hafsfältet – Hafsbloggen

När jag vaknar är jag en intrasslad hög; benen uppdragna med kroppen liggande på vänstersidan och högerarmen har krokat under höger knäveck och håller liksom om högerbenet så att knät ligger mot hakan. Ett fantasifoster. En kik på klockan säger att den är sexnånting – alldeles för tidigt för att vakna i en intrasslad hög på en torsdag i aprilnångång. Den vanliga vakningstiden i denna hafsiga sammanstrålning till hushåll är mellan sju och åtta, helst närmare åtta. Men jag har pms, och pms innebär ofta färre sovtimmar och ett tungt huvud och sinne tomt på all sorts lust och innehåll vid vakning. Olust, ovarande, oegentlighet; alla o:n i världen.

Som vanligt kryper kissnödigheten på, så kroppen masar sig upp till sittande, ner från loftsängen med smygsteg eftersom Hannes fortfarande sover, via den utdragbara trappan som också är klädförvaring, på med kissrocken som har ett stort hål vid armhålan så att armen alltid kommer ut där i stället för in i ärmen och på med de fult rosa foppatofflorna och ut i utomhuset som dagen till ära är jädrigt grått och nollgradigt. Lommande till dasset försöker kroppen balansera sömndruckenhet, ögongrus och alla o:n i världen. In i dasset, sitta ner, glo dimmigt ut på lövsprickande hassel, hafsfältet, hagar, trädlinjen vid kanalen. Precis intill kurar vitsipporna ihop sig till små köldbollar. Sen in i vagnen igen och upp i sängen. Då fastnar blicken på pluggbrättena som står på våra geniala fönsterhyllor. Ett litet glädjepip undslipper läpparna och reflexivt lyfts armarna till en ivrig snabb handklappning: små, små grönliv sticker upp ur jorden! Palmkålen har äntligen brutit jordytan och Hannes grymtar till i sitt sov och undrar vad som händer, sådär vid sexnånting en torsdag i aprilnångång. Livet förstår du väl, det är livet som händer.

Varje morgon fäller vi upp bordet vid fönstren och äter frukost med fönsterodlingarna. På så liten yta får en samsas med allt möjligt som går. Och det går faktiskt att leva på tio kvadrat och samtidigt odla upp ett fält på över femhundra kvadrat, om en nu är villig att äta frukost med palmkål och gullök.

De senaste dagarna har vi jobbat på hafsfältet, bredgrepat, jordluckrat, täckt rad efter rad med mögligt dumpstrat ensilage. Det är tungt jobb, särskilt att bredgrepa där det inte har odlats nåt på två år så att kvickrot och de andra gräsen har bildat en vävd matta att genomtränga och bända upp, för att sen gå ner på huk, ruska lerjorden ur tovorna och sönderdela de hårda jordkockorna med fingrarna. Jorden är blöt och tung efter den senaste snön och rötterna är som lerjordsfasthållande labyrinter. Händerna rycker, bänder, stöter, pillrar, drar, krumbuktar för att jorden ska lossna från rotsystem och grässvål. Efter fyra dagar med tre timmars bredgrepning per dag är jag klar med det som ska bli ärt- och böndelen av fältet. Fingrarna känns som sladdriga spaghettistrån och värker av de ovana och intensiva sönderdelningsrörelserna, men resten av kroppen är fortfarande med på noterna.

Tänk att kroppen är en sån finurlig grej. I början blev den helt utsjasad av att bredgrepa en rad, men nu vet och kan den så mycket mer. Kapabel till mycket mer. Att använda den på ett icke-utslitande sätt och underhålla den är en väldigt stor del av det liv vi lever här i havet. Och inte bara det, utan en stor del av ett försök till självhushållarliv där målet är att leva så billigt som möjligt. Kroppen är ett av de verktyg vi använder för att uppnå målet. Men den används också till sånt jag tycker om att göra den tid som blir över när jag inte behöver lönearbeta lika mycket. Som att cykla i skogen, lufsa runt och klappa på svampar, simma i djupmörka små sjöar. Benen kan ta mig tio mil på en dag, ut nånstans långt bort från verkligheten. Armarna, benen, axlarna, ryggen har lärt sig hugga ved i år, nåt som tidigare kändes som en mystisk ritual. Och för varje hugg har nåt mejslats in i ryggraden, en fysisk formel som säger nåt om kraft, vinklar, tid och hur parametrarna förhåller sig till varandra. Det är bara genom att själv göra som den kunskapen kan erövras. Och jag vill kunna allt som har med mitt självvalda liv att göra. Såga, bygga, bära, kånka, spika, lyfta, dra cykelkärrelass, grepa, gräva, svära. Allt är mitt och inget är nåns. Speciellt som kvinna tycker jag det är viktigt att inte fastna i ett begränsande mönster eller ett uppdelat liv där några domäner är kvinnliga och andra manliga. Min kropp behöver också vara stark, smidig, rörlig. Mina armar, ben, axlar och min rygg behöver också kunna hugga ved, använda motorsågen, bära vatten, precis som Hannes kan sylta, safta, kommunicera väl och vara omhändertagande. En strävan att dela på göranden, sysslor, ork och avlösa varandra, bära den andras fina och fula. Kroppen ska ändå klara det här livet tills den är minst åttisju, sen kan jag dö knall fall.

