Det var en gång en liten överbliven rabarberplanta som vi fick från Frida förra året sådär på sensommaren. Livskraftig liten krabat. Men för att vi är de hafsare vi är så åkte den inte i jorden som den borde direkt, utan den flyttades växelvis ut ur växthuset där den dränktes i regnet eftersom den stod i en liten plastlåda och så in i växthuset igen där den torkades ut i sensommarhettan. Och så fortsatte dess liv tills nån gång på hösten. Eventuellt kan det också ha varit tidig vinter, men innan tjälen slog sitt absoluta grepp om jorden i alla fall.
Jag läste på om rabarber och vad de gillade för typ av växtförhållanden, och sedan planterades den obotligt vissna och bruntorkade sorgligheten ut i den begynnande skogsträdgården. Nästan inget hopp fanns om dess överlevnad, men så kom våren och krabaten motbevisade alla förväntningar.
Livet!
Det är en obeskrivligt salig känsla när något plötsligt spirar, som om vi har lyckats avkoda växtens behov – avmystifierat den – och skrivit en ny tillfredsställande formel. Den lever och frodas och vi får något tillbaka i slutänden.
Men det är lätt att bli onödigt stursk. Efter några månader ser rabarberplantan i stället ut som en luggsliten och obelåten typ.
Livet var inte så jäkla kul, helt enkelt. Sympatiserar fullständigt.
Och så historien om bönorna. Tidigare skrev jag att de skulle få speciell uppmärksamhet i år, för att liksom klura ut deras egenheter. Och titta vilka raringar som planterades ut.
Förodlade inne i vagnen för att undvika att möss och fåglar skulle ta dem, och sedan ompysslade i växthuset tills det var dags för utplantering. Tänk om jag hade ett sånt rotsystem.
Jorden hade torkat upp eftersom det inte hade regnat på alldeles för länge, så jag passade på att vattna rikligt. Riktigt rikligt. Men växter kan drunkna precis som människor om inte rotsystemet omges av syre, så bladen gulnade, blev mjuka och skrumpnade till slut ihop.
Nu har jag pillat ner resten av de bönor som fanns och vattnat måttligt. De kommer säkert inte gro av tusen anledningar, och då är det så. Men en sak är säker: det är svårt att lära sig allt om bönor när en tar livet av bönplantorna precis i början av säsongen.
Sedan var det förstås andra saker, som att de fina brytbönorna från Elias inte kom upp alls, trots två försöksomgångar. Morötterna har vi inte sett röken av, inte heller mangolden. Och så har vi fått nattliga besök av en lökälskare som bökat runt och kanske även intagit delar av lökflottan. Först misstänktes den stackars grisen som beskylls för så mycket, vildsvinet, men nu lutar det nog åt att grävlingen jag sett några gånger i närheten av komposten är den smarta lökplundraren. Trots fårstängsel och kissbarriär tog den sig in och röjde runt. Bra att den tar för sig av det som finns inom räckhåll när vi inte har gjort ett tillräckligt bra jobb att hålla den ute.
Noll brytbönor kom upp i omgång två, bredvid de fina blåärterna.
Så, lite allt möjligt går åt helvete. Nu ser det också ut som att det ska bli en sån där djävulsvarm sommar igen, där det inte regnar ett dugg. Det som fortfarande lever och växer har alltså god tid på sig att förtvina ner i avgrunden. Gott så.
Och plötsligt får vi ändan ur vagnen, jädrar i havet.
Hyllor för pluggbrätten så att de i alla fall får lite ljus och överlever gråvädret. Gjorda av osb-skivrester, dumpstrat snöre och några konstiga muttrar som kanske eller kanske inte kommer från en gammal telestation.
Undersidan med bara en knut, och sen mutter.
Lite pilligt att knyta knutarna på precis samma och rätt höjd, men i övrigt en hittills god idé. Vi får se hur snörena trivs i ljus och eventuellt lite skav. Och med sådderna på höjden är det i alla fall lite mer plats.
