Vitkålen har stått så stolt i landet. Vi har känt att vi haft en sån skatt där, och dessutom varit helt ostressade eftersom kål ”ju” klarar sig även om det blir minusgrader.
Men så började de spricka. Och jag fick lite panik och gjorde kåldag av idag.
En av anledningarna till att experimentera med andra former av liv än det som stipuleras är att det finns en poäng i att lära sig leva själv. Lära sig om jorden, lära sig om växterna, hur fotosyntesen funkar, kretslopp blir till, näring skapas, hur saker och ting kan bli till med hjälp av sina egna händer. Vi människor har förlorat nåt urtidsligt i vårt organiserande, paketerande och syntetiserande av det som håller oss vid liv. Det finns inte längre nån koppling till jorden när allt som vi äter är kliniskt inslaget och köps i butik eller det som vi ikläder våra kroppar konsumeras i bulk. Sen går vi omkring i enormt uppbyggda betongkomplex kallade städer och tycker att det är livet, höjden av civilisationen, där allt är ytor och reflektioner. Det är just in time-lager, lean-produktion, tusen surrande buzzzz-ord som sprutar ut genom öronen. Allt ska effektiviseras, optimeras och entreprenöriseras för att krama varje sista ynka öre ur allting som är möjligt.
Sen händer alltid nånting. Det finns alltid jävligheter i världen och det påminns vi om varje dag. Män, för det är alltid män, terroriserar människor, befolkningar eller specifika grupper. Klimatet går åt helvete och ekonomin är en skrattspegel. Att förlita sig till det som är är också att låta det passera, att bifalla dess existens. Om vi vill nåt annat behöver vi visa det och bygga nåt annat, riva ner det ofunktionella och smula sönder det till damm med våra bara händer. Ingenting ändras av att göra ingenting.
Efter drömmarna om jord och 2020 följde 2021 och hafsfältets fortsatta experiment. Det började väl egentligen året innan när vitlök planterades på ett infall i november, och sen följde den där ideslumrande årstiden när allt som händer minskas till lilliputtaners storlek ungefär. I mars dog också min mamma så hela förra våren bar ett sorts grovmaskigt flor som fördimmade tillvaron.
Men lökar och frön känner ingen sorg. De behöver komma i jorden om det ska bli nånting att inmundiga för tvåbeningarna.
Efter vintern ser inte fältet så där vilt och galet ut längre, utan lite mer modest och klent. Att tukta och anbefalla det som kommer upp på alla möjliga sätt känns inte helt rätt. Många odlare köper plast eller flis eller nåt annat för att kontrollera vad som kommer upp och inte, men dit har vi lyckligtvis inte kommit än. Det känns bakvänt att tukta naturen så, precis som det som paketeras, organiseras och syntetiseras i övriga samhället. Visst finns det poänger att effektivisera för människor som inte har samma utrymme, men ofta handlar det om nåt annat. Det ska bli stort, snyggt och prydligt, eller nåt sånt mer eller mindre vagt.
Lärdomarna från året innan var ju som tidigare har konstaterats att det behövs mer näring och nån sorts täckning så att vi får mer tid till att cykla och dricka folköl. Rensa ogräs för att de pyttiga grönsakerna inte ska kvävas i konkurrensen är tidsödande och för jädra tråkigt. Som tur är är närmaste granne också en hästgård med allt vad det innebär. Ibland blir till exempel en ensilagebal dålig så att den annars behöver kasseras, och då är det ju mycket bättre att ta till vara på det. Det blir också mycket bajs över när en sisådär femtio hästar driver runt. Utmärkt.
Det finns givetvis reservationer gällande att använda djur endast för människors syften men det kräver en längre utläggning en annan gång. Tillräckligt just här är nog ett konstaterande att sådana resurser finns, så varför låta dem gå till spillo om de inte kommer av vår hand? Det mesta som odlas 2021 får alltså ett täcke av gammalt mögligt ensilage. Det är inte det hälsosammaste att arbeta med eftersom mögelsporerna kan leta sig ner i lungorna och därför krävs andningsmask eller annat skydd. Senare på säsongen slog Hannes även gräs för att täcka vissa grödor. Det är en helt ny typ av banbrytande och latmaskig odlingsteknik kallad meadow farming, det vill säga: Skit samma om det växer lite allt möjligt runt omkring, då kan du bara slå det med lie och täcka dina grödor! På så sätt får de både skydd och en långsamt utsipprande gröngödning. Det finns säkert nåt som inte är genialt i det resonemanget men det kan en såklart bortse från eller utvärdera längre fram.