Sen är det förstås väldigt viktigt att göra ingenting speciellt också. Att känna efter när det är nog. Kunna säga stopp, nej, låt mig vara. Freda kroppen från för mycket. Bara hafsa. Läsa. Dumglo ut i ingentinget. Det är en av mina favoriter: Släntra genom skogen och sen sitta på nån jädra sten som ofta är lite för fuktig under rumpan och glo ut i alltet. Bli alldeles för trött av att sitta där och glo eller släntra runt och bara vilja gå hem igen och i stället halvligga och glo på soffan. Balansen. Känna sina gränser. Men även att kunna känna skillnad på dels när det är för mycket för kroppen och sinnet så att det är dags att sluta, dels att kropp och hjärna tycker att nåt är lite jobbigt och därför tro att det är dags att sluta. Att vara tålmodig med saker som känns jobbiga på det senare sättet är nåt jag har haft svårt för. Jag ger upp lätt. Blir frustrerad, irriterad, uppgiven. En hög av nåt som inte kan, vill, ids. Jag övar på det, övar på uthålligheten, att övervinna mentala mantran från ett tidigare liv.

Ärt- och böndelen av hafsfältet som har fixats de senaste dagarna är en av sex rutor. I höstas kom nån slags brytpunkt efter att ha hafsat runt med plantorna lite hit och dit i raderna på fältet åren som har varit. Tanken har nog alltid varit nåt mer organiserat, men sen måste saker tas tag i och planeras och göras. Det är som om nåt litet litet korn kan ligga och rulta runt ganska länge i det omedvetna, sen träda fram mer och mer över veckor eller månader till en skissartad boll, för att till slut bli nåt konkret att ta tag i, begripa. Som ett avslöjande. Och i höstas var det dags. Det instängslade fältet mättes upp och delades in i sex ungefär lika stora rutor. Det är lite skevt och vint och hafsigt, precis som vi, så delarna är lite ojämna.

Tanken är att experimentera med ett sexårigt växelbruk, där de sex rutorna inrymmer en eller flera typer av växter som sen vandrar till nästa ruta motsols år efter år. På så sätt utnyttjas förhoppningsvis olika växters styrkor och svagheter för att jorden och plantorna ska må så bra som möjligt. Växternas förmågor borde också göra att mindre näring behöver tillföras utifrån. Mindre tillförsel av näring innebär mindre arbete, och det är alltid bra för lata hafsbor. Så här ser uppdelningen av fältet ut i år:

Baljväxter ger mycket näring till jorden och därför följs ärtor och bönor av kålväxter, tomat och vitlök som gillar mycket näring. Därefter kommer rotfrukter och lök som inte behöver lika mycket näring, och sen potatis som klarar sig på lite näring. Efter den stegvisa utarmningen gröngödslas jorden med nån gröda för att fylla på med ny näring, och sen kommer gurkväxterna som är näringstörstande. Efter denna cykel börjar det om med baljväxter som fyller på efter gurkväxterna. Det blir liksom ett evigt påfyllande och utarmande sex år i taget.

Det är första gången vi provar gröngödsling, och just i år bovete och gotlandslins. Tänk om det förutom att tillföra näring till jorden även går att skörda linser och bovete. Vilken dröm. Billiga röda linser är en stapelvara här, speciellt sen förra årets havererade bönodling. Men i år ska vi banne mig klara av bönor också, utan att jag dränker dem i förtid.

Så ser planen för hafsfältet ut 2024.

