När jag vaknar är jag en intrasslad hög; benen uppdragna med kroppen liggande på vänstersidan och högerarmen har krokat under höger knäveck och håller liksom om högerbenet så att knät ligger mot hakan. Ett fantasifoster. En kik på klockan säger att den är sexnånting – alldeles för tidigt för att vakna i en intrasslad hög på en torsdag i aprilnångång. Den vanliga vakningstiden i denna hafsiga sammanstrålning till hushåll är mellan sju och åtta, helst närmare åtta. Men jag har pms, och pms innebär ofta färre sovtimmar och ett tungt huvud och sinne tomt på all sorts lust och innehåll vid vakning. Olust, ovarande, oegentlighet; alla o:n i världen.
Som vanligt kryper kissnödigheten på, så kroppen masar sig upp till sittande, ner från loftsängen med smygsteg eftersom Hannes fortfarande sover, via den utdragbara trappan som också är klädförvaring, på med kissrocken som har ett stort hål vid armhålan så att armen alltid kommer ut där i stället för in i ärmen och på med de fult rosa foppatofflorna och ut i utomhuset som dagen till ära är jädrigt grått och nollgradigt. Lommande till dasset försöker kroppen balansera sömndruckenhet, ögongrus och alla o:n i världen. In i dasset, sitta ner, glo dimmigt ut på lövsprickande hassel, hafsfältet, hagar, trädlinjen vid kanalen. Precis intill kurar vitsipporna ihop sig till små köldbollar. Sen in i vagnen igen och upp i sängen. Då fastnar blicken på pluggbrättena som står på våra geniala fönsterhyllor. Ett litet glädjepip undslipper läpparna och reflexivt lyfts armarna till en ivrig snabb handklappning: små, små grönliv sticker upp ur jorden! Palmkålen har äntligen brutit jordytan och Hannes grymtar till i sitt sov och undrar vad som händer, sådär vid sexnånting en torsdag i aprilnångång. Livet förstår du väl, det är livet som händer.
De senaste dagarna har vi jobbat på hafsfältet, bredgrepat, jordluckrat, täckt rad efter rad med mögligt dumpstrat ensilage. Det är tungt jobb, särskilt att bredgrepa där det inte har odlats nåt på två år så att kvickrot och de andra gräsen har bildat en vävd matta att genomtränga och bända upp, för att sen gå ner på huk, ruska lerjorden ur tovorna och sönderdela de hårda jordkockorna med fingrarna. Jorden är blöt och tung efter den senaste snön och rötterna är som lerjordsfasthållande labyrinter. Händerna rycker, bänder, stöter, pillrar, drar, krumbuktar för att jorden ska lossna från rotsystem och grässvål. Efter fyra dagar med tre timmars bredgrepning per dag är jag klar med det som ska bli ärt- och böndelen av fältet. Fingrarna känns som sladdriga spaghettistrån och värker av de ovana och intensiva sönderdelningsrörelserna, men resten av kroppen är fortfarande med på noterna.
Tänk att kroppen är en sån finurlig grej. I början blev den helt utsjasad av att bredgrepa en rad, men nu vet och kan den så mycket mer. Kapabel till mycket mer. Att använda den på ett icke-utslitande sätt och underhålla den är en väldigt stor del av det liv vi lever här i havet. Och inte bara det, utan en stor del av ett försök till självhushållarliv där målet är att leva så billigt som möjligt. Kroppen är ett av de verktyg vi använder för att uppnå målet. Men den används också till sånt jag tycker om att göra den tid som blir över när jag inte behöver lönearbeta lika mycket. Som att cykla i skogen, lufsa runt och klappa på svampar, simma i djupmörka små sjöar. Benen kan ta mig tio mil på en dag, ut nånstans långt bort från verkligheten. Armarna, benen, axlarna, ryggen har lärt sig hugga ved i år, nåt som tidigare kändes som en mystisk ritual. Och för varje hugg har nåt mejslats in i ryggraden, en fysisk formel som säger nåt om kraft, vinklar, tid och hur parametrarna förhåller sig till varandra. Det är bara genom att själv göra som den kunskapen kan erövras. Och jag vill kunna allt som har med mitt självvalda liv att göra. Såga, bygga, bära, kånka, spika, lyfta, dra cykelkärrelass, grepa, gräva, svära. Allt är mitt och inget är nåns. Speciellt som kvinna tycker jag det är viktigt att inte fastna i ett begränsande mönster eller ett uppdelat liv där några domäner är kvinnliga och andra manliga. Min kropp behöver också vara stark, smidig, rörlig. Mina armar, ben, axlar och min rygg behöver också kunna hugga ved, använda motorsågen, bära vatten, precis som Hannes kan sylta, safta, kommunicera väl och vara omhändertagande. En strävan att dela på göranden, sysslor, ork och avlösa varandra, bära den andras fina och fula. Kroppen ska ändå klara det här livet tills den är minst åttisju, sen kan jag dö knall fall.
