Hafsbloggen – Sida 2

Vagnar i all ära, de är ett fullt fungerande sätt att bygga små billiga hus som i värsta fall kan flyttas förhållandevis enkelt. Men vagnar kräver vagnar – själva underredet med hjul och drag kan kosta tiotusentals kronor om du inte hittar någon gammal hövagn eller liknande. Och i praktiken är bovagnar inte något du kör omkring med på vägarna, snarare är hjulen ett sätt att komma runt byråkrati, en slags signalpolitik i grannskapet och förenklar någon enstaka flytt. Det är också otillfredsställande att vagnar kräver stora fordon att dra omkring på, samt att de inte kan dras i oländig terräng.

Därför vore det väl skönt att slippa själva vagnen på vagnen? Huset kunde kanske gå att montera isär i lagom stora bitar istället. Bara vetskapen att huset går att skruva isär och flytta, eller sälja i värsta fall, kanske i många fall kan räcka för att våga bygga. Om den psykologiska situationen med grannarna kräver att det ser ut som en vagn, kan enkelt ett par icke fungerande hjul skruvas dit på sidan av huset. Ett isärmonterat hus skulle dessutom till och med gå att flytta med cykel, om inte avståndet är för långt. 10-20 vändor med cykel är inte alls orimligt om sträckan är en mil eller två. Det går även att bära sista biten från en väg till en trevlig undanskymd plats, där det inte syns och du blir störd av eller stör grannar.

Som ett första försök byggde vi en bastu. Huset skulle vara:

Billigt
Lätt att bygga utan dyra verktyg
Gå att bygga inomhus på vintern
Självbärande och utan krav på en seriös grund
Möjligt att skruva isär
Lätt att bära och flytta utan bil
Byggt med masonit.

Idén var att utgå från en masonitskiva, 1225×2445 mm, och göra den till ett byggsegment. Det här blev den slutgiltiga formen:

Segmenten skulle sedan skruvas ihop med muttrar och skruvar (i hålen som är de svarta prickarna i bilden ovan), så här:

Det som gör att huset inte kollapsar och blir platt är golvregeln, som skruvas fast i samma hål som segmenten skruvas ihop med.

Något om formen

Varför detta ”felvända” hus? Jo, samma segment kan massproduceras och användas till både golv och tak. Taket får en brant vinkel, vilket är bra när huset är lätt och kanske inte tål hur mycket snö som helst på taket. Golvreglarna stabiliserar hela huset, och har en dubbel funktion att bära upp golvet, vilket sparar material. Givet att inredningen byggs längs väggarna blir inte nödvändigtvis golvytan mindre för att huset är spetsigt nedtill, däremot blir det mindre förvaringsutrymme i golvnivå. Å andra sidan går det att platsbygga förvaringsskåp i de djupa sidospetsarna, som då hamnar i mer ergonomisk höjd än om samma skåpsvolym varit i golvplan.

Som bastu så gör formen det möjligt att leda vattnet längs väggarna ner i en mittränna under golvet och ut ur huset. Några har invänt att den höga takhöjden gör att varmluften i bastun lägger sig i taket. Men på bilden ovan, med en 180 cm lång människa, är det 50 % större luftvolym ovanför huvudet i den högra bilden, trots att det är 30 cm lägre takhöjd.

Det blir även automatiskt två jättestora takutsprång, som det går att förvara t ex ved under.

Huset kan dessutom ställas på endast två ben, då en av spetsarna kan vara ett färdigt tredje ben. Antingen uppallat på plan mark, eller direkt på marken om huset placeras i en backe.

Eftersom huset är helt självbärande kan benen utformas lite hursomhelst, och behöver egentligen inte sitta fast i huset. Huset kan ligga i en vagga som en båt upplagd för vintern. Du kan montera ett periskop, måla huset gult och kalla det för en temporär förvaring av din ubåt. Blir det ändå byråkratiska problem är det bara att plasta hela huset med glasfiber och dyka ner i djupet. Bekväm djuphavsgrav hejdå!

Och något om det grundlöst självbärande

Ett självbärande hus gör också att det är lite skitsamma med grunden. Grunden på ett hus kan bli en väldigt kostsam och/eller arbetsam del av bygget om den ska bli så stabil att ett icke självbärande hus ska stå på den utan att riskera att bli snett. Med ett trebent självbärande hus gör det ingenting om marken sjunker lite under ett av de tre benen. Huset hamnar bara lite på sniskan och påverkas inte strukturellt. Det är bara att ta fram domkraften, hissa upp huset och lägga under något under benet som sjunkit.

Det är inte heller otänkbart att bygga en vagn utan vagn av ett självbärande hus. Det behövs bara en hjulaxel, hjul och ett drag. Hela ramen kan rationaliseras bort.

Om en vill bygga ut huset successivt, allteftersom ekonomin tillåter, underlättas det av att segmenten är av en standardiserad masonitskivas storlek. I teorin går det även att bygga ben av segment och göra fantasifulla staplar, trebenta och fyrbenta. Benen kunde kanske gå att använda som sovrum, där en ju vill ha det lite kallare. Eller som trappa upp i huset, eller vedförvaring.

Två ben av segment ger ett trebent hus, fyra ben ger … ett fyrbent hus (no shit).

En trappa förresten, det skulle gå att bygga ett segment till kombinerad trappa och dörr, som fälls ner som på ett rymdskepp. Men stopp! Nu hejdar vi oss. Det behövs praktiska experiment, inte bara drömmar.

Och så en förnumstig översikt över det som ska avhandlas:
Bygga segment
Benen då
Flytta segmenten till byggplatsen
Montera ihop huset
Taket då
Avloppet
Men golvet då
Gavlar ska det väl vara också
Lavar att sitta på
Landgången
Några slutord

Bygga segment

Först köpte vi brädor, trekantsreglar, masonit, trälim, träskruv och pappspik.

Skivorna vattnades rikligt och fick stå ett dygn. Det räcker inte med ett par timmar. Skivan ska ha expanderat från 1225×2445 mm till c:a 1227×2450 mm när den sugit klart.

För att minimera felmätarångest och ofrånkomliga felmätningar kan varje individuell regel och bräda mätas till rätt längd med masonitskivan. Det är dock snabbare att massproducera alla delar för sig, men då gäller det att vara väldigt noggrann.

Viktigt var att rita en mittlinje på båda sidor, för att kunna träffa den tunna mittregeln av 22 mm panel med skruvarna. En annan teori, som kanske blir nästa hus, är att först såga ner masonitskivorna till hälften på längden. Då undviks detta knepiga steg med mittlinjen och att träffa regeln. Segmenten blir bara hälften så breda, lättare och mindre otympliga att bära på en person. Halvsegment skulle bli kompatibla med helstora segment, men det skulle gå åt lite mer virke, skruv och muttrar.

Vi valde råspont till segmentens utvändiga brädor för att få ner pris och vikt.

Halva sponten på råsponten sågades av och sattes så att segmenten överlappade lite i kanterna. Det var nog en helt onödig övning. I kortändarna överlappade inte segmenten och det blev helt tätt ändå när huset skruvades ihop. Masonitskivorna är spikraka, så huset blir rakt utan glipor så länge allt skruvas precis i kanten på skivorna.

De utvändiga brädorna limmades och masonitskivan lades ovanpå med virasidan uppåt (inåt huset).

De utvändiga brädorna spikades med pappspik inifrån.

Två rader pappspik, men inte längst ut, för där skruvas reglarna.

Mittbrädan spikades i två rader, inte i mitten, för där skruvades den i regeln.

Trekantslisterna sågades till skivans bredd och skruvades med korta skruv snett genom masoniten och in i de utvändiga brädorna med skruvar av precis rätt längd så att de inte kom ut på andra sidan. Här behövdes mothåll för att inte trekantslisterna skulle röra sig när de snedskruvades.

Trekantslisterna är en billig produkt som inte håller exakta mått. Därför var det nödvändigt att mäta upp alla reglar var för sig till exakt längd efter trekantslisterna skruvats dit. Ett mål med bygget var att inga dyra och knepiga verktyg skulle användas, men om en kan acceptera att cirkelsåg används så skulle trekantslisten kunna avskaffas och ”lockregeln” sågas i 45 grader i ena kanten. Då skulle reglarna kunna massproduceras noggrant i exakta längder med ett konsekvent resultat. Det skulle även kunna minska antalet moment i bygget. Men trekantslisten gör att huset kan byggas med bara fogsvans och skruvdragare.

Regel tillsågad och nedsänkt på sin plats för att rita ut 45-graderssnittet:

När reglarna var sågade i 45 grader på rätt ställe limmades de fast. Sedan fästes de med lockregeln.

Lim och lockregeln tillsågad nedan. Viktigt var att förborra innan lockregeln skruvades, eftersom den skruvas så långt ut i kanten.

Här är lockreglarna fastskruvade och segmentet halvvägs vänt:

De utvändiga brädorna skruvades genom masoniten och in i reglarna. Som sagt knepigast med mittregeln, som böjde sig och fick fixeras med tillfälliga skruvar så att den höll sig på mittlinjen. I kanterna behöver de utvändiga brädorna förborras för att inte spricka, och skruvarna bör nog vara rostfria trallskruvar, eftersom de sitter utåt.

Det sista momentet, som inte finns bild på, är att sätta några pappspikar från utsidan och in i trekantsreglarna så att de limmas fast mot masoniten, annars blir det en glipa.

