squash – Hafsbloggen

Vi rör oss på cyklarna genom ett kargt landskap något under trädgränsen i Innlandet fylke i Norge. Molnen tornar upp sig västerut, mörkt blågrå sockervadd möter bergsmassiven framför oss och smetas ihop i ett mörker. Regnet hänger som järtecken i luften. Under cykeldäcken knastrar gruset – inte en mänskosjäl så långt ögat kan nå längs den slingrande vägen som oundvikligt slukas av ovädret.

Det är den elfte cykeldagen och planen är att fortsätta lika många till. Drygt tre veckor borta från Skogshavet, odlingarna och allt vad det innebär. Ingen som vattnar hafsfältet, ingen som pillar, fixar, ordnar med grödorna.

Då

Fyra dagar innan vi far iväg, den 27 juni, kupar Hannes potatisen genom att kratta upp täckmaterial mot plantorna, och jag passar på att ta några bilder för att kunna se hur annorlunda allt ter sig när vi kommer tillbaka.

Blåärtsdom bredvid potatisraderna, och de av lökbökaren tillredda lökraderna framför utplanterade tomater.

Tomatraderna, och till vänster om dem squash och nakenfröpumpa.

I växthuset står endast fyra luffaplantor i år, eller svampgurka, och så en ledsen limequat som tröttnade på det mörka inomhuslivet i vagnen i vintras.

Det finns ingen vettig vattentillförselsmöjlighet till fältet än, så planen i år har varit att det som planteras ut ska klara en helvetessommar utan vattning. Ingen av oss vill tjudras fast i havet heller, gå och småplocka mellan raderna och hålla på. Det känns inte mer livsuppfyllande att dadda plantorna säsongen igenom. Får de bara rätt förutsättningar så klarar de det där bäst själva, förhoppningsvis. Vi har grundlagt genom att bredgrepa, tillföra gödsel och täcka, täcka, täcka.

Det är som ett experiment att lämna allt vind för våg. Hur mycket kan en skita i allt egentligen?

Nu

Det är tisdag, tror jag. Nätterna blir mörkare igen och vi har varit hemma en dryg vecka. De säger att det ska regna men när regntidpunkten väl är nådd så flyttas det fram igen. Små droppar ibland. En kort skur. Dimma på morgonen.

Min utsikt när jag vaknar är gammeldansk och müsli. Porslin och den odiskade degbunken.

Där nere stökar Hannes med frukostbestyr, fixar gröt kokar vatten plockar fram. Jag skulle kunna ligga här och lyssna på frukostfixarljuden en halv evighet. Eller i alla fall tills frukosten är klar.

Upp till halvsittande så kan jag kika ut genom fönstret bakom mig, det lilla okittade som har blivit som en spindeltrådssarkofag mellan glasen.

Grönt. Hafsgrönt. Där står bredgrepen och skottkärran lutade mot sågbocken. Rishögen längre ut som legat där ett år eller så nu. Solpanelerna skymtar fram till höger. Fältet.

Men först gröten.

Min skål, min sked. Fjolårsblåbär från plastburk och B12. P1 i bakgrunden. Nåt om koranbränningar på ekot igen, eller var det igår?

Vid fönstret ligger det skatter. Jordens innanmäte i form av stenar från olika platser jag cyklat eller äventyrat till, minnen från det som var. Småtomater på mogning. Augustins kikare.

På fötterna de där strumporna jag köpte innan cyklingen på Island för tretton år sen.

Nu får du följa med ut och se vad som har hänt med utomhuset medan vi var borta.

Det lever saker i växthuset endast tack vare att Lena har hjälpt till att vattna var tredje dag. Utan henne hade det inte blivit någon luffa alls i år eftersom de behöver så höga temperaturer för att sätta frukt. Ovärderligt med hjälp från nästgårds.

Men det lever också otroligt mycket bakom växthuset där de två komposterna står, en vilande och en i bruk. Nässlor, squash, tistlar, tomat och potatis bildar en djungel så att villådan knappt syns. Squashen som växer i den är snart ätklar.

Vi kikar in i huset.

