Hafsfältet i snö. Notera pinnarna som sticker upp till höger och spåren från rådjuren som ätit upp pinnarnas kålblad.
Det började snöa första januari, och sen dess har det varit kallt (mellan fem och femton minus), krispigt och runt två decimeter snö. Tills igår när sydvinden förde med sig nollgradigt, och idag snöblandat regn. Slafs klafs och inget en vill beröra sig med alls. Varje gång en går till dass får en stora kalldroppar i nacken som släpper från trägrenarna ovanför. Och det värsta med töväder mitt i vintern är att det troligtvis fortsätter vara usjligt, på nåt sätt. Antingen fortsatt slafsväder eller så fryser det igen och blir glashalt.
Så vad gör en då när blöttjan drabbar jordarna? Förhoppningsvis så lite som möjligt. Men vi tog till slut, efter utdragen pina och återkommande dåligt samvete, itu med frö- och utsädesinventering och -organisering inför odlingssäsongen. Det är träligt att vara en duktig jävel som tar tag i sånt här direkt, men nån gång kanske vi kommer dit, också. Frön och linser och bönor har varit utspridda lite här och där i vagnen. Först inventera och lista ut vad som behöver införskaffas.
Det som saknades till fältet var alltså frön från rödbeta, vitkål och nån sorts busktomat. Tomat har vi stadigt haft två sorter av i flera år, men Principe borghese, som många verkar höja till skyarna, är jag urless på nu. Den är senare och alltid den första med tydliga tecken på bladmögel. I år lyckades vi få större skörd i och med en torr och varm sommar, men plantorna skrumpnade ihop som vanligt till slut. Troligtvis för de vidare angreppen till den andra sorten också, som är mer motståndskraftig här på fältet. Så nu ryker den.
Det tar emot att shoppa runt hos fröfirmorna. Målet är att ta egna frön till allt vi odlar och bli självförsörjande där också. Förra året var det första vi testade att sätta egen gul lök för fröskörd. Och nu har vi 44 gram egna gula lökfrön! I år är det dags att testa med vitkål, rödbeta och svartkål. (Efter jag har kollat om det går att prova med två olika sorters kål samtidigt utan korspollinering.) Om det lyckas betyder det att vi inte behöver köpa ett enda jota från en fröfirma till nästa odlingssäsong.
En hittar också lite kul saker vid fröinventering. Ibland dumpstrar vi kryddor eller sallad i såna där små plastkrukor. Förra året hade vi en containersallad som stod i fönstret hela sommaren och vattnades ytterst sporadiskt. Efter avplock av alla blad till fredagsburgarna växte den sig bara längre och längre, rangligare och rangligare. Till slut var den nästan lika hög som fönstret. Då kom blommorna. Det fanns också luffa som vi testade 2023. Kanske kanske orkar nån testa sätta några plantor på friland i år, bara för att se om det går.
Sen organisering av ärtor, bönor, linser. Gråärt, gulärt, grön lins, gotlandslins och två sorters brytbönor behövde tas undan från vårt ätförråd. Väga, paketera, etikettera.
Till gröngödslingsfältet (och antagligen även en bit av bönsjättedelen) har vi sparat:
Tomater, tomater, tomater. Det tar mer än en livstid att förstå sig på växterna, plantorna och alla deras krumbukter, men i år har vi närmat oss tomaterna i alla fall ett uns mer än förra året. Mest kanske vad som fungerar här i havet och hur hafsare vill ha det. För sånt där är ju lite olika beroende på konstitution, psyke, arbets(o)vilja och så vidare. Ju mindre jobb, desto bättre är alltid överordnat till exempel ”fint”, ”som en ska” eller skamkänslorna som sköljer över en när nån ny tittar på odlingarna och säkert bara ser ett stort ogräshav.
Så här var tomatåret 2023.
Mars
I mars kom det massor ny snö. Det var kallt, mörkt och grått. Inget var speciellt kul. Men frön måste i jorden ändå, så den artonde mars pillades åttio tomatfrön, fyrtio av vardera sort, ner i jorden. Samma piennolosort i buskform och högväxande svarttomat som förra året. Båda blir ganska små och behändiga. Älskar små och behändiga tomater. Att kunna ta en tomat och skiva upp på mackan till exempel, i stället för en slabbig stortomat som blir så fasligt mycket av bara en. Och så är de suveräna att halvera och bara skjutsa in i torkugnen.
28 mars
I slutet av mars sträckte sig de nya liven mot solen som tydligen lyste då. Tänk att det faktiskt finns solljus i slutet av mars också. Och i bastumotljuset blir det extra magiskt.
April
Livet fortsatte och kom åter.
11 april
Maj
Maj är den oregerliga månaden när alla galenskaper tar fart och multipliceras. Insekter surrar kryper intar livsutrymmet. Getingarna är fast beslutna om att bygga bon i alla bra skrymslen som finns. Fåglarna lever om från sen natt. Allt spricker jämrar kläcks. Och tomaterna tittade längtansfullt ut på allt.
4 maj
Här är de redan omplanterade en eller två gånger men alla fick inte plats i storkrukor i vagnens fönsterodlingshylla, så många stod i stället och ranglade till sig i väntan på att växthuset skulle bli tillräckligt varmt om nätterna.
