Det blev tjäle i november, men nu tinade marken och vi kunde sätta vitlöken.
Delning av praktexemplarenKategorisering av klyftornaUtrotning av markplättUtplacering av 300 klyftorTäckning med mögligt ensilage i gångarna och sen på lökbädden tjockt med slaget gräs som legat i en hög sedan i sensomras.
Parallellt gjordes chutney av jättepumpa och konstiga gula lökar med sämre hållbarhet.
DubbellökPumpa och havtornsbär till vänster. Till höger actionbild på vinägervägningen.Vitlök och oförblommerad lyx med köpt ingefära.Kokning av lök i vinäger i 30 minuter (som vi inte vet varför det ska göras)SammanhälltUpphällt
Sen skulle jag bara koppla förbi utebelysningen så att den går att tända när en stapplar ut på dass mitt i natten, utan att behöva starta huvudströmbrytaren till all jädra elektronik. Och där hade ”nån” byggt in allt så en inte såg nåt och knappt fick in fingrarna, så jag var tvungen att sticka in telefonen och ta en bild för att se så att alla sladdar efter mycket om och men hamnat där de skulle. Det hade de. God kväll.
Ej färdigupphängd! Sjukt att den bara drar 10 watt och lyser upp halva ancylussjöns botten.
Jag gillar verkligen, verkligen, inte odling. Ibland är det roligt, oftast är det jobbigt. Jag odlar inte för att det roar mig, utan för att det är rätt. Det är moraliskt rätt (på samma sätt som det är rätt att diska sin egen disk), rätt strategi för att ersätta kapitalismen med ett nytt system utan pengar och varor, rätt väg för att slippa lönearbeta så mycket i den själsdödande samhällsapparaten. Jag känner mig ofta missförstådd som någon som ”är intresserad” av odling. Jag är lika ointresserad av att odla som jag är av att diska! Om du förstår vad det betyder förstår du ganska mycket. För de flesta verkar det vara syntax error. ”Men varför odlar han då?” Det är en så torftig idé om vad som gör livet värt att hålla på med, som den liberala ideologin lurat på oss.
I år har vi lagt mer energi än vanligt på odlingarna i hopp om att en gång för alla få övertaget över ogräset, så att det blir mindre arbete i framtiden. Nästan alla 500 kvadratmeter har vi bredgrepat och kammat i jakt på kvickrot-, maskros- och revfingerörtrötter. Nu är jag trött på alltihopa, men aldrig har det känts mer rätt. Att producera sin egen mat utanför marknaden är så himla radikalt att det är svårt att förstå att de inte förbjudit det ännu. Det är ett ekonomiskt våld riktat rakt mot kapitalismens hjärta. Det försvagar och suger livet ur pengamarknaden samtidigt som det stärker den utomkapitalistiska ekonomin. För varje gång du slår hackan i jorden slår du två slag mot systemet.
Hursom. Idag har jag befriat gulärten, gråärten, gotlandslinserna och de gröna linserna från ogräs.
Nu ser det mycket bättre ut.
63 nakenfrö-, 4 mysk- och 2 jättepumpaplantor planterades ut igår. De verkar ha överlevt.
Det vore så fint om vi kunde få egna linser i år. Förra året försökte vi samodla med bovete, men bovetet kvävde linserna helt. I år står linserna själva.
Potatisen börjar komma upp genom sitt tjocka täcke. Varje år tänker jag att nä fy i år kanske de ruttnat bort eller inte tar sig upp, men varje år kommer ungefär alla upp. Hoppas det blir så i år med. Men trots utrotningen har det börjat komma ogräs i gångarna.
Gula löken är utplanterad och lite blek, men det var den förra året också, så det är nog ingen fara.
Vitlöken ser okej ut, i alla fall ”Sabadrome”. ”Cledor” är vi inte imponerade av, men den får en chans till.