Svampgurka. Alldeles livs levande. Det måste vara ren nybörjartur att ens få några frukter. Och limequaten har buskat till sig ordentligt.

Utanför växthuset ligger odlingsrelaterade saker som inte används under en presenning i väntan på bygge av nån sorts förvaringsbod. Krukor, pluggbrätten, dukar. De kommer säkert få ligga där i ett år till.

Nån har lagt en kompostpotatis uppepå.

Dags för hafsfältet.

När jag närmar mig staketet träffar jag en rymling. En nakenfröpumpestängel har lyckats lirka sig igenom sexkantsnätet. Lika bra kanske, det ser lite trångt ut på andra sidan.

Innanför staketet ser det ut så här.

Alla tomater åkte ut på friland i år. Många har buskat till sig rejält, en del är riktigt taniga eller ickeexisterande och några har frukt som snart är mogen. Dagen efter vi kom hem började jag pilla in stänglar i tomatburarna igen och rycka lite ogräs som växte intill plantorna.

Löken samexisterar med lite allt möjligt som jag inte känner vid namn än. Den där klibbiga som breder ut sig, rankklättraren, olika sorters gräs och så svinmålla förstås. Tänk att det blir lite lök ändå. De små liven som bökades upp och återplanterades upp till fem gånger om när de bara var som taniga spröt. Men av morötterna och mangolden som samplanterades med dem finns intet.

Potatishavet. Nakenfröpumpehavet. Och nakenfröpumpa!

Squash i olika former, storlekar och färger. Hafsfältets pålitligaste. Och en vitlökssort börjar lägga sig ner och är dags att skörda.

Blåärten har torkat. De får hänga kvar tills nån ids plocka av dem. Nästa år behövs mer ärter, mer bönor. Mycket mer.

Så ser det ut nu, fältet. Från nåt glest och prövande till mer djungligt och prunkande på fyra veckor, utan vår inblandning i form av vattning eller annat. Skönt att det går att vara en hafsig självhushållare som inte sitter ihop med jorden, som också kan lufsa ut lite i utbygdsmarkerna. För att till slut inse att det är skönast hemma.

Senare på dagen cyklar vi iväg för att hälsa på Frida och hennes odlingar. I utkanten av Skogshavet har en ek slutligen gett upp och lagt sig över stigen.

Den får ligga där ett tag till. Allt inom sin tid.

Efter nu

I efternuet är det söndag. Så lång tid har det tagit att skriva och fixa klart det här eftersom jag är som en spansk skogssnigel som bara slemmar fram i ultrarapid och för att det nästan alltid händer andra saker: Cykla till min förra stad för att ta hand om sjukt barn en dag, cykla till närorten och handla basvaror en dag. Såga upp tolv träunderlägg från en gammal sälgstam på sågverket till lillebrors bröllop, få besök av storebror som hämtar upp de tolv träunderläggen. Ett annat besök från en av H:s barndomsvänner. Och så tolv mil gruscykling runt en sjö en annan dag.

Regnet faller mot vagnens tak och de torra blåärterna ligger skördade i en burk på köksbänken. Inomhuset är fyllt av vitlök – lukten har hittat in i alla vrår, och på väggen bredvid dörren hänger en meterlång fläta på tork.

Saker händer snabbt. Och svindlande långsamt. Vid fönstret står de utrangerade dahliorna vi fick från Frida i Hannes mormors gamla kopp som tekulorna skulle läggas i. Den stod nästan alltid på bordet. Och nu står den här.

Lagra Odla

13 mars 202313 mars 2023

Squashåret 2022

I mitten av april sådde vi i pluggbrätten. ’Lebanese blonde’, Anjas stora gröna, Anjas långa ljusa, ’One ball’ och ’Ladoga’. De fick stå på golvet i vagnen, tomaterna upptog fönsterplatserna. 3 maj tittade den första upp.

12 maj gjorde jag en grovluckring av raderna med bredgrepen. De största kvickrotstuvorna avlägsnades, men det mesta fick vara kvar. Sen lade jag på massor av rent brunnet hästgödsel som legat i en hög sedan året innan. Det bildade hela bäddarna, c:a 20 cm höga, och begravde ogräset under.