Träligheten, gråheten. En marsdag i livet; den artonde marsdagen. Och trots att det råder nästintill noll lust att sätta igång med odling så måste de små fröliven i jorden. I alla fall några av dem.
I år har vi bestämt oss för att prova odla lök från frö. Om det skulle fungera slipper vi det där krångliga mellansteget att först odla sättlök i framtiden, som sen först nästa år kan bli lök för konsumtion. Allt för att livet ska bli så enkelt och okomplicerat som möjligt, för det finns ju redan tillräckligt med komplexiteter och vrövel att ta hänsyn till. (Till exempel använder folk onödigt svåra ord för att verka smarta. Men vrövel är inte ett av dem, i stället är det nästan en betingelse för liv. Här får du ett underbart exempel på användning från 1955: ”I stället för plakatpolitiskt vrövlande gör … (musikern) en vacker studie av längtan och frustration som … skär djupare än alla kampanjer och paroller.”)
Så jag samlar ihop alla pinaler som behövs, breder ut en sopsäck på vagnsgolvet för att det inte ska bli jord i precis alla vrår och börjar sätta frön.
Många frön blir det. I slutändan räknar vi till drygt 1 500 stycken. Mest lök, men också 80 tomatfrön som tagits av föregående års skörd. Lökfröna får trängas tre-fyra stycken i samma plugg, medan tomaterna agerar solister. Teorin är att sätta ut löken i sina små grupper sen. Och tomaterna ska mestadels ut på friland. Ju mer, desto bättre, tänker vi.
Det återstår att fundera ut något fiffigt växtstöd till tomaterna, så att de inte kollapsar på samma sätt som förra året. Ett tag funderade jag på att bygga upp cylindrar helt från hasselslanor, men sen fick jag syn på fårnätet. Det kanske vore perfekt att göra en cylinder av, med tre eller fyra kraftiga slanor som stöd på höjden, och som kan stickas ner i marken.
Gråheten i mars är som en helt annan än den i november. Alla de glödande ormbunkarna har förtvinat, och marklöven har genomgått vinterns prövningar och blivit närmare genomskinlighet.
Hafsfältet, med vitlöken nere till höger och raderna – påhälsade av vildsvin – som vi förberedde i höstas i mitten och till vänster. Och så snöfläckarna och den grå grå dimman.Växthuset anas därnere i skogsträdgården, genom allt det gråbruna.
Och gråheten fortsätter hela dagen, den artonde mars. Det är sådär som det är i grånaden, också till middagen. Vad kan en göra annat än att titta på ett avsnitt Antikrundan, i sällskap med tvätten som hänger från sängens ribbor. Och favoritmaten: rester. Linsgryta, stekt potatis och linsbiff tillsammans med syrad squash.
Pluggbrättena står nu på golv och frukostbord här i vagnen. Om det inte var trångt förut med två personer på tio kvadratmeter så är det i alla fall lite trängre nu med kanske två kvadratmeter mindre. Vi behöver bygga någon sorts hylla framför fönstren men det har fått vänta. Och i dag, den tjugofjärde mars, regnar det igen och är sådär grått. Kallt, vått. Inget väder att frivilligt röra sig i där i utomhuset. Men titta vilka som börjar vakna till, såhär sex dagar efter sådd.
I mitten av april sådde vi i pluggbrätten. ’Lebanese blonde’, Anjas stora gröna, Anjas långa ljusa, ’One ball’ och ’Ladoga’. De fick stå på golvet i vagnen, tomaterna upptog fönsterplatserna. 3 maj tittade den första upp.
12 maj gjorde jag en grovluckring av raderna med bredgrepen. De största kvickrotstuvorna avlägsnades, men det mesta fick vara kvar. Sen lade jag på massor av rent brunnet hästgödsel som legat i en hög sedan året innan. Det bildade hela bäddarna, c:a 20 cm höga, och begravde ogräset under.