Bönorna ser så jädra bra ut i år. J har funnit upp en ny design på bönstöd, trebenta och ihopsatta med ståltråd i toppen.
Det verkar inte komma några sötlupiner alls. Vi köpte en påse som väl var till för konsumtion, inte utsäde, det kanske är felet. Eller så bygger det på att en köper några särskilda bakterier.
Men det verkar finnas hopp om röbetter, om det inte bara är svinmålla. Men det tror jag inte.
En annan sak som känns mer rätt än nånsin är att blogga på det riktiga internet.
Vi rör oss på cyklarna genom ett kargt landskap något under trädgränsen i Innlandet fylke i Norge. Molnen tornar upp sig västerut, mörkt blågrå sockervadd möter bergsmassiven framför oss och smetas ihop i ett mörker. Regnet hänger som järtecken i luften. Under cykeldäcken knastrar gruset – inte en mänskosjäl så långt ögat kan nå längs den slingrande vägen som oundvikligt slukas av ovädret.
Det är den elfte cykeldagen och planen är att fortsätta lika många till. Drygt tre veckor borta från Skogshavet, odlingarna och allt vad det innebär. Ingen som vattnar hafsfältet, ingen som pillar, fixar, ordnar med grödorna.
Då
Fyra dagar innan vi far iväg, den 27 juni, kupar Hannes potatisen genom att kratta upp täckmaterial mot plantorna, och jag passar på att ta några bilder för att kunna se hur annorlunda allt ter sig när vi kommer tillbaka.
Blåärtsdom bredvid potatisraderna, och de av lökbökaren tillredda lökraderna framför utplanterade tomater.Tomatraderna, och till vänster om dem squash och nakenfröpumpa.I växthuset står endast fyra luffaplantor i år, eller svampgurka, och så en ledsen limequat som tröttnade på det mörka inomhuslivet i vagnen i vintras.
Det finns ingen vettig vattentillförselsmöjlighet till fältet än, så planen i år har varit att det som planteras ut ska klara en helvetessommar utan vattning. Ingen av oss vill tjudras fast i havet heller, gå och småplocka mellan raderna och hålla på. Det känns inte mer livsuppfyllande att dadda plantorna säsongen igenom. Får de bara rätt förutsättningar så klarar de det där bäst själva, förhoppningsvis. Vi har grundlagt genom att bredgrepa, tillföra gödsel och täcka, täcka, täcka.
Det är som ett experiment att lämna allt vind för våg. Hur mycket kan en skita i allt egentligen?
Nu
Det är tisdag, tror jag. Nätterna blir mörkare igen och vi har varit hemma en dryg vecka. De säger att det ska regna men när regntidpunkten väl är nådd så flyttas det fram igen. Små droppar ibland. En kort skur. Dimma på morgonen.
Min utsikt när jag vaknar är gammeldansk och müsli. Porslin och den odiskade degbunken.
Där nere stökar Hannes med frukostbestyr, fixar gröt kokar vatten plockar fram. Jag skulle kunna ligga här och lyssna på frukostfixarljuden en halv evighet. Eller i alla fall tills frukosten är klar.
Upp till halvsittande så kan jag kika ut genom fönstret bakom mig, det lilla okittade som har blivit som en spindeltrådssarkofag mellan glasen.
Grönt. Hafsgrönt. Där står bredgrepen och skottkärran lutade mot sågbocken. Rishögen längre ut som legat där ett år eller så nu. Solpanelerna skymtar fram till höger. Fältet.
Men först gröten.
Min skål, min sked. Fjolårsblåbär från plastburk och B12. P1 i bakgrunden. Nåt om koranbränningar på ekot igen, eller var det igår?
Vid fönstret ligger det skatter. Jordens innanmäte i form av stenar från olika platser jag cyklat eller äventyrat till, minnen från det som var. Småtomater på mogning. Augustins kikare.
På fötterna de där strumporna jag köpte innan cyklingen på Island för tretton år sen.
