När jag var tonåring gjordes en cover på Lou Reeds ”Perfect day”. Av nån anledning och på nåt sätt införskaffades singeln på cd och jag kunde lyssna på den om och om och om igen och blev liksom förtrollad. Med så skilda artister som Boyzone, Emmylou Harris och David Bowie kan det inte vara nåt annat än underbart.
I alla fall. Det kändes som en lagom perfekt dag idag. Sådär när aktiviteter sömlöst glider över i varandra och när inget känns stressigt eller måstigt.
Det har regnat i nästan två dar och fukten intar det mesta. Bäst att elda, öppna fönster för att vädra ut och sen klä på sig så en inte fryser av vädret medan vi sjunger Ghost of Tom Joad.
Vi hade bestämt att vi skulle gräva ner två pilplantor som har stått och misshandlats i krukor i typ ett år, så det gör vi efter musiktimmen.
Förra helgen när vi var ute och cyklade svisjade vi förbi det jättegoda äppelträdet som vi brukar plocka från när det är säsong för det. Fram med fickkniven och vips så har en några kvistar att försöka ympa med, under helt fel säsong och med blott eltejp som sammanhållande faktor. Älskar eltejp.
Sen nog med jobb (eller nä, vi grävde ner vallörtsplantorna också, som växt upp från rötter vi fick av Mattias när vi cyklade förbi där i somras), och ut i höstspringet för att få basta.
Kvällen, den mörka, vackra. Som göggel översätt skaldar: Bara en perfekt dag Du fick mig att glömma mig själv Jag trodde att jag var någon annan Någon bra
Igår kväll dumpstrade vi. Det är alltid en barriär att ta sig förbi eftersom det är så sent, efter stängning, i mörker, när en helst bara vill stanna inne och inte ens tänka på utomhuset. Ofta känns det bättre väl på cykeln, när vi är på väg. Att vara innesluten i det mörka, nästan utan annat mänskligt liv.
Den här gången blev det bland annat tryffelbea, gurka, brioche, ädelost, och så räddade vi nio liter räddad juice. Känn på den ryska dockan av absurditet. Efter den traditionsenliga digra dumpstringsfrukosten cyklade jag fyra mil med en av våra pumpor. Bra sällskap, ändå. Och dimman räckte nästan ända fram.
När jag vaknar är jag en intrasslad hög; benen uppdragna med kroppen liggande på vänstersidan och högerarmen har krokat under höger knäveck och håller liksom om högerbenet så att knät ligger mot hakan. Ett fantasifoster. En kik på klockan säger att den är sexnånting – alldeles för tidigt för att vakna i en intrasslad hög på en torsdag i aprilnångång. Den vanliga vakningstiden i denna hafsiga sammanstrålning till hushåll är mellan sju och åtta, helst närmare åtta. Men jag har pms, och pms innebär ofta färre sovtimmar och ett tungt huvud och sinne tomt på all sorts lust och innehåll vid vakning. Olust, ovarande, oegentlighet; alla o:n i världen.
Som vanligt kryper kissnödigheten på, så kroppen masar sig upp till sittande, ner från loftsängen med smygsteg eftersom Hannes fortfarande sover, via den utdragbara trappan som också är klädförvaring, på med kissrocken som har ett stort hål vid armhålan så att armen alltid kommer ut där i stället för in i ärmen och på med de fult rosa foppatofflorna och ut i utomhuset som dagen till ära är jädrigt grått och nollgradigt. Lommande till dasset försöker kroppen balansera sömndruckenhet, ögongrus och alla o:n i världen. In i dasset, sitta ner, glo dimmigt ut på lövsprickande hassel, hafsfältet, hagar, trädlinjen vid kanalen. Precis intill kurar vitsipporna ihop sig till små köldbollar. Sen in i vagnen igen och upp i sängen. Då fastnar blicken på pluggbrättena som står på våra geniala fönsterhyllor. Ett litet glädjepip undslipper läpparna och reflexivt lyfts armarna till en ivrig snabb handklappning: små, små grönliv sticker upp ur jorden! Palmkålen har äntligen brutit jordytan och Hannes grymtar till i sitt sov och undrar vad som händer, sådär vid sexnånting en torsdag i aprilnångång. Livet förstår du väl, det är livet som händer.
Varje morgon fäller vi upp bordet vid fönstren och äter frukost med fönsterodlingarna. På så liten yta får en samsas med allt möjligt som går. Och det går faktiskt att leva på tio kvadrat och samtidigt odla upp ett fält på över femhundra kvadrat, om en nu är villig att äta frukost med palmkål och gullök.