Bygget av segmenten underlättades väldigt av att bygga ett enkelt bord stort som en byggskiva. Med bordet gick massproduktionen av segmenten betydligt lättare och fortare. Men det går förstås att bygga ett första segment på golvet och sen palla upp det med bockar och använda segmentet som bord.

Färdiga segment. Till vår bastu gjorde vi 16 st likadana.

De låg där utanför vagnen en sommar och blev lite fula av regnet.

Benen då

Vi skulle bygga ett trebent hus i backe, och behövde därmed två ben. Benen blev ett lite hastigt hursomhelstbygge, ungefär som segmenten men trekantiga. Inget speciellt intressant.

Flytta segmenten till byggplatsen

Sen bar vi alla segment och ben till en fin plats inne i skogen vid en bäck.

Montera ihop huset

Nu var det hög tid att borra hålen som segmenten skulle skruvas ihop i. Två på kortsidorna och två på långsidorna. Hålen på långsidorna avgör i vilken höjd golvet hamnar.

Det hade varit lättare att borra hålen samtidigt som segmenten byggdes. Det är mycket viktigt att hålen hamnar på exakt samma ställe på alla segment, helst på millimetern. Det gör att huset rätar upp sig och får rätt form helt av sig själv.

Parentes: Vi skruvade ihop huset med elförzinkad sexkantsskruv, M10, som var överlägset billigast att beställa på Hornbach då. För att få ner priset valde vi dessutom islagsmuttrar, vilket sparar en bricka och gör att det går att använda kortare skruvar. Men det var nog dumsnålt, det var svårt att komma igenom helt perfekt och få gängan att ta, och träflisor kom in i gängorna. Det hade varit mycket smidigare att bara kunna trycka/banka igenom skruvarna och gänga på ”externa” muttrar.

Då var det bara att börja skruva segment. Först två bottenbitar och en golvregel.

Som vi vände uppochned.

Benen rakt upp.

En regel mellan benen för att stabilisera.

Sen grävde vi lite där benen skulle stå, lade några betongplattor som vi hade och kollade med vattenpass så det var någorlunda rakt.

Välta runt tjoff och träffa plattorna.

Palla upp med en bock tillfälligt.

Två segment till.

Gräva lite för att få plats med ännu ett par segment uppåt i backen, och hitta något fast för husets spets, tillika tredje ben, att vila på.

När sex segment var ihopskruvade var det dags för första taksegmentet. Nu hade det varit lättare om vi hade färdiga golvbitar, durkar, att bara lägga på plats direkt. De borde byggas direkt samtidigt som segmenten. Det var opraktiskt att balansera på golvreglarna.

En tillfällig bräda som håller första takbiten:

Andra takbiten nedan. Ingen riktigt snits på’t än. Vad trevligt det hade varit med ett golv i det här läget.

Den tillfälliga första brädan tas bort och taket sammanförs.

Vi kom på att vi kunde lägga några brädor som ett tillfälligt golv, och så monterades fler taksegment.

De sista segmenten som svävar ute i luften nästan:

Mecket med de förbaskade islagsmuttrarna:

Sen stod de där, alla sexton segment!

Taket då

Det vore förstås kul att komma på ett slags taksegment av oljehärdad masonit, men så långt har vi inte kommit i experimenten. Vi skruvade dit lite läkt och ett plåttak. Det är faktiskt ganska lätt att skruva isär om det skulle behövas. Men det är mycket dyrare än masonit, och det blir lite knepigt att försöka återanvända samma skruvhål om huset skruvats isär och taket sen ska skruvas på igen.

Avloppet

För att kunna kasta hur mycket vatten vi vill och duscha rakt på golvet lade vi byggplast i hela botten av huset. Golvreglarna skruvades av en och en och sen dit igen utanpå plasten. Plasten leder ner till en uppochnedvänd nockplåt, som lutar ut ur huset. Dessutom har vi lutat hela huset lite lite så vattnet ska rinna ut längs plåten.

Men golvet då

Golvet byggde vi av egensågade granbrädor, som durkar i en eka. De ligger bara löst på golvreglarna.

Det var minusgrader ute och limmet behövde torka i värme. Ingen plats för oss i vagnen.

Golvslipning:

Golvet ilagt nedan. Och några andra saker som vi ska komma till.

Kaminen bars upp med brädor fastspända så den blev som en bärstol. Det billigaste stället att köpa kamin och skorstenskit från var Lakkapää i Finland, som hade gratis frakt till Sverige över 10 000 kronor. Och vi kom precis över det. Det går säkert att komma billigare undan om en hittar något begagnat.

Gavlar ska det väl vara också

Gavlarna behöver inte vara något speciellt. Huset är redan strukturellt starkt, och det handlar bara om att täcka för öppningarna. Vi tillverkade gavlarna i tre bitar för att de skulle bli enklare att bära och hantera. Den ena mittbiten med hål för dörren. En snarlik mellanvägg byggdes också. Gavlarna skruvades bara fast med träskruv i sidorna på huset. Det hade varit snyggare med maskinskruv så som segmenten monteras ihop, men träskruv går också att skruva ut om huset ska monteras isär.

Dörrar ungefär som på dasset:

Ett hål sågades i taket, genom masoniten och plåten. En slät plåt behövdes ovanpå takplåten för att ha något att skruva och täta skorstenens damask mot.

Proveldning!

Experimentfönster i plexiglas/akrylglas nedan, sågat med cirkelsågen. Tanken var att bara sätta en tätningslist och fästa dem med elastiskt band i krokar. Men vi valde för tunt akrylglas som sprack när vi borrade och det bågnar åt alla möjliga håll när det blir varmt i bastun. Det skulle nog behövas något rejält tjockt material om det ska hålla formen utan någon slags ram.

Sista hålet vi borrade i akrylglaset: ”Krack!”

Lavar att sitta på

Det hade ramlat en stor sälg som i sitt fall tog med sig några aspar. Asparna sågade vi upp till brädor. Vi hade hört att asp är bra virke till lavar.

Lavarna byggdes ungefär som durkarna/golvet. Det möjligen lite intressanta med dem var att vi provade att bygga av otorkat virke. Annars hade vi behövt torka virket i månader. För att brädorna inte skulle spricka satte vi dem med enbart en skruv i mitten. När de sedan torkade uppstod springor mellan brädorna, vilket vi ville ha för att vatten och svett ska kunna rinna genom lavarna. Vi borrade fina hål med ”forstnerborr”, sen tillverkade vi asppluggar med pluggborr, för att dölja skruvarna. Det tog tid men blev bra. Och det funkade trots otorkat virke.

Landgången

För att komma in i huset behövdes någon slags trappa. Vi hittade två små ekar som växte onödigt nära andra ekar. Vi fällde dem, körde dit sågverket (som väl ska avhandlas i något kommande inlägg) på storkärran, sågade upp stammarna och bar upp brädorna till bastun.

Dumpstrade tryckimpregnerade staketstolpar spettades ner lite här och där tills det tog stopp i stenar. De bands ihop med reglar på höjd utmätt med vattenpass.

Stolparna sågades av:

Ekbrädorna sågades som kilar med cirkelsågen:

Den slutgiltiga formen ritades upp och sågades till:

Och nu har vi en bastu. Som går att skruva isär, bära iväg med och transportera till en annan plats på cykelkärra, om nöden kräver.

Några slutord

Bastun har stått där i två år nu. Benen har förstärkts lite i efterhand, oklart om det behövdes. Huset har målats med rå linolja och svart pigment i. Det är helt oisolerat, men med det lite överdimensionerade bastuaggregatet kan vi basta även under djupaste vintern.

Nästa experiment blir kanske att försöka bygga ett hus av färdigisolerade segment. Visserligen går det också att tänka sig ett slags isoleringssegment som monteras inifrån på existerande konstruktion. Men det skulle kännas roligare med helt färdiga väggsegment. Frågan är hur de ska skruvas ihop då. Och det vore roligt att komma på någon snitsigare gavelkonstruktion.

Odla

26 april 202427 april 2024

Hafsfältets varande och ovarande 2024

När jag vaknar är jag en intrasslad hög; benen uppdragna med kroppen liggande på vänstersidan och högerarmen har krokat under höger knäveck och håller liksom om högerbenet så att knät ligger mot hakan. Ett fantasifoster. En kik på klockan säger att den är sexnånting – alldeles för tidigt för att vakna i en intrasslad hög på en torsdag i aprilnångång. Den vanliga vakningstiden i denna hafsiga sammanstrålning till hushåll är mellan sju och åtta, helst närmare åtta. Men jag har pms, och pms innebär ofta färre sovtimmar och ett tungt huvud och sinne tomt på all sorts lust och innehåll vid vakning. Olust, ovarande, oegentlighet; alla o:n i världen.