Nu får du följa med ut och se vad som har hänt med utomhuset medan vi var borta.
Det lever saker i växthuset endast tack vare att Lena har hjälpt till att vattna var tredje dag. Utan henne hade det inte blivit någon luffa alls i år eftersom de behöver så höga temperaturer för att sätta frukt. Ovärderligt med hjälp från nästgårds.
Men det lever också otroligt mycket bakom växthuset där de två komposterna står, en vilande och en i bruk. Nässlor, squash, tistlar, tomat och potatis bildar en djungel så att villådan knappt syns. Squashen som växer i den är snart ätklar.
Vi kikar in i huset.
Svampgurka. Alldeles livs levande. Det måste vara ren nybörjartur att ens få några frukter. Och limequaten har buskat till sig ordentligt.
Växthusskatter
Utanför växthuset ligger odlingsrelaterade saker som inte används under en presenning i väntan på bygge av nån sorts förvaringsbod. Krukor, pluggbrätten, dukar. De kommer säkert få ligga där i ett år till.
Nån har lagt en kompostpotatis uppepå.
Dags för hafsfältet.
När jag närmar mig staketet träffar jag en rymling. En nakenfröpumpestängel har lyckats lirka sig igenom sexkantsnätet. Lika bra kanske, det ser lite trångt ut på andra sidan.
Innanför staketet ser det ut så här.
Alla tomater åkte ut på friland i år. Många har buskat till sig rejält, en del är riktigt taniga eller ickeexisterande och några har frukt som snart är mogen. Dagen efter vi kom hem började jag pilla in stänglar i tomatburarna igen och rycka lite ogräs som växte intill plantorna.Löken samexisterar med lite allt möjligt som jag inte känner vid namn än. Den där klibbiga som breder ut sig, rankklättraren, olika sorters gräs och så svinmålla förstås. Tänk att det blir lite lök ändå. De små liven som bökades upp och återplanterades upp till fem gånger om när de bara var som taniga spröt. Men av morötterna och mangolden som samplanterades med dem finns intet.Potatishavet. Nakenfröpumpehavet. Och nakenfröpumpa!Squash i olika former, storlekar och färger. Hafsfältets pålitligaste. Och en vitlökssort börjar lägga sig ner och är dags att skörda.Blåärten har torkat. De får hänga kvar tills nån ids plocka av dem. Nästa år behövs mer ärter, mer bönor. Mycket mer.
Så ser det ut nu, fältet. Från nåt glest och prövande till mer djungligt och prunkande på fyra veckor, utan vår inblandning i form av vattning eller annat. Skönt att det går att vara en hafsig självhushållare som inte sitter ihop med jorden, som också kan lufsa ut lite i utbygdsmarkerna. För att till slut inse att det är skönast hemma.
Senare på dagen cyklar vi iväg för att hälsa på Frida och hennes odlingar. I utkanten av Skogshavet har en ek slutligen gett upp och lagt sig över stigen.
Den får ligga där ett tag till. Allt inom sin tid.
Efter nu
I efternuet är det söndag. Så lång tid har det tagit att skriva och fixa klart det här eftersom jag är som en spansk skogssnigel som bara slemmar fram i ultrarapid och för att det nästan alltid händer andra saker: Cykla till min förra stad för att ta hand om sjukt barn en dag, cykla till närorten och handla basvaror en dag. Såga upp tolv träunderlägg från en gammal sälgstam på sågverket till lillebrors bröllop, få besök av storebror som hämtar upp de tolv träunderläggen. Ett annat besök från en av H:s barndomsvänner. Och så tolv mil gruscykling runt en sjö en annan dag.
Regnet faller mot vagnens tak och de torra blåärterna ligger skördade i en burk på köksbänken. Inomhuset är fyllt av vitlök – lukten har hittat in i alla vrår, och på väggen bredvid dörren hänger en meterlång fläta på tork.