De senaste dagarna har vi jobbat på hafsfältet, bredgrepat, jordluckrat, täckt rad efter rad med mögligt dumpstrat ensilage. Det är tungt jobb, särskilt att bredgrepa där det inte har odlats nåt på två år så att kvickrot och de andra gräsen har bildat en vävd matta att genomtränga och bända upp, för att sen gå ner på huk, ruska lerjorden ur tovorna och sönderdela de hårda jordkockorna med fingrarna. Jorden är blöt och tung efter den senaste snön och rötterna är som lerjordsfasthållande labyrinter. Händerna rycker, bänder, stöter, pillrar, drar, krumbuktar för att jorden ska lossna från rotsystem och grässvål. Efter fyra dagar med tre timmars bredgrepning per dag är jag klar med det som ska bli ärt- och böndelen av fältet. Fingrarna känns som sladdriga spaghettistrån och värker av de ovana och intensiva sönderdelningsrörelserna, men resten av kroppen är fortfarande med på noterna.
Tänk att kroppen är en sån finurlig grej. I början blev den helt utsjasad av att bredgrepa en rad, men nu vet och kan den så mycket mer. Kapabel till mycket mer. Att använda den på ett icke-utslitande sätt och underhålla den är en väldigt stor del av det liv vi lever här i havet. Och inte bara det, utan en stor del av ett försök till självhushållarliv där målet är att leva så billigt som möjligt. Kroppen är ett av de verktyg vi använder för att uppnå målet. Men den används också till sånt jag tycker om att göra den tid som blir över när jag inte behöver lönearbeta lika mycket. Som att cykla i skogen, lufsa runt och klappa på svampar, simma i djupmörka små sjöar. Benen kan ta mig tio mil på en dag, ut nånstans långt bort från verkligheten. Armarna, benen, axlarna, ryggen har lärt sig hugga ved i år, nåt som tidigare kändes som en mystisk ritual. Och för varje hugg har nåt mejslats in i ryggraden, en fysisk formel som säger nåt om kraft, vinklar, tid och hur parametrarna förhåller sig till varandra. Det är bara genom att själv göra som den kunskapen kan erövras. Och jag vill kunna allt som har med mitt självvalda liv att göra. Såga, bygga, bära, kånka, spika, lyfta, dra cykelkärrelass, grepa, gräva, svära. Allt är mitt och inget är nåns. Speciellt som kvinna tycker jag det är viktigt att inte fastna i ett begränsande mönster eller ett uppdelat liv där några domäner är kvinnliga och andra manliga. Min kropp behöver också vara stark, smidig, rörlig. Mina armar, ben, axlar och min rygg behöver också kunna hugga ved, använda motorsågen, bära vatten, precis som Hannes kan sylta, safta, kommunicera väl och vara omhändertagande. En strävan att dela på göranden, sysslor, ork och avlösa varandra, bära den andras fina och fula. Kroppen ska ändå klara det här livet tills den är minst åttisju, sen kan jag dö knall fall.
Sen är det förstås väldigt viktigt att göra ingenting speciellt också. Att känna efter när det är nog. Kunna säga stopp, nej, låt mig vara. Freda kroppen från för mycket. Bara hafsa. Läsa. Dumglo ut i ingentinget. Det är en av mina favoriter: Släntra genom skogen och sen sitta på nån jädra sten som ofta är lite för fuktig under rumpan och glo ut i alltet. Bli alldeles för trött av att sitta där och glo eller släntra runt och bara vilja gå hem igen och i stället halvligga och glo på soffan. Balansen. Känna sina gränser. Men även att kunna känna skillnad på dels när det är för mycket för kroppen och sinnet så att det är dags att sluta, dels att kropp och hjärna tycker att nåt är lite jobbigt och därför tro att det är dags att sluta. Att vara tålmodig med saker som känns jobbiga på det senare sättet är nåt jag har haft svårt för. Jag ger upp lätt. Blir frustrerad, irriterad, uppgiven. En hög av nåt som inte kan, vill, ids. Jag övar på det, övar på uthålligheten, att övervinna mentala mantran från ett tidigare liv.
Ärt- och böndelen av hafsfältet som har fixats de senaste dagarna är en av sex rutor. I höstas kom nån slags brytpunkt efter att ha hafsat runt med plantorna lite hit och dit i raderna på fältet åren som har varit. Tanken har nog alltid varit nåt mer organiserat, men sen måste saker tas tag i och planeras och göras. Det är som om nåt litet litet korn kan ligga och rulta runt ganska länge i det omedvetna, sen träda fram mer och mer över veckor eller månader till en skissartad boll, för att till slut bli nåt konkret att ta tag i, begripa. Som ett avslöjande. Och i höstas var det dags. Det instängslade fältet mättes upp och delades in i sex ungefär lika stora rutor. Det är lite skevt och vint och hafsigt, precis som vi, så delarna är lite ojämna.
Tanken är att experimentera med ett sexårigt växelbruk, där de sex rutorna inrymmer en eller flera typer av växter som sen vandrar till nästa ruta motsols år efter år. På så sätt utnyttjas förhoppningsvis olika växters styrkor och svagheter för att jorden och plantorna ska må så bra som möjligt. Växternas förmågor borde också göra att mindre näring behöver tillföras utifrån. Mindre tillförsel av näring innebär mindre arbete, och det är alltid bra för lata hafsbor. Så här ser uppdelningen av fältet ut i år:
Baljväxter ger mycket näring till jorden och därför följs ärtor och bönor av kålväxter, tomat och vitlök som gillar mycket näring. Därefter kommer rotfrukter och lök som inte behöver lika mycket näring, och sen potatis som klarar sig på lite näring. Efter den stegvisa utarmningen gröngödslas jorden med nån gröda för att fylla på med ny näring, och sen kommer gurkväxterna som är näringstörstande. Efter denna cykel börjar det om med baljväxter som fyller på efter gurkväxterna. Det blir liksom ett evigt påfyllande och utarmande sex år i taget.
