Det var en gång en liten överbliven rabarberplanta som vi fick från Frida förra året sådär på sensommaren. Livskraftig liten krabat. Men för att vi är de hafsare vi är så åkte den inte i jorden som den borde direkt, utan den flyttades växelvis ut ur växthuset där den dränktes i regnet eftersom den stod i en liten plastlåda och så in i växthuset igen där den torkades ut i sensommarhettan. Och så fortsatte dess liv tills nån gång på hösten. Eventuellt kan det också ha varit tidig vinter, men innan tjälen slog sitt absoluta grepp om jorden i alla fall.
Jag läste på om rabarber och vad de gillade för typ av växtförhållanden, och sedan planterades den obotligt vissna och bruntorkade sorgligheten ut i den begynnande skogsträdgården. Nästan inget hopp fanns om dess överlevnad, men så kom våren och krabaten motbevisade alla förväntningar.
Livet!
Det är en obeskrivligt salig känsla när något plötsligt spirar, som om vi har lyckats avkoda växtens behov – avmystifierat den – och skrivit en ny tillfredsställande formel. Den lever och frodas och vi får något tillbaka i slutänden.
Men det är lätt att bli onödigt stursk. Efter några månader ser rabarberplantan i stället ut som en luggsliten och obelåten typ.
Livet var inte så jäkla kul, helt enkelt. Sympatiserar fullständigt.
Och så historien om bönorna. Tidigare skrev jag att de skulle få speciell uppmärksamhet i år, för att liksom klura ut deras egenheter. Och titta vilka raringar som planterades ut.
Förodlade inne i vagnen för att undvika att möss och fåglar skulle ta dem, och sedan ompysslade i växthuset tills det var dags för utplantering. Tänk om jag hade ett sånt rotsystem.
Jorden hade torkat upp eftersom det inte hade regnat på alldeles för länge, så jag passade på att vattna rikligt. Riktigt rikligt. Men växter kan drunkna precis som människor om inte rotsystemet omges av syre, så bladen gulnade, blev mjuka och skrumpnade till slut ihop.
Nu har jag pillat ner resten av de bönor som fanns och vattnat måttligt. De kommer säkert inte gro av tusen anledningar, och då är det så. Men en sak är säker: det är svårt att lära sig allt om bönor när en tar livet av bönplantorna precis i början av säsongen.
Sedan var det förstås andra saker, som att de fina brytbönorna från Elias inte kom upp alls, trots två försöksomgångar. Morötterna har vi inte sett röken av, inte heller mangolden. Och så har vi fått nattliga besök av en lökälskare som bökat runt och kanske även intagit delar av lökflottan. Först misstänktes den stackars grisen som beskylls för så mycket, vildsvinet, men nu lutar det nog åt att grävlingen jag sett några gånger i närheten av komposten är den smarta lökplundraren. Trots fårstängsel och kissbarriär tog den sig in och röjde runt. Bra att den tar för sig av det som finns inom räckhåll när vi inte har gjort ett tillräckligt bra jobb att hålla den ute.
Noll brytbönor kom upp i omgång två, bredvid de fina blåärterna.
Så, lite allt möjligt går åt helvete. Nu ser det också ut som att det ska bli en sån där djävulsvarm sommar igen, där det inte regnar ett dugg. Det som fortfarande lever och växer har alltså god tid på sig att förtvina ner i avgrunden. Gott så.
Och plötsligt får vi ändan ur vagnen, jädrar i havet.
Hyllor för pluggbrätten så att de i alla fall får lite ljus och överlever gråvädret. Gjorda av osb-skivrester, dumpstrat snöre och några konstiga muttrar som kanske eller kanske inte kommer från en gammal telestation.
Undersidan med bara en knut, och sen mutter.
Lite pilligt att knyta knutarna på precis samma och rätt höjd, men i övrigt en hittills god idé. Vi får se hur snörena trivs i ljus och eventuellt lite skav. Och med sådderna på höjden är det i alla fall lite mer plats.