Saker händer snabbt. Och svindlande långsamt. Vid fönstret står de utrangerade dahliorna vi fick från Frida i Hannes mormors gamla kopp som tekulorna skulle läggas i. Den stod nästan alltid på bordet. Och nu står den här.
Tänk att de spensliga, tjuriga, småväxta, gulliga, orediga vitlökarna från förra årets skörd har räckt ända till nuet, till den dag som är i dag (och lite till, ännu lite till). Tänk att det går att (över)leva med jorden som sällskap, att hoppet inte vissnar inför och för det monumentala i levbarheten. Att allt inte dör, utan också blir nåt litet, spensligt, märkbart.
De yttiga, pyttiga sista överlevarna från min andel.
Och tänk att i hafslandet sträcker årets omgång vitlök ut sig, känner på omgivningarnas förutsättningar, anpassar sig till det vi har gett dem att leva med.
Det händer lite saker i Havet. I år är det inga jobbiga stora måsten som hänger över och passiviserar. Nu går det äntligen att bara skrota omkring och göra det minst viktiga först.
Bygglovsgläntan där vi avverkade unga granar ska förhoppningsvis bli en hasselbacke istället. Allt snubbelris har krattats ihop och det mesta har lagts som strängar på den utarmade leråkern. Undrar om det blir mer nötter på de redan existerande knippena nu när det är soligare i gläntan.Födelsedagsskottkärran kombinerad med en spännrem är en ganska bra skogstraktor.Risraderna, risodlingen. Tanken och experimentet är att fylla på med tätare material på riset så att det blir fuktigt och börjar förmultna och om några år kanske det blir odlingsbart? Det ska bli spännande att se vad som händer. Och bra att ha nånstans att göra av allt ris.Regnskogen bakom veden, som också är lähäck för den ännu knappt existerande skogsträdgården är nu gallrad och de roligaste stammarna är sparade. Vi drömmer om att sätta en rad havtorn som ska läa i botten och att trädens kronor ska stoppa vinden högre upp. En sälgstam var helt död och riskerade ramla på vagnen. Men nu är den ved. Massa ved! Det ser ut som en årsförbrukning för vagnen. Otroligt vad mycket ved det blir av ett träd.Ved!Den nya vitlökssorten har börjat synas. Men inte den gamla, hoppas vi inte kvävde den med allt gödsel. Förra året hade morötterna överlevt vintern, och det gick att skörda på våren. I år såg de ut såhär. Kanske för att rådjuren betat blasten? Eller för att de var odlade i en lite upphöjd bädd som blev kallare?Ikea-gardinerna som inte funkar som kålnät är slängda. Veden som var tyngder hade inte ruttnat och är återbördad till vedstapeln.En skogsödla, hafslödla.Granarna från bygglovsgläntan har legat och plågat samvetet i ett år. Nu ska de bli brädor. Väldigt spännande att såga med kedjesågverk. Och med dagens virkespriser blir det billiga brädor. En tiondel av priset i bygghandeln ungefär, om bara bränslet och kedjeoljan räknas. Och då var det en nybörjare bakom spakarna. Och det blir en massa bonusmaterial i form av ytor som går att bygga fulsaker med och använda som ved. Och en slipper åka till den uschliga bygghandeln. Men det kanske blir katastrof och ved av allt efter torkningen, vi får se.En ful vedskrufslåda av brädsågningens bonusmaterial.Vitlöken täcktes och vi har börjat bredgrepa och gödsla och täcka rader som ska härbärgera andra grödor.Sen kom det snö och sen försvann den.