Det är första gången vi provar gröngödsling, och just i år bovete och gotlandslins. Tänk om det förutom att tillföra näring till jorden även går att skörda linser och bovete. Vilken dröm. Billiga röda linser är en stapelvara här, speciellt sen förra årets havererade bönodling. Men i år ska vi banne mig klara av bönor också, utan att jag dränker dem i förtid.
Så ser planen för hafsfältet ut 2024.
Senare på dagen, en torsdag i aprilnångång, cyklar jag till staden fyra mil bort och snön yr runt kroppen, medvetandet. Den är blöt, tung; lägger sig i alla klädveck och på smalbenens framsida. Smälter sakta där av kroppsvärmen som strålar ut, och bildar blöta fält på benens två lager byxor. Olust, ovarande oegentlighet – alla o:n i världen – känns inte lika kantiga längre. Benen rör sig rytmiskt upp och ner medan flingorna klistrar fast på huden i ansiktet under hjälmens skärm. Det är jävligt och ljuvligt på samma gång, precis som det där jädra livet som händer. Livet som händer nu.
Tomater, tomater, tomater. Det tar mer än en livstid att förstå sig på växterna, plantorna och alla deras krumbukter, men i år har vi närmat oss tomaterna i alla fall ett uns mer än förra året. Mest kanske vad som fungerar här i havet och hur hafsare vill ha det. För sånt där är ju lite olika beroende på konstitution, psyke, arbets(o)vilja och så vidare. Ju mindre jobb, desto bättre är alltid överordnat till exempel ”fint”, ”som en ska” eller skamkänslorna som sköljer över en när nån ny tittar på odlingarna och säkert bara ser ett stort ogräshav.
Så här var tomatåret 2023.
Mars
I mars kom det massor ny snö. Det var kallt, mörkt och grått. Inget var speciellt kul. Men frön måste i jorden ändå, så den artonde mars pillades åttio tomatfrön, fyrtio av vardera sort, ner i jorden. Samma piennolosort i buskform och högväxande svarttomat som förra året. Båda blir ganska små och behändiga. Älskar små och behändiga tomater. Att kunna ta en tomat och skiva upp på mackan till exempel, i stället för en slabbig stortomat som blir så fasligt mycket av bara en. Och så är de suveräna att halvera och bara skjutsa in i torkugnen.
28 mars
I slutet av mars sträckte sig de nya liven mot solen som tydligen lyste då. Tänk att det faktiskt finns solljus i slutet av mars också. Och i bastumotljuset blir det extra magiskt.
April
Livet fortsatte och kom åter.
11 april
Maj
Maj är den oregerliga månaden när alla galenskaper tar fart och multipliceras. Insekter surrar kryper intar livsutrymmet. Getingarna är fast beslutna om att bygga bon i alla bra skrymslen som finns. Fåglarna lever om från sen natt. Allt spricker jämrar kläcks. Och tomaterna tittade längtansfullt ut på allt.
4 maj
Här är de redan omplanterade en eller två gånger men alla fick inte plats i storkrukor i vagnens fönsterodlingshylla, så många stod i stället och ranglade till sig i väntan på att växthuset skulle bli tillräckligt varmt om nätterna.
9 och 10 maj
I slutet av maj, runt den 25, planterades tomatplantorna äntligen ut på fältet. Bäddarna fixades i höstas så det var bara att trycka ner dem samtidigt som de tjuvades en del.
Mer ljusliv sträcker ut sig.
Juni
Det tar ett tag för plantorna att acklimatisera sig eftersom de så bryskt togs ur växthusvärmen ut i den blåskyliga verkligheten på hafsfältet utan att avhärdas. Det är lite som ett experiment att se hur mycket det går att tänja på alla goda råd och skan innan något brister. Några av dem, kanske en handfull, tar sig aldrig riktigt. Och ganska många krullar ihop sina blad. Hannes läser att det beror på för mycket kväve. Och ja, vi lassade på ganska ordentligt med gödsel i höstas, så det är inte så konstigt.
15 juni
När juli börjar närma sig blir det bråttom att fixa nåt sorts växtstöd till tomaterna. Ända sen förra året har det gnagt lite hur det skulle gå till på ett överkomligt sätt. Det behöver kosta nästan ingenting och vara så fiffigt att det inte tar hundra år att göra. Okej om en har tre plantor, men på fältet står det över sjuttio stycken som behöver tas omhand. Det tar sin tid.
Efter lite fnul kommer jag fram till nåt som förhoppningsvis är enkelt och som samtidigt inte kostar en krona.
