Träligheten, gråheten. En marsdag i livet; den artonde marsdagen. Och trots att det råder nästintill noll lust att sätta igång med odling så måste de små fröliven i jorden. I alla fall några av dem.
I år har vi bestämt oss för att prova odla lök från frö. Om det skulle fungera slipper vi det där krångliga mellansteget att först odla sättlök i framtiden, som sen först nästa år kan bli lök för konsumtion. Allt för att livet ska bli så enkelt och okomplicerat som möjligt, för det finns ju redan tillräckligt med komplexiteter och vrövel att ta hänsyn till. (Till exempel använder folk onödigt svåra ord för att verka smarta. Men vrövel är inte ett av dem, i stället är det nästan en betingelse för liv. Här får du ett underbart exempel på användning från 1955: ”I stället för plakatpolitiskt vrövlande gör … (musikern) en vacker studie av längtan och frustration som … skär djupare än alla kampanjer och paroller.”)
Så jag samlar ihop alla pinaler som behövs, breder ut en sopsäck på vagnsgolvet för att det inte ska bli jord i precis alla vrår och börjar sätta frön.
Många frön blir det. I slutändan räknar vi till drygt 1 500 stycken. Mest lök, men också 80 tomatfrön som tagits av föregående års skörd. Lökfröna får trängas tre-fyra stycken i samma plugg, medan tomaterna agerar solister. Teorin är att sätta ut löken i sina små grupper sen. Och tomaterna ska mestadels ut på friland. Ju mer, desto bättre, tänker vi.
Det återstår att fundera ut något fiffigt växtstöd till tomaterna, så att de inte kollapsar på samma sätt som förra året. Ett tag funderade jag på att bygga upp cylindrar helt från hasselslanor, men sen fick jag syn på fårnätet. Det kanske vore perfekt att göra en cylinder av, med tre eller fyra kraftiga slanor som stöd på höjden, och som kan stickas ner i marken.
Gråheten i mars är som en helt annan än den i november. Alla de glödande ormbunkarna har förtvinat, och marklöven har genomgått vinterns prövningar och blivit närmare genomskinlighet.
Och gråheten fortsätter hela dagen, den artonde mars. Det är sådär som det är i grånaden, också till middagen. Vad kan en göra annat än att titta på ett avsnitt Antikrundan, i sällskap med tvätten som hänger från sängens ribbor. Och favoritmaten: rester. Linsgryta, stekt potatis och linsbiff tillsammans med syrad squash.
Pluggbrättena står nu på golv och frukostbord här i vagnen. Om det inte var trångt förut med två personer på tio kvadratmeter så är det i alla fall lite trängre nu med kanske två kvadratmeter mindre. Vi behöver bygga någon sorts hylla framför fönstren men det har fått vänta. Och i dag, den tjugofjärde mars, regnar det igen och är sådär grått. Kallt, vått. Inget väder att frivilligt röra sig i där i utomhuset. Men titta vilka som börjar vakna till, såhär sex dagar efter sådd.
1 reflektion