Att använda det som finns i närheten kan sägas vara en sorts cirkulationstanke också. Om målet är att bli självförsörjande behöver tekniker och funktioner utarbetas där den yttre världen bara blir en utombördslig hägring eller spegelsal. Det låter högtravande, men det skadar inte att vara idealistisk även om det inte går hela vägen.
Det enda som inte täcktes med nånting alls var squashen eftersom den brakar på så i växandet och breder ut sig på ett sätt som konkurrerar ut det mesta. Dessutom var just den lilla squashplätten extrapreparerad med utbrunnet gödsel och lucker jord.
Näring under 2021 var till största del brunnet gammalt gödsel som hade legat på fältet i några år och som vi grävde upp och fraktade till hafsfältet medelst cykel och kärra. Dessutom vattnades några utvalda grödor med guldvatten några gånger. Återigen, nåt som finns och inte skadar att ta till vara på. I höstas fick vi en alldeles utomordentlig skithög att sprida ut med hjärtans lust till årets odlingar. Förhoppningsvis blir det lite mer schvung i det mesta då.
Att bo så långt ifrån allt det som händer där på hafsfältet är ganska frustrerande. Samtidigt blev mina möjligheter att lämna staden och hemmet alltför länge ännu mindre under 2021, så Hannes fick ta sig an väldigt mycket av det återkommande underhållet. Jag längtar till en framtid där jag kan stiga upp och släntra ut över fältet när andan faller på, men på samma gång är det svårt att önska för mycket eftersom livet alltid bjuder på sina krumelurer. Bäst att vara redo för att inte vara redo för nåt.
En sammanställning av hafsfältets grödor 2021:
Om jag ska försöka mejsla fram ur minnet hur det såg ut med placeringen på hafsfältet så var det ungefär så här.
Det är väl det som finns att säga om hafsfältet 2021. Det som fortfarande finns kvar att äta och som vi inte har köpt ett uns av sen skörden är potät, lök och vitlök. I framtiden är givetvis tanken att inte köpa gullökar för plantering, utan att driva upp från frö och ordna det själva. Detsamma med de flesta frön. Just nu är vi dock för lata och har för mycket annat att syssla med. Det gäller att sprida gracerna en del och prioritera där det behövs så att livet inte blir övermäktigt.
Det viktigaste jag tar med mig från 2021 till i år är:
Det ska kännas galet mycket, och också då är det läge att skyffla på lite till. Mer skit, mer meadow farming, mer jävlar anamma. Och mer fika, folköl och cykling.
Jag drömmer om jord. Händerna gräver ner sig i det fuktiga mörkret, och silar sedan årmiljonerna mellan fingrarna. I jorden finns minnen från växter som levde nyligen, och de levde i sin tur för att växter före dem brutits ner till myllans gräns. Och så fortsätter det i en obeskrivligt lång kedja tillbaka till de första små bålda växterna på jordens yta. Ingenting är överflödigt. Död är inte död, utan liv.
Jag drömmer att jag gödslar jorden för att förbereda fältet inför det nya livet. Händerna, armarna, ryggen, benen samarbetar i skyffeltag efter skyffeltag. Det luktar hemligheter och nåt djupt brandgult. Samtidigt är det som att nånting vaknar till där inuti. Den stora klumpen till kropp som går i ide om vintrarna börjar transportera signaler som väcker nåt litet litet känsloknytt. När jag vaknar är det som en liten grodd i bröstet.
Det är dags nu. Dags för frön och jord och gödsel. Svett längs ryggraden, jord i alla hudskrymslen.
Som en mullvad gräver jag lite bland ord och minnen, når djupare och djupare. Det irrar och de olika gångarna rör sig i flera riktningar. Tiden trycks ihop till en plätt, och sedan dras den ut igen till den tunnaste spindeltråd du kan tänka dig. Allt på samma gång, och alltid.
Nu så.
Hafsfältet blev till 2020. Minns du 2020? Det var det där året som människor upplever så himlastormande. När liv vändes upp och ner och ingen visste nåt och ändå allt på samma gång. Då började det med ett växthus som vi råkade på på granngårn – en övergiven stomme som inte hade använts på ett ogissningsbart antal år. Vi lyfte upp hela rasket och bar helt sonika iväg det till Skogshavet nån nästankilometer bort. Islandshästarna glodde lite avmätt när vi traskade förbi – två människor inuti ett litet hus som förflyttade sig längs grusvägarna som en svävande hägring. Väl framme ordnades en amatörmässig grund, och alla skev- och felaktigheter fixades.