Träligheten, gråheten. En marsdag i livet; den artonde marsdagen. Och trots att det råder nästintill noll lust att sätta igång med odling så måste de små fröliven i jorden. I alla fall några av dem.
I år har vi bestämt oss för att prova odla lök från frö. Om det skulle fungera slipper vi det där krångliga mellansteget att först odla sättlök i framtiden, som sen först nästa år kan bli lök för konsumtion. Allt för att livet ska bli så enkelt och okomplicerat som möjligt, för det finns ju redan tillräckligt med komplexiteter och vrövel att ta hänsyn till. (Till exempel använder folk onödigt svåra ord för att verka smarta. Men vrövel är inte ett av dem, i stället är det nästan en betingelse för liv. Här får du ett underbart exempel på användning från 1955: ”I stället för plakatpolitiskt vrövlande gör … (musikern) en vacker studie av längtan och frustration som … skär djupare än alla kampanjer och paroller.”)
Så jag samlar ihop alla pinaler som behövs, breder ut en sopsäck på vagnsgolvet för att det inte ska bli jord i precis alla vrår och börjar sätta frön.
Många frön blir det. I slutändan räknar vi till drygt 1 500 stycken. Mest lök, men också 80 tomatfrön som tagits av föregående års skörd. Lökfröna får trängas tre-fyra stycken i samma plugg, medan tomaterna agerar solister. Teorin är att sätta ut löken i sina små grupper sen. Och tomaterna ska mestadels ut på friland. Ju mer, desto bättre, tänker vi.
Det återstår att fundera ut något fiffigt växtstöd till tomaterna, så att de inte kollapsar på samma sätt som förra året. Ett tag funderade jag på att bygga upp cylindrar helt från hasselslanor, men sen fick jag syn på fårnätet. Det kanske vore perfekt att göra en cylinder av, med tre eller fyra kraftiga slanor som stöd på höjden, och som kan stickas ner i marken.
Gråheten i mars är som en helt annan än den i november. Alla de glödande ormbunkarna har förtvinat, och marklöven har genomgått vinterns prövningar och blivit närmare genomskinlighet.
Hafsfältet, med vitlöken nere till höger och raderna – påhälsade av vildsvin – som vi förberedde i höstas i mitten och till vänster. Och så snöfläckarna och den grå grå dimman.Växthuset anas därnere i skogsträdgården, genom allt det gråbruna.
Och gråheten fortsätter hela dagen, den artonde mars. Det är sådär som det är i grånaden, också till middagen. Vad kan en göra annat än att titta på ett avsnitt Antikrundan, i sällskap med tvätten som hänger från sängens ribbor. Och favoritmaten: rester. Linsgryta, stekt potatis och linsbiff tillsammans med syrad squash.
Pluggbrättena står nu på golv och frukostbord här i vagnen. Om det inte var trångt förut med två personer på tio kvadratmeter så är det i alla fall lite trängre nu med kanske två kvadratmeter mindre. Vi behöver bygga någon sorts hylla framför fönstren men det har fått vänta. Och i dag, den tjugofjärde mars, regnar det igen och är sådär grått. Kallt, vått. Inget väder att frivilligt röra sig i där i utomhuset. Men titta vilka som börjar vakna till, såhär sex dagar efter sådd.
Igår lyckades vi tråckla ihop de sista segmenten på badstugan. Den svävar nästan uppe bland kronorna. Och en tanke om att täcka hela södergaveln med akrylglas släntrade lockande förbi.
Men det är jobbigt att bli sedd, beforskas, utrönas, och även om risken att ses nerifrån stigen av det fåtal som passerar under en dag är minimal, så landar tanken nog i en mindre del utsikts- och insiktsmöjlighet. Att visa min nakenhet för världen är inget problem, och att basta något annat än naken känns barockt. Iakttagande däremot är ytterst obehagligt.
