Hafsfältet i snö. Notera pinnarna som sticker upp till höger och spåren från rådjuren som ätit upp pinnarnas kålblad.
Det började snöa första januari, och sen dess har det varit kallt (mellan fem och femton minus), krispigt och runt två decimeter snö. Tills igår när sydvinden förde med sig nollgradigt, och idag snöblandat regn. Slafs klafs och inget en vill beröra sig med alls. Varje gång en går till dass får en stora kalldroppar i nacken som släpper från trägrenarna ovanför. Och det värsta med töväder mitt i vintern är att det troligtvis fortsätter vara usjligt, på nåt sätt. Antingen fortsatt slafsväder eller så fryser det igen och blir glashalt.
Så vad gör en då när blöttjan drabbar jordarna? Förhoppningsvis så lite som möjligt. Men vi tog till slut, efter utdragen pina och återkommande dåligt samvete, itu med frö- och utsädesinventering och -organisering inför odlingssäsongen. Det är träligt att vara en duktig jävel som tar tag i sånt här direkt, men nån gång kanske vi kommer dit, också. Frön och linser och bönor har varit utspridda lite här och där i vagnen. Först inventera och lista ut vad som behöver införskaffas.
Det som saknades till fältet var alltså frön från rödbeta, vitkål och nån sorts busktomat. Tomat har vi stadigt haft två sorter av i flera år, men Principe borghese, som många verkar höja till skyarna, är jag urless på nu. Den är senare och alltid den första med tydliga tecken på bladmögel. I år lyckades vi få större skörd i och med en torr och varm sommar, men plantorna skrumpnade ihop som vanligt till slut. Troligtvis för de vidare angreppen till den andra sorten också, som är mer motståndskraftig här på fältet. Så nu ryker den.
Det tar emot att shoppa runt hos fröfirmorna. Målet är att ta egna frön till allt vi odlar och bli självförsörjande där också. Förra året var det första vi testade att sätta egen gul lök för fröskörd. Och nu har vi 44 gram egna gula lökfrön! I år är det dags att testa med vitkål, rödbeta och svartkål. (Efter jag har kollat om det går att prova med två olika sorters kål samtidigt utan korspollinering.) Om det lyckas betyder det att vi inte behöver köpa ett enda jota från en fröfirma till nästa odlingssäsong.
En hittar också lite kul saker vid fröinventering. Ibland dumpstrar vi kryddor eller sallad i såna där små plastkrukor. Förra året hade vi en containersallad som stod i fönstret hela sommaren och vattnades ytterst sporadiskt. Efter avplock av alla blad till fredagsburgarna växte den sig bara längre och längre, rangligare och rangligare. Till slut var den nästan lika hög som fönstret. Då kom blommorna. Det fanns också luffa som vi testade 2023. Kanske kanske orkar nån testa sätta några plantor på friland i år, bara för att se om det går.
Sen organisering av ärtor, bönor, linser. Gråärt, gulärt, grön lins, gotlandslins och två sorters brytbönor behövde tas undan från vårt ätförråd. Väga, paketera, etikettera.
Till gröngödslingsfältet (och antagligen även en bit av bönsjättedelen) har vi sparat:
Träligheten, gråheten. En marsdag i livet; den artonde marsdagen. Och trots att det råder nästintill noll lust att sätta igång med odling så måste de små fröliven i jorden. I alla fall några av dem.
I år har vi bestämt oss för att prova odla lök från frö. Om det skulle fungera slipper vi det där krångliga mellansteget att först odla sättlök i framtiden, som sen först nästa år kan bli lök för konsumtion. Allt för att livet ska bli så enkelt och okomplicerat som möjligt, för det finns ju redan tillräckligt med komplexiteter och vrövel att ta hänsyn till. (Till exempel använder folk onödigt svåra ord för att verka smarta. Men vrövel är inte ett av dem, i stället är det nästan en betingelse för liv. Här får du ett underbart exempel på användning från 1955: ”I stället för plakatpolitiskt vrövlande gör … (musikern) en vacker studie av längtan och frustration som … skär djupare än alla kampanjer och paroller.”)
Så jag samlar ihop alla pinaler som behövs, breder ut en sopsäck på vagnsgolvet för att det inte ska bli jord i precis alla vrår och börjar sätta frön.
Många frön blir det. I slutändan räknar vi till drygt 1 500 stycken. Mest lök, men också 80 tomatfrön som tagits av föregående års skörd. Lökfröna får trängas tre-fyra stycken i samma plugg, medan tomaterna agerar solister. Teorin är att sätta ut löken i sina små grupper sen. Och tomaterna ska mestadels ut på friland. Ju mer, desto bättre, tänker vi.