Jag provade att slå gammalt dött fjolårsgräs och torkad vass och lade i några gångar, för att stoppa ogräset. Det blev massor av material, men var lite tungt. Svårt att få bra träff med lien på gräset som tyngts ner av snön (det gick bättre när jag slog dött gräs på hösten sen).
Sen gjorde jag några experimenttäckningar av gångar. En täckte jag med barr och bös från barrskogen. Det var lätt att kratta och skyffla upp, men var långt att köra på skottkärran. Det fanns aspsly närmare till hands. Jag provade att spänna den i knippen och såga den till pellets med elmotorsågen.
Det var mycket krångligare än det såg ut i huvet när jag fick idén, och det var obekvämt att gå på knä vid utplanteringen av squashen sen. Men det täckte ogräset ganska okej. Jag testade också sågspån från sågverket, det funkade också.
Barrskogsbös till vänster, slypellets till höger. Dekorativa kvickrotstuvor närmast i bild.
Bäst var ändå torr vass. Synd att det inte finns mer sånt nära till hands. Det blev stora mängder snabbt, var lätt att transportera och gick att lägga tätt. Preliminärt tänker jag i år göra en höskörd på senhösten och lägga i en stor hög utomhus över vintern, så att det finns att tillgå för täckning på våren.
Av de ladoga-frön som möglade grodde bara ett enda. Samma sak med Anjas stora gröna, som dock inte hade möglat. De fröna sattes inte på fältet utan på andra ställen närmare vagnen för att bevara sorterna. Men där var det nog för skuggigt, så det blev inget bevarande (men vissa nere på fältet blev ändå väldigt lika Anjas stora gröna i slutändan, trots att de stammade från en frukt från Anjas långa ljusa eller lebanese blonde – jag fattar inte hur den där genetiken/korspollineringen funkar).
En ensam planta som jag gissar sattes för skuggigt.
14 maj planterade vi ut 70 squashplantor.
Sen kom det direkt ett par frostnätter. Plantor dog och många blev skadade. Som tur var hade vi kvar plantor i växthuset, för alla hade inte gått åt. De plantorna som slapp frostnätterna blev större och frodigare sedan.
Den 29 juni blommade plantorna för fullt och små frukter började synas. Jag minns inte att vi rensade så mycket ogräs i squashlandet. Eller jo! Det kom ju upp svinmålla i hästgödseln. Den åt vi upp.
Kanske första skörden för direktkonsumtion, 11 juli:
Sen åt vi färsk squash ungefär varje dag, strimlad med olja och vinäger, som pizzasallad ungefär. Den gula runda one ball funkade till detta också. Godast är nog lebanese blonde.
En ung one ball.En fin blomma på den enda av Anjas stora gröna, i en egen pallkrage, som vi skulle spara frön från. Vad hände med den egentligen? Det blev kanske en enda frukt sedan, som slutade växa och tynade bort, där i halvskuggan.
Vi gav bort squash till höger och vänster, åt själva varje dag och innan vi åkte till Urkult lade vi upp ett rejält lass med gratis squash på en bänk på stigen som passerar genom Skogshavet. En viktig milstolpe för mig: att ha odlat ett stort överskott och börja kunna dela med mig av mat utanför varumarknaden och experimentera med ett ekonomiskt system utan pengar, varor och kapitalackumulation.
En fin, på gratisbänken.
En liten skörd i slutet av augusti:
27 augusti började vi syra squash. Syrning av grönsaker visade sig vara en sån där djungel av dålig info från influerare på sociala medier som låtsas vara experter för att de har testat en grej en gång. Men den här videon och artikeln från Yle tycker jag verkar bra. De framhåller 2 % salt som den perfekta mängden.
Desinficering av burkar.Invägning av squashar för att avgöra saltmängd. Här en rejäl squash på 3,8 kg. Men det är ju efter skalning och utgröpning av frön som vägningen ska ske.
En skörd 6 september.