Jag provade att slå gammalt dött fjolårsgräs och torkad vass och lade i några gångar, för att stoppa ogräset. Det blev massor av material, men var lite tungt. Svårt att få bra träff med lien på gräset som tyngts ner av snön (det gick bättre när jag slog dött gräs på hösten sen).

Sen gjorde jag några experimenttäckningar av gångar. En täckte jag med barr och bös från barrskogen. Det var lätt att kratta och skyffla upp, men var långt att köra på skottkärran. Det fanns aspsly närmare till hands. Jag provade att spänna den i knippen och såga den till pellets med elmotorsågen.

Det var mycket krångligare än det såg ut i huvet när jag fick idén, och det var obekvämt att gå på knä vid utplanteringen av squashen sen. Men det täckte ogräset ganska okej. Jag testade också sågspån från sågverket, det funkade också.

Barrskogsbös till vänster, slypellets till höger. Dekorativa kvickrotstuvor närmast i bild.

Bäst var ändå torr vass. Synd att det inte finns mer sånt nära till hands. Det blev stora mängder snabbt, var lätt att transportera och gick att lägga tätt. Preliminärt tänker jag i år göra en höskörd på senhösten och lägga i en stor hög utomhus över vintern, så att det finns att tillgå för täckning på våren.

Av de ladoga-frön som möglade grodde bara ett enda. Samma sak med Anjas stora gröna, som dock inte hade möglat. De fröna sattes inte på fältet utan på andra ställen närmare vagnen för att bevara sorterna. Men där var det nog för skuggigt, så det blev inget bevarande (men vissa nere på fältet blev ändå väldigt lika Anjas stora gröna i slutändan, trots att de stammade från en frukt från Anjas långa ljusa eller lebanese blonde – jag fattar inte hur den där genetiken/korspollineringen funkar).

En ensam planta som jag gissar sattes för skuggigt.

14 maj planterade vi ut 70 squashplantor.

Sen kom det direkt ett par frostnätter. Plantor dog och många blev skadade. Som tur var hade vi kvar plantor i växthuset, för alla hade inte gått åt. De plantorna som slapp frostnätterna blev större och frodigare sedan.

Den 29 juni blommade plantorna för fullt och små frukter började synas. Jag minns inte att vi rensade så mycket ogräs i squashlandet. Eller jo! Det kom ju upp svinmålla i hästgödseln. Den åt vi upp.

Kanske första skörden för direktkonsumtion, 11 juli:

Sen åt vi färsk squash ungefär varje dag, strimlad med olja och vinäger, som pizzasallad ungefär. Den gula runda one ball funkade till detta också. Godast är nog lebanese blonde.

En fin blomma på den enda av Anjas stora gröna, i en egen pallkrage, som vi skulle spara frön från. Vad hände med den egentligen? Det blev kanske en enda frukt sedan, som slutade växa och tynade bort, där i halvskuggan.

Vi gav bort squash till höger och vänster, åt själva varje dag och innan vi åkte till Urkult lade vi upp ett rejält lass med gratis squash på en bänk på stigen som passerar genom Skogshavet. En viktig milstolpe för mig: att ha odlat ett stort överskott och börja kunna dela med mig av mat utanför varumarknaden och experimentera med ett ekonomiskt system utan pengar, varor och kapitalackumulation.

En liten skörd i slutet av augusti:

27 augusti började vi syra squash. Syrning av grönsaker visade sig vara en sån där djungel av dålig info från influerare på sociala medier som låtsas vara experter för att de har testat en grej en gång. Men den här videon och artikeln från Yle tycker jag verkar bra. De framhåller 2 % salt som den perfekta mängden.

Invägning av squashar för att avgöra saltmängd. Här en rejäl squash på 3,8 kg. Men det är ju efter skalning och utgröpning av frön som vägningen ska ske.

En skörd 6 september.

Några blev som dekorationspumpor. Men en sådan som vi provade att äta var jättebesk, tvi!