Det återstår att fundera ut något fiffigt växtstöd till tomaterna, så att de inte kollapsar på samma sätt som förra året. Ett tag funderade jag på att bygga upp cylindrar helt från hasselslanor, men sen fick jag syn på fårnätet. Det kanske vore perfekt att göra en cylinder av, med tre eller fyra kraftiga slanor som stöd på höjden, och som kan stickas ner i marken.
Gråheten i mars är som en helt annan än den i november. Alla de glödande ormbunkarna har förtvinat, och marklöven har genomgått vinterns prövningar och blivit närmare genomskinlighet.
Hafsfältet, med vitlöken nere till höger och raderna – påhälsade av vildsvin – som vi förberedde i höstas i mitten och till vänster. Och så snöfläckarna och den grå grå dimman.Växthuset anas därnere i skogsträdgården, genom allt det gråbruna.
Och gråheten fortsätter hela dagen, den artonde mars. Det är sådär som det är i grånaden, också till middagen. Vad kan en göra annat än att titta på ett avsnitt Antikrundan, i sällskap med tvätten som hänger från sängens ribbor. Och favoritmaten: rester. Linsgryta, stekt potatis och linsbiff tillsammans med syrad squash.
Pluggbrättena står nu på golv och frukostbord här i vagnen. Om det inte var trångt förut med två personer på tio kvadratmeter så är det i alla fall lite trängre nu med kanske två kvadratmeter mindre. Vi behöver bygga någon sorts hylla framför fönstren men det har fått vänta. Och i dag, den tjugofjärde mars, regnar det igen och är sådär grått. Kallt, vått. Inget väder att frivilligt röra sig i där i utomhuset. Men titta vilka som börjar vakna till, såhär sex dagar efter sådd.
I mitten av april sådde vi i pluggbrätten. ’Lebanese blonde’, Anjas stora gröna, Anjas långa ljusa, ’One ball’ och ’Ladoga’. De fick stå på golvet i vagnen, tomaterna upptog fönsterplatserna. 3 maj tittade den första upp.
12 maj gjorde jag en grovluckring av raderna med bredgrepen. De största kvickrotstuvorna avlägsnades, men det mesta fick vara kvar. Sen lade jag på massor av rent brunnet hästgödsel som legat i en hög sedan året innan. Det bildade hela bäddarna, c:a 20 cm höga, och begravde ogräset under.
Jag provade att slå gammalt dött fjolårsgräs och torkad vass och lade i några gångar, för att stoppa ogräset. Det blev massor av material, men var lite tungt. Svårt att få bra träff med lien på gräset som tyngts ner av snön (det gick bättre när jag slog dött gräs på hösten sen).
Sen gjorde jag några experimenttäckningar av gångar. En täckte jag med barr och bös från barrskogen. Det var lätt att kratta och skyffla upp, men var långt att köra på skottkärran. Det fanns aspsly närmare till hands. Jag provade att spänna den i knippen och såga den till pellets med elmotorsågen.
Det var mycket krångligare än det såg ut i huvet när jag fick idén, och det var obekvämt att gå på knä vid utplanteringen av squashen sen. Men det täckte ogräset ganska okej. Jag testade också sågspån från sågverket, det funkade också.
Barrskogsbös till vänster, slypellets till höger. Dekorativa kvickrotstuvor närmast i bild.
Bäst var ändå torr vass. Synd att det inte finns mer sånt nära till hands. Det blev stora mängder snabbt, var lätt att transportera och gick att lägga tätt. Preliminärt tänker jag i år göra en höskörd på senhösten och lägga i en stor hög utomhus över vintern, så att det finns att tillgå för täckning på våren.
Av de ladoga-frön som möglade grodde bara ett enda. Samma sak med Anjas stora gröna, som dock inte hade möglat. De fröna sattes inte på fältet utan på andra ställen närmare vagnen för att bevara sorterna. Men där var det nog för skuggigt, så det blev inget bevarande (men vissa nere på fältet blev ändå väldigt lika Anjas stora gröna i slutändan, trots att de stammade från en frukt från Anjas långa ljusa eller lebanese blonde – jag fattar inte hur den där genetiken/korspollineringen funkar).
En ensam planta som jag gissar sattes för skuggigt.
14 maj planterade vi ut 70 squashplantor.
Sen kom det direkt ett par frostnätter. Plantor dog och många blev skadade. Som tur var hade vi kvar plantor i växthuset, för alla hade inte gått åt. De plantorna som slapp frostnätterna blev större och frodigare sedan.
Den 29 juni blommade plantorna för fullt och små frukter började synas. Jag minns inte att vi rensade så mycket ogräs i squashlandet. Eller jo! Det kom ju upp svinmålla i hästgödseln. Den åt vi upp.
Kanske första skörden för direktkonsumtion, 11 juli:
Sen åt vi färsk squash ungefär varje dag, strimlad med olja och vinäger, som pizzasallad ungefär. Den gula runda one ball funkade till detta också. Godast är nog lebanese blonde.