Solklar ritning
Eftersom vi nyligen har rivit gammelgammalt staket finns det fårnät över. Och i branten växer vildhassel. Perfekt kombination.
27 maj
Juli
I juli drar vi iväg i drygt tre veckor. Då klarar sig tomaterna helt själva, precis som växter ska göra. Men innan vi åker petas de ändå in i sina burar så att de förhoppningsvis inte väller ut för mycket. Och väl tillbaka så är det väl lite sådär med just det, men titta vad de har växt!
1 och 23 juli
Från det att vi kommer hem och fram till i dag (14 oktober) har vi ätit tomater nästan varje dag på nåt sätt.
Augusti
1 augusti
Godast är de nog att bara äta halverade eller kvartade. Men när det blir en stor skörd halveras de och skjutsas in i torkugnen så att det ska finnas tomater ända till nästa år. Det är planen i alla fall.
Tomatplantorna växer på fint under hela augusti.
16 augusti
Så fint att de högväxande blir vildtomater med lite för många stjälkar för de gröna tomaternas mognads skull. Till slut blir det ändå en beskärning.
18 augusti
Det regnar visst i augusti. Ganska mycket regn.
September
2 september
Det är så mycket liv i odlingarna. Några sniglar, men inte jättemånga spanska. Och de som finns hänger mest i täckena. Det verkar vara en bra sak med täckodling, att det finns miljöer och ställen för insekterna och djuren att hänga på. Och allt blir en djungel. Nakenfröpumpan i tomatdjungeln. Och så svampar fjärilar grodor kopparödlor myror och allt.
Till slut blir det ändå för mycket regn för potatisplantorna. Bladmöglet kommer. Och sen sprider det sig till tomaterna trots att vi bekämpar det genom att skära av potatisblasten. Det är ett sånt år. Så i stället för att vänta ut tomaterna så att de hinner mogna slutskördar vi alla gröna tomater. Busktomaterna är lite krångliga att ta sig an eftersom de har blivit så väldigt väldigt buskiga.
8 september
Det blir mycket gröna tomater. Och alla måste kollas så att de redan mögelpåverkade sorteras bort. Det blir ändå ganska mycket tomater.
Så vad gör en med några dussin kilo gröna tomater? Vi testar lite olika.
Torkning:
Marmelad och chutney:
Oktober
Och så syrning:
Trots det mögelsnöpliga slutet på tomatsäsongen känns det ändå som ett lyckat år. Att bara ha tomater på friland har varit en dröm. Kanske att jag ska beskära dem nån mer gång nästa år så de inte blir lika oregerliga. Eller så kör vi bara på busktomater. Fint också att de ihopknypplade tomatburarna fungerade så bra. De ska sparas och användas minst ett decennium till. Eller två. Om hasselslanan som är nerstucken i jorden ruttnar är det bara att byta ut den mot en ny. Lågteknologiskt och egenfixat är ett bra sätt att sträva mot självförsörjning tror jag. Inga stora, drumliga maskiner, och inget som vi inte själva kan ordna med två händer och det som finns omkring oss.
Nu har vi ett helt vinterhalvår på oss att lista ut vad en bäst använder torkade gröna tomater till.
Den bästa sortens dräll är skogsdräll, och speciellt under tidig höst eller den alldeles drabbande höghösten när alla lukter och dovfärger sköljer genom kroppen. Det är en av mina absoluta favoritaktiviteter att släntra runt genom snår, mossar och olika sorters skog i fem timmar, hitta fantastiska svampar, känna på de vissnande ormbunkarna, hitta nån mossig sten att sitta på och glo, dricka te och svära lite över älgflugorna och världsidiotierna, för att sen dyka in i skogsuniversumet igen där allt är precis som det ska. Nästan nästan alltid träffar jag noll mänskliga personer. Det blir som en förtrollningsbubbla där kroppen blir en del av omgivningen. Och det bästa är att skogen finns precis här, intill vårt hem. Skogen är min befriare.
Vattensituationen här i havet har alltid varit lite omständlig och trixig. Det finns inget dricksvatten på marken, så det får hämtas från granngårn. Medelst cykel och kärra är det inga problem att transportera två tjugolitersdunkar. Inomhus finns en tolvlitershink med lock som fylls på och som det sen går att skopa upp dricksvatten ur, inspirerat av hur fjällstugor löser vattenförvaringen.
På kaminen står ännu en tolvlitershink med disk- och tvättvatten. Det vattnet kan till exempel användas till handtvätt, att koka potät eller att skölja nåt som inte behöver bli superrent. På vinterhalvåret värms det upp av kaminen och under sommaren är det inte mer än rumstempererat. Varje kväll efter maten tas det kaminhinksvatten som har blivit kvar efter dagen till diskning, sen fylls hinken på.
Bakom vagnen, på andra sidan paradgatsstigen, går en annan liten stig upp för branten som häver sig mot himlen bakom oss i norr. Följ med upp.
Där skymtar nåt när en kommer upp en bit.
Nåt annat som skymtar bakom sopparna är badstugan, men den förtjänar ett eget inlägg nån annan gång.