Förmodligen är väl alla sådana beska. Men de höll sig otroligt bra, å andra sidan. En ligger fortfarande som dekoration i vagnen. Undrar om det är det beska som också håller rötan borta.

En bukett till årets hafsfest och J:s inflyttningskalas, 17 september.

One ball som dekoration på festen.

21 september, första frostskadorna på lebanese blonde, som är den känsligaste sorten.

23 september, frostskadade plantor. Om vi hade slängt på en presenning när väderprognosen sa minusgrader hade det förmodligen förlängt säsongen och ökat skörden rejält. Men nu var visserligen inte skördens storlek något problem.

En liten skörd 17 oktober.

Sen låg squashen på tok för länge utomhus på en presenning på marken och väntade på fortsatt syrning.

Många hann bli dåliga och fick kasseras, en tredjedel kanske. Särskilt de som låg underst i vätan.

14 november började vi torka frö från olika praktexemplar. En one ball, t ex:

En råkostkvarn som vi fick överta av min mamma visade sig passa halvad squash perfekt.

Det blev en sport att tillverka en surburk med så mycket squash som möjligt i och endast med squahens egna vatten. Vi strimlade, saltade, lät dra, stampade med potatismosare och tryckte ner i burkarna. Men det visade sig sedan att en burk stortärnad squash med massa tillsatt vatten var minst lika god som den strimlade och pressade. Det är nog lättare att bara hiva i stortärnad/-skivad squash och toppa upp med tvåprocentsaltat kokat och kallnat vatten. Det går förstås åt lite mer salt och burkar och förvaringsutrymme då, dock.

Pressa ner i burk med ett plastglas med stora borrade hål i botten.

Burkarna fick stå ett par veckor på köksbänken. Efter ett par dagar kommer processen igång och burkarna behöver pysas varje dag. Fyll inte så här fullt, det måste finnas gott om plats för processen. Det svämmade över hela tiden på bänken.

18 november lade vi överbliven squash på lagring i den nollgradiga jordkällaren. Det var helt fel. Alla möglade och ruttnade och när jag skulle städa bort dem gled de ur mina händer och föll som små bomber på golvet. Schplafs!

Den syrade squashen från augusti trivdes dock bra i källaren.

Några som låg ute i minusgraderna klarade sig oväntat bra, och användes en bit in på vintern för färskkonsumtion.

28 november fick det räcka med syrningen på köksbänken. Alla burkar cyklades till jordkällaren för att stanna processen.

Det var väl det. Vi äter nu syrad squash varje dag, och det finns en hel del kvar. Ett par burkar smakade lite fisk, men gick ändå att äta. De flesta är jättegoda. Godast är nog de ljusaste squasharna, även som syrade. One ball har lite mer karaktär i smaken, det kanske någon skulle gilla bättre. Jag tror att de kraftigaste, träigaste squasharna blev bäst som syrade. Men de är svårast att skala. De unga blev lite mosiga, men goda, de kanske går att syra utan att skala (det borde vi testat). Tärningarna blev som sagt oväntat bra.

Jag vill odla massor av squash igen. Det är enkelt att odla, håller undan ogräset av sig självt, är lätt att skörda, går att äta färskt som sallad under lång tid och går utmärkt att syra. I år ska jag testa nakenfröpumpa också, för att se om det är en rimlig gröda för framställning av smör och olja.

Odla

23 mars 202225 mars 2022

Hafsfältets fortsatta historia

En av anledningarna till att experimentera med andra former av liv än det som stipuleras är att det finns en poäng i att lära sig leva själv. Lära sig om jorden, lära sig om växterna, hur fotosyntesen funkar, kretslopp blir till, näring skapas, hur saker och ting kan bli till med hjälp av sina egna händer. Vi människor har förlorat nåt urtidsligt i vårt organiserande, paketerande och syntetiserande av det som håller oss vid liv. Det finns inte längre nån koppling till jorden när allt som vi äter är kliniskt inslaget och köps i butik eller det som vi ikläder våra kroppar konsumeras i bulk. Sen går vi omkring i enormt uppbyggda betongkomplex kallade städer och tycker att det är livet, höjden av civilisationen, där allt är ytor och reflektioner. Det är just in time-lager, lean-produktion, tusen surrande buzzzz-ord som sprutar ut genom öronen. Allt ska effektiviseras, optimeras och entreprenöriseras för att krama varje sista ynka öre ur allting som är möjligt.