Några blev som dekorationspumpor. Men en sådan som vi provade att äta var jättebesk, tvi!
Förmodligen är väl alla sådana beska. Men de höll sig otroligt bra, å andra sidan. En ligger fortfarande som dekoration i vagnen. Undrar om det är det beska som också håller rötan borta.
En bukett till årets hafsfest och J:s inflyttningskalas, 17 september.
One ball som dekoration på festen.
Boosse spelar framför en squashblomma.
21 september, första frostskadorna på lebanese blonde, som är den känsligaste sorten.
23 september, frostskadade plantor. Om vi hade slängt på en presenning när väderprognosen sa minusgrader hade det förmodligen förlängt säsongen och ökat skörden rejält. Men nu var visserligen inte skördens storlek något problem.
Och två svampar.
En liten skörd 17 oktober.
Sen låg squashen på tok för länge utomhus på en presenning på marken och väntade på fortsatt syrning.
Många hann bli dåliga och fick kasseras, en tredjedel kanske. Särskilt de som låg underst i vätan.
14 november började vi torka frö från olika praktexemplar. En one ball, t ex:
En råkostkvarn som vi fick överta av min mamma visade sig passa halvad squash perfekt.
Strimla.
Det blev en sport att tillverka en surburk med så mycket squash som möjligt i och endast med squahens egna vatten. Vi strimlade, saltade, lät dra, stampade med potatismosare och tryckte ner i burkarna. Men det visade sig sedan att en burk stortärnad squash med massa tillsatt vatten var minst lika god som den strimlade och pressade. Det är nog lättare att bara hiva i stortärnad/-skivad squash och toppa upp med tvåprocentsaltat kokat och kallnat vatten. Det går förstås åt lite mer salt och burkar och förvaringsutrymme då, dock.
Stampa.Pressa ner i burk med ett plastglas med stora borrade hål i botten.
Burkarna fick stå ett par veckor på köksbänken. Efter ett par dagar kommer processen igång och burkarna behöver pysas varje dag. Fyll inte så här fullt, det måste finnas gott om plats för processen. Det svämmade över hela tiden på bänken.
18 november lade vi överbliven squash på lagring i den nollgradiga jordkällaren. Det var helt fel. Alla möglade och ruttnade och när jag skulle städa bort dem gled de ur mina händer och föll som små bomber på golvet. Schplafs!
Den syrade squashen från augusti trivdes dock bra i källaren.
Några som låg ute i minusgraderna klarade sig oväntat bra, och användes en bit in på vintern för färskkonsumtion.
Trots att de var lite fula i ändarna.
28 november fick det räcka med syrningen på köksbänken. Alla burkar cyklades till jordkällaren för att stanna processen.
Det var väl det. Vi äter nu syrad squash varje dag, och det finns en hel del kvar. Ett par burkar smakade lite fisk, men gick ändå att äta. De flesta är jättegoda. Godast är nog de ljusaste squasharna, även som syrade. One ball har lite mer karaktär i smaken, det kanske någon skulle gilla bättre. Jag tror att de kraftigaste, träigaste squasharna blev bäst som syrade. Men de är svårast att skala. De unga blev lite mosiga, men goda, de kanske går att syra utan att skala (det borde vi testat). Tärningarna blev som sagt oväntat bra.
Jag vill odla massor av squash igen. Det är enkelt att odla, håller undan ogräset av sig självt, är lätt att skörda, går att äta färskt som sallad under lång tid och går utmärkt att syra. I år ska jag testa nakenfröpumpa också, för att se om det är en rimlig gröda för framställning av smör och olja.
Dags för ett avslutande inlägg om vagnen. Här finns hela följetongen i kronologisk ordning. Läs hursomhelst gärna prologen först, om vad vagnar bör och inte bör vara. Jag tror att vagnar kan var en pusselbit i bygget av en ny grön våg underifrån och ett nytt ickemonetärt system för utbyte av överskottsproduktion. En experimentell och konkret samhällsmodell som kan vara ett reellt alternativ när kriserna kommer. Då måste det nämligen vara billigt att flytta ut på landet.
