Vargpersikans vedermödor

Det var något som liksom drog mig mot tomater. Det kanske är för att det är en vanlig sak att odla även utan mark – på balkonger, i blomlådor, på fönsterbrädor. Svällande kroppar av rött, gult, orange. Stora ordnade klasar med färg och saftnande sfäriska former. Och så härkomsten: Ursprunget från Syd- och Mellanamerika. Ordet från det aztekiska språket nahuatl med betydelsen ”att svälla”. Efter ankomsten till Europa odlades den endast dekorativt eftersom växten ansågs giftig. Vargpersikan, lycopersicum.

Förra året odlades det nog tomater här i havet, men det blev inte mycket av dem. Och så den där dragningskraften – en känsla någonstans därinne i odlingsregistrets orediga tankar att det där ska en bara klara av. En enkel sak. Ja, nästan ett ingenting.

Så redan i februari börjades det.

Det börjades i lägenheten i staden eftersom det inte finns särskilt mycket utrymme inomhus i havet. Inte heller finns någon spejsig källare eller annat utrymme utrustat med dyra växtlampor eller temperaturväljare. (Här skulle det kunna argumenteras att sådant optimerande är ganska onödigt för amatörer, men däremot precis vad marknaden tycker om: att sälja på människor massa grejer som egentligen inte behövs. Men det kan lika gärna vara avundsjuka.) Med den eviga devisen att använda det som finns byggdes små groningsbon åt två typer av tomatfrön: en mörkare, sötare sort och en buskigare med tjockare skal som skulle kunna förvaras lite längre efter säsongens slut.

De fick börja sitt liv på en fönsterbräda i en mellanstor stad på det norra halvklotet i slutet av februari. Ljuset som trängde in i den för övrigt dödsträligaste månaden (om än på delad förstaplats med november) var tillräckligt för att det inkodade livstecknet skulle tolkas på avsett sätt och få igång den inre processen. Det är som en magisk ritual, inpräntad i naturen. Och den utspelade sig där, på fönsterbrädan.

Den där väntan på att något ska komma upp ur jorden är som ett tvivlens tid. Kan det verkligen ske bara så där? Jordens höljda liv och det som händer där nere under ytan är nästan utomvärldsligt eftersom det pågår så långt utom räckhåll även om det är precis där, inom mina händers gränser när den röda ugnsformen hålls i mitt grepp. Samma känsla finns när det gäller mykorrhizans kilometervindlingar. Ett mysterium precis under jorden som lika gärna kunde vara eoner ljusår bort.

Men den första lilla gröna tungan stack upp ur mörkret. Och så en till, och en till. En hop av gröna tungor som sträcktes ut från djupet. Nästan som en motståndsakt.

Efter en omplantering och en stund till började de bli lite svajiga. Bristen på ljus i den tidiga våren gör att plantorna sträcker sig så mycket de kan för att nå ut och upp och bort från det mörka. Men de höll mig sällskap och trängdes där på det stora bordet när jag arbetade. Manus om pedagogik och sociologi jämte en tomatdjungelutsikt som liksom tog över periferin så att nästan allt var gröna plantor.

Till slut blev det där gröna svällandet nog, eller så var det något om att tillfället att transportera dem uppenbarade sig, så plantorna fick flytta till havet. Där var det ännu lite för kallt för att bo i växthuset, så Hannes fick ta över den där svällande gröna utsikten i vagnen.

Så i slutet av april och början av maj började Hannes flytta ut plantorna i växthuset om dagarna för att återigen flytta in dem om nätterna när den för bitiga kylan lägrade sig. Ett himla rännande med sjutton gängliga tomatplantor. Någon gång i mitten eller slutet av maj var plantorna lite less på allt möjligt: det eviga flyttandet, för lite gödning och för ont om plats nedtill att breda ut sig på, kan tänkas. Hannes guldvattnade och röjde upp runt växthuset så att de fick flytta ut i det strålande lugnet i stället.

Då började de sträcka ut sig och känna på den nya världen. Kallare om nätterna men omhöljda av evigt ljus. De började växa, och så lite till. Till slut blev det lite av en oreda av stjälkar och blad och olika ting i växthuset. Som tur är finns det en brant med hassel precis bakom vagnen, och hasselslanor är precis vad orediga tomatplantor kan behöva.