Sen händer alltid nånting. Det finns alltid jävligheter i världen och det påminns vi om varje dag. Män, för det är alltid män, terroriserar människor, befolkningar eller specifika grupper. Klimatet går åt helvete och ekonomin är en skrattspegel. Att förlita sig till det som är är också att låta det passera, att bifalla dess existens. Om vi vill nåt annat behöver vi visa det och bygga nåt annat, riva ner det ofunktionella och smula sönder det till damm med våra bara händer. Ingenting ändras av att göra ingenting.

Efter drömmarna om jord och 2020 följde 2021 och hafsfältets fortsatta experiment. Det började väl egentligen året innan när vitlök planterades på ett infall i november, och sen följde den där ideslumrande årstiden när allt som händer minskas till lilliputtaners storlek ungefär. I mars dog också min mamma så hela förra våren bar ett sorts grovmaskigt flor som fördimmade tillvaron.

Hannes fick en bredgrep i födelsedagspresent. Om det nu behövs några presenter så ska de väl i alla fall kunna användas till nåt bra.

Men lökar och frön känner ingen sorg. De behöver komma i jorden om det ska bli nånting att inmundiga för tvåbeningarna.

Efter vintern ser inte fältet så där vilt och galet ut längre, utan lite mer modest och klent. Att tukta och anbefalla det som kommer upp på alla möjliga sätt känns inte helt rätt. Många odlare köper plast eller flis eller nåt annat för att kontrollera vad som kommer upp och inte, men dit har vi lyckligtvis inte kommit än. Det känns bakvänt att tukta naturen så, precis som det som paketeras, organiseras och syntetiseras i övriga samhället. Visst finns det poänger att effektivisera för människor som inte har samma utrymme, men ofta handlar det om nåt annat. Det ska bli stort, snyggt och prydligt, eller nåt sånt mer eller mindre vagt.

Snörrät gullöksrad och täckning av lök med hjälp av storcykelkärran.

Lärdomarna från året innan var ju som tidigare har konstaterats att det behövs mer näring och nån sorts täckning så att vi får mer tid till att cykla och dricka folköl. Rensa ogräs för att de pyttiga grönsakerna inte ska kvävas i konkurrensen är tidsödande och för jädra tråkigt. Som tur är är närmaste granne också en hästgård med allt vad det innebär. Ibland blir till exempel en ensilagebal dålig så att den annars behöver kasseras, och då är det ju mycket bättre att ta till vara på det. Det blir också mycket bajs över när en sisådär femtio hästar driver runt. Utmärkt.

Alla plantor är så gulliga och liksom obestridliga när de kommer upp. Det är dumt att förmänskliga växter, men det finns nåt djupt vördnadsfullt och kompromisslöst i fröernas växtkraft. Här i form av broccoli.

Det finns givetvis reservationer gällande att använda djur endast för människors syften men det kräver en längre utläggning en annan gång. Tillräckligt just här är nog ett konstaterande att sådana resurser finns, så varför låta dem gå till spillo om de inte kommer av vår hand? Det mesta som odlas 2021 får alltså ett täcke av gammalt mögligt ensilage. Det är inte det hälsosammaste att arbeta med eftersom mögelsporerna kan leta sig ner i lungorna och därför krävs andningsmask eller annat skydd. Senare på säsongen slog Hannes även gräs för att täcka vissa grödor. Det är en helt ny typ av banbrytande och latmaskig odlingsteknik kallad meadow farming, det vill säga: Skit samma om det växer lite allt möjligt runt omkring, då kan du bara slå det med lie och täcka dina grödor! På så sätt får de både skydd och en långsamt utsipprande gröngödning. Det finns säkert nåt som inte är genialt i det resonemanget men det kan en såklart bortse från eller utvärdera längre fram.

Löken täckt av ensilage kommer upp och samsas med bland annat maskros och kvickrot. När broccolin planteras täcks den på samma gång av nyslaget gräs.

