorna och därför krävs andningsmask eller annat skydd. Senare på säsongen slog Hannes även gräs för att täcka vissa grödor. Det är en helt ny typ av banbrytande och latmaskig odlingsteknik kallad meadow farming, det vill säga: Skit samma om det växer lite allt möjligt runt omkring, då kan du bara slå det med lie och täcka dina grödor! På så sätt får de både skydd och en långsamt utsipprande gröngödning. Det finns säkert nåt som inte är genialt i det resonemanget men det kan en såklart bortse från eller utvärdera längre fram.

Löken täckt av ensilage kommer upp och samsas med bland annat maskros och kvickrot. När broccolin planteras täcks den på samma gång av nyslaget gräs.

Att använda det som finns i närheten kan sägas vara en sorts cirkulationstanke också. Om målet är att bli självförsörjande behöver tekniker och funktioner utarbetas där den yttre världen bara blir en utombördslig hägring eller spegelsal. Det låter högtravande, men det skadar inte att vara idealistisk även om det inte går hela vägen.

Det enda som inte täcktes med nånting alls var squashen eftersom den brakar på så i växandet och breder ut sig på ett sätt som konkurrerar ut det mesta. Dessutom var just den lilla squashplätten extrapreparerad med utbrunnet gödsel och lucker jord.

De nyligen utplanterade squashplantorna blev ganska snart stora svävande paraplyer som hindrade annat att växa upp.

Näring under 2021 var till största del brunnet gammalt gödsel som hade legat på fältet i några år och som vi grävde upp och fraktade till hafsfältet medelst cykel och kärra. Dessutom vattnades några utvalda grödor med guldvatten några gånger. Återigen, nåt som finns och inte skadar att ta till vara på. I höstas fick vi en alldeles utomordentlig skithög att sprida ut med hjärtans lust till årets odlingar. Förhoppningsvis blir det lite mer schvung i det mesta då.

Att bo så långt ifrån allt det som händer där på hafsfältet är ganska frustrerande. Samtidigt blev mina möjligheter att lämna staden och hemmet alltför länge ännu mindre under 2021, så Hannes fick ta sig an väldigt mycket av det återkommande underhållet. Jag längtar till en framtid där jag kan stiga upp och släntra ut över fältet när andan faller på, men på samma gång är det svårt att önska för mycket eftersom livet alltid bjuder på sina krumelurer. Bäst att vara redo för att inte vara redo för nåt.

Squashexpressen färdades till cykel från Skogshavet till den larmande staden flera gånger, med allt möjligt matnyttigt.

En sammanställning av hafsfältets grödor 2021:

  • En sort affärsköpt vitlök planterades och täcktes med ensilage. Den kom upp, växte på och skördades när blasten skrotade ihop och la sig ner. Vitlökarna var då små i storleken och hade inte vuxit så mycket som de brukar.
  • Gul lök köptes, planterades och täcktes. Likt vitlöken skördades den när blasten gav upp och likt vitlöken var lökarna små i storleken.
  • Två sorters småtomater växte upp väldigt sent i växthuset eftersom det länge var för kallt om nätterna. Jag vill minnas att de inte kom upp förrän i maj. Sen planterade vi ut dem sent och eventuellt blev det lite för lite vatten väl ute. De täcktes som allt annat. De flesta tomater som faktiskt utvecklades blev bruna och fula, kanske nån sorts svampangrepp? Plantorna ganska glesa och ruffiga.
  • Två sorters potät sattes från fjolårets skörd och resultatet blev en stor förbättring. Inga fula fläckar, men fortfarande lite små i storleken kanske.
  • Bondböna samplanterades med potäterna, direkt i jorden. De kom upp under jublande former, men sen hände inte så mycket mer. De verkade trötta på livet, saknade nog både näring och vatten. De bönskidor som utvecklades blev nästan svarta och innehållslösa. Sen vittrade allt bort.
  • Broccoli förodlades och skolades om två gånger innan utplantering. Därefter täcktes de med slaget gräs och slogs in i en gardin för att skydda mot sugna djur. För första gången kom de spanska skogssniglarna och flockades i utkanterna av kålodlingarna. Det blev ändå en del broccoli i slutet av säsongen, även om det först såg mörkt ut.
  • Vitkål följde samma rutin som broccolin, med förodling i växthus, två omskolningar och sen utplantering under gardinen. De växte på sig lite långsamt under sommaren men tog sen mer fart. De fina rådjuren listade dock ut gardinens uv-ljusförsvagning och kunde i slutet av säsongen trycka in sina nosar och smaska runt en del innan skörd. Det blev en surburk i alla fall.
  • Morot direktsåddes i en upphöjd fåra och täcktes delvis med slaget gräs. Sorten var kort och knubbig, och det känns som en bra kompromiss i lerjord. Eventuellt skulle jorden kunna luckras mer så att de får mer utrymme att växa. Flera individer lämnades kvar i landet över vintern som ett experiment och jag inväntar besked om hur det gick.
  • Squashen förodlades och omskolades innan utplantering. Fyra (?) sorter blev det, varav två var från Hannes kära moster Anja som har en fantastisk gård uppe i Dalarna. Squash visade sig vara det som trivdes bäst och vi åt squash till allting och i en massa olika former.