En ung one ball.En fin blomma på den enda av Anjas stora gröna, i en egen pallkrage, som vi skulle spara frön från. Vad hände med den egentligen? Det blev kanske en enda frukt sedan, som slutade växa och tynade bort, där i halvskuggan.
Vi gav bort squash till höger och vänster, åt själva varje dag och innan vi åkte till Urkult lade vi upp ett rejält lass med gratis squash på en bänk på stigen som passerar genom Skogshavet. En viktig milstolpe för mig: att ha odlat ett stort överskott och börja kunna dela med mig av mat utanför varumarknaden och experimentera med ett ekonomiskt system utan pengar, varor och kapitalackumulation.
En fin, på gratisbänken.
En liten skörd i slutet av augusti:
27 augusti började vi syra squash. Syrning av grönsaker visade sig vara en sån där djungel av dålig info från influerare på sociala medier som låtsas vara experter för att de har testat en grej en gång. Men den här videon och artikeln från Yle tycker jag verkar bra. De framhåller 2 % salt som den perfekta mängden.
Desinficering av burkar.Invägning av squashar för att avgöra saltmängd. Här en rejäl squash på 3,8 kg. Men det är ju efter skalning och utgröpning av frön som vägningen ska ske.
En skörd 6 september.
Några blev som dekorationspumpor. Men en sådan som vi provade att äta var jättebesk, tvi!
Förmodligen är väl alla sådana beska. Men de höll sig otroligt bra, å andra sidan. En ligger fortfarande som dekoration i vagnen. Undrar om det är det beska som också håller rötan borta.
En bukett till årets hafsfest och J:s inflyttningskalas, 17 september.
One ball som dekoration på festen.
Boosse spelar framför en squashblomma.
21 september, första frostskadorna på lebanese blonde, som är den känsligaste sorten.
23 september, frostskadade plantor. Om vi hade slängt på en presenning när väderprognosen sa minusgrader hade det förmodligen förlängt säsongen och ökat skörden rejält. Men nu var visserligen inte skördens storlek något problem.
Och två svampar.
En liten skörd 17 oktober.
Sen låg squashen på tok för länge utomhus på en presenning på marken och väntade på fortsatt syrning.
Många hann bli dåliga och fick kasseras, en tredjedel kanske. Särskilt de som låg underst i vätan.
14 november började vi torka frö från olika praktexemplar. En one ball, t ex:
En råkostkvarn som vi fick överta av min mamma visade sig passa halvad squash perfekt.
Strimla.
Det blev en sport att tillverka en surburk med så mycket squash som möjligt i och endast med squahens egna vatten. Vi strimlade, saltade, lät dra, stampade med potatismosare och tryckte ner i burkarna. Men det visade sig sedan att en burk stortärnad squash med massa tillsatt vatten var minst lika god som den strimlade och pressade. Det är nog lättare att bara hiva i stortärnad/-skivad squash och toppa upp med tvåprocentsaltat kokat och kallnat vatten. Det går förstås åt lite mer salt och burkar och förvaringsutrymme då, dock.
Stampa.Pressa ner i burk med ett plastglas med stora borrade hål i botten.
Burkarna fick stå ett par veckor på köksbänken. Efter ett par dagar kommer processen igång och burkarna behöver pysas varje dag. Fyll inte så här fullt, det måste finnas gott om plats för processen. Det svämmade över hela tiden på bänken.
18 november lade vi överbliven squash på lagring i den nollgradiga jordkällaren. Det var helt fel. Alla möglade och ruttnade och när jag skulle städa bort dem gled de ur mina händer och föll som små bomber på golvet. Schplafs!
Den syrade squashen från augusti trivdes dock bra i källaren.
Några som låg ute i minusgraderna klarade sig oväntat bra, och användes en bit in på vintern för färskkonsumtion.
Trots att de var lite fula i ändarna.
28 november fick det räcka med syrningen på köksbänken. Alla burkar cyklades till jordkällaren för att stanna processen.
Det var väl det. Vi äter nu syrad squash varje dag, och det finns en hel del kvar. Ett par burkar smakade lite fisk, men gick ändå att äta. De flesta är jättegoda. Godast är nog de ljusaste squasharna, även som syrade. One ball har lite mer karaktär i smaken, det kanske någon skulle gilla bättre. Jag tror att de kraftigaste, träigaste squasharna blev bäst som syrade. Men de är svårast att skala. De unga blev lite mosiga, men goda, de kanske går att syra utan att skala (det borde vi testat). Tärningarna blev som sagt oväntat bra.
Jag vill odla massor av squash igen. Det är enkelt att odla, håller undan ogräset av sig självt, är lätt att skörda, går att äta färskt som sallad under lång tid och går utmärkt att syra. I år ska jag testa nakenfröpumpa också, för att se om det är en rimlig gröda för framställning av smör och olja.