Som vanligt kryper kissnödigheten på, så kroppen masar sig upp till sittande, ner från loftsängen med smygsteg eftersom Hannes fortfarande sover, via den utdragbara trappan som också är klädförvaring, på med kissrocken som har ett stort hål vid armhålan så att armen alltid kommer ut där i stället för in i ärmen och på med de fult rosa foppatofflorna och ut i utomhuset som dagen till ära är jädrigt grått och nollgradigt. Lommande till dasset försöker kroppen balansera sömndruckenhet, ögongrus och alla o:n i världen. In i dasset, sitta ner, glo dimmigt ut på lövsprickande hassel, hafsfältet, hagar, trädlinjen vid kanalen. Precis intill kurar vitsipporna ihop sig till små köldbollar. Sen in i vagnen igen och upp i sängen. Då fastnar blicken på pluggbrättena som står på våra geniala fönsterhyllor. Ett litet glädjepip undslipper läpparna och reflexivt lyfts armarna till en ivrig snabb handklappning: små, små grönliv sticker upp ur jorden! Palmkålen har äntligen brutit jordytan och Hannes grymtar till i sitt sov och undrar vad som händer, sådär vid sexnånting en torsdag i aprilnångång. Livet förstår du väl, det är livet som händer.

Varje morgon fäller vi upp bordet vid fönstren och äter frukost med fönsterodlingarna. På så liten yta får en samsas med allt möjligt som går. Och det går faktiskt att leva på tio kvadrat och samtidigt odla upp ett fält på över femhundra kvadrat, om en nu är villig att äta frukost med palmkål och gullök.

De senaste dagarna har vi jobbat på hafsfältet, bredgrepat, jordluckrat, täckt rad efter rad med mögligt dumpstrat ensilage. Det är tungt jobb, särskilt att bredgrepa där det inte har odlats nåt på två år så att kvickrot och de andra gräsen har bildat en vävd matta att genomtränga och bända upp, för att sen gå ner på huk, ruska lerjorden ur tovorna och sönderdela de hårda jordkockorna med fingrarna. Jorden är blöt och tung efter den senaste snön och rötterna är som lerjordsfasthållande labyrinter. Händerna rycker, bänder, stöter, pillrar, drar, krumbuktar för att jorden ska lossna från rotsystem och grässvål. Efter fyra dagar med tre timmars bredgrepning per dag är jag klar med det som ska bli ärt- och böndelen av fältet. Fingrarna känns som sladdriga spaghettistrån och värker av de ovana och intensiva sönderdelningsrörelserna, men resten av kroppen är fortfarande med på noterna.

Tänk att kroppen är en sån finurlig grej. I början blev den helt utsjasad av att bredgrepa en rad, men nu vet och kan den så mycket mer. Kapabel till mycket mer. Att använda den på ett icke-utslitande sätt och underhålla den är en väldigt stor del av det liv vi lever här i havet. Och inte bara det, utan en stor del av ett försök till självhushållarliv där målet är att leva så billigt som möjligt. Kroppen är ett av de verktyg vi använder för att uppnå målet. Men den används också till sånt jag tycker om att göra den tid som blir över när jag inte behöver lönearbeta lika mycket. Som att cykla i skogen, lufsa runt och klappa på svampar, simma i djupmörka små sjöar. Benen kan ta mig tio mil på en dag, ut nånstans långt bort från verkligheten. Armarna, benen, axlarna, ryggen har lärt sig hugga ved i år, nåt som tidigare kändes som en mystisk ritual. Och för varje hugg har nåt mejslats in i ryggraden, en fysisk formel som säger nåt om kraft, vinklar, tid och hur parametrarna förhåller sig till varandra. Det är bara genom att själv göra som den kunskapen kan erövras. Och jag vill kunna allt som har med mitt självvalda liv att göra. Såga, bygga, bära, kånka, spika, lyfta, dra cykelkärrelass, grepa, gräva, svära. Allt är mitt och inget är nåns. Speciellt som kvinna tycker jag det är viktigt att inte fastna i ett begränsande mönster eller ett uppdelat liv där några domäner är kvinnliga och andra manliga. Min kropp behöver också vara stark, smidig, rörlig. Mina armar, ben, axlar och min rygg behöver också kunna hugga ved, använda motorsågen, bära vatten, precis som Hannes kan sylta, safta, kommunicera väl och vara omhändertagande. En strävan att dela på göranden, sysslor, ork och avlösa varandra, bära den andras fina och fula. Kroppen ska ändå klara det här livet tills den är minst åttisju, sen kan jag dö knall fall.

Sen är det förstås väldigt viktigt att göra ingenting speciellt också. Att känna efter när det är nog. Kunna säga stopp, nej, låt mig vara. Freda kroppen från för mycket. Bara hafsa. Läsa. Dumglo ut i ingentinget. Det är en av mina favoriter: Släntra genom skogen och sen sitta på nån jädra sten som ofta är lite för fuktig under rumpan och glo ut i alltet. Bli alldeles för trött av att sitta där och glo eller släntra runt och bara vilja gå hem igen och i stället halvligga och glo på soffan. Balansen. Känna sina gränser. Men även att kunna känna skillnad på dels när det är för mycket för kroppen och sinnet så att det är dags att sluta, dels att kropp och hjärna tycker att nåt är lite jobbigt och därför tro att det är dags att sluta. Att vara tålmodig med saker som känns jobbiga på det senare sättet är nåt jag har haft svårt för. Jag ger upp lätt. Blir frustrerad, irriterad, uppgiven. En hög av nåt som inte kan, vill, ids. Jag övar på det, övar på uthålligheten, att övervinna mentala mantran från ett tidigare liv.

Ärt- och böndelen av hafsfältet som har fixats de senaste dagarna är en av sex rutor. I höstas kom nån slags brytpunkt efter att ha hafsat runt med plantorna lite hit och dit i raderna på fältet åren som har varit. Tanken har nog alltid varit nåt mer organiserat, men sen måste saker tas tag i och planeras och göras. Det är som om nåt litet litet korn kan ligga och rulta runt ganska länge i det omedvetna, sen träda fram mer och mer över veckor eller månader till en skissartad boll, för att till slut bli nåt konkret att ta tag i, begripa. Som ett avslöjande. Och i höstas var det dags. Det instängslade fältet mättes upp och delades in i sex ungefär lika stora rutor. Det är lite skevt och vint och hafsigt, precis som vi, så delarna är lite ojämna.

Tanken är att experimentera med ett sexårigt växelbruk, där de sex rutorna inrymmer en eller flera typer av växter som sen vandrar till nästa ruta motsols år efter år. På så sätt utnyttjas förhoppningsvis olika växters styrkor och svagheter för att jorden och plantorna ska må så bra som möjligt. Växternas förmågor borde också göra att mindre näring behöver tillföras utifrån. Mindre tillförsel av näring innebär mindre arbete, och det är alltid bra för lata hafsbor. Så här ser uppdelningen av fältet ut i år:

Baljväxter ger mycket näring till jorden och därför följs ärtor och bönor av kålväxter, tomat och vitlök som gillar mycket näring. Därefter kommer rotfrukter och lök som inte behöver lika mycket näring, och sen potatis som klarar sig på lite näring. Efter den stegvisa utarmningen gröngödslas jorden med nån gröda för att fylla på med ny näring, och sen kommer gurkväxterna som är näringstörstande. Efter denna cykel börjar det om med baljväxter som fyller på efter gurkväxterna. Det blir liksom ett evigt påfyllande och utarmande sex år i taget.

Det är första gången vi provar gröngödsling, och just i år bovete och gotlandslins. Tänk om det förutom att tillföra näring till jorden även går att skörda linser och bovete. Vilken dröm. Billiga röda linser är en stapelvara här, speciellt sen förra årets havererade bönodling. Men i år ska vi banne mig klara av bönor också, utan att jag dränker dem i förtid.

Så ser planen för hafsfältet ut 2024.

Senare på dagen, en torsdag i aprilnångång, cyklar jag till staden fyra mil bort och snön yr runt kroppen, medvetandet. Den är blöt, tung; lägger sig i alla klädveck och på smalbenens framsida. Smälter sakta där av kroppsvärmen som strålar ut, och bildar blöta fält på benens två lager byxor. Olust, ovarande oegentlighet – alla o:n i världen – känns inte lika kantiga längre. Benen rör sig rytmiskt upp och ner medan flingorna klistrar fast på huden i ansiktet under hjälmens skärm. Det är jävligt och ljuvligt på samma gång, precis som det där jädra livet som händer. Livet som händer nu.

Odla

30 november 202315 december 2025

Experimentet med nakenfröpumporna

Kolhydrater är ju lätt att framställa i mängder. Protein ska vi väl bemästra snart. Problemet är ju fett. 2019 satte vi tre valnötsträd som dog. Därefter har vi försökt stratifiera och plantera valnötter igen, men ingen grodde. Hassel växer överallt här, men det blir inte så mycket nötter. Och även om det blir mycket nötter något år så måste de tydligen bevakas halva sommaren och skördas precis rätt dag när de är tillräckligt mogna men innan fåglarna tar dem. Och sen är det ju frågan med skalningen. Det får inte bli massor av jobbigt arbete.

Men så läste vi om nakenfröpumpa. Pumpor med kärnor utan skal, bara skära upp och gröpa ur. Så himla smidigt. Tänk om det kunde bli lösningen på fettfrågan. Vissa påstod att det kunde bli helt löjligt mycket frön från en enda pumpa.

Så vi köpte en rejäl påse frön från Österrike. 250 gram var det nog.

Tydligen skulle fröna vara känsliga för förruttnelse och köld. I slutet av april satte vi dem i mestadels hemmablandad jord i hyllan till vänster i bilden nedan.