Att använda det som finns i närheten kan sägas vara en sorts cirkulationstanke också. Om målet är att bli självförsörjande behöver tekniker och funktioner utarbetas där den yttre världen bara blir en utombördslig hägring eller spegelsal. Det låter högtravande, men det skadar inte att vara idealistisk även om det inte går hela vägen.

Det enda som inte täcktes med nånting alls var squashen eftersom den brakar på så i växandet och breder ut sig på ett sätt som konkurrerar ut det mesta. Dessutom var just den lilla squashplätten extrapreparerad med utbrunnet gödsel och lucker jord.

De nyligen utplanterade squashplantorna blev ganska snart stora svävande paraplyer som hindrade annat att växa upp.

Näring under 2021 var till största del brunnet gammalt gödsel som hade legat på fältet i några år och som vi grävde upp och fraktade till hafsfältet medelst cykel och kärra. Dessutom vattnades några utvalda grödor med guldvatten några gånger. Återigen, nåt som finns och inte skadar att ta till vara på. I höstas fick vi en alldeles utomordentlig skithög att sprida ut med hjärtans lust till årets odlingar. Förhoppningsvis blir det lite mer schvung i det mesta då.

Att bo så långt ifrån allt det som händer där på hafsfältet är ganska frustrerande. Samtidigt blev mina möjligheter att lämna staden och hemmet alltför länge ännu mindre under 2021, så Hannes fick ta sig an väldigt mycket av det återkommande underhållet. Jag längtar till en framtid där jag kan stiga upp och släntra ut över fältet när andan faller på, men på samma gång är det svårt att önska för mycket eftersom livet alltid bjuder på sina krumelurer. Bäst att vara redo för att inte vara redo för nåt.

Squashexpressen färdades till cykel från Skogshavet till den larmande staden flera gånger, med allt möjligt matnyttigt.

En sammanställning av hafsfältets grödor 2021:

En sort affärsköpt vitlök planterades och täcktes med ensilage. Den kom upp, växte på och skördades när blasten skrotade ihop och la sig ner. Vitlökarna var då små i storleken och hade inte vuxit så mycket som de brukar.
Gul lök köptes, planterades och täcktes. Likt vitlöken skördades den när blasten gav upp och likt vitlöken var lökarna små i storleken.
Två sorters småtomater växte upp väldigt sent i växthuset eftersom det länge var för kallt om nätterna. Jag vill minnas att de inte kom upp förrän i maj. Sen planterade vi ut dem sent och eventuellt blev det lite för lite vatten väl ute. De täcktes som allt annat. De flesta tomater som faktiskt utvecklades blev bruna och fula, kanske nån sorts svampangrepp? Plantorna ganska glesa och ruffiga.
Två sorters potät sattes från fjolårets skörd och resultatet blev en stor förbättring. Inga fula fläckar, men fortfarande lite små i storleken kanske.
Bondböna samplanterades med potäterna, direkt i jorden. De kom upp under jublande former, men sen hände inte så mycket mer. De verkade trötta på livet, saknade nog både näring och vatten. De bönskidor som utvecklades blev nästan svarta och innehållslösa. Sen vittrade allt bort.
Broccoli förodlades och skolades om två gånger innan utplantering. Därefter täcktes de med slaget gräs och slogs in i en gardin för att skydda mot sugna djur. För första gången kom de spanska skogssniglarna och flockades i utkanterna av kålodlingarna. Det blev ändå en del broccoli i slutet av säsongen, även om det först såg mörkt ut.
Vitkål följde samma rutin som broccolin, med förodling i växthus, två omskolningar och sen utplantering under gardinen. De växte på sig lite långsamt under sommaren men tog sen mer fart. De fina rådjuren listade dock ut gardinens uv-ljusförsvagning och kunde i slutet av säsongen trycka in sina nosar och smaska runt en del innan skörd. Det blev en surburk i alla fall.
Morot direktsåddes i en upphöjd fåra och täcktes delvis med slaget gräs. Sorten var kort och knubbig, och det känns som en bra kompromiss i lerjord. Eventuellt skulle jorden kunna luckras mer så att de får mer utrymme att växa. Flera individer lämnades kvar i landet över vintern som ett experiment och jag inväntar besked om hur det gick.
Squashen förodlades och omskolades innan utplantering. Fyra (?) sorter blev det, varav två var från Hannes kära moster Anja som har en fantastisk gård uppe i Dalarna. Squash visade sig vara det som trivdes bäst och vi åt squash till allting och i en massa olika former.