Om jag ska försöka mejsla fram ur minnet hur det såg ut med placeringen på hafsfältet så var det ungefär så här.

Det är väl det som finns att säga om hafsfältet 2021. Det som fortfarande finns kvar att äta och som vi inte har köpt ett uns av sen skörden är potät, lök och vitlök. I framtiden är givetvis tanken att inte köpa gullökar för plantering, utan att driva upp från frö och ordna det själva. Detsamma med de flesta frön. Just nu är vi dock för lata och har för mycket annat att syssla med. Det gäller att sprida gracerna en del och prioritera där det behövs så att livet inte blir övermäktigt.

Det viktigaste jag tar med mig från 2021 till i år är:

  • ännu mer näring
  • ännu mer täckning.

Det ska kännas galet mycket, och också då är det läge att skyffla på lite till. Mer skit, mer meadow farming, mer jävlar anamma. Och mer fika, folköl och cykling.

Paus i stigbygge, 22 mars 2021. Det behövs alltid mer pauser för fika, fina människor och en varm hand att hålla i sin när allt känns som ett suddigt och sorgligt töcken.
Kategorier: Odla
Inlägg publicerat

Hafsfältets historia

Jag drömmer om jord. Händerna gräver ner sig i det fuktiga mörkret, och silar sedan årmiljonerna mellan fingrarna. I jorden finns minnen från växter som levde nyligen, och de levde i sin tur för att växter före dem brutits ner till myllans gräns. Och så fortsätter det i en obeskrivligt lång kedja tillbaka till de första små bålda växterna på jordens yta. Ingenting är överflödigt. Död är inte död, utan liv.

Jag drömmer att jag gödslar jorden för att förbereda fältet inför det nya livet. Händerna, armarna, ryggen, benen samarbetar i skyffeltag efter skyffeltag. Det luktar hemligheter och nåt djupt brandgult. Samtidigt är det som att nånting vaknar till där inuti. Den stora klumpen till kropp som går i ide om vintrarna börjar transportera signaler som väcker nåt litet litet känsloknytt. När jag vaknar är det som en liten grodd i bröstet.

Det är dags nu. Dags för frön och jord och gödsel. Svett längs ryggraden, jord i alla hudskrymslen.

Som en mullvad gräver jag lite bland ord och minnen, når djupare och djupare. Det irrar och de olika gångarna rör sig i flera riktningar. Tiden trycks ihop till en plätt, och sedan dras den ut igen till den tunnaste spindeltråd du kan tänka dig. Allt på samma gång, och alltid.

Nu så.

Hafsfältet blev till 2020. Minns du 2020? Det var det där året som människor upplever så himlastormande. När liv vändes upp och ner och ingen visste nåt och ändå allt på samma gång. Då började det med ett växthus som vi råkade på på granngårn – en övergiven stomme som inte hade använts på ett ogissningsbart antal år. Vi lyfte upp hela rasket och bar helt sonika iväg det till Skogshavet nån nästankilometer bort. Islandshästarna glodde lite avmätt när vi traskade förbi – två människor inuti ett litet hus som förflyttade sig längs grusvägarna som en svävande hägring. Väl framme ordnades en amatörmässig grund, och alla skev- och felaktigheter fixades.

Sedan kom glaset på plats som till viss del behövde nyinförskaffas.

På samma granngård fick jag syn på nåt plogliknande som bara låg där på gräsmattan – ett minne av nåt som varit för längesen. Som inbiten förortsunge är landsbygdens konventioner och gängse bruk lite av en rebus, men föremålet såg ut att kunna passa på en traktor, på nåt sätt. Och en gammal traktor fanns det också.

Sagt och gjort.

Nedanför vagnen finns en lång remsa mark som har tjänat som hästhage och gammal vall. Marken är kompakt och väldigt lerhaltig med en stor variation ängs- och vallarter som växer även när en inte vill, men ljuset flödar och branten bakom skyddar mot den bitande nordan. Hit nådde Littorinahavet för några tusen år sedan (och Ancylussjön och Yoldiahavet innan dess), så det är också en gammal havsbotten. På branten bakom finns lämningar av fornborgar som kan tänkas vara från den tiden när havet låg här och det var lättare att förflytta sig till skepps. Det svindlar lite att röra sig på havets botten, med närhet till tusentals år av liv och oliv.

Det är väl bäst att plöja upp ett stort jädra fält på en gång, så att det finns plats för allsköns grödor och ogräs. Men att plöja duger inte om en ska odla smått, så Hannes jordfräste hela fältet efter plöjningen.

Sten finns det gott om. De samlades ihop och fick bli ett nytt stenröse invid dikeskanten mellan fältet och växthuset – Röse orm. Förhoppningsvis har nån orm flyttat in nu och håller efter mössen som gillar att kila in i växthuset och ta för sig av det som finns till bjuds där.