Senare på dagen, en torsdag i aprilnångång, cyklar jag till staden fyra mil bort och snön yr runt kroppen, medvetandet. Den är blöt, tung; lägger sig i alla klädveck och på smalbenens framsida. Smälter sakta där av kroppsvärmen som strålar ut, och bildar blöta fält på benens två lager byxor. Olust, ovarande oegentlighet – alla o:n i världen – känns inte lika kantiga längre. Benen rör sig rytmiskt upp och ner medan flingorna klistrar fast på huden i ansiktet under hjälmens skärm. Det är jävligt och ljuvligt på samma gång, precis som det där jädra livet som händer. Livet som händer nu.

Odla

23 mars 202225 mars 2022

Hafsfältets fortsatta historia

En av anledningarna till att experimentera med andra former av liv än det som stipuleras är att det finns en poäng i att lära sig leva själv. Lära sig om jorden, lära sig om växterna, hur fotosyntesen funkar, kretslopp blir till, näring skapas, hur saker och ting kan bli till med hjälp av sina egna händer. Vi människor har förlorat nåt urtidsligt i vårt organiserande, paketerande och syntetiserande av det som håller oss vid liv. Det finns inte längre nån koppling till jorden när allt som vi äter är kliniskt inslaget och köps i butik eller det som vi ikläder våra kroppar konsumeras i bulk. Sen går vi omkring i enormt uppbyggda betongkomplex kallade städer och tycker att det är livet, höjden av civilisationen, där allt är ytor och reflektioner. Det är just in time-lager, lean-produktion, tusen surrande buzzzz-ord som sprutar ut genom öronen. Allt ska effektiviseras, optimeras och entreprenöriseras för att krama varje sista ynka öre ur allting som är möjligt.

Sen händer alltid nånting. Det finns alltid jävligheter i världen och det påminns vi om varje dag. Män, för det är alltid män, terroriserar människor, befolkningar eller specifika grupper. Klimatet går åt helvete och ekonomin är en skrattspegel. Att förlita sig till det som är är också att låta det passera, att bifalla dess existens. Om vi vill nåt annat behöver vi visa det och bygga nåt annat, riva ner det ofunktionella och smula sönder det till damm med våra bara händer. Ingenting ändras av att göra ingenting.

Efter drömmarna om jord och 2020 följde 2021 och hafsfältets fortsatta experiment. Det började väl egentligen året innan när vitlök planterades på ett infall i november, och sen följde den där ideslumrande årstiden när allt som händer minskas till lilliputtaners storlek ungefär. I mars dog också min mamma så hela förra våren bar ett sorts grovmaskigt flor som fördimmade tillvaron.

Hannes fick en bredgrep i födelsedagspresent. Om det nu behövs några presenter så ska de väl i alla fall kunna användas till nåt bra.

Men lökar och frön känner ingen sorg. De behöver komma i jorden om det ska bli nånting att inmundiga för tvåbeningarna.

Efter vintern ser inte fältet så där vilt och galet ut längre, utan lite mer modest och klent. Att tukta och anbefalla det som kommer upp på alla möjliga sätt känns inte helt rätt. Många odlare köper plast eller flis eller nåt annat för att kontrollera vad som kommer upp och inte, men dit har vi lyckligtvis inte kommit än. Det känns bakvänt att tukta naturen så, precis som det som paketeras, organiseras och syntetiseras i övriga samhället. Visst finns det poänger att effektivisera för människor som inte har samma utrymme, men ofta handlar det om nåt annat. Det ska bli stort, snyggt och prydligt, eller nåt sånt mer eller mindre vagt.

Snörrät gullöksrad och täckning av lök med hjälp av storcykelkärran.

Lärdomarna från året innan var ju som tidigare har konstaterats att det behövs mer näring och nån sorts täckning så att vi får mer tid till att cykla och dricka folköl. Rensa ogräs för att de pyttiga grönsakerna inte ska kvävas i konkurrensen är tidsödande och för jädra tråkigt. Som tur är är närmaste granne också en hästgård med allt vad det innebär. Ibland blir till exempel en ensilagebal dålig så att den annars behöver kasseras, och då är det ju mycket bättre att ta till vara på det. Det blir också mycket bajs över när en sisådär femtio hästar driver runt. Utmärkt.

Alla plantor är så gulliga och liksom obestridliga när de kommer upp. Det är dumt att förmänskliga växter, men det finns nåt djupt vördnadsfullt och kompromisslöst i fröernas växtkraft. Här i form av broccoli.