De gillade inte alls den hemmagjorda jorden. Den 10 maj hade bara några enstaka kommit upp:

Men 40 frön hade vi satt i ett pluggbrätte med köpejord, och där hade nästan alla tagit sig:

Fler frön sattes då, för 40 plantor var färre än tänkt.

25 maj planterades de första plantorna ut, på slarvigt gjorda bäddar av halvförmultnat hästgödsel från förra året. Gångarna täckes med utmockad halm från hästboxar som grannstallet slängt på gödselhögen.

Men det var torrt, blåsigt och kallt på nätterna. Skogsmarkerna började spricka.

Vi vattnade, men kylan på nätterna och vinden på dagarna var förmodligen för mycket för plantorna. 3 juni såg de så här deprimerade ut:

Så den 6 juni gjordes nya bäddar av mer förmultnat gödsel från förrförra året. De senare sådda fröna planterade där, samtidigt som de första utplanterade började dö helt.

12 juni var det inte mycket kvar av de först utplanterade.

Men de senare planterade såg fina ut den 14 juni. De hade då också täckts och bäddats in rejält med allt möjligt:

Den 1 juli trivdes de rent av. Trots att det blåst en del. Vi hade nu ungefär 40 plantor, planterade lite för tätt, med c:a 70 cm mellanrum. De vill nog ha mer plats.

För 25 juli var det mer som en djungel, inga rader syntes längre. Men det började det komma små pumpor och stora blommor.

I september började de ta över tomatburarna bredvid.

17 september skördades en pumpa av misstag. Den delade vi och provsmakade fröna på. De var omogna och smakade mer grönsak än frö.

6 oktober kom första riktiga frosten.

8 oktober skördades pumporna och kördes med skottkärra till en varmare plats än det öppna fältet för att eftermogna.

Det blev 68 pumpor av olika storlekar och mognadsgrad. Totalt c:a 320 kg. Medelpumpan vägde 4,95 kg och medianpumpan 4,7 kg.

8 november gröptes 61 pumpor ur och kärnorna befriades från köttet (några gavs bort, två var helt omogna, två står fortfarande kvar utanför vagnen). Det var mer arbetskrävande än hur det sett ut i fantasin.

Bara händerna användes för att gröpa ur kärnorna. Ett par deciliter ljummet vatten hälldes på kärnorna, som ”knådades” lätt i vattnet för att tvätta bort det sista köttet. Sen silades kärnorna fram, återigen med bara händerna. Händerna, ja, de blev lite anfrätta efter 61 pumpor.

Mogen och omogen pumpa:

Pumporna och fröna vägdes. Det visade sig att de stora pumpora inte hade så mycket frön som en kunde ha förväntat sig. Från 5 kg och uppåt ökade knappt frömängden. Se diagrammet nedan:

Pumpor över 5 kg hade också avtagande mognadsgrad. Och ju omognare pumporna var, desto svårare var det att tvätta bort fruktköttet.

Här ses halvt omogna ljusgröna frön nedhällda i mer mogna mörkgröna:

En parentes: En pumpa hade blivit mosig och vid tvättningen av fröna gick det gröna skalet att tvätta bort.

Tanken väcktes att det kanske vore bättre att försöka vänta tills alla pumpor blivit mosiga, för att kunna framställa ofärgad olja eller smör. Men vid torkningen visade det sig att det inte blev lika mycket kvar av de vita fröna som av de fullmogna mörkgröna.

Även om en skulle bemästra tajmingen och skörda enbart vita frön, så skulle det förmodligen vara slösaktigt. Men för att veta behöver oljeinnehållet mätas, och det har vi inte försökt. Hursomhelst fick de vita fröna ännu lite mer smak än de gröna. Kanske en råvara för osttillverkning? Hursom, åter till de gröna fröna.

Totalt blev det 10,65 kg frön i otorkad form. Efter torkning återstod c:a 4,8 kg. Att så mycket försvann beror på att det var en hel del halvmogna frön. De mogna mörkgröna fröna tappade 45 % av sin vikt vid torkning. De halvmogna ljusgröna tappade 80 %! (Och de vita tappade 67 %)

Pumpaköttet påminner ganska mycket om vanlig squash, och smakar alldeles utmärkt. Vilket inte är konstigt, eftersom det är samma art, cucurbita pepo. Vi har provat att göra en burk syrat nakenfröpumpakött, och det verkar ha blivit samma resultat som med vanlig squash. Det är alltså onödigt att odla nakenfröpumpa och squash, om squashen ska syras. Det är också dumt att odla båda eftersom nakenfröpumpan förmodligen kommer korspollineras av squashen. Då kan, vad vi förstår, inte nakenfröpumpafrön sparas till nästa år.

Vi provade att odla myskpumpa (cucurbita moschata) i år, och det gav en sådan otrolig skörd att vi knappt åt någon squash. Vi hade absolut ingen användning för 300 kg nakenfröpumpakött, och har inte lyckats skänka bort överskottet av vanlig squash ens.

Det blev en odlingsbädd till nästa år. Det ska bli intressant att se vad som händer när det förmultnar. Förmodligen blir det väl inget kvar av det i vår, vi får se.

Sammanfattningsvis och avrundat:

40 plantor
70 pumpor
300 kg totalt
5 kg torkade frön

Av det går det kanske att göra 2 liter olja om vi hade haft en press. Om det skulle vara en realistisk ersättning för rapsoljan vi konsumerar på två personer, så skulle vi behöva ha ungefär 20 gånger mer. Det skulle innebära en odling på c:a 1200 kvadratmeter. Och vi skulle behöva en effektivare metod för att urkärna och tvätta fröna. Kanske går det att göra vegosmör av fröna, och vara en ersättning till den palm- och kokosolja vi nu äter på mackorna. Om vi bara odlar lite mer och får lite bättre skörd och så. Någonstans i bakhuvudet snurrar en tanke om att parallellodlingen med vanlig squash och korspollineringen kan ha minskat frömängden i pumporna. (Men det kanske inte alls stämmer. Glöm i så fall att du läste det.)

Rimligast är kanske att äta fröna som de är, som müsli och snacks. Men vi ska experimentera med använingsområden i vinter. Någonstans läste vi att de kan mixas och att mjölet går att torrsteka i.

Av grovmixade råa frön provade vi att göra vegobiffar, men det osade som tusan och sammanhållningen var dålig. Det ser bättre ut än det var:

Det återstår att göra biffexperiment med torkade frön.

Några lärdomar:

Förodla i fin planteringsjord.
Plantera inte ut för tidigt.
Slarva inte med bäddarna, de är kinkigare än andra cucurbita pepo.
De stora pumporna med proportionellt färre, mer svårtvättade och mer omogna frön, varav det mesta torkar bort, är inte så stor idé att hålla på med. Omogna frukter kan åsidosättas direkt, vilket skulle spara mycket tid.
Odla inte annan cucurbita pepo samtidigt. Odla t ex cucurbita moschata (vi har ”longue de nice”) för färskkonsumtion, så kan förhoppningsvis frön sparas från båda sen.

När pumporna precis var urgröpta och en långfingernagel värkte på natten var peppen inte jättestor att försöka med nakenfröpumpa igen nästa år. Men nu börjar ändå entusiasmen komma smygande igen.

Odla

27 november 2023

Luffaslöjd

Mars är mörker
grått
nåt klibbigt smältande som
plaskar under skorna

Mars är läsa böcker
skrocka för sig själv åt en parentes
se träden i alla skogar

Sen april
nån katig uppkomling
plantera luffan
orka vara

Trängas med grönskan
trängas ut
ur bild

Och så maj
luffaplantorna
växer då och då
byter kärl
stretar mot stjärnljuset
följer alla formler
en invävd kod mellan växtfibrerna
Flyttar ut

Former, formler
svarta hål
och spiralgalaxer

Svart jord
svart lynne
junis surrande, gassande bubblande, nätta koketthet
fyrtifemgraders växthusjobb

Julifrukt
augustifrukt
kiss i krukan

hopp!

November, november
skördekrans
en krona på
dagsverket
dignande, dinglande
från galgen

De färdiga och rättfärdiga
skola härska

De gröna plaskiga
får bo i ugnen
utrymmas
i två dygn

Allt som blev
allt som var
därinne

Men se
virrvarret, underverket
se

Bygga

13 november 202330 november 2023

Ett billigt dass i åtta delar

Nu har masonitdasset stått i fyra år, och det är dags att dra slutsatser.

När en söker på ”bygga utedass” kommer en byggbeskrivning från branschorganisationen Svenskt trä högst upp. Så här ser konstruktionen ut:

Träbranschen har en lista över allt material som går åt:

53 meter regel, 45×95.
12 meter regel 45×145.
250 meter panelbrädor av olika dimensioner.
88 meter spontat virke.
34 meter läkt.
Osv.

Totalt skulle det kosta 10 000 kr att köpa virket till stommen, ytterpanelen, golvet och dörren på en billig bygghandel idag. Då är 15 % spill inräknat, eftersom det inte går att köpa exakta längder. Det är en ganska låg procent som kräver smarta inköp och få felmätningar och klantigheter. Till det tillkommer skruv, spik, grunden, yttertaket, inredningen, ev fönster, ev skorsten för ventilation osv.

Virket skulle väga c:a 500 kg. Så med inredning, tak och besökare kommer vikten på dasset bli som en liten bil. Det ställer större krav på grunden, och i Svenskt träs byggbeskrivning gjuter de därför plintar ner i marken med betong. Både vikten och betongplintar försvårar en eventuell flytt av dasset senare.