Sedan kom glaset på plats som till viss del behövde nyinförskaffas.
På samma granngård fick jag syn på nåt plogliknande som bara låg där på gräsmattan – ett minne av nåt som varit för längesen. Som inbiten förortsunge är landsbygdens konventioner och gängse bruk lite av en rebus, men föremålet såg ut att kunna passa på en traktor, på nåt sätt. Och en gammal traktor fanns det också.
Sagt och gjort.
Nedanför vagnen finns en lång remsa mark som har tjänat som hästhage och gammal vall. Marken är kompakt och väldigt lerhaltig med en stor variation ängs- och vallarter som växer även när en inte vill, men ljuset flödar och branten bakom skyddar mot den bitande nordan. Hit nådde Littorinahavet för några tusen år sedan (och Ancylussjön och Yoldiahavet innan dess), så det är också en gammal havsbotten. På branten bakom finns lämningar av fornborgar som kan tänkas vara från den tiden när havet låg här och det var lättare att förflytta sig till skepps. Det svindlar lite att röra sig på havets botten, med närhet till tusentals år av liv och oliv.
Det är väl bäst att plöja upp ett stort jädra fält på en gång, så att det finns plats för allsköns grödor och ogräs. Men att plöja duger inte om en ska odla smått, så Hannes jordfräste hela fältet efter plöjningen.
Sten finns det gott om. De samlades ihop och fick bli ett nytt stenröse invid dikeskanten mellan fältet och växthuset – Röse orm. Förhoppningsvis har nån orm flyttat in nu och håller efter mössen som gillar att kila in i växthuset och ta för sig av det som finns till bjuds där.
Det där första odlingsåret var lite hastigt och lustigt, och jag var inte med i alla svängar eftersom livet är en berg- och dalbana i sig, fyra mil bort i den larmande staden. Men det planterades potät. Otroliga mängder potät. Och så lite vitkål, morot och säkert nåt mer som de där minnesmullvadarna har svårt att gräva fram (bilden ovan säger även broccoli, grönkål, tomat och squash). Vi samodlade med Frida och Kokke, så mängden potät var baserad på det. Det började växa i alla fall. Och det var varmt. Lite allt möjligt växte, faktiskt. Tur att ingen hade berättat hur mycket som kan komma upp när en bryter upp en vall. Och att potatisen ofta inte blir så fin det där första året.
Vi rensade bort oönskade individer ett par gånger, kanske. Och Hannes vattnade lite nån gång, eller några gånger eftersom det inte finns vatten tillgängligt i närheten. Men det finns ju så mycket annat en kan göra än att rensa ogräs och hålla på med odlingar. Titta på odlingarna, till exempel, och dricka folköl.
Räfsa åtta kilometer cykelstig, inklusive den fantastiska spången över mossen som Hannes har byggt.
Cykla lite hit och dit. Öva på livsstilsmarkörer intill bergtäkten i solnedgången. Sånt är viktigt.
Dricka vin. Viktigt.
Och den första årgången av hafsfest med långbord under stora eken.
Och så finns det ju andra saker att ta reda på än bara det som växer på fältet.
Trots alla distraktioner och omständigheter så blev det lite mat till slut. Morötterna lämnades lite vind för våg bland de kompanjoner som kom upp, men de råkades på lite då och då när det grävdes efter mat. Kålen blev ansatt utan skydd, men ändå så okej att vi kunde inmundiga några huvuden. Potäterna var små och fläckiga. Ett himla sjå att förbereda inför nåt slags sittning. Men vi åt. Och det mesta av grönkålen lämnades till rådjuren att äta upp framåt vintervåren då inget annat fanns för dem att äta.
Det var hafsfältets första år, 2020. Mer av en nyck och ett experiment än nåt annat. Det fina med experiment är att utfallet säger nånting om hur det är möjligt att fortskrida, vad som funkar och inte: en grund för framtiden att växa på. Jag lärde mig nog mest av allt att det behövs en plan för att stävja allt det som växer som inte är planterat, och att jordkvaliteten är viktig. Men ändå – magin genom jorden när frö blir till grodd till planta med hjälp av naturens alkemi. Och att fröna gror på de mest otroliga sätt även när inte omständigheterna är de mest gynnsamma. Det finns så mycket förundran, i det.
Och drömmen om jord fortsätter.
Vad gör en då med en modest skörd av vitkål? En del av de nätta huvudena är ju förstås redan uppätna för så blir det när kål kommer i närheten av en kålätande organism. Det är nästan samma mekanism som är en del av mysteriet med rymdens svarta hål. Resten har dock omvandlats och blivit en del av ett magiskt experiment. Men först en pausbild för att beundra ett av naturens exklusiva byggnadsverk.