En av anledningarna till att experimentera med andra former av liv än det som stipuleras är att det finns en poäng i att lära sig leva själv. Lära sig om jorden, lära sig om växterna, hur fotosyntesen funkar, kretslopp blir till, näring skapas, hur saker och ting kan bli till med hjälp av sina egna händer. Vi människor har förlorat nåt urtidsligt i vårt organiserande, paketerande och syntetiserande av det som håller oss vid liv. Det finns inte längre nån koppling till jorden när allt som vi äter är kliniskt inslaget och köps i butik eller det som vi ikläder våra kroppar konsumeras i bulk. Sen går vi omkring i enormt uppbyggda betongkomplex kallade städer och tycker att det är livet, höjden av civilisationen, där allt är ytor och reflektioner. Det är just in time-lager, lean-produktion, tusen surrande buzzzz-ord som sprutar ut genom öronen. Allt ska effektiviseras, optimeras och entreprenöriseras för att krama varje sista ynka öre ur allting som är möjligt.
Sen händer alltid nånting. Det finns alltid jävligheter i världen och det påminns vi om varje dag. Män, för det är alltid män, terroriserar människor, befolkningar eller specifika grupper. Klimatet går åt helvete och ekonomin är en skrattspegel. Att förlita sig till det som är är också att låta det passera, att bifalla dess existens. Om vi vill nåt annat behöver vi visa det och bygga nåt annat, riva ner det ofunktionella och smula sönder det till damm med våra bara händer. Ingenting ändras av att göra ingenting.
Efter drömmarna om jord och 2020 följde 2021 och hafsfältets fortsatta experiment. Det började väl egentligen året innan när vitlök planterades på ett infall i november, och sen följde den där ideslumrande årstiden när allt som händer minskas till lilliputtaners storlek ungefär. I mars dog också min mamma så hela förra våren bar ett sorts grovmaskigt flor som fördimmade tillvaron.
Hannes fick en bredgrep i födelsedagspresent. Om det nu behövs några presenter så ska de väl i alla fall kunna användas till nåt bra.
Men lökar och frön känner ingen sorg. De behöver komma i jorden om det ska bli nånting att inmundiga för tvåbeningarna.
Efter vintern ser inte fältet så där vilt och galet ut längre, utan lite mer modest och klent. Att tukta och anbefalla det som kommer upp på alla möjliga sätt känns inte helt rätt. Många odlare köper plast eller flis eller nåt annat för att kontrollera vad som kommer upp och inte, men dit har vi lyckligtvis inte kommit än. Det känns bakvänt att tukta naturen så, precis som det som paketeras, organiseras och syntetiseras i övriga samhället. Visst finns det poänger att effektivisera för människor som inte har samma utrymme, men ofta handlar det om nåt annat. Det ska bli stort, snyggt och prydligt, eller nåt sånt mer eller mindre vagt.
Snörrät gullöksrad och täckning av lök med hjälp av storcykelkärran.
Lärdomarna från året innan var ju som tidigare har konstaterats att det behövs mer näring och nån sorts täckning så att vi får mer tid till att cykla och dricka folköl. Rensa ogräs för att de pyttiga grönsakerna inte ska kvävas i konkurrensen är tidsödande och för jädra tråkigt. Som tur är är närmaste granne också en hästgård med allt vad det innebär. Ibland blir till exempel en ensilagebal dålig så att den annars behöver kasseras, och då är det ju mycket bättre att ta till vara på det. Det blir också mycket bajs över när en sisådär femtio hästar driver runt. Utmärkt.
Alla plantor är så gulliga och liksom obestridliga när de kommer upp. Det är dumt att förmänskliga växter, men det finns nåt djupt vördnadsfullt och kompromisslöst i fröernas växtkraft. Här i form av broccoli.
Det finns givetvis reservationer gällande att använda djur endast för människors syften men det kräver en längre utläggning en annan gång. Tillräckligt just här är nog ett konstaterande att sådana resurser finns, så varför låta dem gå till spillo om de inte kommer av vår hand? Det mesta som odlas 2021 får alltså ett täcke av gammalt mögligt ensilage. Det är inte det hälsosammaste att arbeta med eftersom mögelsporerna kan leta sig ner i lungorna och därför krävs andningsmask eller annat skydd. Senare på säsongen slog Hannes även gräs för att täcka vissa grödor. Det är en helt ny typ av banbrytande och latmaskig odlingsteknik kallad meadow farming, det vill säga: Skit samma om det växer lite allt möjligt runt omkring, då kan du bara slå det med lie och täcka dina grödor! På så sätt får de både skydd och en långsamt utsipprande gröngödning. Det finns säkert nåt som inte är genialt i det resonemanget men det kan en såklart bortse från eller utvärdera längre fram.