Ett masonitdass blir mycket billigare och lättare. Ett lättare hus betyder att en enklare grund blir möjlig. Det går att ställa på några stenar, eller på några trästolpar.

Ungefär så här byggde vi de åtta delarna:

Ramar av panelvirke limmas med trälim mot vattnad masonit. Där det är trä på båda sidor om masoniten skruvas brädorna ihop med masoniten mellan. Där det bara är trä på ena sidan om masoniten spikas den med fast med pappspik. Det blir nästan inget spill på masoniten, för skivorna har en bra storlek för ett dass, vanligtvis c:a 1220 mm breda och 2440 mm långa, beroende på hur blöta de är. Där dörr- och bakluckehålen sågas upp skapas också skivan för dörren och bakluckan. Mycket (fel-) mätande går att undvika genom att helt enkelt lägga brädorna längs masoniten och dra ett streck. Huset blir förhoppningsvis starkt, som en stor lådbalk, om en är noggrann.

Delarna färdigbyggda:

Sen var det en enkel sak att bara spetta ner fyra ekstolpar och spika och skruva ihop delarna i knutarna.

Tajts är bästa arbetsbyxorna.

Att bygga de delar som skulle kostat 10 000 kr med Svenskt träs byggmetod, kostar istället under 2 500 kr med masonit, med samma procent svinn inräknat. Istället för 500 kg väger det 130 kg. Och då ingår det ett fönster också!

Det finns ett väldigt enkelt sätt att göra fönster med masonit. Ett plastglas av ungefär samma tjocklek som masoniten hålls upp mot väggen där fönstret ska sitta, konturen ritas av med penna och hålet skärs sedan ut med morakniv eller dylikt. Sedan kläms fönstret fast i sitt hål med panelbrädor från båda håll. Ett dass behöver inte mer avancerade fönster än så.

Masonitdasset är helt självbärande, som en låda. Det går att välta omkull och bära iväg med om en är några personer. Eller skruva isär och bära iväg med på en person. Det går att bygga på platser utan bilväg, eftersom det inte är så mycket byggmaterial att bära till platsen. Det går att bygga segmenten inomhus när det är kallt.

Den låga vikten gör det dessutom realistiskt att köpa materialet med cykel och cykelkärra. 130 kg är 2-3 vändor till bygghandeln. 500 kg är uppåt 10 vändor, vilket är mycket med cykel.

Men det låga priset är grejen. Att bygga billigt är avgörande för att kunna leva ett någorlunda arbetsbefriat liv på landet. De astronomiska summor som traditionellt byggande kostar kräver mycket lönearbete och riskerar dränera en på tid och ork som en behöver för att bygga upp sitt eget liv och delta i experiment med nya sätt att organisera samhället utanför marknaden.

Billiga byggnader fungerar också som en slags gratis försäkring. De är inte så dyra att bygga upp igen när de brinner upp eller krossas av ett fallande träd. Här var det nära ögat:

Utsidan behandlade vi bara med rå linolja. När vi sedan målade dasset svart, blandade vi bara lite svart pigmentpulver i rå linolja. Det räcker med ett lager pigmenterad olja. Det går att förstärka oljningen efter ett år eller två, genom att bara pensla på mer rå linolja utanpå.

(Dörren ska inte byggas så här, det får inte kunna fastna vatten någonstans på fasaden, då blir masoniten ojämnt blöt och expanderar och bucklas och skevas. Den yttre snedsträvan och bottenbrädan ska bort. Dörren bör stärkas upp på insidan istället.)

Insidan går att tapetsera med växter om en vill.

Som synes har ”tapeten” fått vattenskador under föntret, vilket beror på att yttre fönsterbågens undersida inte snedsågats så att vatten kan rinna av.

Ett utedass för åretruntbruk ska ha frigolitsits, vi köpte en som hette Separett Torrdass 500, kombinerat med en 80-liters murarbalja från Biltema. Stallströ är billigt och bra, och balarna räcker länge.

Hoppas detta gav några idéer till hur du kan missgynna den svenska träindustrin och leva billigare. Nästa inlägg om masonit ska bli det om bastun.

Lagra Odla

30 oktober 202330 oktober 2023

Potatisåret 2023

Det förra potatisåret blev lyckat. Stora fina potatisar utan skorv och andra fulheter. Ett halvt ton totalt, och vi lyckades inte äta upp eller skänka bort allt. Nu skulle vi upprepa bravaden.

I år satte vi en tredjedel av potatisen i de gamla squashbäddarna och två tredjedelar på mark som vi odlade senast 2020, också med potatis, som då blev liten och ful.

Squashbäddarna bredgrepades den 17 april.

Det var en dröm att grepa den mullrika squashjorden. Kanske var det helt onödigt, kanske rent av skadligt, men det kändes bra att bearbeta jorden lite. I bäddarna hittade vi allt möjligt som kommit med hästgödseln. Ett par underbyxor t ex.

Vi slog fjolårsgräs och krattade ihop som täckmaterial. Mycket gick att kratta ihop utan att ens slå av det först. Men det är ett tungt arbete som jag fantiserade om att vi ska göra redan på hösten i år, så att täckmaterialet ligger redo nästa år. Vi får se hur det går med den saken.

Den vilande tvåtredjedelsmarken bredgrepade vi upp och vände tuvorna uppochned (längst ned på bilden nedan). Jättetungt arbete. Squashbäddarna täcktes den 19 april.

Det måste varit den dagen som Lantmäteriet fotade oss. En liten vit prick som slår fjolårsgräs i en fyrkant till vänster, Hannes. En svart skugga som kör gödselkärra till de hästskoformade bönbäddarna, Jannicke.

Den 27 april blandades den uppbökade tunga lerjorden på nedre delen av potatisåkern med hästgödsel, på samma sätt som förra året, med förhoppning om samma goda resultat.

1 maj demonstrerade vi. Mot det som Wägner identifierade som härskarinställningen, att mänskligheten förfar med den levande naturen som ett dött maskineri. Och mot det som Marx kallade den vetenskapliga socialismen, den naiva fantasin om att samhällsomvandlingen kan ske i olika långsökta steg och faser och den passiviserande idén att det aldrig är rätt tid att göra rätt. Att vi ska vänta på att ett manligt geni ska sitta på sin kammare och tänka och skicka ett meddelande när det är rätt läge att göra nåt åt allt. Istället demonstrerade vi för den utopiska socialismen. Även om världen går under imorgon så sätter vi potätjävlarna.

Potatisen sattes alltså då. Connect och asterix i varannan rad ungefär. Utsäde från förra årets skörd. Gratis potatis! Täckmaterialet flyttades åt sidan, en fåra drogs med den trekantiga kultivatorhackan, knölarna lades ner, täcktes för och täckmaterialet lades på igen. Men vi orkade inte täcka alla rader. Ett par rader längst ner låg otäckt otäckta i ett par veckor. Svinmålla fick en väldig fart där och raderna blev gröna (se nedan).

Men den 27 april kom räddningen för de nakna raderna, en möglig ensilagebal dumpstrades med hjälp av storkärran.

Det var en torr försommar. J dansade en regndans på kakberget i mitten av juni.

Den 27 juni var det kupning. Täckmaterialet i gångarna krattades upp mot potatisblasten.

Så här såg potatisen ut den 1 juli, när vi åkte på cykelsemester. Rejäl blast i de gamla squashbäddarna. Ynklig blast där nere på den nyuppbökade jorden som inte odlats på tre år.

Så här såg det ut när vi kom hem från cyklingen, den 23 juli. Nu hade all blast tagit sig ordentligt.

Augusti var blöt och plantorna fick bladmögel. Vi kapade blasten med brödkniv den 30:e och slängde den på eldningshögen.

Under blasten växte små lustiga svampar.

Vi skördade för direktkonsumtion under sommar och sensommar i en rad på mitten längst ner. Där blev det skorv och maskhål. Mycket av potatisen försvann i skalningen, men det var bra storlek på knölarna. Stora skorviga potatisar går ganska snabbt att skala, men det kommer nån gräns när knölarna blir små och fula, så att skaltiden blir alldeles för lång i förhållande till resultatet.

23 oktober hämtade vi all överbliven potatis från 2022 från jordkällaren en kilometer bort och lade som gödsel på en bädd till nästa år, där det kanske ska vara lök då. Vi städade även ur en annan källare som vi ska testa i år. Den förra jordkällaren var för kall på vintern och blev snabbt för varm på våren. Nu ska vi prova en källare som är varmare. Men förhoppningsvis inte för varm.

28 oktober tog vi upp potatisen.

Och sen cyklade vi sju lass, cirka 250-300 kg, till den nya källaren.

Det blev en stor skörd i år igen alltså, med tanke på att vi hade färre rader och kasserade mängder av fula knölar på nedre tvåtredjedelen av fältet. Men i squashraderna blev potatisen fin. Kanske inte som förra året, men ändå, fin.

Bra att få bekräftelse på det vi lärde oss första året. Potatis blir ful på nyuppbruten mark. Oavsett om det är med traktor och plog eller bredgrep. Oavsett om en gödslar mycket eller lite. Det känns nästan som att vi lärt oss nåt på riktigt, som att det går att dra en slutsats som inte är en sån där influerargissning.