En halv blåtunna som står i den ofärdiga badgropen och samlar upp vatten. Där fylls hinken på och bärs ner till vagnen igen. Från blåtunnan tas också vatten till badstugan för att antingen duscha direkt i källkallt vatten eller för att värma upp i bastukaminens vattentank.
Vattentillgången varierar lite med årstiderna. På vintern rinner det fortfarande vid kanske minus tio, men det bildas en isskorpa på tunnan som blir tjockare ju kallare det blir. Vid kraftigt regn följer det med en massa bös och smuts som gör att vattnet blir ganska otrevligt. Vattnet balanserar också på en tunn bräda från badgropens kant till tunnan, och brädan hamnar ofta på sniskan eller liknande, så det är lite av en konst att lägga den så att vattnet faktiskt rinner ner i tunnan. Det är en tillfällig lösning som har varit tillfällig i kanske ett år nu. Så är det med hafsare.
Vattnet kommer uppifrån i små rännilar, balanserar över en bräda och samlas upp i tunnan.
Och badgropen ja. Den har grävts för hand. Tanken är att den bara ska täppas för med jord där vattnet nu rinner ut och fortsätter nerför branten. Nästan längst ner i den ihoptäppningen ska ett avloppsrör placeras så att det går att tömma gropen om andan skulle falla på. För att göra rent eller som en extra vattenförsäkring.
Tänk när det verkligen finns en badgrop. Då kan en bara hoppa i nästan direkt ut från bastun.
Till vänster uppåtsikten och till höger neråt. Gropens utlopp är precis i mitten av högerbilden där stenarna ligger och ruvar i skuggorna.
Från början fanns inget sipprande eller rinnande vatten här. Marken var dock våt och sumpig i en kanske tjugo meter bred landremsa, fylld av årmiljonernas ormbunkar som indikerade blöttja. Sån mark skulle kunna kallas för källdrag eller källos.
KÄLLDRAG. (sankt) ställe där källvatten rinner fram, källåder, källbäck (i bet. 1), källa.
KÄLLOS. (käll- c. 1730—1916. källe- c. 1730—c. 1740) (i vissa trakter) (sumpig mark som är genomfluten av) källdrag.
Det varierar dialektalt och i tid om orden används för mark som antingen endast är blöt på grund av underliggande grundvatten eller om det också sipprar fram vatten från marken. Här är en sån distinktion mindre viktig.
Den blöta marken undersöktes och Hannes grävde med en spade i uppförsled för att se om det gick att utröna var det kom ifrån. Sen övergick grävningen i ett försök att samla ihop det blöta för att åstadkomma rinnande vatten.
Följ med längre upp i branten.
Platån där det har grävts. Till höger brantsidan.
En flackare del eller en liten platå av branten har påverkat hur grundvattnet rinner under marken. I stället för att fortsätta på samma djup förorsakar platån att grundvattnet kommer närmare markytan. Det resulterar i sumpigare och frodigare mark just där. Ett källdrag.
Efter grävningen går det att se hur vatten sipprar fram från marken i brantsidan.
Till vänster ses platån uppifrån, ståendes på den ”kant” som bildats efter grävningen. Till höger kikar vi in i brantsidan där vattnet sipprar fram.
Det är helt otroligt att det bara kommer vatten ur marken sådär. Länge har det legat i bakhuvet att nåt behöver fixas för att ta tillvara denna skatt. Men så är det livet och hafset och andningen. Tiden går. Tankarna ruvar mest i det omedvetna. Så blir de mer direkta när vattensituationen hotas på nåt sätt. Det blir för jädra kallt. Regnen stökar till de grävda fårorna så att de behövs fixas igen och igen. Eller så är grisarna sugna på ett gyttjebad så att källdragsmarken blir bökad och trampad och rullad i. Som sig bör.
I källdragsmarken i branten växer allt möjligt. Nu hittades till och med björnbär. Och alltid alltid är det viktigt med svamparna. Egentligen skulle jag vilja att alla bilder var på svampar, men ibland får en kompromissa med sig själv.
När jag väl började fundera lite mer ingående på hur en gör för att ta tillvara på vattnet så uppstod en svårighet: Hur sjutton hittar en information om nåt som en inte vet vad det är? Nåt ska byggas eller fixas eller ordnas, men vad det är som ska göras är oklart eftersom det inte finns nån kunskap. Ingen begreppsapparat. Det är för övrigt ofta det svåraste steget när nåt ska göras tycker jag. Att veta vad som ska göras, att fnula fram det. Det är så ovanligt att göra saker själv nuförtiden så det finns ingen allmän kunskap om tekniker, handhavanden, lösningsalternativ. Tiden springer iväg från människan så hon lejer ut alla fixarsaker till specialister som tar hand om det och håller hårt om deras skrån och metoder. Vi blir fixilliterata.