Lösningen är inte att drömma, lönearbeta och låna miljoner för att köpa en egen liten drömgård nån gång i framtiden när alla planeter står i linje och den perfekta fastigheten dyker upp på Hemnet. Det är bättre om fler bor på samma gård och delar på de höga löpande kostnaderna. Vagnar är ett hack av den dyra byråkratin, ett kryphål i systemet som gör uttåget ur staden realistisk. Mänskor! Säg upp er. I år. Sälj lägenheten och bilen. Bygg en vagn och ställ den hos en kompis och dela på de fasta kostnaderna.
I Skogshavet fanns ingenting, inget hus, inget vatten, inget avlopp. Inga kostnader heller, för den delen. Allt behövde fixas. Det var jobbigt, men samtidigt var det en möjlighet att bygga upp något från grunden som en själv begriper sig på och som är billigt att underhålla. Jag tror det är bäst att flytta ut så fort som möjligt, inte vänta på att det blir ”klart”. Det blir aldrig klart, nämligen. Folk försökte säga det: ”Fast klart, det blir det väl aldrig?” sa de. Till vilket jag svarade: ”Herregud! Det måste bli klart! Till vintern, senast.” Men det blev det ju inte. Först bodde vi i tält utanför vagnen, för vagnen var en byggarbetsplats där myggen tog sig in.
Spis
Det första som behövde lösas var matlagning. Vi spände upp en presenning och byggde ett enkelt utekök, byggde bord och bänkar och skaffade ett fint vedkök med en inbyggd fläkt som laddas av sig själv med ett termoelektriskt element. Det lät bra i teorin.
Det användes envist hela första året åtminstone. Vi lagade mat, grillade, kokade sylt och bakade bröd i burkugn. Men jag vet inte om jag vill rekommendera det. Det går inte att använda inomhus pga röken, kräver finhuggna vedpinnar och ständig puttning av pinnar in i brännkammaren. Det var obekvämt att gå ut i minusgrader för att laga mat. Köket såg robust ut, men blev väldigt slitet av den konstanta användningen. Det inbyggda 18650-batteriet blev till slut så dåligt att fläkten hade svårt att starta. Med lite vilja gick det visserligen att skruva isär köket och löda dit ett nytt batteri.
Trots att jag inte tror på ”hållbarhet” och ”klimatsmarta varor” ville jag undvika att elda fossila bränslen. Så istället för att skaffa ett gasolkök köpte jag begagnade spritkök. Detta Origo 4100 löste ut kolmonoxidlarmet hur jag än gjorde. Jag testade olika sprit med samma resultat. Jag märkte ingen skillnad på dyr Tenol och billig spolarvätska.
Detta urgamla Jobo-kök löste också ut kolmonoxidlarmet, men inte lika fort. Det blev kvar på köksbänken något halvår, men användes nästan aldrig. Spritkök måste fyllas på ofta, tar slut mitt under matlagningen, är bökiga att fylla, knepiga att reglera lågan på och bränslet är dyrt.
Till slut gav jag upp och skaffade ett gasolkök för ett par hundra på Tradera. Det funkar otroligt mycket bättre och kolmonoxidlarmet har aldrig ens reagerat och visat mer än noll på mätaren. För att gasol ska funka på vintern behöver man ha stålflaskor. Som jag förstår det leder inte kompositflaskorna värme lika bra, vilket gör att gasolen kan ha problem att förgasas när det är många minusgrader. Nåt sånt. Kostnaden för gas har varit 50-100 kr i månaden, med bakning av bröd i burkugnen, kokning av kaffe, gröt och middag nästan varje dag. Det tycker jag är okej.
För de som tror att lösningen på klimatkatastrofen är att sporra den ekonomiska tillväxten genom att konsumera dyrare ”hållbara” och ”förnyelsebara” varor, så finns det ”biogasol”. Den verkar dock bara finnas i kompositflaskor, och den är inte vegetarisk.