I år hoppas vi få mer hjälp med att äta upp potatisen också. Och att den inte står för varmt.

Lagra Odla

14 oktober 202320 oktober 2023

Vargpersikans återkomst (tomatåret 2023)

Tomater, tomater, tomater. Det tar mer än en livstid att förstå sig på växterna, plantorna och alla deras krumbukter, men i år har vi närmat oss tomaterna i alla fall ett uns mer än förra året. Mest kanske vad som fungerar här i havet och hur hafsare vill ha det. För sånt där är ju lite olika beroende på konstitution, psyke, arbets(o)vilja och så vidare. Ju mindre jobb, desto bättre är alltid överordnat till exempel ”fint”, ”som en ska” eller skamkänslorna som sköljer över en när nån ny tittar på odlingarna och säkert bara ser ett stort ogräshav.

Så här var tomatåret 2023.

Mars

I mars kom det massor ny snö. Det var kallt, mörkt och grått. Inget var speciellt kul. Men frön måste i jorden ändå, så den artonde mars pillades åttio tomatfrön, fyrtio av vardera sort, ner i jorden. Samma piennolosort i buskform och högväxande svarttomat som förra året. Båda blir ganska små och behändiga. Älskar små och behändiga tomater. Att kunna ta en tomat och skiva upp på mackan till exempel, i stället för en slabbig stortomat som blir så fasligt mycket av bara en. Och så är de suveräna att halvera och bara skjutsa in i torkugnen.

I slutet av mars sträckte sig de nya liven mot solen som tydligen lyste då. Tänk att det faktiskt finns solljus i slutet av mars också. Och i bastumotljuset blir det extra magiskt.

April

Livet fortsatte och kom åter.

Maj

Maj är den oregerliga månaden när alla galenskaper tar fart och multipliceras. Insekter surrar kryper intar livsutrymmet. Getingarna är fast beslutna om att bygga bon i alla bra skrymslen som finns. Fåglarna lever om från sen natt. Allt spricker jämrar kläcks. Och tomaterna tittade längtansfullt ut på allt.

Här är de redan omplanterade en eller två gånger men alla fick inte plats i storkrukor i vagnens fönsterodlingshylla, så många stod i stället och ranglade till sig i väntan på att växthuset skulle bli tillräckligt varmt om nätterna.

I slutet av maj, runt den 25, planterades tomatplantorna äntligen ut på fältet. Bäddarna fixades i höstas så det var bara att trycka ner dem samtidigt som de tjuvades en del.

Mer ljusliv sträcker ut sig.

Juni

Det tar ett tag för plantorna att acklimatisera sig eftersom de så bryskt togs ur växthusvärmen ut i den blåskyliga verkligheten på hafsfältet utan att avhärdas. Det är lite som ett experiment att se hur mycket det går att tänja på alla goda råd och skan innan något brister. Några av dem, kanske en handfull, tar sig aldrig riktigt. Och ganska många krullar ihop sina blad. Hannes läser att det beror på för mycket kväve. Och ja, vi lassade på ganska ordentligt med gödsel i höstas, så det är inte så konstigt.

När juli börjar närma sig blir det bråttom att fixa nåt sorts växtstöd till tomaterna. Ända sen förra året har det gnagt lite hur det skulle gå till på ett överkomligt sätt. Det behöver kosta nästan ingenting och vara så fiffigt att det inte tar hundra år att göra. Okej om en har tre plantor, men på fältet står det över sjuttio stycken som behöver tas omhand. Det tar sin tid.

Efter lite fnul kommer jag fram till nåt som förhoppningsvis är enkelt och som samtidigt inte kostar en krona.

Eftersom vi nyligen har rivit gammelgammalt staket finns det fårnät över. Och i branten växer vildhassel. Perfekt kombination.

Juli

I juli drar vi iväg i drygt tre veckor. Då klarar sig tomaterna helt själva, precis som växter ska göra. Men innan vi åker petas de ändå in i sina burar så att de förhoppningsvis inte väller ut för mycket. Och väl tillbaka så är det väl lite sådär med just det, men titta vad de har växt!

Från det att vi kommer hem och fram till i dag (14 oktober) har vi ätit tomater nästan varje dag på nåt sätt.

Augusti

Godast är de nog att bara äta halverade eller kvartade. Men när det blir en stor skörd halveras de och skjutsas in i torkugnen så att det ska finnas tomater ända till nästa år. Det är planen i alla fall.

Tomatplantorna växer på fint under hela augusti.

Så fint att de högväxande blir vildtomater med lite för många stjälkar för de gröna tomaternas mognads skull. Till slut blir det ändå en beskärning.

Det regnar visst i augusti. Ganska mycket regn.

September

Det är så mycket liv i odlingarna. Några sniglar, men inte jättemånga spanska. Och de som finns hänger mest i täckena. Det verkar vara en bra sak med täckodling, att det finns miljöer och ställen för insekterna och djuren att hänga på. Och allt blir en djungel. Nakenfröpumpan i tomatdjungeln. Och så svampar fjärilar grodor kopparödlor myror och allt.

Till slut blir det ändå för mycket regn för potatisplantorna. Bladmöglet kommer. Och sen sprider det sig till tomaterna trots att vi bekämpar det genom att skära av potatisblasten. Det är ett sånt år. Så i stället för att vänta ut tomaterna så att de hinner mogna slutskördar vi alla gröna tomater. Busktomaterna är lite krångliga att ta sig an eftersom de har blivit så väldigt väldigt buskiga.

Det blir mycket gröna tomater. Och alla måste kollas så att de redan mögelpåverkade sorteras bort. Det blir ändå ganska mycket tomater.

Så vad gör en med några dussin kilo gröna tomater? Vi testar lite olika.

Torkning:

Marmelad och chutney:

Oktober

Och så syrning:

Trots det mögelsnöpliga slutet på tomatsäsongen känns det ändå som ett lyckat år. Att bara ha tomater på friland har varit en dröm. Kanske att jag ska beskära dem nån mer gång nästa år så de inte blir lika oregerliga. Eller så kör vi bara på busktomater. Fint också att de ihopknypplade tomatburarna fungerade så bra. De ska sparas och användas minst ett decennium till. Eller två. Om hasselslanan som är nerstucken i jorden ruttnar är det bara att byta ut den mot en ny. Lågteknologiskt och egenfixat är ett bra sätt att sträva mot självförsörjning tror jag. Inga stora, drumliga maskiner, och inget som vi inte själva kan ordna med två händer och det som finns omkring oss.

Nu har vi ett helt vinterhalvår på oss att lista ut vad en bäst använder torkade gröna tomater till.

Bygga Fixa

16 augusti 202316 augusti 2023

Hafsvatten

Vattensituationen här i havet har alltid varit lite omständlig och trixig. Det finns inget dricksvatten på marken, så det får hämtas från granngårn. Medelst cykel och kärra är det inga problem att transportera två tjugolitersdunkar. Inomhus finns en tolvlitershink med lock som fylls på och som det sen går att skopa upp dricksvatten ur, inspirerat av hur fjällstugor löser vattenförvaringen.

På kaminen står ännu en tolvlitershink med disk- och tvättvatten. Det vattnet kan till exempel användas till handtvätt, att koka potät eller att skölja nåt som inte behöver bli superrent. På vinterhalvåret värms det upp av kaminen och under sommaren är det inte mer än rumstempererat. Varje kväll efter maten tas det kaminhinksvatten som har blivit kvar efter dagen till diskning, sen fylls hinken på.

Bakom vagnen, på andra sidan paradgatsstigen, går en annan liten stig upp för branten som häver sig mot himlen bakom oss i norr. Följ med upp.

Där skymtar nåt när en kommer upp en bit.

Nåt annat som skymtar bakom sopparna är badstugan, men den förtjänar ett eget inlägg nån annan gång.

En halv blåtunna som står i den ofärdiga badgropen och samlar upp vatten. Där fylls hinken på och bärs ner till vagnen igen. Från blåtunnan tas också vatten till badstugan för att antingen duscha direkt i källkallt vatten eller för att värma upp i bastukaminens vattentank.

Vattentillgången varierar lite med årstiderna. På vintern rinner det fortfarande vid kanske minus tio, men det bildas en isskorpa på tunnan som blir tjockare ju kallare det blir. Vid kraftigt regn följer det med en massa bös och smuts som gör att vattnet blir ganska otrevligt. Vattnet balanserar också på en tunn bräda från badgropens kant till tunnan, och brädan hamnar ofta på sniskan eller liknande, så det är lite av en konst att lägga den så att vattnet faktiskt rinner ner i tunnan. Det är en tillfällig lösning som har varit tillfällig i kanske ett år nu. Så är det med hafsare.

Vattnet kommer uppifrån i små rännilar, balanserar över en bräda och samlas upp i tunnan.

Och badgropen ja. Den har grävts för hand. Tanken är att den bara ska täppas för med jord där vattnet nu rinner ut och fortsätter nerför branten. Nästan längst ner i den ihoptäppningen ska ett avloppsrör placeras så att det går att tömma gropen om andan skulle falla på. För att göra rent eller som en extra vattenförsäkring.

Tänk när det verkligen finns en badgrop. Då kan en bara hoppa i nästan direkt ut från bastun.

Till vänster uppåtsikten och till höger neråt. Gropens utlopp är precis i mitten av högerbilden där stenarna ligger och ruvar i skuggorna.