9 och 10 maj
I slutet av maj, runt den 25, planterades tomatplantorna äntligen ut på fältet. Bäddarna fixades i höstas så det var bara att trycka ner dem samtidigt som de tjuvades en del.
Mer ljusliv sträcker ut sig.
Juni
Det tar ett tag för plantorna att acklimatisera sig eftersom de så bryskt togs ur växthusvärmen ut i den blåskyliga verkligheten på hafsfältet utan att avhärdas. Det är lite som ett experiment att se hur mycket det går att tänja på alla goda råd och skan innan något brister. Några av dem, kanske en handfull, tar sig aldrig riktigt. Och ganska många krullar ihop sina blad. Hannes läser att det beror på för mycket kväve. Och ja, vi lassade på ganska ordentligt med gödsel i höstas, så det är inte så konstigt.
15 juni
När juli börjar närma sig blir det bråttom att fixa nåt sorts växtstöd till tomaterna. Ända sen förra året har det gnagt lite hur det skulle gå till på ett överkomligt sätt. Det behöver kosta nästan ingenting och vara så fiffigt att det inte tar hundra år att göra. Okej om en har tre plantor, men på fältet står det över sjuttio stycken som behöver tas omhand. Det tar sin tid.
Efter lite fnul kommer jag fram till nåt som förhoppningsvis är enkelt och som samtidigt inte kostar en krona.
Solklar ritning
Eftersom vi nyligen har rivit gammelgammalt staket finns det fårnät över. Och i branten växer vildhassel. Perfekt kombination.
27 maj
Juli
I juli drar vi iväg i drygt tre veckor. Då klarar sig tomaterna helt själva, precis som växter ska göra. Men innan vi åker petas de ändå in i sina burar så att de förhoppningsvis inte väller ut för mycket. Och väl tillbaka så är det väl lite sådär med just det, men titta vad de har växt!
1 och 23 juli
Från det att vi kommer hem och fram till i dag (14 oktober) har vi ätit tomater nästan varje dag på nåt sätt.
Augusti
1 augusti
Godast är de nog att bara äta halverade eller kvartade. Men när det blir en stor skörd halveras de och skjutsas in i torkugnen så att det ska finnas tomater ända till nästa år. Det är planen i alla fall.
Tomatplantorna växer på fint under hela augusti.
16 augusti
Så fint att de högväxande blir vildtomater med lite för många stjälkar för de gröna tomaternas mognads skull. Till slut blir det ändå en beskärning.
18 augusti
Det regnar visst i augusti. Ganska mycket regn.
September
2 september
Det är så mycket liv i odlingarna. Några sniglar, men inte jättemånga spanska. Och de som finns hänger mest i täckena. Det verkar vara en bra sak med täckodling, att det finns miljöer och ställen för insekterna och djuren att hänga på. Och allt blir en djungel. Nakenfröpumpan i tomatdjungeln. Och så svampar fjärilar grodor kopparödlor myror och allt.
Till slut blir det ändå för mycket regn för potatisplantorna. Bladmöglet kommer. Och sen sprider det sig till tomaterna trots att vi bekämpar det genom att skära av potatisblasten. Det är ett sånt år. Så i stället för att vänta ut tomaterna så att de hinner mogna slutskördar vi alla gröna tomater. Busktomaterna är lite krångliga att ta sig an eftersom de har blivit så väldigt väldigt buskiga.
8 september
Det blir mycket gröna tomater. Och alla måste kollas så att de redan mögelpåverkade sorteras bort. Det blir ändå ganska mycket tomater.
Så vad gör en med några dussin kilo gröna tomater? Vi testar lite olika.
Torkning:
Marmelad och chutney:
Oktober
Och så syrning:
Trots det mögelsnöpliga slutet på tomatsäsongen känns det ändå som ett lyckat år. Att bara ha tomater på friland har varit en dröm. Kanske att jag ska beskära dem nån mer gång nästa år så de inte blir lika oregerliga. Eller så kör vi bara på busktomater. Fint också att de ihopknypplade tomatburarna fungerade så bra. De ska sparas och användas minst ett decennium till. Eller två. Om hasselslanan som är nerstucken i jorden ruttnar är det bara att byta ut den mot en ny. Lågteknologiskt och egenfixat är ett bra sätt att sträva mot självförsörjning tror jag. Inga stora, drumliga maskiner, och inget som vi inte själva kan ordna med två händer och det som finns omkring oss.
Nu har vi ett helt vinterhalvår på oss att lista ut vad en bäst använder torkade gröna tomater till.
Vi rör oss på cyklarna genom ett kargt landskap något under trädgränsen i Innlandet fylke i Norge. Molnen tornar upp sig västerut, mörkt blågrå sockervadd möter bergsmassiven framför oss och smetas ihop i ett mörker. Regnet hänger som järtecken i luften. Under cykeldäcken knastrar gruset – inte en mänskosjäl så långt ögat kan nå längs den slingrande vägen som oundvikligt slukas av ovädret.
Det är den elfte cykeldagen och planen är att fortsätta lika många till. Drygt tre veckor borta från Skogshavet, odlingarna och allt vad det innebär. Ingen som vattnar hafsfältet, ingen som pillar, fixar, ordnar med grödorna.