Lite ledtrådar fanns från försöken till restaurering av skogsvattnet på grannmarken som Hannes gjorde tillsammans med Petter. Där finns en liknande källdragsremsa som här. För längelängesen byggde nån en låda nedsänkt i den branten där vattnet filtrerades in från marken. Det är alltså kunskap som i alla fall har funnits. Säkert var den mer allmän på gårdar och runtom i markerna förr. Sån kunskap som bara vittrar bort nu, som snart kanske inte kommer att finnas kvar alls. Det sorgliga i allt viktigt om våra ursprung och levnadsbetingelser som försvinner i den här strömlinjeformade tillvaron. Det inrutat arbetslinjebetonade, kommersialiserade, individualiserade.
Nåt ska i alla fall byggas uppe i branten där vattnet sipprar ut från brantsidan. Så här ser själva topografin ut:
Vid platån i branten sipprar grundvattnet fram efter grävning. Där ska nåt byggas för att samla och rena vattnet, men vad?
Efter flera djupdykningar, förirranden och breda sökningar efter vad som ska byggas hittades till slut ett engelskt begrepp som verkar överensstämma: spring box. Enligt wiki är det:
a structure engineered to allow groundwater to be obtained from a natural spring. The spring box functions to protect the spring water from contamination, normally by surface runoff or contact with human and animals, and provides a point of collection and a place for sedimentation.
Utmärkt. Att hitta ett begrepp är som att hitta en graal. Nya världar öppnas upp, och alla trådar kan börja rullas ihop till små nystan av användbar information. Vid sökningar verkar begreppet huvudsakligen ha två användningsområden: dels ingenjörer som undersöker sätt att bygga och underhålla platser där vatten kan hämtas av lokalbefolkningen i områden utan ett utbyggt vattennät runtom i världen, dels preppers som vill ordna med vattentillgången utanför nätet/systemet (eller om en vill vara en tråkig anglicist: offgrid).
Men vi behöver också ett svenskt begrepp. Omgivningen och det vi gör måste kunna benämnas för att vi ska ha en chans att relatera till den. Vårt språk är våra tankar, våra drömmar, det som formuleras till vår verklighet. Och det finns ett namn på tekniken nånstans, ett gammalt ord som kanske användes för längesen när det pratades om källvatten och hur det togs tillvara. Jag hittar det i SAOB, såklart. Älskade SAOB. Under uppslagsordet ”källa” finns också
KÄLLKAR. omramning av trä (l. stenhällar) omkring en källa; brunnskar.
Källkar! Så väldigt passande.
I en publikation från 1982 utgiven av U.S. Agency for International Development ser en variant av ett källkar ut så här:
Grundvattnet filtreras genom sand, grus och sten, in i en behållare som är tät. I behållarens nederkant leder ett rör vidare till en förvaringstank, och i ovankant leds överflödigt vatten bort. Lite mer information finns lite här och där, till exempel:
Där är vi nu. Innan vi börjar bygga behöver vi lista ut konstruktionen, vilka material som ska användas, hur det praktiska går till, var vattnet ska lagras och i vad. Ungefär allt alltså. Det har lyfts att det överflödiga vattnet kan ledas rakt ner i badgropen så att det inte går till spillo, medan röret från källkarets nedre del går in i ytterligare ett filter så att det eventuellt till och med blir drickbart. Vilken dröm att ha en tank vid vagnen med drickbart vatten, att bara vrida på en kran när törsten faller på. Kanske ett utekök. Eller ännu en ledning rakt in i badstugan. Alltid ett kalejdoskop av saker att tänka över och fnula på. Bestämma. Förstå och lista ut.
Under tiden fortsätter vi hämta dricksvatten cyklandes och disk- och tvättvatten för hand uppe i branten. Och jag klappar, förundras av och lär mig saker om svampar. Tittar på bilder, sugs in.
Vi rör oss på cyklarna genom ett kargt landskap något under trädgränsen i Innlandet fylke i Norge. Molnen tornar upp sig västerut, mörkt blågrå sockervadd möter bergsmassiven framför oss och smetas ihop i ett mörker. Regnet hänger som järtecken i luften. Under cykeldäcken knastrar gruset – inte en mänskosjäl så långt ögat kan nå längs den slingrande vägen som oundvikligt slukas av ovädret.
Det är den elfte cykeldagen och planen är att fortsätta lika många till. Drygt tre veckor borta från Skogshavet, odlingarna och allt vad det innebär. Ingen som vattnar hafsfältet, ingen som pillar, fixar, ordnar med grödorna.
Då
Fyra dagar innan vi far iväg, den 27 juni, kupar Hannes potatisen genom att kratta upp täckmaterial mot plantorna, och jag passar på att ta några bilder för att kunna se hur annorlunda allt ter sig när vi kommer tillbaka.
Blåärtsdom bredvid potatisraderna, och de av lökbökaren tillredda lökraderna framför utplanterade tomater.Tomatraderna, och till vänster om dem squash och nakenfröpumpa.I växthuset står endast fyra luffaplantor i år, eller svampgurka, och så en ledsen limequat som tröttnade på det mörka inomhuslivet i vagnen i vintras.