Att bryta normer drar till sig blickar, att vara lite i utkanten drar till sig blickar, att vara fel drar till sig blickar. Och alla blickar som skickats åt mitt håll under åren har liksom bränt fast under huden. Som små blicksensorer är de alltid redo när andra människor är i närheten, redo att ge sig tillkänna.
Bastun ska kännas trygg, varm. Som ett slutet rum att andas hetta i. Dit ska inga kritiska, granskande, frågande blickar nå.
Andra utsikter: när jag plockade upp kapitalismens skulor på tisdagsmorgonen efter Hannes dumpstring var det något som skymtade i havet av choklad med pepparkaksinblandning.
Nu har några elefanter, diverse burkar och ett fyrtal Lyrikvännen fått maka på sig i den ofärdigbyggda hyllan för att ge plats åt trettitre flaskor öl.
Ja, det ska bli en badstuga. Lite okonventionell i formen kanske, men likväl en badstuga.
Hoppas övriga fjorton byggsegment går bra att pussla ihop med detta snygga underverk. (Det blev för övrigt en kvadrat som står på spets, som Hannes skrev om för ett år sedan.)
Det var något som liksom drog mig mot tomater. Det kanske är för att det är en vanlig sak att odla även utan mark – på balkonger, i blomlådor, på fönsterbrädor. Svällande kroppar av rött, gult, orange. Stora ordnade klasar med färg och saftnande sfäriska former. Och så härkomsten: Ursprunget från Syd- och Mellanamerika. Ordet från det aztekiska språket nahuatl med betydelsen ”att svälla”. Efter ankomsten till Europa odlades den endast dekorativt eftersom växten ansågs giftig. Vargpersikan, lycopersicum.
Förra året odlades det nog tomater här i havet, men det blev inte mycket av dem. Och så den där dragningskraften – en känsla någonstans därinne i odlingsregistrets orediga tankar att det där ska en bara klara av. En enkel sak. Ja, nästan ett ingenting.
Så redan i februari börjades det.
Det börjades i lägenheten i staden eftersom det inte finns särskilt mycket utrymme inomhus i havet. Inte heller finns någon spejsig källare eller annat utrymme utrustat med dyra växtlampor eller temperaturväljare. (Här skulle det kunna argumenteras att sådant optimerande är ganska onödigt för amatörer, men däremot precis vad marknaden tycker om: att sälja på människor massa grejer som egentligen inte behövs. Men det kan lika gärna vara avundsjuka.) Med den eviga devisen att använda det som finns byggdes små groningsbon åt två typer av tomatfrön: en mörkare, sötare sort och en buskigare med tjockare skal som skulle kunna förvaras lite längre efter säsongens slut.
Från den 20 februari till den 3 mars då nästan alla frön hade grott.
De fick börja sitt liv på en fönsterbräda i en mellanstor stad på det norra halvklotet i slutet av februari. Ljuset som trängde in i den för övrigt dödsträligaste månaden (om än på delad förstaplats med november) var tillräckligt för att det inkodade livstecknet skulle tolkas på avsett sätt och få igång den inre processen. Det är som en magisk ritual, inpräntad i naturen. Och den utspelade sig där, på fönsterbrädan.
Första omplanteringen den 13 mars, från äggkartong och silvertejp till Eldorados havredrycksförpackningar och silvertejp. Sked är också ett bra odlingsverktyg.
Den där väntan på att något ska komma upp ur jorden är som ett tvivlens tid. Kan det verkligen ske bara så där? Jordens höljda liv och det som händer där nere under ytan är nästan utomvärldsligt eftersom det pågår så långt utom räckhåll även om det är precis där, inom mina händers gränser när den röda ugnsformen hålls i mitt grepp. Samma känsla finns när det gäller mykorrhizans kilometervindlingar. Ett mysterium precis under jorden som lika gärna kunde vara eoner ljusår bort.