Uppvärmning
Det går också att laga mat på vedkaminen, men bara om det samtidigt finns behov av att värma upp vagnen. Kaminen installerades den första hösten. En fotogenlampa hade värmt vagnen till dess, förvånansvärt effektivt!
Min pappa hade en Husqvarna 153 ståendes, och den fick jag ta. De verkar kosta några hundra att köpa begagnade. Det gick att hitta nytt eldfast tegel till modellen.
Skorstenen är isolerad och specialgjord av en plåtslagare, men det är nog billigare att köpa isolerade skorstensbitar till bastur. Vi vinschade upp den med spännband i valbenen. Jag får ångest av tanken på ett hål i taket för skorstenen, där det kan rinna in vatten i isoleringen utan att en upptäcker det, därför går skorstenen utanpå vagnen. Det gav lite mer plats inne i vagnen och förmodligen lite högre vedförbrukning.
Men det går inte åt så värst mycket ved till ett så litet hus ändå. Vi tar in ungefär en vedkorg om dan på vintern. Om någon är hemma och använder dator och det är nollgradigt ute håller huset värmen ganska bra utan eldning. Om det är full sol kan det nästan bli för varmt även på vintern bara av strålningen in genom fönstren. Jag ska kanske återkomma i energihushållningsfrågan i ett eget inlägg, men låt mig bara göra denna korta slängiga kommentar: alla borde väl begripa att det är energisnålt att bo i ett litet hus, men det finns de som gått vilse i resonemangen och Boverkets regler och gärna yrar om att små hus är ineffektiva och att stora ”passiva” villor skulle vara mer ”effektiva”. Men allt sådant räknas per kvadratmeter, det är inte den faktiska energiförbrukningen som avses. Sen drämmer Boverket sådana här formler i huvet på stackars mänskor som vill bygga ett litet hus:
Låt ingen byggkarl förklara för dig att ditt lilla hus är ”ineffektivt”. Det spelar ingen roll om ett ”passivt” hus gör av med 75 % mindre energi per kvadratmeter om ytan är tusen procent större. Och då har vi inte ens räknat på energin som krävs för att bygga och underhålla ett stort hus. Jaja, nog om det.
Säng och vardagsrum
Längst in i vagnen byggde jag en höj- och sänkbar säng. Tanken var att kunna få undan sängen under dagtid och att vardagsrummet inte skulle bli helt förstört när sängen var nedfälld. Därför stannar sängen på c:a 1,5 meter takhöjd och kan höjas till ungefär två meter.
Konstruktionen påminner om vagnens botten, men lådbalkarna är av läkt och överskottsplywood. Den fick en ryggrad för att den var så bred.
Jag hade förhoppningar om att det skulle gå att trycka upp sängens ändar, en i taget, underifrån med två stora byglar, men det var fenomenalt oergonomiskt och på tok för tungt. Madrasser, täcken och kuddar väger mer än jag trodde.
Istället blev det en hiss med rep och motvikter, som genomgått många versioner och fortfarande inte funkar alldeles drömmigt. Men det funkar. Rep och små block ger en hel del friktion, jag har en tanke om att gamla cykelkedjor och stora rulltrissor från bakväxlar kunde minska den rejält.
Motvikt i en kanal av trä till vänster.
Under sängen byggde jag två kistor och ett bord av överblivet virke och gamla bokhyllor.
Allt är jättefult och jag har otroligt svårt att motivera mig att göra snygga detaljer. Tråkigt!
Bordet kan bli bredare med utdragbara stöd och utfällbara skivor. Det är mycket opraktiskt när en redan dukat fram och kommer på att en vill ha ett större bord.
Hela överdelen på bordet går att lyfta av från benen och benen går att fälla ut och in i kistorna, och bordsskivan kan då läggas på hela eländet så att det blir en gästsäng. Det hela såg utmärkt ut i mitt huve, men var inte lika fantastiskt i verkligheten av någon outgrundlig anledning.