Det finns ingen vettig vattentillförselsmöjlighet till fältet än, så planen i år har varit att det som planteras ut ska klara en helvetessommar utan vattning. Ingen av oss vill tjudras fast i havet heller, gå och småplocka mellan raderna och hålla på. Det känns inte mer livsuppfyllande att dadda plantorna säsongen igenom. Får de bara rätt förutsättningar så klarar de det där bäst själva, förhoppningsvis. Vi har grundlagt genom att bredgrepa, tillföra gödsel och täcka, täcka, täcka.
Det är som ett experiment att lämna allt vind för våg. Hur mycket kan en skita i allt egentligen?
Nu
Det är tisdag, tror jag. Nätterna blir mörkare igen och vi har varit hemma en dryg vecka. De säger att det ska regna men när regntidpunkten väl är nådd så flyttas det fram igen. Små droppar ibland. En kort skur. Dimma på morgonen.
Min utsikt när jag vaknar är gammeldansk och müsli. Porslin och den odiskade degbunken.
Där nere stökar Hannes med frukostbestyr, fixar gröt kokar vatten plockar fram. Jag skulle kunna ligga här och lyssna på frukostfixarljuden en halv evighet. Eller i alla fall tills frukosten är klar.
Upp till halvsittande så kan jag kika ut genom fönstret bakom mig, det lilla okittade som har blivit som en spindeltrådssarkofag mellan glasen.
Grönt. Hafsgrönt. Där står bredgrepen och skottkärran lutade mot sågbocken. Rishögen längre ut som legat där ett år eller så nu. Solpanelerna skymtar fram till höger. Fältet.
Men först gröten.
Min skål, min sked. Fjolårsblåbär från plastburk och B12. P1 i bakgrunden. Nåt om koranbränningar på ekot igen, eller var det igår?
Vid fönstret ligger det skatter. Jordens innanmäte i form av stenar från olika platser jag cyklat eller äventyrat till, minnen från det som var. Småtomater på mogning. Augustins kikare.
På fötterna de där strumporna jag köpte innan cyklingen på Island för tretton år sen.
Nu får du följa med ut och se vad som har hänt med utomhuset medan vi var borta.
Det lever saker i växthuset endast tack vare att Lena har hjälpt till att vattna var tredje dag. Utan henne hade det inte blivit någon luffa alls i år eftersom de behöver så höga temperaturer för att sätta frukt. Ovärderligt med hjälp från nästgårds.
Men det lever också otroligt mycket bakom växthuset där de två komposterna står, en vilande och en i bruk. Nässlor, squash, tistlar, tomat och potatis bildar en djungel så att villådan knappt syns. Squashen som växer i den är snart ätklar.
Vi kikar in i huset.
Svampgurka. Alldeles livs levande. Det måste vara ren nybörjartur att ens få några frukter. Och limequaten har buskat till sig ordentligt.
Växthusskatter
Utanför växthuset ligger odlingsrelaterade saker som inte används under en presenning i väntan på bygge av nån sorts förvaringsbod. Krukor, pluggbrätten, dukar. De kommer säkert få ligga där i ett år till.
Nån har lagt en kompostpotatis uppepå.
Dags för hafsfältet.
När jag närmar mig staketet träffar jag en rymling. En nakenfröpumpestängel har lyckats lirka sig igenom sexkantsnätet. Lika bra kanske, det ser lite trångt ut på andra sidan.
Innanför staketet ser det ut så här.
Alla tomater åkte ut på friland i år. Många har buskat till sig rejält, en del är riktigt taniga eller ickeexisterande och några har frukt som snart är mogen. Dagen efter vi kom hem började jag pilla in stänglar i tomatburarna igen och rycka lite ogräs som växte intill plantorna.Löken samexisterar med lite allt möjligt som jag inte känner vid namn än. Den där klibbiga som breder ut sig, rankklättraren, olika sorters gräs och så svinmålla förstås. Tänk att det blir lite lök ändå. De små liven som bökades upp och återplanterades upp till fem gånger om när de bara var som taniga spröt. Men av morötterna och mangolden som samplanterades med dem finns intet.Potatishavet. Nakenfröpumpehavet. Och nakenfröpumpa!Squash i olika former, storlekar och färger. Hafsfältets pålitligaste. Och en vitlökssort börjar lägga sig ner och är dags att skörda.Blåärten har torkat. De får hänga kvar tills nån ids plocka av dem. Nästa år behövs mer ärter, mer bönor. Mycket mer.
Så ser det ut nu, fältet. Från nåt glest och prövande till mer djungligt och prunkande på fyra veckor, utan vår inblandning i form av vattning eller annat. Skönt att det går att vara en hafsig självhushållare som inte sitter ihop med jorden, som också kan lufsa ut lite i utbygdsmarkerna. För att till slut inse att det är skönast hemma.
Senare på dagen cyklar vi iväg för att hälsa på Frida och hennes odlingar. I utkanten av Skogshavet har en ek slutligen gett upp och lagt sig över stigen.
Den får ligga där ett tag till. Allt inom sin tid.