Det finns givetvis reservationer gällande att använda djur endast för människors syften men det kräver en längre utläggning en annan gång. Tillräckligt just här är nog ett konstaterande att sådana resurser finns, så varför låta dem gå till spillo om de inte kommer av vår hand? Det mesta som odlas 2021 får alltså ett täcke av gammalt mögligt ensilage. Det är inte det hälsosammaste att arbeta med eftersom mögelsporerna kan leta sig ner i lungorna och därför krävs andningsmask eller annat skydd. Senare på säsongen slog Hannes även gräs för att täcka vissa grödor. Det är en helt ny typ av banbrytande och latmaskig odlingsteknik kallad meadow farming, det vill säga: Skit samma om det växer lite allt möjligt runt omkring, då kan du bara slå det med lie och täcka dina grödor! På så sätt får de både skydd och en långsamt utsipprande gröngödning. Det finns säkert nåt som inte är genialt i det resonemanget men det kan en såklart bortse från eller utvärdera längre fram.

Löken täckt av ensilage kommer upp och samsas med bland annat maskros och kvickrot. När broccolin planteras täcks den på samma gång av nyslaget gräs.

Att använda det som finns i närheten kan sägas vara en sorts cirkulationstanke också. Om målet är att bli självförsörjande behöver tekniker och funktioner utarbetas där den yttre världen bara blir en utombördslig hägring eller spegelsal. Det låter högtravande, men det skadar inte att vara idealistisk även om det inte går hela vägen.

Det enda som inte täcktes med nånting alls var squashen eftersom den brakar på så i växandet och breder ut sig på ett sätt som konkurrerar ut det mesta. Dessutom var just den lilla squashplätten extrapreparerad med utbrunnet gödsel och lucker jord.

De nyligen utplanterade squashplantorna blev ganska snart stora svävande paraplyer som hindrade annat att växa upp.

Näring under 2021 var till största del brunnet gammalt gödsel som hade legat på fältet i några år och som vi grävde upp och fraktade till hafsfältet medelst cykel och kärra. Dessutom vattnades några utvalda grödor med guldvatten några gånger. Återigen, nåt som finns och inte skadar att ta till vara på. I höstas fick vi en alldeles utomordentlig skithög att sprida ut med hjärtans lust till årets odlingar. Förhoppningsvis blir det lite mer schvung i det mesta då.

Att bo så långt ifrån allt det som händer där på hafsfältet är ganska frustrerande. Samtidigt blev mina möjligheter att lämna staden och hemmet alltför länge ännu mindre under 2021, så Hannes fick ta sig an väldigt mycket av det återkommande underhållet. Jag längtar till en framtid där jag kan stiga upp och släntra ut över fältet när andan faller på, men på samma gång är det svårt att önska för mycket eftersom livet alltid bjuder på sina krumelurer. Bäst att vara redo för att inte vara redo för nåt.

Squashexpressen färdades till cykel från Skogshavet till den larmande staden flera gånger, med allt möjligt matnyttigt.

En sammanställning av hafsfältets grödor 2021:

En sort affärsköpt vitlök planterades och täcktes med ensilage. Den kom upp, växte på och skördades när blasten skrotade ihop och la sig ner. Vitlökarna var då små i storleken och hade inte vuxit så mycket som de brukar.
Gul lök köptes, planterades och täcktes. Likt vitlöken skördades den när blasten gav upp och likt vitlöken var lökarna små i storleken.
Två sorters småtomater växte upp väldigt sent i växthuset eftersom det länge var för kallt om nätterna. Jag vill minnas att de inte kom upp förrän i maj. Sen planterade vi ut dem sent och eventuellt blev det lite för lite vatten väl ute. De täcktes som allt annat. De flesta tomater som faktiskt utvecklades blev bruna och fula, kanske nån sorts svampangrepp? Plantorna ganska glesa och ruffiga.
Två sorters potät sattes från fjolårets skörd och resultatet blev en stor förbättring. Inga fula fläckar, men fortfarande lite små i storleken kanske.
Bondböna samplanterades med potäterna, direkt i jorden. De kom upp under jublande former, men sen hände inte så mycket mer. De verkade trötta på livet, saknade nog både näring och vatten. De bönskidor som utvecklades blev nästan svarta och innehållslösa. Sen vittrade allt bort.
Broccoli förodlades och skolades om två gånger innan utplantering. Därefter täcktes de med slaget gräs och slogs in i en gardin för att skydda mot sugna djur. För första gången kom de spanska skogssniglarna och flockades i utkanterna av kålodlingarna. Det blev ändå en del broccoli i slutet av säsongen, även om det först såg mörkt ut.
Vitkål följde samma rutin som broccolin, med förodling i växthus, två omskolningar och sen utplantering under gardinen. De växte på sig lite långsamt under sommaren men tog sen mer fart. De fina rådjuren listade dock ut gardinens uv-ljusförsvagning och kunde i slutet av säsongen trycka in sina nosar och smaska runt en del innan skörd. Det blev en surburk i alla fall.
Morot direktsåddes i en upphöjd fåra och täcktes delvis med slaget gräs. Sorten var kort och knubbig, och det känns som en bra kompromiss i lerjord. Eventuellt skulle jorden kunna luckras mer så att de får mer utrymme att växa. Flera individer lämnades kvar i landet över vintern som ett experiment och jag inväntar besked om hur det gick.
Squashen förodlades och omskolades innan utplantering. Fyra (?) sorter blev det, varav två var från Hannes kära moster Anja som har en fantastisk gård uppe i Dalarna. Squash visade sig vara det som trivdes bäst och vi åt squash till allting och i en massa olika former.