Då
Fyra dagar innan vi far iväg, den 27 juni, kupar Hannes potatisen genom att kratta upp täckmaterial mot plantorna, och jag passar på att ta några bilder för att kunna se hur annorlunda allt ter sig när vi kommer tillbaka.
Blåärtsdom bredvid potatisraderna, och de av lökbökaren tillredda lökraderna framför utplanterade tomater.Tomatraderna, och till vänster om dem squash och nakenfröpumpa.I växthuset står endast fyra luffaplantor i år, eller svampgurka, och så en ledsen limequat som tröttnade på det mörka inomhuslivet i vagnen i vintras.
Det finns ingen vettig vattentillförselsmöjlighet till fältet än, så planen i år har varit att det som planteras ut ska klara en helvetessommar utan vattning. Ingen av oss vill tjudras fast i havet heller, gå och småplocka mellan raderna och hålla på. Det känns inte mer livsuppfyllande att dadda plantorna säsongen igenom. Får de bara rätt förutsättningar så klarar de det där bäst själva, förhoppningsvis. Vi har grundlagt genom att bredgrepa, tillföra gödsel och täcka, täcka, täcka.
Det är som ett experiment att lämna allt vind för våg. Hur mycket kan en skita i allt egentligen?
Nu
Det är tisdag, tror jag. Nätterna blir mörkare igen och vi har varit hemma en dryg vecka. De säger att det ska regna men när regntidpunkten väl är nådd så flyttas det fram igen. Små droppar ibland. En kort skur. Dimma på morgonen.
Min utsikt när jag vaknar är gammeldansk och müsli. Porslin och den odiskade degbunken.
Där nere stökar Hannes med frukostbestyr, fixar gröt kokar vatten plockar fram. Jag skulle kunna ligga här och lyssna på frukostfixarljuden en halv evighet. Eller i alla fall tills frukosten är klar.
Upp till halvsittande så kan jag kika ut genom fönstret bakom mig, det lilla okittade som har blivit som en spindeltrådssarkofag mellan glasen.
Grönt. Hafsgrönt. Där står bredgrepen och skottkärran lutade mot sågbocken. Rishögen längre ut som legat där ett år eller så nu. Solpanelerna skymtar fram till höger. Fältet.
Men först gröten.
Min skål, min sked. Fjolårsblåbär från plastburk och B12. P1 i bakgrunden. Nåt om koranbränningar på ekot igen, eller var det igår?
Vid fönstret ligger det skatter. Jordens innanmäte i form av stenar från olika platser jag cyklat eller äventyrat till, minnen från det som var. Småtomater på mogning. Augustins kikare.
På fötterna de där strumporna jag köpte innan cyklingen på Island för tretton år sen.
Nu får du följa med ut och se vad som har hänt med utomhuset medan vi var borta.
Det lever saker i växthuset endast tack vare att Lena har hjälpt till att vattna var tredje dag. Utan henne hade det inte blivit någon luffa alls i år eftersom de behöver så höga temperaturer för att sätta frukt. Ovärderligt med hjälp från nästgårds.
Men det lever också otroligt mycket bakom växthuset där de två komposterna står, en vilande och en i bruk. Nässlor, squash, tistlar, tomat och potatis bildar en djungel så att villådan knappt syns. Squashen som växer i den är snart ätklar.
Vi kikar in i huset.
Svampgurka. Alldeles livs levande. Det måste vara ren nybörjartur att ens få några frukter. Och limequaten har buskat till sig ordentligt.
Växthusskatter
Utanför växthuset ligger odlingsrelaterade saker som inte används under en presenning i väntan på bygge av nån sorts förvaringsbod. Krukor, pluggbrätten, dukar. De kommer säkert få ligga där i ett år till.
Nån har lagt en kompostpotatis uppepå.
Dags för hafsfältet.
När jag närmar mig staketet träffar jag en rymling. En nakenfröpumpestängel har lyckats lirka sig igenom sexkantsnätet. Lika bra kanske, det ser lite trångt ut på andra sidan.
Innanför staketet ser det ut så här.
Alla tomater åkte ut på friland i år. Många har buskat till sig rejält, en del är riktigt taniga eller ickeexisterande och några har frukt som snart är mogen. Dagen efter vi kom hem började jag pilla in stänglar i tomatburarna igen och rycka lite ogräs som växte intill plantorna.Löken samexisterar med lite allt möjligt som jag inte känner vid namn än. Den där klibbiga som breder ut sig, rankklättraren, olika sorters gräs och så svinmålla förstås. Tänk att det blir lite lök ändå. De små liven som bökades upp och återplanterades upp till fem gånger om när de bara var som taniga spröt. Men av morötterna och mangolden som samplanterades med dem finns intet.Potatishavet. Nakenfröpumpehavet. Och nakenfröpumpa!Squash i olika former, storlekar och färger. Hafsfältets pålitligaste. Och en vitlökssort börjar lägga sig ner och är dags att skörda.Blåärten har torkat. De får hänga kvar tills nån ids plocka av dem. Nästa år behövs mer ärter, mer bönor. Mycket mer.
Så ser det ut nu, fältet. Från nåt glest och prövande till mer djungligt och prunkande på fyra veckor, utan vår inblandning i form av vattning eller annat. Skönt att det går att vara en hafsig självhushållare som inte sitter ihop med jorden, som också kan lufsa ut lite i utbygdsmarkerna. För att till slut inse att det är skönast hemma.