Efter nu
I efternuet är det söndag. Så lång tid har det tagit att skriva och fixa klart det här eftersom jag är som en spansk skogssnigel som bara slemmar fram i ultrarapid och för att det nästan alltid händer andra saker: Cykla till min förra stad för att ta hand om sjukt barn en dag, cykla till närorten och handla basvaror en dag. Såga upp tolv träunderlägg från en gammal sälgstam på sågverket till lillebrors bröllop, få besök av storebror som hämtar upp de tolv träunderläggen. Ett annat besök från en av H:s barndomsvänner. Och så tolv mil gruscykling runt en sjö en annan dag.
Regnet faller mot vagnens tak och de torra blåärterna ligger skördade i en burk på köksbänken. Inomhuset är fyllt av vitlök – lukten har hittat in i alla vrår, och på väggen bredvid dörren hänger en meterlång fläta på tork.
Saker händer snabbt. Och svindlande långsamt. Vid fönstret står de utrangerade dahliorna vi fick från Frida i Hannes mormors gamla kopp som tekulorna skulle läggas i. Den stod nästan alltid på bordet. Och nu står den här.
Vi har strosat nära tankar om att fixa ett nytt staket i kanske ett halvår, ett år eller en halv evighet. Det är egentligen inte viktigt hur länge, däremot att tanken har surrat runt där i det bakersta medvetandet ett bra tag. Först tänktes det nog att det skulle vara passligt sådär i höstas innan tjälen, men så kom hösten innan tjälen och det var annat som behövde göras: vila hela dagarna, släntra runt i skogen i timmar och plocka soppar, glida fram på stigarna på cykeln i den svala luften. Det är svårt att få plats med projekt staketbygge då.
Gullig sopp som någon har gnagt lite på.
(Nu när jag bläddrar bland bilder från höst/tidig vinter inser jag att vi faktiskt byggde bastu då och till exempel också projekterade med att plantera havtornshäck. Men önskar så att det bara varit vilning, släntring och cykling som skedde. Någon gång ska det vara så, på riktigt.)
I alla fall. Hannes vaknade tidigt i går och försvann ut i utomhuset medan jag snusade vidare. Det visade sig att lökbökaren hade kommit tillbaka för fjärde eller femte gången och det med besked. På något sätt känns det extra beklämmande eftersom plantorna har drivits upp från frö, nästan som att det skett en anknytning till just de här små spensliga lökindividerna som varit en del av livet och levt med oss i vagnen när de inte ens var ett minimalt grönt strå.
De två nedre raderna nästan helt uppgrävda, med massor saknade lökplantor.
Bra med lite oväntad motivation ibland som eldar på processen. Hannes tog cykeln till stan för att köpa sånt som behövdes. Under tiden började jag fälla det gamla staketet, som verkligen är ett gammel-gammalt staket byggt av andrahandsstolpar och skarvat fårstängsel som fanns på marken.
Tänk att det går att bo en hyfsad bit från stan och endast ha cykel. Till exempel är det inga problem att frakta 150 meter sexkantsnät och 32 jordankare på en cykel.
Som staketstolpar används egensågat kärnvirke av gran. Tänk att ha eget virke bara sådär, och inte vara helt beroende av en ohållbar skogsindustri som rovar, effektiviserar och kapitaliserar på naturens och planetens resurser. Det är så svårt att förstå, tycker jag, hur vissa saker bara får fortsätta och fortsätta och samtidigt bli värre och värre. Ibland tänker jag på hur världen skulle se ut här om inte all mark var brukad av människors profittänkande. Om inte fälten fylldes av grödor som matar djuren så att människorna i sin tur kan äta djuren. Om inte mossarna var urdikade så att mer mark kan användas till skogsplantage. Om inte skogsplantagerna fylldes med monokulturer av gran och tall. Om naturen hade fått vara nästan helt ifred.
Det är en sorg djupt inne i min varelse att jag inte får känna den här platsen som den vill vara. Att de träd som vill växa här inte får det, och att skogen som hade brett ut sig inte finns. Jag ser mig själv där, i skogen som inte finns, i skogen som borde finnas. Känner svalkan under lövträden och hör rasslet i kronorna. I markskiktet bräken, fräken, och olika gräs. Det hade mestadels varit lövskog här, för det är det som vill växa egentligen, och jag sörjer att jag aldrig får lära känna den annat än i mina inre rum.
Stolparna sågades till i nederkant för att passa i de mer ekonomiskt små jordankarna. Dessutom blir det ett litet överhäng nedtill som förhoppningsvis skyddar mot blöttja. Sedan oljning.
Med hörnstolparna islagna är det sen enkelt att med hjälp av ett snöre mellan dem se var mellanliggande stolpar ska stå. Medan jag mätte med vattenpass och positionerade ankarna undan för undan runt hafsfältet så bankade Hannes i dem med storsläggan, och sedan stolparna.
Det är ungefär så långt vi har kommit i skrivande stund för en skulle iväg på konsert och den andra kraschade på soffan. Och snart måste en väl dricka lite vin, för det är visst ändå fredag.
Något annat som är fint: titta vad jag hittade för raring bland blåärtorna.