Från början fanns inget sipprande eller rinnande vatten här. Marken var dock våt och sumpig i en kanske tjugo meter bred landremsa, fylld av årmiljonernas ormbunkar som indikerade blöttja. Sån mark skulle kunna kallas för källdrag eller källos.

KÄLLDRAG. (sankt) ställe där källvatten rinner fram, källåder, källbäck (i bet. 1), källa.
KÄLLOS. (käll- c. 1730—1916. källe- c. 1730—c. 1740) (i vissa trakter) (sumpig mark som är genomfluten av) källdrag.

Det varierar dialektalt och i tid om orden används för mark som antingen endast är blöt på grund av underliggande grundvatten eller om det också sipprar fram vatten från marken. Här är en sån distinktion mindre viktig.

Den blöta marken undersöktes och Hannes grävde med en spade i uppförsled för att se om det gick att utröna var det kom ifrån. Sen övergick grävningen i ett försök att samla ihop det blöta för att åstadkomma rinnande vatten.

Följ med längre upp i branten.

Platån där det har grävts. Till höger brantsidan.

En flackare del eller en liten platå av branten har påverkat hur grundvattnet rinner under marken. I stället för att fortsätta på samma djup förorsakar platån att grundvattnet kommer närmare markytan. Det resulterar i sumpigare och frodigare mark just där. Ett källdrag.

Efter grävningen går det att se hur vatten sipprar fram från marken i brantsidan.

Till vänster ses platån uppifrån, ståendes på den ”kant” som bildats efter grävningen. Till höger kikar vi in i brantsidan där vattnet sipprar fram.

Det är helt otroligt att det bara kommer vatten ur marken sådär. Länge har det legat i bakhuvet att nåt behöver fixas för att ta tillvara denna skatt. Men så är det livet och hafset och andningen. Tiden går. Tankarna ruvar mest i det omedvetna. Så blir de mer direkta när vattensituationen hotas på nåt sätt. Det blir för jädra kallt. Regnen stökar till de grävda fårorna så att de behövs fixas igen och igen. Eller så är grisarna sugna på ett gyttjebad så att källdragsmarken blir bökad och trampad och rullad i. Som sig bör.

I källdragsmarken i branten växer allt möjligt. Nu hittades till och med björnbär. Och alltid alltid är det viktigt med svamparna. Egentligen skulle jag vilja att alla bilder var på svampar, men ibland får en kompromissa med sig själv.

När jag väl började fundera lite mer ingående på hur en gör för att ta tillvara på vattnet så uppstod en svårighet: Hur sjutton hittar en information om nåt som en inte vet vad det är? Nåt ska byggas eller fixas eller ordnas, men vad det är som ska göras är oklart eftersom det inte finns nån kunskap. Ingen begreppsapparat. Det är för övrigt ofta det svåraste steget när nåt ska göras tycker jag. Att veta vad som ska göras, att fnula fram det. Det är så ovanligt att göra saker själv nuförtiden så det finns ingen allmän kunskap om tekniker, handhavanden, lösningsalternativ. Tiden springer iväg från människan så hon lejer ut alla fixarsaker till specialister som tar hand om det och håller hårt om deras skrån och metoder. Vi blir fixilliterata.

Lite ledtrådar fanns från försöken till restaurering av skogsvattnet på grannmarken som Hannes gjorde tillsammans med Petter. Där finns en liknande källdragsremsa som här. För längelängesen byggde nån en låda nedsänkt i den branten där vattnet filtrerades in från marken. Det är alltså kunskap som i alla fall har funnits. Säkert var den mer allmän på gårdar och runtom i markerna förr. Sån kunskap som bara vittrar bort nu, som snart kanske inte kommer att finnas kvar alls. Det sorgliga i allt viktigt om våra ursprung och levnadsbetingelser som försvinner i den här strömlinjeformade tillvaron. Det inrutat arbetslinjebetonade, kommersialiserade, individualiserade.

Nåt ska i alla fall byggas uppe i branten där vattnet sipprar ut från brantsidan. Så här ser själva topografin ut:

Vid platån i branten sipprar grundvattnet fram efter grävning. Där ska nåt byggas för att samla och rena vattnet, men vad?

Efter flera djupdykningar, förirranden och breda sökningar efter vad som ska byggas hittades till slut ett engelskt begrepp som verkar överensstämma: spring box. Enligt wiki är det:

a structure engineered to allow groundwater to be obtained from a natural spring. The spring box functions to protect the spring water from contamination, normally by surface runoff or contact with human and animals, and provides a point of collection and a place for sedimentation.

Utmärkt. Att hitta ett begrepp är som att hitta en graal. Nya världar öppnas upp, och alla trådar kan börja rullas ihop till små nystan av användbar information. Vid sökningar verkar begreppet huvudsakligen ha två användningsområden: dels ingenjörer som undersöker sätt att bygga och underhålla platser där vatten kan hämtas av lokalbefolkningen i områden utan ett utbyggt vattennät runtom i världen, dels preppers som vill ordna med vattentillgången utanför nätet/systemet (eller om en vill vara en tråkig anglicist: offgrid).

Men vi behöver också ett svenskt begrepp. Omgivningen och det vi gör måste kunna benämnas för att vi ska ha en chans att relatera till den. Vårt språk är våra tankar, våra drömmar, det som formuleras till vår verklighet. Och det finns ett namn på tekniken nånstans, ett gammalt ord som kanske användes för längesen när det pratades om källvatten och hur det togs tillvara. Jag hittar det i SAOB, såklart. Älskade SAOB. Under uppslagsordet ”källa” finns också

KÄLLKAR. omramning av trä (l. stenhällar) omkring en källa; brunnskar.

Källkar! Så väldigt passande.

I en publikation från 1982 utgiven av U.S. Agency for International Development ser en variant av ett källkar ut så här:

Grundvattnet filtreras genom sand, grus och sten, in i en behållare som är tät. I behållarens nederkant leder ett rör vidare till en förvaringstank, och i ovankant leds överflödigt vatten bort. Lite mer information finns lite här och där, till exempel:

”Spring development may be a clean water option for some communities” på A layman’s guide to clean water
”Spring water protection boxes or structures for drinking water springs” på Inspectapedia
”Spring box designs” hos Humanity Development Library.

Där är vi nu. Innan vi börjar bygga behöver vi lista ut konstruktionen, vilka material som ska användas, hur det praktiska går till, var vattnet ska lagras och i vad. Ungefär allt alltså. Det har lyfts att det överflödiga vattnet kan ledas rakt ner i badgropen så att det inte går till spillo, medan röret från källkarets nedre del går in i ytterligare ett filter så att det eventuellt till och med blir drickbart. Vilken dröm att ha en tank vid vagnen med drickbart vatten, att bara vrida på en kran när törsten faller på. Kanske ett utekök. Eller ännu en ledning rakt in i badstugan. Alltid ett kalejdoskop av saker att tänka över och fnula på. Bestämma. Förstå och lista ut.

Under tiden fortsätter vi hämta dricksvatten cyklandes och disk- och tvättvatten för hand uppe i branten. Och jag klappar, förundras av och lär mig saker om svampar. Tittar på bilder, sugs in.

Leva Odla

6 augusti 2023

Att lämna allt vind för våg och dra – ett experiment

Vi rör oss på cyklarna genom ett kargt landskap något under trädgränsen i Innlandet fylke i Norge. Molnen tornar upp sig västerut, mörkt blågrå sockervadd möter bergsmassiven framför oss och smetas ihop i ett mörker. Regnet hänger som järtecken i luften. Under cykeldäcken knastrar gruset – inte en mänskosjäl så långt ögat kan nå längs den slingrande vägen som oundvikligt slukas av ovädret.

Det är den elfte cykeldagen och planen är att fortsätta lika många till. Drygt tre veckor borta från Skogshavet, odlingarna och allt vad det innebär. Ingen som vattnar hafsfältet, ingen som pillar, fixar, ordnar med grödorna.

Då

Fyra dagar innan vi far iväg, den 27 juni, kupar Hannes potatisen genom att kratta upp täckmaterial mot plantorna, och jag passar på att ta några bilder för att kunna se hur annorlunda allt ter sig när vi kommer tillbaka.

Blåärtsdom bredvid potatisraderna, och de av lökbökaren tillredda lökraderna framför utplanterade tomater.

Tomatraderna, och till vänster om dem squash och nakenfröpumpa.

I växthuset står endast fyra luffaplantor i år, eller svampgurka, och så en ledsen limequat som tröttnade på det mörka inomhuslivet i vagnen i vintras.

Det finns ingen vettig vattentillförselsmöjlighet till fältet än, så planen i år har varit att det som planteras ut ska klara en helvetessommar utan vattning. Ingen av oss vill tjudras fast i havet heller, gå och småplocka mellan raderna och hålla på. Det känns inte mer livsuppfyllande att dadda plantorna säsongen igenom. Får de bara rätt förutsättningar så klarar de det där bäst själva, förhoppningsvis. Vi har grundlagt genom att bredgrepa, tillföra gödsel och täcka, täcka, täcka.

Det är som ett experiment att lämna allt vind för våg. Hur mycket kan en skita i allt egentligen?

Nu

Det är tisdag, tror jag. Nätterna blir mörkare igen och vi har varit hemma en dryg vecka. De säger att det ska regna men när regntidpunkten väl är nådd så flyttas det fram igen. Små droppar ibland. En kort skur. Dimma på morgonen.