Senare på dagen cyklar vi iväg för att hälsa på Frida och hennes odlingar. I utkanten av Skogshavet har en ek slutligen gett upp och lagt sig över stigen.
Den får ligga där ett tag till. Allt inom sin tid.
Efter nu
I efternuet är det söndag. Så lång tid har det tagit att skriva och fixa klart det här eftersom jag är som en spansk skogssnigel som bara slemmar fram i ultrarapid och för att det nästan alltid händer andra saker: Cykla till min förra stad för att ta hand om sjukt barn en dag, cykla till närorten och handla basvaror en dag. Såga upp tolv träunderlägg från en gammal sälgstam på sågverket till lillebrors bröllop, få besök av storebror som hämtar upp de tolv träunderläggen. Ett annat besök från en av H:s barndomsvänner. Och så tolv mil gruscykling runt en sjö en annan dag.
Regnet faller mot vagnens tak och de torra blåärterna ligger skördade i en burk på köksbänken. Inomhuset är fyllt av vitlök – lukten har hittat in i alla vrår, och på väggen bredvid dörren hänger en meterlång fläta på tork.
Saker händer snabbt. Och svindlande långsamt. Vid fönstret står de utrangerade dahliorna vi fick från Frida i Hannes mormors gamla kopp som tekulorna skulle läggas i. Den stod nästan alltid på bordet. Och nu står den här.
Träligheten, gråheten. En marsdag i livet; den artonde marsdagen. Och trots att det råder nästintill noll lust att sätta igång med odling så måste de små fröliven i jorden. I alla fall några av dem.
I år har vi bestämt oss för att prova odla lök från frö. Om det skulle fungera slipper vi det där krångliga mellansteget att först odla sättlök i framtiden, som sen först nästa år kan bli lök för konsumtion. Allt för att livet ska bli så enkelt och okomplicerat som möjligt, för det finns ju redan tillräckligt med komplexiteter och vrövel att ta hänsyn till. (Till exempel använder folk onödigt svåra ord för att verka smarta. Men vrövel är inte ett av dem, i stället är det nästan en betingelse för liv. Här får du ett underbart exempel på användning från 1955: ”I stället för plakatpolitiskt vrövlande gör … (musikern) en vacker studie av längtan och frustration som … skär djupare än alla kampanjer och paroller.”)
Så jag samlar ihop alla pinaler som behövs, breder ut en sopsäck på vagnsgolvet för att det inte ska bli jord i precis alla vrår och börjar sätta frön.
Många frön blir det. I slutändan räknar vi till drygt 1 500 stycken. Mest lök, men också 80 tomatfrön som tagits av föregående års skörd. Lökfröna får trängas tre-fyra stycken i samma plugg, medan tomaterna agerar solister. Teorin är att sätta ut löken i sina små grupper sen. Och tomaterna ska mestadels ut på friland. Ju mer, desto bättre, tänker vi.
Det återstår att fundera ut något fiffigt växtstöd till tomaterna, så att de inte kollapsar på samma sätt som förra året. Ett tag funderade jag på att bygga upp cylindrar helt från hasselslanor, men sen fick jag syn på fårnätet. Det kanske vore perfekt att göra en cylinder av, med tre eller fyra kraftiga slanor som stöd på höjden, och som kan stickas ner i marken.
Gråheten i mars är som en helt annan än den i november. Alla de glödande ormbunkarna har förtvinat, och marklöven har genomgått vinterns prövningar och blivit närmare genomskinlighet.
Hafsfältet, med vitlöken nere till höger och raderna – påhälsade av vildsvin – som vi förberedde i höstas i mitten och till vänster. Och så snöfläckarna och den grå grå dimman.Växthuset anas därnere i skogsträdgården, genom allt det gråbruna.
Och gråheten fortsätter hela dagen, den artonde mars. Det är sådär som det är i grånaden, också till middagen. Vad kan en göra annat än att titta på ett avsnitt Antikrundan, i sällskap med tvätten som hänger från sängens ribbor. Och favoritmaten: rester. Linsgryta, stekt potatis och linsbiff tillsammans med syrad squash.
Pluggbrättena står nu på golv och frukostbord här i vagnen. Om det inte var trångt förut med två personer på tio kvadratmeter så är det i alla fall lite trängre nu med kanske två kvadratmeter mindre. Vi behöver bygga någon sorts hylla framför fönstren men det har fått vänta. Och i dag, den tjugofjärde mars, regnar det igen och är sådär grått. Kallt, vått. Inget väder att frivilligt röra sig i där i utomhuset. Men titta vilka som börjar vakna till, såhär sex dagar efter sådd.
Det var något som liksom drog mig mot tomater. Det kanske är för att det är en vanlig sak att odla även utan mark – på balkonger, i blomlådor, på fönsterbrädor. Svällande kroppar av rött, gult, orange. Stora ordnade klasar med färg och saftnande sfäriska former. Och så härkomsten: Ursprunget från Syd- och Mellanamerika. Ordet från det aztekiska språket nahuatl med betydelsen ”att svälla”. Efter ankomsten till Europa odlades den endast dekorativt eftersom växten ansågs giftig. Vargpersikan, lycopersicum.