Men den första lilla gröna tungan stack upp ur mörkret. Och så en till, och en till. En hop av gröna tungor som sträcktes ut från djupet. Nästan som en motståndsakt.
Efter en omplantering och en stund till började de bli lite svajiga. Bristen på ljus i den tidiga våren gör att plantorna sträcker sig så mycket de kan för att nå ut och upp och bort från det mörka. Men de höll mig sällskap och trängdes där på det stora bordet när jag arbetade. Manus om pedagogik och sociologi jämte en tomatdjungelutsikt som liksom tog över periferin så att nästan allt var gröna plantor.
Omplantering ännu en gång den 19 april, ut ur havredrycksförpackningarna, för att sedan vara ständigt närvarande under dagar med intersektionalitet och sociologi.
Till slut blev det där gröna svällandet nog, eller så var det något om att tillfället att transportera dem uppenbarade sig, så plantorna fick flytta till havet. Där var det ännu lite för kallt för att bo i växthuset, så Hannes fick ta över den där svällande gröna utsikten i vagnen.
Nu när jag ser den här bilden i efterhand är det där svällandet liksom ett riktigt, riktigt svällande. På tio kvadratmeter boyta är alla bordsytor upptagna av tomatplantornas levnadsutrymme. Det behövs nog en annan lösning framledes när två personer bor på tio kvadratmeter.Slutet av maj: less.
Så i slutet av april och början av maj började Hannes flytta ut plantorna i växthuset om dagarna för att återigen flytta in dem om nätterna när den för bitiga kylan lägrade sig. Ett himla rännande med sjutton gängliga tomatplantor. Någon gång i mitten eller slutet av maj var plantorna lite less på allt möjligt: det eviga flyttandet, för lite gödning och för ont om plats nedtill att breda ut sig på, kan tänkas. Hannes guldvattnade och röjde upp runt växthuset så att de fick flytta ut i det strålande lugnet i stället.
Då började de sträcka ut sig och känna på den nya världen. Kallare om nätterna men omhöljda av evigt ljus. De började växa, och så lite till. Till slut blev det lite av en oreda av stjälkar och blad och olika ting i växthuset. Som tur är finns det en brant med hassel precis bakom vagnen, och hasselslanor är precis vad orediga tomatplantor kan behöva.
Från kaos till ordning, reda och raka led i slutet av juni/början av juli. Mammas superkrukor kom väl till användning.
I samma veva som plantorna drillades så planterade jag ut fyra stycken som var ganska taniga på fältet på prov. De fick också lite stöd och beskärning, precis som de andra, men sedan lämnades de till sitt öde där ute i hafset. Det där med beskärning är förresten lite av en gåta för mig. De ska tjuvas och skalas och hållas ganska kala, och vissa andra skriver att busktomater inte behöver beskäras alls. Tvärtomspråk och hit och dit. Det resulterade i att jag gjorde lite olika, men nu så här i retrospekt är jag osäker på vad som blev bäst. Bra är nog ändå att inte ha för mycket sidoskott och blad på de plantor som står i växthuset.
Handhavande av tomatplantor är för övrigt gröngörande.
Vi har skördat och haft tomater sedan slutet av juli ungefär. En del har torkats för att finnas även när det blir mörkare och kallare.
Och så var det de där plantorna som lämnades vind för våg på fältet. Eller: när värmeböljan var som värst efter två tre veckor så vattnades de ett par gånger, men i övrigt har ingenting gjorts med dem. De har fått förfalla där de stod. Trodde jag. För det har varit så mycket annat omkringgörande i sommar så tiden för allt annat än omkringet har varit ganska begränsad. I slutet på augusti när jag stövlade runt lite på hafsfältet i en andningspaus så granskades de där hopsjunkna högarna lite extra. Det visade sig att de har krypit, tragglat och liksom buskat ut sig ordentligt. Snärjt in sig i ogräset längre ut. Och anledningen till plattheten var att de hade väldiga mängder tomater undangömda under all buskighet, så själva tyngden gjorde att plantans olika stjälkar låg mot marken. En svällande skatt i mörkret därunder.