Om jag ska försöka mejsla fram ur minnet hur det såg ut med placeringen på hafsfältet så var det ungefär så här.

Det är väl det som finns att säga om hafsfältet 2021. Det som fortfarande finns kvar att äta och som vi inte har köpt ett uns av sen skörden är potät, lök och vitlök. I framtiden är givetvis tanken att inte köpa gullökar för plantering, utan att driva upp från frö och ordna det själva. Detsamma med de flesta frön. Just nu är vi dock för lata och har för mycket annat att syssla med. Det gäller att sprida gracerna en del och prioritera där det behövs så att livet inte blir övermäktigt.

Det viktigaste jag tar med mig från 2021 till i år är:

ännu mer näring
ännu mer täckning.

Det ska kännas galet mycket, och också då är det läge att skyffla på lite till. Mer skit, mer meadow farming, mer jävlar anamma. Och mer fika, folköl och cykling.

Paus i stigbygge, 22 mars 2021. Det behövs alltid mer pauser för fika, fina människor och en varm hand att hålla i sin när allt känns som ett suddigt och sorgligt töcken.

Odla

21 februari 202221 februari 2022

Hafsfältets historia

Jag drömmer om jord. Händerna gräver ner sig i det fuktiga mörkret, och silar sedan årmiljonerna mellan fingrarna. I jorden finns minnen från växter som levde nyligen, och de levde i sin tur för att växter före dem brutits ner till myllans gräns. Och så fortsätter det i en obeskrivligt lång kedja tillbaka till de första små bålda växterna på jordens yta. Ingenting är överflödigt. Död är inte död, utan liv.

Jag drömmer att jag gödslar jorden för att förbereda fältet inför det nya livet. Händerna, armarna, ryggen, benen samarbetar i skyffeltag efter skyffeltag. Det luktar hemligheter och nåt djupt brandgult. Samtidigt är det som att nånting vaknar till där inuti. Den stora klumpen till kropp som går i ide om vintrarna börjar transportera signaler som väcker nåt litet litet känsloknytt. När jag vaknar är det som en liten grodd i bröstet.

Det är dags nu. Dags för frön och jord och gödsel. Svett längs ryggraden, jord i alla hudskrymslen.

Som en mullvad gräver jag lite bland ord och minnen, når djupare och djupare. Det irrar och de olika gångarna rör sig i flera riktningar. Tiden trycks ihop till en plätt, och sedan dras den ut igen till den tunnaste spindeltråd du kan tänka dig. Allt på samma gång, och alltid.

Nu så.

Hafsfältet blev till 2020. Minns du 2020? Det var det där året som människor upplever så himlastormande. När liv vändes upp och ner och ingen visste nåt och ändå allt på samma gång. Då började det med ett växthus som vi råkade på på granngårn – en övergiven stomme som inte hade använts på ett ogissningsbart antal år. Vi lyfte upp hela rasket och bar helt sonika iväg det till Skogshavet nån nästankilometer bort. Islandshästarna glodde lite avmätt när vi traskade förbi – två människor inuti ett litet hus som förflyttade sig längs grusvägarna som en svävande hägring. Väl framme ordnades en amatörmässig grund, och alla skev- och felaktigheter fixades.