I samma veva som plantorna drillades så planterade jag ut fyra stycken som var ganska taniga på fältet på prov. De fick också lite stöd och beskärning, precis som de andra, men sedan lämnades de till sitt öde där ute i hafset. Det där med beskärning är förresten lite av en gåta för mig. De ska tjuvas och skalas och hållas ganska kala, och vissa andra skriver att busktomater inte behöver beskäras alls. Tvärtomspråk och hit och dit. Det resulterade i att jag gjorde lite olika, men nu så här i retrospekt är jag osäker på vad som blev bäst. Bra är nog ändå att inte ha för mycket sidoskott och blad på de plantor som står i växthuset.

Handhavande av tomatplantor är för övrigt gröngörande.

Och så var det de där plantorna som lämnades vind för våg på fältet. Eller: när värmeböljan var som värst efter två tre veckor så vattnades de ett par gånger, men i övrigt har ingenting gjorts med dem. De har fått förfalla där de stod. Trodde jag. För det har varit så mycket annat omkringgörande i sommar så tiden för allt annat än omkringet har varit ganska begränsad. I slutet på augusti när jag stövlade runt lite på hafsfältet i en andningspaus så granskades de där hopsjunkna högarna lite extra. Det visade sig att de har krypit, tragglat och liksom buskat ut sig ordentligt. Snärjt in sig i ogräset längre ut. Och anledningen till plattheten var att de hade väldiga mängder tomater undangömda under all buskighet, så själva tyngden gjorde att plantans olika stjälkar låg mot marken. En svällande skatt i mörkret därunder.

Vilken grej! De kan alltså lämnas till sitt öde och ändå klara sig genom ganska torrt och jobbigt väder. Det är bättre än kattguld för en lat hafsbo med grödor som klarar sig själva, utan vattning varje kväll och ompyssling i form av beskärning och guldvattning. Tänk om en kunde konstruera något bättre stöd så att all tyngd liksom hålls uppe och de får buska till sig i alla buskriktningar (åt sidorna, snett uppåt, uppåt) i stället för att drabbas av gravitationens nedsänkande börda. Det kanske blir nästa år.

De är fortfarande kvar där, ute på hafsfältet. Det har varit typ frost (runt nollan) en natt hittills, men de kommande tio dagarna ska det inte bli kallare än fem grader en natt. Så de får stanna där ett tag till. I gravitationen. En del klasar som började skifta färg tog jag in för ett tag sen, och så tänkte jag också göra med resten av de gömda tomaterna när det blir för kallt. Sedan får de mogna på sig i sin egen takt inne i värmen.

Kom ihåg-lista till nästa år:

• Tomater gillar ljus, lagom gödning och gott om plats för att breda ut rötterna. Plantera om i tid.
• Beskärning är bra på växthustomater, gärna mer beskärning än mindre(!), men kanske inte lika nödvändigt på frilandstomater av busksort.
• Börja inte för tidigt! Februari är alldeles för tidigt, även om du vill komma igång med nånting som känns meningsfullt i den där hemska vintermånaden. Läs en bok i stället.
• Mer frilandstomater. Kom gärna på någon finurlig konstruktion så att de inte sjunker ner i underjorden.
• Misströsta inte om de sjunker ihop lite och ser ledsna ut. De behöver nog bara mer/mindre vatten alternativt lite guldvatten.
• Det är ett himla jobb med växthustomater! På högsommaren kräver de vatten varje dag. Inget bra om en vill göra annat hela dagarna.
• De italienska vintersorterna med tjockare skal kan mogna inomhus, i sin egen takt. De blir inte lika söta som samma sorts plantors frukter i växthuset, men passar utmärkt i mat och att torka.
• Plantorna är väldigt tåliga när de har vuxit till sig lite. En stjälk kan nästan helt gå av men ändå fortsätta leva och producera frukter.

Det var vargpersikans år 2022. Ett gott och lagom tomatår, även om det inte finns något att jämföra med. Den där dragningskraften mot de svällande tomaterna redan i slutet av förra året kommer säkert att bytas till någon annan gröda i slutet av detta år. Bönor och ärter känns lite magnetiskt just nu eftersom det gick lite sådär med dem i år också. Det är lagom fokus för denna virrare att lära sig grödornas ekvationer en sort i taget och en per år. För enkelt, det är det inte, vad den uppstyltade verkligheten än visar.