Förra året odlades det nog tomater här i havet, men det blev inte mycket av dem. Och så den där dragningskraften – en känsla någonstans därinne i odlingsregistrets orediga tankar att det där ska en bara klara av. En enkel sak. Ja, nästan ett ingenting.
Så redan i februari börjades det.
Det börjades i lägenheten i staden eftersom det inte finns särskilt mycket utrymme inomhus i havet. Inte heller finns någon spejsig källare eller annat utrymme utrustat med dyra växtlampor eller temperaturväljare. (Här skulle det kunna argumenteras att sådant optimerande är ganska onödigt för amatörer, men däremot precis vad marknaden tycker om: att sälja på människor massa grejer som egentligen inte behövs. Men det kan lika gärna vara avundsjuka.) Med den eviga devisen att använda det som finns byggdes små groningsbon åt två typer av tomatfrön: en mörkare, sötare sort och en buskigare med tjockare skal som skulle kunna förvaras lite längre efter säsongens slut.
Från den 20 februari till den 3 mars då nästan alla frön hade grott.
De fick börja sitt liv på en fönsterbräda i en mellanstor stad på det norra halvklotet i slutet av februari. Ljuset som trängde in i den för övrigt dödsträligaste månaden (om än på delad förstaplats med november) var tillräckligt för att det inkodade livstecknet skulle tolkas på avsett sätt och få igång den inre processen. Det är som en magisk ritual, inpräntad i naturen. Och den utspelade sig där, på fönsterbrädan.
Första omplanteringen den 13 mars, från äggkartong och silvertejp till Eldorados havredrycksförpackningar och silvertejp. Sked är också ett bra odlingsverktyg.
Den där väntan på att något ska komma upp ur jorden är som ett tvivlens tid. Kan det verkligen ske bara så där? Jordens höljda liv och det som händer där nere under ytan är nästan utomvärldsligt eftersom det pågår så långt utom räckhåll även om det är precis där, inom mina händers gränser när den röda ugnsformen hålls i mitt grepp. Samma känsla finns när det gäller mykorrhizans kilometervindlingar. Ett mysterium precis under jorden som lika gärna kunde vara eoner ljusår bort.
Men den första lilla gröna tungan stack upp ur mörkret. Och så en till, och en till. En hop av gröna tungor som sträcktes ut från djupet. Nästan som en motståndsakt.
Efter en omplantering och en stund till började de bli lite svajiga. Bristen på ljus i den tidiga våren gör att plantorna sträcker sig så mycket de kan för att nå ut och upp och bort från det mörka. Men de höll mig sällskap och trängdes där på det stora bordet när jag arbetade. Manus om pedagogik och sociologi jämte en tomatdjungelutsikt som liksom tog över periferin så att nästan allt var gröna plantor.
Omplantering ännu en gång den 19 april, ut ur havredrycksförpackningarna, för att sedan vara ständigt närvarande under dagar med intersektionalitet och sociologi.
Till slut blev det där gröna svällandet nog, eller så var det något om att tillfället att transportera dem uppenbarade sig, så plantorna fick flytta till havet. Där var det ännu lite för kallt för att bo i växthuset, så Hannes fick ta över den där svällande gröna utsikten i vagnen.
Nu när jag ser den här bilden i efterhand är det där svällandet liksom ett riktigt, riktigt svällande. På tio kvadratmeter boyta är alla bordsytor upptagna av tomatplantornas levnadsutrymme. Det behövs nog en annan lösning framledes när två personer bor på tio kvadratmeter.Slutet av maj: less.
Så i slutet av april och början av maj började Hannes flytta ut plantorna i växthuset om dagarna för att återigen flytta in dem om nätterna när den för bitiga kylan lägrade sig. Ett himla rännande med sjutton gängliga tomatplantor. Någon gång i mitten eller slutet av maj var plantorna lite less på allt möjligt: det eviga flyttandet, för lite gödning och för ont om plats nedtill att breda ut sig på, kan tänkas. Hannes guldvattnade och röjde upp runt växthuset så att de fick flytta ut i det strålande lugnet i stället.
Då började de sträcka ut sig och känna på den nya världen. Kallare om nätterna men omhöljda av evigt ljus. De började växa, och så lite till. Till slut blev det lite av en oreda av stjälkar och blad och olika ting i växthuset. Som tur är finns det en brant med hassel precis bakom vagnen, och hasselslanor är precis vad orediga tomatplantor kan behöva.
Från kaos till ordning, reda och raka led i slutet av juni/början av juli. Mammas superkrukor kom väl till användning.
I samma veva som plantorna drillades så planterade jag ut fyra stycken som var ganska taniga på fältet på prov. De fick också lite stöd och beskärning, precis som de andra, men sedan lämnades de till sitt öde där ute i hafset. Det där med beskärning är förresten lite av en gåta för mig. De ska tjuvas och skalas och hållas ganska kala, och vissa andra skriver att busktomater inte behöver beskäras alls. Tvärtomspråk och hit och dit. Det resulterade i att jag gjorde lite olika, men nu så här i retrospekt är jag osäker på vad som blev bäst. Bra är nog ändå att inte ha för mycket sidoskott och blad på de plantor som står i växthuset.
Handhavande av tomatplantor är för övrigt gröngörande.