Om jag ska försöka mejsla fram ur minnet hur det såg ut med placeringen på hafsfältet så var det ungefär så här.

Det är väl det som finns att säga om hafsfältet 2021. Det som fortfarande finns kvar att äta och som vi inte har köpt ett uns av sen skörden är potät, lök och vitlök. I framtiden är givetvis tanken att inte köpa gullökar för plantering, utan att driva upp från frö och ordna det själva. Detsamma med de flesta frön. Just nu är vi dock för lata och har för mycket annat att syssla med. Det gäller att sprida gracerna en del och prioritera där det behövs så att livet inte blir övermäktigt.

Det viktigaste jag tar med mig från 2021 till i år är:

ännu mer näring
ännu mer täckning.

Det ska kännas galet mycket, och också då är det läge att skyffla på lite till. Mer skit, mer meadow farming, mer jävlar anamma. Och mer fika, folköl och cykling.

Paus i stigbygge, 22 mars 2021. Det behövs alltid mer pauser för fika, fina människor och en varm hand att hålla i sin när allt känns som ett suddigt och sorgligt töcken.

Odla

18 oktober 2021

Tack för i år (?), squashen

Två minus redan på kvällen nu. Nu har väl squashen fått nog.

Jag tog tog in några små frysskadade frukter.

De första två skördade vi den 5 juli, så i drygt tre månader har plantorna levererat nästan hela tiden.

Praktexemplaren har legat utanför vagnen i väntan på att motivationen att torka kärnorna skulle infinna sig. Det gjorde den ikväll, när jag upptäckte att den största Anja-squashen börjat mjukna.

De andra ligger på vänt. Den ljusgröna köpte jag av Frida i augusti, för att utöka antalet sorter i hafslandet, men den ser ut precis som när den var ny.

Hafs

14 oktober 202111 oktober 2025

Skogsvattnet, frosten

Det är höst i havet. Två nollgradiga nätter nu, squashplantorna börjar knorvla ihop sig. Snart faller löven och det blir mindre inbäddat. 210:an kommer synas mer och dåna mer. Jag saknar min ickebyggda badstuga. Hela veckan har jag försökt finna upp en enkel, billig, lättbyggd och nedplockningsbar modell baserad på masonitskivors storlek. Men jag velar och är vankelmodig. Hexagon är billigast men svårare att bygga och kräver sågsnitt i 60 graders vinkel. Jag skulle vilja ta fram en modell som går enkelt att bygga med bara en fogsvans. För tillfället är jag inne på en kvadrat som står upp på en spets.

Men idag tog jag paus från ritandet för att renovera den gamla källan tillsammans med farsan. När jag styckade av Skogshavet fick jag servitut på att använda ”Skogsvattnet”, vars källa ligger alldeles intill, men vattnet har inte använts på många år och brunnen/reservoaren har slammat igen.

Ruttna löv, kvistar, barr och murkna granbrädor hade fyllt igen reservoaren och bildat en stinkande dy, och när jag hinkade och grävde ur den tunga massan kom det plötsligt fram ett friskt golv som måste ha legat syrefritt under allihopa. Det kommer nog underlätta renoveringen. Ut i reservoaren sticker en PVC-slang som leder ner till några kranar på gården. Farsan åkte till Lejonkulan och spolade vatten från andra hållet. Plastslangen är över 30 år gammal men verkar vara i utmärkt skick. Det bubblade dy ur slangen och sen kom det rent vatten. Slutligen monterade vi en sil i änden av slangen.

Nu återstår att fixa med tillrinningen till reservoaren och att bygga en trälåda med ett litet tak. Och fixa en kran vid Branta backens fot.