Vi bestämde oss för att prova på det där med surkål, för det verkar vara en bra lagringsmetod utan alltför mycket bekymmer. Syrning som konservering är en genialitet som människor sysslat med sedan urminnes tider. Redan de gamla neolitikerna fermenterade livsmedel för nio tusen år sedan, men det är bara så långt tillbaka de faktiska bevisen sträcker sig. Mycket har hänt på planeten jorden som vi aldrig kommer att få veta. Mycket har hänt som vi aldrig någonsin kan tänka oss.
När en börjar läsa på lite så är en del av genialiteten att det enda som egentligen behövs är kål och salt. Men det är tydligen viktigt med dels jodlöst salt, dels att dosera saltmängden korrekt för att inte bakterierna ska dö eller processen avstanna. På flera ställen stod det också att det är bra att knåda med händerna för att hudens egen bakteriekultur hjälper till att sätta igång magin.
Inledningsvis var vi typiska barn av vår tid och satte igång med varsin skål där vi individuellt hackade ner, saltade och knådade. Jag saltade säkert för mycket för det finns ingen våg i detta hem. Hannes är diplomatisk och sa å sin sida att han nog saltade för lite, och svisj så sammanfogade vi knådkålen i samma bunke. Kollektiv kontra individ och allt sånt.
Av vad vi uppskattade som två kilo blev det en gubbtjyvigt full Eldorados smörgåsgurkburk. För att tynga ner kålen i vätskan stoppade vi även i en påse som fylldes med vatten. Vi behöver alltså otroligt mycket mer kål i framtiden om det ska räcka till en årskonsumtion, speciellt när rådjuren får en del av skörden. Tänk om en kunde ha en lika fin kålgård som det sägs att unabombaren hade, till exempel. Då skulle kållivet vara komplett.
Nu återstår det svåraste, att vänta och se vad som händer. Det kanske var för mycket salt ändå så att jäsningsprocessen inte kommer igång. Eller så är det nåt annat i formlerna som inte stämmer överens. Kvar blir i så fall bara liken i diskhon.
Av nån jädra anledning vill det inte ta sig i kaminen. Jag rotar runt i vagnen efter något lättantänt. Någon kartong, något papper. Något går väl att avvara. Upptäcker kuverten med squashfrön. Gjorde jag inte ett extra kuvert för framtida frön? Jo! Jag tar upp bunten och upptäcker då att den är möglig. Ladoga-fröna har möglat och svampsporerna har tagit sig genom kuvertet och gett sig på den ljusgröna fruktens frön. Jag försöker tvätta fröna i en kastrull med vatten och sprider ut dem på torkkartongen. Ingen aning om man kan göra så. Tur att det var den minst populära sorten. Jag går ut och hämtar papperspåsar under vagnen för att tillverka ett nytt kuvert. Ur kassarna marscherar då en hel liten hord, hjord, flock med de små ettriga skalbaggarna, de där som annars bor i veden, ut över vagnens golv och ner i golvbrädornas springor. Är de skadedjur? Säkert! Jag tar fram dammsugaren, river samtidigt ner en jacka i komposthinken, tappar in dammsugarmunstycket bakom kaminen, fiskar fram det, suger upp djuren, utvisar dem ur vagnen, kastar ner dem för slänten. Jag plockar ihop dammsugaren, tappar in munstycket bakom kaminen, gör ett kuvert, skriver ”Ladoga-frön som först möglade och sen omtorkades”, slår handen i diskstället så det blir ett djupt jack som börjar blöda när jag ska lägga tillbaka märkpännan.
Och cykeln gick av. Och pakethållaren på reservcykeln gick sönder. Och det blev typ inget av vitkålen.
Nu ska jag köpa en ny cykelram för sex tusen (till ordinarie pris tyvärr). Det är viktigt att ha en bra cykel med stora däck, långa skärmar och dyra tyska pakethållare. En bra cykel kostar väl ungefär som att byta spindelled på nån gammal skrotbil som folk tycker att man ”faktiskt” behöver om man ska bo på landet.
Brännässlorna trivs nu. De har slagits två gånger i sommar, men jag bara använt dem som täckmaterial. Nästa år borde jag använda dem mer till mat.
Praktexemplar av squash som jag har tänkt ta frö från. Anjas stora runda, Ladoga, Libanese blonde och Anjas långa gula.
Det var väl det. Lite växtlighet just nu. Jag har försökt rita en billig bastu hela dan.