Sen kom pandemin, så inga gäster fick komma. Och de som ändå kom sov i tält.
Sammantaget blev väl säng och vardagsrum helt okej, men bättre vore kanske att vända på arrangemanget och ha sängen underst. Det blir tokvarmt på sommaren uppe i sängen. Det är det största problemet med vagnen just nu.
Förvaring
Det bästa med vagnen är skohyllan. Det är en fantastisk skohylla. Och ja, i den här skitvärlden så får en säga sånt själv.
Här är ett skåp och en byrå som ska fungera som en trappa upp i sängen. Den är ännu inte helt intrimmad och klar. För det blir ju aldrig helt klart. Vi klättrar upp i sängen på köksbänken fortfarande.
Hyllor i taket:
Köksbänk och hyllor ovanför.
Först gjorde jag opraktiska djupa hyllor. Det är bättre med grunda hyllor som bara rymmer en sak på djupet, då glöms inget bakom och en river inte ner burkar från hög höjd när en står på en pall och gräver bakom saker. Kombinerat diskställ och förvaring av porslin, såklart. Det är onödigt att först stapla porslinet i ett diskställ och sedan stapla det igen in i skåp. Vatten bär vi in i hinkar, en med lock för dricksvatten, en för disk- och tvättvatten på kaminen. Två diskbaljor behövs med varsin hylla, en för disk och en för skölj. Den ena kan fyllas med smutsig disk under dagen och den andra vara ledig för tvätt av händer och annat. Vi gör av med tio liter disk- och tvättvatten per dag på två personer. Det finns de som säger att diskmaskiner gör av med mindre vatten än handdiskning, men de vet inte hur en handdiskar.
Större kryddhylla behövdes.
Men var ska all dumpstrad ost få plats?
Underst i bild syns ett 12-voltskylskåp. Elsystemet, batteriet och solcellerna blir ett eget inlägg.
Äntligen är följetongen slut. Snart börjar kanske en ny.
Så här kan du fästa en spade på en pakethållare. Om pakethållaren är gjord av aluminium eller om du är rädd om lacken behövs något slags gnagskydd. Dra åt remmen ordentligt.
Igår lyckades vi tråckla ihop de sista segmenten på badstugan. Den svävar nästan uppe bland kronorna. Och en tanke om att täcka hela södergaveln med akrylglas släntrade lockande förbi.
Men det är jobbigt att bli sedd, beforskas, utrönas, och även om risken att ses nerifrån stigen av det fåtal som passerar under en dag är minimal, så landar tanken nog i en mindre del utsikts- och insiktsmöjlighet. Att visa min nakenhet för världen är inget problem, och att basta något annat än naken känns barockt. Iakttagande däremot är ytterst obehagligt.
Att bryta normer drar till sig blickar, att vara lite i utkanten drar till sig blickar, att vara fel drar till sig blickar. Och alla blickar som skickats åt mitt håll under åren har liksom bränt fast under huden. Som små blicksensorer är de alltid redo när andra människor är i närheten, redo att ge sig tillkänna.
Bastun ska kännas trygg, varm. Som ett slutet rum att andas hetta i. Dit ska inga kritiska, granskande, frågande blickar nå.
Andra utsikter: när jag plockade upp kapitalismens skulor på tisdagsmorgonen efter Hannes dumpstring var det något som skymtade i havet av choklad med pepparkaksinblandning.
Nu har några elefanter, diverse burkar och ett fyrtal Lyrikvännen fått maka på sig i den ofärdigbyggda hyllan för att ge plats åt trettitre flaskor öl.
Ja, det ska bli en badstuga. Lite okonventionell i formen kanske, men likväl en badstuga.
Hoppas övriga fjorton byggsegment går bra att pussla ihop med detta snygga underverk. (Det blev för övrigt en kvadrat som står på spets, som Hannes skrev om för ett år sedan.)