Min utsikt när jag vaknar är gammeldansk och müsli. Porslin och den odiskade degbunken.

Där nere stökar Hannes med frukostbestyr, fixar gröt kokar vatten plockar fram. Jag skulle kunna ligga här och lyssna på frukostfixarljuden en halv evighet. Eller i alla fall tills frukosten är klar.

Upp till halvsittande så kan jag kika ut genom fönstret bakom mig, det lilla okittade som har blivit som en spindeltrådssarkofag mellan glasen.

Grönt. Hafsgrönt. Där står bredgrepen och skottkärran lutade mot sågbocken. Rishögen längre ut som legat där ett år eller så nu. Solpanelerna skymtar fram till höger. Fältet.

Men först gröten.

Min skål, min sked. Fjolårsblåbär från plastburk och B12. P1 i bakgrunden. Nåt om koranbränningar på ekot igen, eller var det igår?

Vid fönstret ligger det skatter. Jordens innanmäte i form av stenar från olika platser jag cyklat eller äventyrat till, minnen från det som var. Småtomater på mogning. Augustins kikare.

På fötterna de där strumporna jag köpte innan cyklingen på Island för tretton år sen.

Nu får du följa med ut och se vad som har hänt med utomhuset medan vi var borta.

Det lever saker i växthuset endast tack vare att Lena har hjälpt till att vattna var tredje dag. Utan henne hade det inte blivit någon luffa alls i år eftersom de behöver så höga temperaturer för att sätta frukt. Ovärderligt med hjälp från nästgårds.

Men det lever också otroligt mycket bakom växthuset där de två komposterna står, en vilande och en i bruk. Nässlor, squash, tistlar, tomat och potatis bildar en djungel så att villådan knappt syns. Squashen som växer i den är snart ätklar.

Vi kikar in i huset.

Svampgurka. Alldeles livs levande. Det måste vara ren nybörjartur att ens få några frukter. Och limequaten har buskat till sig ordentligt.

Utanför växthuset ligger odlingsrelaterade saker som inte används under en presenning i väntan på bygge av nån sorts förvaringsbod. Krukor, pluggbrätten, dukar. De kommer säkert få ligga där i ett år till.

Nån har lagt en kompostpotatis uppepå.

Dags för hafsfältet.

När jag närmar mig staketet träffar jag en rymling. En nakenfröpumpestängel har lyckats lirka sig igenom sexkantsnätet. Lika bra kanske, det ser lite trångt ut på andra sidan.

Innanför staketet ser det ut så här.

Alla tomater åkte ut på friland i år. Många har buskat till sig rejält, en del är riktigt taniga eller ickeexisterande och några har frukt som snart är mogen. Dagen efter vi kom hem började jag pilla in stänglar i tomatburarna igen och rycka lite ogräs som växte intill plantorna.

Löken samexisterar med lite allt möjligt som jag inte känner vid namn än. Den där klibbiga som breder ut sig, rankklättraren, olika sorters gräs och så svinmålla förstås. Tänk att det blir lite lök ändå. De små liven som bökades upp och återplanterades upp till fem gånger om när de bara var som taniga spröt. Men av morötterna och mangolden som samplanterades med dem finns intet.

Potatishavet. Nakenfröpumpehavet. Och nakenfröpumpa!

Squash i olika former, storlekar och färger. Hafsfältets pålitligaste. Och en vitlökssort börjar lägga sig ner och är dags att skörda.

Blåärten har torkat. De får hänga kvar tills nån ids plocka av dem. Nästa år behövs mer ärter, mer bönor. Mycket mer.

Så ser det ut nu, fältet. Från nåt glest och prövande till mer djungligt och prunkande på fyra veckor, utan vår inblandning i form av vattning eller annat. Skönt att det går att vara en hafsig självhushållare som inte sitter ihop med jorden, som också kan lufsa ut lite i utbygdsmarkerna. För att till slut inse att det är skönast hemma.

Senare på dagen cyklar vi iväg för att hälsa på Frida och hennes odlingar. I utkanten av Skogshavet har en ek slutligen gett upp och lagt sig över stigen.

Den får ligga där ett tag till. Allt inom sin tid.

Efter nu

I efternuet är det söndag. Så lång tid har det tagit att skriva och fixa klart det här eftersom jag är som en spansk skogssnigel som bara slemmar fram i ultrarapid och för att det nästan alltid händer andra saker: Cykla till min förra stad för att ta hand om sjukt barn en dag, cykla till närorten och handla basvaror en dag. Såga upp tolv träunderlägg från en gammal sälgstam på sågverket till lillebrors bröllop, få besök av storebror som hämtar upp de tolv träunderläggen. Ett annat besök från en av H:s barndomsvänner. Och så tolv mil gruscykling runt en sjö en annan dag.

Regnet faller mot vagnens tak och de torra blåärterna ligger skördade i en burk på köksbänken. Inomhuset är fyllt av vitlök – lukten har hittat in i alla vrår, och på väggen bredvid dörren hänger en meterlång fläta på tork.

Saker händer snabbt. Och svindlande långsamt. Vid fönstret står de utrangerade dahliorna vi fick från Frida i Hannes mormors gamla kopp som tekulorna skulle läggas i. Den stod nästan alltid på bordet. Och nu står den här.

Fixa

9 juni 2023

Staketsläntring

Vi har strosat nära tankar om att fixa ett nytt staket i kanske ett halvår, ett år eller en halv evighet. Det är egentligen inte viktigt hur länge, däremot att tanken har surrat runt där i det bakersta medvetandet ett bra tag. Först tänktes det nog att det skulle vara passligt sådär i höstas innan tjälen, men så kom hösten innan tjälen och det var annat som behövde göras: vila hela dagarna, släntra runt i skogen i timmar och plocka soppar, glida fram på stigarna på cykeln i den svala luften. Det är svårt att få plats med projekt staketbygge då.

Gullig sopp som någon har gnagt lite på.

(Nu när jag bläddrar bland bilder från höst/tidig vinter inser jag att vi faktiskt byggde bastu då och till exempel också projekterade med att plantera havtornshäck. Men önskar så att det bara varit vilning, släntring och cykling som skedde. Någon gång ska det vara så, på riktigt.)

I alla fall. Hannes vaknade tidigt i går och försvann ut i utomhuset medan jag snusade vidare. Det visade sig att lökbökaren hade kommit tillbaka för fjärde eller femte gången och det med besked. På något sätt känns det extra beklämmande eftersom plantorna har drivits upp från frö, nästan som att det skett en anknytning till just de här små spensliga lökindividerna som varit en del av livet och levt med oss i vagnen när de inte ens var ett minimalt grönt strå.

De två nedre raderna nästan helt uppgrävda, med massor saknade lökplantor.

Bra med lite oväntad motivation ibland som eldar på processen. Hannes tog cykeln till stan för att köpa sånt som behövdes. Under tiden började jag fälla det gamla staketet, som verkligen är ett gammel-gammalt staket byggt av andrahandsstolpar och skarvat fårstängsel som fanns på marken.

Tänk att det går att bo en hyfsad bit från stan och endast ha cykel. Till exempel är det inga problem att frakta 150 meter sexkantsnät och 32 jordankare på en cykel.

Som staketstolpar används egensågat kärnvirke av gran. Tänk att ha eget virke bara sådär, och inte vara helt beroende av en ohållbar skogsindustri som rovar, effektiviserar och kapitaliserar på naturens och planetens resurser. Det är så svårt att förstå, tycker jag, hur vissa saker bara får fortsätta och fortsätta och samtidigt bli värre och värre. Ibland tänker jag på hur världen skulle se ut här om inte all mark var brukad av människors profittänkande. Om inte fälten fylldes av grödor som matar djuren så att människorna i sin tur kan äta djuren. Om inte mossarna var urdikade så att mer mark kan användas till skogsplantage. Om inte skogsplantagerna fylldes med monokulturer av gran och tall. Om naturen hade fått vara nästan helt ifred.

Det är en sorg djupt inne i min varelse att jag inte får känna den här platsen som den vill vara. Att de träd som vill växa här inte får det, och att skogen som hade brett ut sig inte finns. Jag ser mig själv där, i skogen som inte finns, i skogen som borde finnas. Känner svalkan under lövträden och hör rasslet i kronorna. I markskiktet bräken, fräken, och olika gräs. Det hade mestadels varit lövskog här, för det är det som vill växa egentligen, och jag sörjer att jag aldrig får lära känna den annat än i mina inre rum.

Stolparna sågades till i nederkant för att passa i de mer ekonomiskt små jordankarna. Dessutom blir det ett litet överhäng nedtill som förhoppningsvis skyddar mot blöttja. Sedan oljning.

Med hörnstolparna islagna är det sen enkelt att med hjälp av ett snöre mellan dem se var mellanliggande stolpar ska stå. Medan jag mätte med vattenpass och positionerade ankarna undan för undan runt hafsfältet så bankade Hannes i dem med storsläggan, och sedan stolparna.

Det är ungefär så långt vi har kommit i skrivande stund för en skulle iväg på konsert och den andra kraschade på soffan. Och snart måste en väl dricka lite vin, för det är visst ändå fredag.

Något annat som är fint: titta vad jag hittade för raring bland blåärtorna.

Hämta fler inlägg