Det där första odlingsåret var lite hastigt och lustigt, och jag var inte med i alla svängar eftersom livet är en berg- och dalbana i sig, fyra mil bort i den larmande staden. Men det planterades potät. Otroliga mängder potät. Och så lite vitkål, morot och säkert nåt mer som de där minnesmullvadarna har svårt att gräva fram (bilden ovan säger även broccoli, grönkål, tomat och squash). Vi samodlade med Frida och Kokke, så mängden potät var baserad på det. Det började växa i alla fall. Och det var varmt. Lite allt möjligt växte, faktiskt. Tur att ingen hade berättat hur mycket som kan komma upp när en bryter upp en vall. Och att potatisen ofta inte blir så fin det där första året.

Färdigrensat till höger, kaos till vänster.

Vi rensade bort oönskade individer ett par gånger, kanske. Och Hannes vattnade lite nån gång, eller några gånger eftersom det inte finns vatten tillgängligt i närheten. Men det finns ju så mycket annat en kan göra än att rensa ogräs och hålla på med odlingar. Titta på odlingarna, till exempel, och dricka folköl.

Räfsa åtta kilometer cykelstig, inklusive den fantastiska spången över mossen som Hannes har byggt.

Cykla lite hit och dit. Öva på livsstilsmarkörer intill bergtäkten i solnedgången. Sånt är viktigt.

Dricka vin. Viktigt.

Och den första årgången av hafsfest med långbord under stora eken.

Sjuttiplussarna fick inta högsätet på gaveln så att eventuella virus höll sig borta.

Och så finns det ju andra saker att ta reda på än bara det som växer på fältet.

Trots alla distraktioner och omständigheter så blev det lite mat till slut. Morötterna lämnades lite vind för våg bland de kompanjoner som kom upp, men de råkades på lite då och då när det grävdes efter mat. Kålen blev ansatt utan skydd, men ändå så okej att vi kunde inmundiga några huvuden. Potäterna var små och fläckiga. Ett himla sjå att förbereda inför nåt slags sittning. Men vi åt. Och det mesta av grönkålen lämnades till rådjuren att äta upp framåt vintervåren då inget annat fanns för dem att äta.

Det var hafsfältets första år, 2020. Mer av en nyck och ett experiment än nåt annat. Det fina med experiment är att utfallet säger nånting om hur det är möjligt att fortskrida, vad som funkar och inte: en grund för framtiden att växa på. Jag lärde mig nog mest av allt att det behövs en plan för att stävja allt det som växer som inte är planterat, och att jordkvaliteten är viktig. Men ändå – magin genom jorden när frö blir till grodd till planta med hjälp av naturens alkemi. Och att fröna gror på de mest otroliga sätt även när inte omständigheterna är de mest gynnsamma. Det finns så mycket förundran, i det.

Och drömmen om jord fortsätter.

Kategorier: Odla
Inlägg publicerat

En potatisaktion

I hafslandet försöker vi få saker att växa med så lite kraftansträngning som möjligt. Ingen av oss är sugen på att ligga mellan raderna och pilla bort ogräs i tid och otid bara för att vi ska få känna oss som riktiga odlare, och nästan ännu mer är vi osugna på att köpa en massa pryttlar för att slippa rensa ogräs och annat tidsödande. Det gick åt skogen med broccolin till exempel eftersom så många olika fän gillar den, så energin som behövdes för att vinna över konkurrensen var inte värd ansträngningen. Och då ansträngde vi oss ändå en hel del med våra mått mätt.

Därför gillar jag potatis. I år har vi nästan lämnat den åt sitt öde. Vi täckte den med ensilage när vi satte den, och sen har Hannes kupat den en gång med nyslaget gräs. Ingen extra vattning, ingen jordkupning, ingen annan gödsling, ingen ogräsrensning. Vi experimenterade med samplantering av potatis och bondbönor, men bönorna blev det inte mycket av och det blev inte heller någon skillnad på potatisen i de rader där bönor planterades emellan. Men det kanske berodde på att bönorna aldrig riktigt kom till skott?

Nästa år har vi pratat om att prova att inte gräva ner potatisen alls, utan bara lägga den på fältet och täcka den. Ingen av oss är nöjd med att bara göra som en ska, så det kommer dröja något decennium innan några slutsatser kan dras om vilken metod som fungerar bäst. Och till dess kommer det hafsas lite hit och dit.

Den 15 september skördades alla potäter av sorterna connect och asterix som sattes från 2020-skörden. Fyra rader på kanske 20 meter styck gav cirka 80 kilo sammanlagt. Det räcker förhoppningsvis fram till vårkanten i alla fall, eller ännu längre. I år var det inga fula fläckar på potatisarna, men det var en hel del små, små spökpotäter som befann sig nära plantans rotmitt och inte hade utvecklats. Som uppochnerhängande knytt som låg och sov där i jordens mörka, lugna ro.