Vi har skördat och haft tomater sedan slutet av juli ungefär. En del har torkats för att finnas även när det blir mörkare och kallare.
Och så var det de där plantorna som lämnades vind för våg på fältet. Eller: när värmeböljan var som värst efter två tre veckor så vattnades de ett par gånger, men i övrigt har ingenting gjorts med dem. De har fått förfalla där de stod. Trodde jag. För det har varit så mycket annat omkringgörande i sommar så tiden för allt annat än omkringet har varit ganska begränsad. I slutet på augusti när jag stövlade runt lite på hafsfältet i en andningspaus så granskades de där hopsjunkna högarna lite extra. Det visade sig att de har krypit, tragglat och liksom buskat ut sig ordentligt. Snärjt in sig i ogräset längre ut. Och anledningen till plattheten var att de hade väldiga mängder tomater undangömda under all buskighet, så själva tyngden gjorde att plantans olika stjälkar låg mot marken. En svällande skatt i mörkret därunder.
Vilken grej! De kan alltså lämnas till sitt öde och ändå klara sig genom ganska torrt och jobbigt väder. Det är bättre än kattguld för en lat hafsbo med grödor som klarar sig själva, utan vattning varje kväll och ompyssling i form av beskärning och guldvattning. Tänk om en kunde konstruera något bättre stöd så att all tyngd liksom hålls uppe och de får buska till sig i alla buskriktningar (åt sidorna, snett uppåt, uppåt) i stället för att drabbas av gravitationens nedsänkande börda. Det kanske blir nästa år.
De är fortfarande kvar där, ute på hafsfältet. Det har varit typ frost (runt nollan) en natt hittills, men de kommande tio dagarna ska det inte bli kallare än fem grader en natt. Så de får stanna där ett tag till. I gravitationen. En del klasar som började skifta färg tog jag in för ett tag sen, och så tänkte jag också göra med resten av de gömda tomaterna när det blir för kallt. Sedan får de mogna på sig i sin egen takt inne i värmen.
Till vänster just den dagens tomatskörd på brickan tillsammans med torkning av frön som ska sättas nästa år (och lite gitarrengörande). Till höger de mognande uppsnärjda tomatklasarna.
Kom ihåg-lista till nästa år:
Tomater gillar ljus, lagom gödning och gott om plats för att breda ut rötterna. Plantera om i tid.
Beskärning är bra på växthustomater, gärna mer beskärning än mindre(!), men kanske inte lika nödvändigt på frilandstomater av busksort.
Börja inte för tidigt! Februari är alldeles för tidigt, även om du vill komma igång med nånting som känns meningsfullt i den där hemska vintermånaden. Läs en bok i stället.
Mer frilandstomater. Kom gärna på någon finurlig konstruktion så att de inte sjunker ner i underjorden.
Misströsta inte om de sjunker ihop lite och ser ledsna ut. De behöver nog bara mer/mindre vatten alternativt lite guldvatten.
Det är ett himla jobb med växthustomater! På högsommaren kräver de vatten varje dag. Inget bra om en vill göra annat hela dagarna.
De italienska vintersorterna med tjockare skal kan mogna inomhus, i sin egen takt. De blir inte lika söta som samma sorts plantors frukter i växthuset, men passar utmärkt i mat och att torka.
Plantorna är väldigt tåliga när de har vuxit till sig lite. En stjälk kan nästan helt gå av men ändå fortsätta leva och producera frukter.
Det var vargpersikans år 2022. Ett gott och lagom tomatår, även om det inte finns något att jämföra med. Den där dragningskraften mot de svällande tomaterna redan i slutet av förra året kommer säkert att bytas till någon annan gröda i slutet av detta år. Bönor och ärter känns lite magnetiskt just nu eftersom det gick lite sådär med dem i år också. Det är lagom fokus för denna virrare att lära sig grödornas ekvationer en sort i taget och en per år. För enkelt, det är det inte, vad den uppstyltade verkligheten än visar.
En av anledningarna till att experimentera med andra former av liv än det som stipuleras är att det finns en poäng i att lära sig leva själv. Lära sig om jorden, lära sig om växterna, hur fotosyntesen funkar, kretslopp blir till, näring skapas, hur saker och ting kan bli till med hjälp av sina egna händer. Vi människor har förlorat nåt urtidsligt i vårt organiserande, paketerande och syntetiserande av det som håller oss vid liv. Det finns inte längre nån koppling till jorden när allt som vi äter är kliniskt inslaget och köps i butik eller det som vi ikläder våra kroppar konsumeras i bulk. Sen går vi omkring i enormt uppbyggda betongkomplex kallade städer och tycker att det är livet, höjden av civilisationen, där allt är ytor och reflektioner. Det är just in time-lager, lean-produktion, tusen surrande buzzzz-ord som sprutar ut genom öronen. Allt ska effektiviseras, optimeras och entreprenöriseras för att krama varje sista ynka öre ur allting som är möjligt.
Sen händer alltid nånting. Det finns alltid jävligheter i världen och det påminns vi om varje dag. Män, för det är alltid män, terroriserar människor, befolkningar eller specifika grupper. Klimatet går åt helvete och ekonomin är en skrattspegel. Att förlita sig till det som är är också att låta det passera, att bifalla dess existens. Om vi vill nåt annat behöver vi visa det och bygga nåt annat, riva ner det ofunktionella och smula sönder det till damm med våra bara händer. Ingenting ändras av att göra ingenting.