Vilken grej! De kan alltså lämnas till sitt öde och ändå klara sig genom ganska torrt och jobbigt väder. Det är bättre än kattguld för en lat hafsbo med grödor som klarar sig själva, utan vattning varje kväll och ompyssling i form av beskärning och guldvattning. Tänk om en kunde konstruera något bättre stöd så att all tyngd liksom hålls uppe och de får buska till sig i alla buskriktningar (åt sidorna, snett uppåt, uppåt) i stället för att drabbas av gravitationens nedsänkande börda. Det kanske blir nästa år.
De är fortfarande kvar där, ute på hafsfältet. Det har varit typ frost (runt nollan) en natt hittills, men de kommande tio dagarna ska det inte bli kallare än fem grader en natt. Så de får stanna där ett tag till. I gravitationen. En del klasar som började skifta färg tog jag in för ett tag sen, och så tänkte jag också göra med resten av de gömda tomaterna när det blir för kallt. Sedan får de mogna på sig i sin egen takt inne i värmen.
Till vänster just den dagens tomatskörd på brickan tillsammans med torkning av frön som ska sättas nästa år (och lite gitarrengörande). Till höger de mognande uppsnärjda tomatklasarna.
Kom ihåg-lista till nästa år:
Tomater gillar ljus, lagom gödning och gott om plats för att breda ut rötterna. Plantera om i tid.
Beskärning är bra på växthustomater, gärna mer beskärning än mindre(!), men kanske inte lika nödvändigt på frilandstomater av busksort.
Börja inte för tidigt! Februari är alldeles för tidigt, även om du vill komma igång med nånting som känns meningsfullt i den där hemska vintermånaden. Läs en bok i stället.
Mer frilandstomater. Kom gärna på någon finurlig konstruktion så att de inte sjunker ner i underjorden.
Misströsta inte om de sjunker ihop lite och ser ledsna ut. De behöver nog bara mer/mindre vatten alternativt lite guldvatten.
Det är ett himla jobb med växthustomater! På högsommaren kräver de vatten varje dag. Inget bra om en vill göra annat hela dagarna.
De italienska vintersorterna med tjockare skal kan mogna inomhus, i sin egen takt. De blir inte lika söta som samma sorts plantors frukter i växthuset, men passar utmärkt i mat och att torka.
Plantorna är väldigt tåliga när de har vuxit till sig lite. En stjälk kan nästan helt gå av men ändå fortsätta leva och producera frukter.
Det var vargpersikans år 2022. Ett gott och lagom tomatår, även om det inte finns något att jämföra med. Den där dragningskraften mot de svällande tomaterna redan i slutet av förra året kommer säkert att bytas till någon annan gröda i slutet av detta år. Bönor och ärter känns lite magnetiskt just nu eftersom det gick lite sådär med dem i år också. Det är lagom fokus för denna virrare att lära sig grödornas ekvationer en sort i taget och en per år. För enkelt, det är det inte, vad den uppstyltade verkligheten än visar.
Tänk att de spensliga, tjuriga, småväxta, gulliga, orediga vitlökarna från förra årets skörd har räckt ända till nuet, till den dag som är i dag (och lite till, ännu lite till). Tänk att det går att (över)leva med jorden som sällskap, att hoppet inte vissnar inför och för det monumentala i levbarheten. Att allt inte dör, utan också blir nåt litet, spensligt, märkbart.
De yttiga, pyttiga sista överlevarna från min andel.
Och tänk att i hafslandet sträcker årets omgång vitlök ut sig, känner på omgivningarnas förutsättningar, anpassar sig till det vi har gett dem att leva med.