Löken täckt av ensilage kommer upp och samsas med bland annat maskros och kvickrot. När broccolin planteras täcks den på samma gång av nyslaget gräs.
Att använda det som finns i närheten kan sägas vara en sorts cirkulationstanke också. Om målet är att bli självförsörjande behöver tekniker och funktioner utarbetas där den yttre världen bara blir en utombördslig hägring eller spegelsal. Det låter högtravande, men det skadar inte att vara idealistisk även om det inte går hela vägen.
Det enda som inte täcktes med nånting alls var squashen eftersom den brakar på så i växandet och breder ut sig på ett sätt som konkurrerar ut det mesta. Dessutom var just den lilla squashplätten extrapreparerad med utbrunnet gödsel och lucker jord.
De nyligen utplanterade squashplantorna blev ganska snart stora svävande paraplyer som hindrade annat att växa upp.
Näring under 2021 var till största del brunnet gammalt gödsel som hade legat på fältet i några år och som vi grävde upp och fraktade till hafsfältet medelst cykel och kärra. Dessutom vattnades några utvalda grödor med guldvatten några gånger. Återigen, nåt som finns och inte skadar att ta till vara på. I höstas fick vi en alldeles utomordentlig skithög att sprida ut med hjärtans lust till årets odlingar. Förhoppningsvis blir det lite mer schvung i det mesta då.
Att bo så långt ifrån allt det som händer där på hafsfältet är ganska frustrerande. Samtidigt blev mina möjligheter att lämna staden och hemmet alltför länge ännu mindre under 2021, så Hannes fick ta sig an väldigt mycket av det återkommande underhållet. Jag längtar till en framtid där jag kan stiga upp och släntra ut över fältet när andan faller på, men på samma gång är det svårt att önska för mycket eftersom livet alltid bjuder på sina krumelurer. Bäst att vara redo för att inte vara redo för nåt.
Squashexpressen färdades till cykel från Skogshavet till den larmande staden flera gånger, med allt möjligt matnyttigt.
En sammanställning av hafsfältets grödor 2021:
En sort affärsköpt vitlök planterades och täcktes med ensilage. Den kom upp, växte på och skördades när blasten skrotade ihop och la sig ner. Vitlökarna var då små i storleken och hade inte vuxit så mycket som de brukar.
Gul lök köptes, planterades och täcktes. Likt vitlöken skördades den när blasten gav upp och likt vitlöken var lökarna små i storleken.
Två sorters småtomater växte upp väldigt sent i växthuset eftersom det länge var för kallt om nätterna. Jag vill minnas att de inte kom upp förrän i maj. Sen planterade vi ut dem sent och eventuellt blev det lite för lite vatten väl ute. De täcktes som allt annat. De flesta tomater som faktiskt utvecklades blev bruna och fula, kanske nån sorts svampangrepp? Plantorna ganska glesa och ruffiga.
Två sorters potät sattes från fjolårets skörd och resultatet blev en stor förbättring. Inga fula fläckar, men fortfarande lite små i storleken kanske.
Bondböna samplanterades med potäterna, direkt i jorden. De kom upp under jublande former, men sen hände inte så mycket mer. De verkade trötta på livet, saknade nog både näring och vatten. De bönskidor som utvecklades blev nästan svarta och innehållslösa. Sen vittrade allt bort.