Efter drömmarna om jord och 2020 följde 2021 och hafsfältets fortsatta experiment. Det började väl egentligen året innan när vitlök planterades på ett infall i november, och sen följde den där ideslumrande årstiden när allt som händer minskas till lilliputtaners storlek ungefär. I mars dog också min mamma så hela förra våren bar ett sorts grovmaskigt flor som fördimmade tillvaron.
Hannes fick en bredgrep i födelsedagspresent. Om det nu behövs några presenter så ska de väl i alla fall kunna användas till nåt bra.
Men lökar och frön känner ingen sorg. De behöver komma i jorden om det ska bli nånting att inmundiga för tvåbeningarna.
Efter vintern ser inte fältet så där vilt och galet ut längre, utan lite mer modest och klent. Att tukta och anbefalla det som kommer upp på alla möjliga sätt känns inte helt rätt. Många odlare köper plast eller flis eller nåt annat för att kontrollera vad som kommer upp och inte, men dit har vi lyckligtvis inte kommit än. Det känns bakvänt att tukta naturen så, precis som det som paketeras, organiseras och syntetiseras i övriga samhället. Visst finns det poänger att effektivisera för människor som inte har samma utrymme, men ofta handlar det om nåt annat. Det ska bli stort, snyggt och prydligt, eller nåt sånt mer eller mindre vagt.
Snörrät gullöksrad och täckning av lök med hjälp av storcykelkärran.
Lärdomarna från året innan var ju som tidigare har konstaterats att det behövs mer näring och nån sorts täckning så att vi får mer tid till att cykla och dricka folköl. Rensa ogräs för att de pyttiga grönsakerna inte ska kvävas i konkurrensen är tidsödande och för jädra tråkigt. Som tur är är närmaste granne också en hästgård med allt vad det innebär. Ibland blir till exempel en ensilagebal dålig så att den annars behöver kasseras, och då är det ju mycket bättre att ta till vara på det. Det blir också mycket bajs över när en sisådär femtio hästar driver runt. Utmärkt.
Alla plantor är så gulliga och liksom obestridliga när de kommer upp. Det är dumt att förmänskliga växter, men det finns nåt djupt vördnadsfullt och kompromisslöst i fröernas växtkraft. Här i form av broccoli.
Det finns givetvis reservationer gällande att använda djur endast för människors syften men det kräver en längre utläggning en annan gång. Tillräckligt just här är nog ett konstaterande att sådana resurser finns, så varför låta dem gå till spillo om de inte kommer av vår hand? Det mesta som odlas 2021 får alltså ett täcke av gammalt mögligt ensilage. Det är inte det hälsosammaste att arbeta med eftersom mögelsporerna kan leta sig ner i lungorna och därför krävs andningsmask eller annat skydd. Senare på säsongen slog Hannes även gräs för att täcka vissa grödor. Det är en helt ny typ av banbrytande och latmaskig odlingsteknik kallad meadow farming, det vill säga: Skit samma om det växer lite allt möjligt runt omkring, då kan du bara slå det med lie och täcka dina grödor! På så sätt får de både skydd och en långsamt utsipprande gröngödning. Det finns säkert nåt som inte är genialt i det resonemanget men det kan en såklart bortse från eller utvärdera längre fram.
Löken täckt av ensilage kommer upp och samsas med bland annat maskros och kvickrot. När broccolin planteras täcks den på samma gång av nyslaget gräs.
Att använda det som finns i närheten kan sägas vara en sorts cirkulationstanke också. Om målet är att bli självförsörjande behöver tekniker och funktioner utarbetas där den yttre världen bara blir en utombördslig hägring eller spegelsal. Det låter högtravande, men det skadar inte att vara idealistisk även om det inte går hela vägen.
Det enda som inte täcktes med nånting alls var squashen eftersom den brakar på så i växandet och breder ut sig på ett sätt som konkurrerar ut det mesta. Dessutom var just den lilla squashplätten extrapreparerad med utbrunnet gödsel och lucker jord.
De nyligen utplanterade squashplantorna blev ganska snart stora svävande paraplyer som hindrade annat att växa upp.
Näring under 2021 var till största del brunnet gammalt gödsel som hade legat på fältet i några år och som vi grävde upp och fraktade till hafsfältet medelst cykel och kärra. Dessutom vattnades några utvalda grödor med guldvatten några gånger. Återigen, nåt som finns och inte skadar att ta till vara på. I höstas fick vi en alldeles utomordentlig skithög att sprida ut med hjärtans lust till årets odlingar. Förhoppningsvis blir det lite mer schvung i det mesta då.
Att bo så långt ifrån allt det som händer där på hafsfältet är ganska frustrerande. Samtidigt blev mina möjligheter att lämna staden och hemmet alltför länge ännu mindre under 2021, så Hannes fick ta sig an väldigt mycket av det återkommande underhållet. Jag längtar till en framtid där jag kan stiga upp och släntra ut över fältet när andan faller på, men på samma gång är det svårt att önska för mycket eftersom livet alltid bjuder på sina krumelurer. Bäst att vara redo för att inte vara redo för nåt.