Sen är det förstås väldigt viktigt att göra ingenting speciellt också. Att känna efter när det är nog. Kunna säga stopp, nej, låt mig vara. Freda kroppen från för mycket. Bara hafsa. Läsa. Dumglo ut i ingentinget. Det är en av mina favoriter: Släntra genom skogen och sen sitta på nån jädra sten som ofta är lite för fuktig under rumpan och glo ut i alltet. Bli alldeles för trött av att sitta där och glo eller släntra runt och bara vilja gå hem igen och i stället halvligga och glo på soffan. Balansen. Känna sina gränser. Men även att kunna känna skillnad på dels när det är för mycket för kroppen och sinnet så att det är dags att sluta, dels att kropp och hjärna tycker att nåt är lite jobbigt och därför tro att det är dags att sluta. Att vara tålmodig med saker som känns jobbiga på det senare sättet är nåt jag har haft svårt för. Jag ger upp lätt. Blir frustrerad, irriterad, uppgiven. En hög av nåt som inte kan, vill, ids. Jag övar på det, övar på uthålligheten, att övervinna mentala mantran från ett tidigare liv.
Ärt- och böndelen av hafsfältet som har fixats de senaste dagarna är en av sex rutor. I höstas kom nån slags brytpunkt efter att ha hafsat runt med plantorna lite hit och dit i raderna på fältet åren som har varit. Tanken har nog alltid varit nåt mer organiserat, men sen måste saker tas tag i och planeras och göras. Det är som om nåt litet litet korn kan ligga och rulta runt ganska länge i det omedvetna, sen träda fram mer och mer över veckor eller månader till en skissartad boll, för att till slut bli nåt konkret att ta tag i, begripa. Som ett avslöjande. Och i höstas var det dags. Det instängslade fältet mättes upp och delades in i sex ungefär lika stora rutor. Det är lite skevt och vint och hafsigt, precis som vi, så delarna är lite ojämna.
Tanken är att experimentera med ett sexårigt växelbruk, där de sex rutorna inrymmer en eller flera typer av växter som sen vandrar till nästa ruta motsols år efter år. På så sätt utnyttjas förhoppningsvis olika växters styrkor och svagheter för att jorden och plantorna ska må så bra som möjligt. Växternas förmågor borde också göra att mindre näring behöver tillföras utifrån. Mindre tillförsel av näring innebär mindre arbete, och det är alltid bra för lata hafsbor. Så här ser uppdelningen av fältet ut i år:
Baljväxter ger mycket näring till jorden och därför följs ärtor och bönor av kålväxter, tomat och vitlök som gillar mycket näring. Därefter kommer rotfrukter och lök som inte behöver lika mycket näring, och sen potatis som klarar sig på lite näring. Efter den stegvisa utarmningen gröngödslas jorden med nån gröda för att fylla på med ny näring, och sen kommer gurkväxterna som är näringstörstande. Efter denna cykel börjar det om med baljväxter som fyller på efter gurkväxterna. Det blir liksom ett evigt påfyllande och utarmande sex år i taget.
Det är första gången vi provar gröngödsling, och just i år bovete och gotlandslins. Tänk om det förutom att tillföra näring till jorden även går att skörda linser och bovete. Vilken dröm. Billiga röda linser är en stapelvara här, speciellt sen förra årets havererade bönodling. Men i år ska vi banne mig klara av bönor också, utan att jag dränker dem i förtid.
Så ser planen för hafsfältet ut 2024.
Senare på dagen, en torsdag i aprilnångång, cyklar jag till staden fyra mil bort och snön yr runt kroppen, medvetandet. Den är blöt, tung; lägger sig i alla klädveck och på smalbenens framsida. Smälter sakta där av kroppsvärmen som strålar ut, och bildar blöta fält på benens två lager byxor. Olust, ovarande oegentlighet – alla o:n i världen – känns inte lika kantiga längre. Benen rör sig rytmiskt upp och ner medan flingorna klistrar fast på huden i ansiktet under hjälmens skärm. Det är jävligt och ljuvligt på samma gång, precis som det där jädra livet som händer. Livet som händer nu.