Broccoli förodlades och skolades om två gånger innan utplantering. Därefter täcktes de med slaget gräs och slogs in i en gardin för att skydda mot sugna djur. För första gången kom de spanska skogssniglarna och flockades i utkanterna av kålodlingarna. Det blev ändå en del broccoli i slutet av säsongen, även om det först såg mörkt ut.
Vitkål följde samma rutin som broccolin, med förodling i växthus, två omskolningar och sen utplantering under gardinen. De växte på sig lite långsamt under sommaren men tog sen mer fart. De fina rådjuren listade dock ut gardinens uv-ljusförsvagning och kunde i slutet av säsongen trycka in sina nosar och smaska runt en del innan skörd. Det blev en surburk i alla fall.
Morot direktsåddes i en upphöjd fåra och täcktes delvis med slaget gräs. Sorten var kort och knubbig, och det känns som en bra kompromiss i lerjord. Eventuellt skulle jorden kunna luckras mer så att de får mer utrymme att växa. Flera individer lämnades kvar i landet över vintern som ett experiment och jag inväntar besked om hur det gick.
Squashen förodlades och omskolades innan utplantering. Fyra (?) sorter blev det, varav två var från Hannes kära moster Anja som har en fantastisk gård uppe i Dalarna. Squash visade sig vara det som trivdes bäst och vi åt squash till allting och i en massa olika former.
Om jag ska försöka mejsla fram ur minnet hur det såg ut med placeringen på hafsfältet så var det ungefär så här.
Det är väl det som finns att säga om hafsfältet 2021. Det som fortfarande finns kvar att äta och som vi inte har köpt ett uns av sen skörden är potät, lök och vitlök. I framtiden är givetvis tanken att inte köpa gullökar för plantering, utan att driva upp från frö och ordna det själva. Detsamma med de flesta frön. Just nu är vi dock för lata och har för mycket annat att syssla med. Det gäller att sprida gracerna en del och prioritera där det behövs så att livet inte blir övermäktigt.
Det viktigaste jag tar med mig från 2021 till i år är:
ännu mer näring
ännu mer täckning.
Det ska kännas galet mycket, och också då är det läge att skyffla på lite till. Mer skit, mer meadow farming, mer jävlar anamma. Och mer fika, folköl och cykling.
Paus i stigbygge, 22 mars 2021. Det behövs alltid mer pauser för fika, fina människor och en varm hand att hålla i sin när allt känns som ett suddigt och sorgligt töcken.
Men dessförinnan tittade vi lite i landet. De gamla squashplantorna ser ut som vilddjur från havets botten och broccolin har blivit nästan helt uppäten av rådjur. De hoppar så vackert och okuvligt, in och ut över det saggiga fårnätet. Ikea-gardinen har fotooxiderats och blivit så skör att de förmodligen bara trycker igenom sina nosar. Vitkålen har de däremot lämnat helt ifred utan så mycket som ett litet testhål i väven.
Morotsblasten har de också slukat, och några morötter som vi lämnat på experimentlagring i jorden har de råkat slita upp av bara farten. Men själva rötterna verkar de inte ha ätit.
Sen var det dags för vitlöken. Vi hade sparat fem praktexemplar av sorten Sabadrome som gav 66 st klyftor. (Förra året köpte vi fyra sådana lökar som då gav 68 klyftor.) I år köpte vi sex stycken av modell Ivan, som gav 34 stora klyftor. Jannicke beredde en rad med bredgrepen och jag hämtade en tunna att köra gödsel i och plockade sedan bort de största rotsystemen som grepen vände upp. Vi misstänkte att de hade för avsikt att rota sig igen. Högst upp på fältet, på den bästa jorden, satte vi Ivan. Sedan Sabadrome. C:a 15 cm avstånd och 10 cm djupt. På Sabadrome och den sämre jorden lassade vi ganska mycket hästgödsel och Ivan fick nöja sig med lite lagom.
Sen cyklade vi morotsslalom på Evalunds gårds leriga vägar, finvägen till stan och Jannickes tåg.