Squashexpressen färdades till cykel från Skogshavet till den larmande staden flera gånger, med allt möjligt matnyttigt.
En sammanställning av hafsfältets grödor 2021:
En sort affärsköpt vitlök planterades och täcktes med ensilage. Den kom upp, växte på och skördades när blasten skrotade ihop och la sig ner. Vitlökarna var då små i storleken och hade inte vuxit så mycket som de brukar.
Gul lök köptes, planterades och täcktes. Likt vitlöken skördades den när blasten gav upp och likt vitlöken var lökarna små i storleken.
Två sorters småtomater växte upp väldigt sent i växthuset eftersom det länge var för kallt om nätterna. Jag vill minnas att de inte kom upp förrän i maj. Sen planterade vi ut dem sent och eventuellt blev det lite för lite vatten väl ute. De täcktes som allt annat. De flesta tomater som faktiskt utvecklades blev bruna och fula, kanske nån sorts svampangrepp? Plantorna ganska glesa och ruffiga.
Två sorters potät sattes från fjolårets skörd och resultatet blev en stor förbättring. Inga fula fläckar, men fortfarande lite små i storleken kanske.
Bondböna samplanterades med potäterna, direkt i jorden. De kom upp under jublande former, men sen hände inte så mycket mer. De verkade trötta på livet, saknade nog både näring och vatten. De bönskidor som utvecklades blev nästan svarta och innehållslösa. Sen vittrade allt bort.
Broccoli förodlades och skolades om två gånger innan utplantering. Därefter täcktes de med slaget gräs och slogs in i en gardin för att skydda mot sugna djur. För första gången kom de spanska skogssniglarna och flockades i utkanterna av kålodlingarna. Det blev ändå en del broccoli i slutet av säsongen, även om det först såg mörkt ut.
Vitkål följde samma rutin som broccolin, med förodling i växthus, två omskolningar och sen utplantering under gardinen. De växte på sig lite långsamt under sommaren men tog sen mer fart. De fina rådjuren listade dock ut gardinens uv-ljusförsvagning och kunde i slutet av säsongen trycka in sina nosar och smaska runt en del innan skörd. Det blev en surburk i alla fall.
Morot direktsåddes i en upphöjd fåra och täcktes delvis med slaget gräs. Sorten var kort och knubbig, och det känns som en bra kompromiss i lerjord. Eventuellt skulle jorden kunna luckras mer så att de får mer utrymme att växa. Flera individer lämnades kvar i landet över vintern som ett experiment och jag inväntar besked om hur det gick.
Squashen förodlades och omskolades innan utplantering. Fyra (?) sorter blev det, varav två var från Hannes kära moster Anja som har en fantastisk gård uppe i Dalarna. Squash visade sig vara det som trivdes bäst och vi åt squash till allting och i en massa olika former.
Om jag ska försöka mejsla fram ur minnet hur det såg ut med placeringen på hafsfältet så var det ungefär så här.
Det är väl det som finns att säga om hafsfältet 2021. Det som fortfarande finns kvar att äta och som vi inte har köpt ett uns av sen skörden är potät, lök och vitlök. I framtiden är givetvis tanken att inte köpa gullökar för plantering, utan att driva upp från frö och ordna det själva. Detsamma med de flesta frön. Just nu är vi dock för lata och har för mycket annat att syssla med. Det gäller att sprida gracerna en del och prioritera där det behövs så att livet inte blir övermäktigt.
Det viktigaste jag tar med mig från 2021 till i år är:
ännu mer näring
ännu mer täckning.
Det ska kännas galet mycket, och också då är det läge att skyffla på lite till. Mer skit, mer meadow farming, mer jävlar anamma. Och mer fika, folköl och cykling.
Paus i stigbygge, 22 mars 2021. Det behövs alltid mer pauser för fika, fina människor och en varm hand att hålla i sin när allt känns som ett suddigt och sorgligt töcken.
Brännässlorna trivs nu. De har slagits två gånger i sommar, men jag bara använt dem som täckmaterial. Nästa år borde jag använda dem mer till mat.
Halloweenpumpa från affären som kom igång sent. Det är tredje pumpan den försöker skapa, de två första tynade bort.
Praktexemplar av squash som jag har tänkt ta frö från. Anjas stora runda, Ladoga, Libanese blonde och Anjas långa gula.
Purjolöken som stod hela vintern i djup snö och har blommat hela sommaren.
Några squash är på gång, men de växer långsamt nu.Jag tänkte att en gammal trasig presenning kunde få förbereda en odlingplats. Men sakerna under bara fortsätter att leva!Frilandstomaterna som jag inte orkat fixa och dona med. De producerar små små tomater, men inte speciellt många. Jag vill ha ordentligt med tomater att torka och spara, i framtiden. Tomater vill nog ha mer omtanke.Broccolin dukade nästan under. Om det var sniglarna eller fjärilarna vet jag inte. Bara något toppskott blev riktigt fint, resten blev spretiga och fula. Nu har det kommit nya spretiga spröt som blommar, men inga fina buketter liksom. Ikeas gardiner är för veka och blir spröda av solen.Vitkålen börjar faktiskt se fin ut nu när djuren verkar ha gett upp.
Det var väl det. Lite växtlighet just nu. Jag har försökt rita en billig bastu hela dan.