Sedan kom glaset på plats som till viss del behövde nyinförskaffas.

På samma granngård fick jag syn på nåt plogliknande som bara låg där på gräsmattan – ett minne av nåt som varit för längesen. Som inbiten förortsunge är landsbygdens konventioner och gängse bruk lite av en rebus, men föremålet såg ut att kunna passa på en traktor, på nåt sätt. Och en gammal traktor fanns det också.

Sagt och gjort.

Nedanför vagnen finns en lång remsa mark som har tjänat som hästhage och gammal vall. Marken är kompakt och väldigt lerhaltig med en stor variation ängs- och vallarter som växer även när en inte vill, men ljuset flödar och branten bakom skyddar mot den bitande nordan. Hit nådde Littorinahavet för några tusen år sedan (och Ancylussjön och Yoldiahavet innan dess), så det är också en gammal havsbotten. På branten bakom finns lämningar av fornborgar som kan tänkas vara från den tiden när havet låg här och det var lättare att förflytta sig till skepps. Det svindlar lite att röra sig på havets botten, med närhet till tusentals år av liv och oliv.

Det är väl bäst att plöja upp ett stort jädra fält på en gång, så att det finns plats för allsköns grödor och ogräs. Men att plöja duger inte om en ska odla smått, så Hannes jordfräste hela fältet efter plöjningen.

Sten finns det gott om. De samlades ihop och fick bli ett nytt stenröse invid dikeskanten mellan fältet och växthuset – Röse orm. Förhoppningsvis har nån orm flyttat in nu och håller efter mössen som gillar att kila in i växthuset och ta för sig av det som finns till bjuds där.

Det där första odlingsåret var lite hastigt och lustigt, och jag var inte med i alla svängar eftersom livet är en berg- och dalbana i sig, fyra mil bort i den larmande staden. Men det planterades potät. Otroliga mängder potät. Och så lite vitkål, morot och säkert nåt mer som de där minnesmullvadarna har svårt att gräva fram (bilden ovan säger även broccoli, grönkål, tomat och squash). Vi samodlade med Frida och Kokke, så mängden potät var baserad på det. Det började växa i alla fall. Och det var varmt. Lite allt möjligt växte, faktiskt. Tur att ingen hade berättat hur mycket som kan komma upp när en bryter upp en vall. Och att potatisen ofta inte blir så fin det där första året.

Färdigrensat till höger, kaos till vänster.

Vi rensade bort oönskade individer ett par gånger, kanske. Och Hannes vattnade lite nån gång, eller några gånger eftersom det inte finns vatten tillgängligt i närheten. Men det finns ju så mycket annat en kan göra än att rensa ogräs och hålla på med odlingar. Titta på odlingarna, till exempel, och dricka folköl.

Räfsa åtta kilometer cykelstig, inklusive den fantastiska spången över mossen som Hannes har byggt.

Cykla lite hit och dit. Öva på livsstilsmarkörer intill bergtäkten i solnedgången. Sånt är viktigt.

Dricka vin. Viktigt.

Och den första årgången av hafsfest med långbord under stora eken.

Sjuttiplussarna fick inta högsätet på gaveln så att eventuella virus höll sig borta.

Och så finns det ju andra saker att ta reda på än bara det som växer på fältet.

Trots alla distraktioner och omständigheter så blev det lite mat till slut. Morötterna lämnades lite vind för våg bland de kompanjoner som kom upp, men de råkades på lite då och då när det grävdes efter mat. Kålen blev ansatt utan skydd, men ändå så okej att vi kunde inmundiga några huvuden. Potäterna var små och fläckiga. Ett himla sjå att förbereda inför nåt slags sittning. Men vi åt. Och det mesta av grönkålen lämnades till rådjuren att äta upp framåt vintervåren då inget annat fanns för dem att äta.

Det var hafsfältets första år, 2020. Mer av en nyck och ett experiment än nåt annat. Det fina med experiment är att utfallet säger nånting om hur det är möjligt att fortskrida, vad som funkar och inte: en grund för framtiden att växa på. Jag lärde mig nog mest av allt att det behövs en plan för att stävja allt det som växer som inte är planterat, och att jordkvaliteten är viktig. Men ändå – magin genom jorden när frö blir till grodd till planta med hjälp av naturens alkemi. Och att fröna gror på de mest otroliga sätt även när inte omständigheterna är de mest gynnsamma. Det finns så mycket förundran, i det.

Och drömmen om jord fortsätter.