J tröskade lökfröna idag. Sen byggde vi hyllor för krukor, brätten och andra odlingssaker i en bod.
Nåt om nåt
Att lämna allt vind för våg och dra – ett experiment
Vi rör oss på cyklarna genom ett kargt landskap något under trädgränsen i Innlandet fylke i Norge. Molnen tornar upp sig västerut, mörkt blågrå sockervadd möter bergsmassiven framför oss och smetas ihop i ett mörker. Regnet hänger som järtecken i luften. Under cykeldäcken knastrar gruset – inte en mänskosjäl så långt ögat kan nå längs den slingrande vägen som oundvikligt slukas av ovädret.
Det är den elfte cykeldagen och planen är att fortsätta lika många till. Drygt tre veckor borta från Skogshavet, odlingarna och allt vad det innebär. Ingen som vattnar hafsfältet, ingen som pillar, fixar, ordnar med grödorna.
Då
Fyra dagar innan vi far iväg, den 27 juni, kupar Hannes potatisen genom att kratta upp täckmaterial mot plantorna, och jag passar på att ta några bilder för att kunna se hur annorlunda allt ter sig när vi kommer tillbaka.
Det finns ingen vettig vattentillförselsmöjlighet till fältet än, så planen i år har varit att det som planteras ut ska klara en helvetessommar utan vattning. Ingen av oss vill tjudras fast i havet heller, gå och småplocka mellan raderna och hålla på. Det känns inte mer livsuppfyllande att dadda plantorna säsongen igenom. Får de bara rätt förutsättningar så klarar de det där bäst själva, förhoppningsvis. Vi har grundlagt genom att bredgrepa, tillföra gödsel och täcka, täcka, täcka.
Det är som ett experiment att lämna allt vind för våg. Hur mycket kan en skita i allt egentligen?
Nu
Det är tisdag, tror jag. Nätterna blir mörkare igen och vi har varit hemma en dryg vecka. De säger att det ska regna men när regntidpunkten väl är nådd så flyttas det fram igen. Små droppar ibland. En kort skur. Dimma på morgonen.
Min utsikt när jag vaknar är gammeldansk och müsli. Porslin och den odiskade degbunken.
Där nere stökar Hannes med frukostbestyr, fixar gröt kokar vatten plockar fram. Jag skulle kunna ligga här och lyssna på frukostfixarljuden en halv evighet. Eller i alla fall tills frukosten är klar.
Upp till halvsittande så kan jag kika ut genom fönstret bakom mig, det lilla okittade som har blivit som en spindeltrådssarkofag mellan glasen.
Grönt. Hafsgrönt. Där står bredgrepen och skottkärran lutade mot sågbocken. Rishögen längre ut som legat där ett år eller så nu. Solpanelerna skymtar fram till höger. Fältet.
Men först gröten.
Min skål, min sked. Fjolårsblåbär från plastburk och B12. P1 i bakgrunden. Nåt om koranbränningar på ekot igen, eller var det igår?
Vid fönstret ligger det skatter. Jordens innanmäte i form av stenar från olika platser jag cyklat eller äventyrat till, minnen från det som var. Småtomater på mogning. Augustins kikare.
På fötterna de där strumporna jag köpte innan cyklingen på Island för tretton år sen.
Nu får du följa med ut och se vad som har hänt med utomhuset medan vi var borta.
Det lever saker i växthuset endast tack vare att Lena har hjälpt till att vattna var tredje dag. Utan henne hade det inte blivit någon luffa alls i år eftersom de behöver så höga temperaturer för att sätta frukt. Ovärderligt med hjälp från nästgårds.
Men det lever också otroligt mycket bakom växthuset där de två komposterna står, en vilande och en i bruk. Nässlor, squash, tistlar, tomat och potatis bildar en djungel så att villådan knappt syns. Squashen som växer i den är snart ätklar.
Vi kikar in i huset.
Svampgurka. Alldeles livs levande. Det måste vara ren nybörjartur att ens få några frukter. Och limequaten har buskat till sig ordentligt.
Utanför växthuset ligger odlingsrelaterade saker som inte används under en presenning i väntan på bygge av nån sorts förvaringsbod. Krukor, pluggbrätten, dukar. De kommer säkert få ligga där i ett år till.
Nån har lagt en kompostpotatis uppepå.
Dags för hafsfältet.
När jag närmar mig staketet träffar jag en rymling. En nakenfröpumpestängel har lyckats lirka sig igenom sexkantsnätet. Lika bra kanske, det ser lite trångt ut på andra sidan.
Innanför staketet ser det ut så här.
Så ser det ut nu, fältet. Från nåt glest och prövande till mer djungligt och prunkande på fyra veckor, utan vår inblandning i form av vattning eller annat. Skönt att det går att vara en hafsig självhushållare som inte sitter ihop med jorden, som också kan lufsa ut lite i utbygdsmarkerna. För att till slut inse att det är skönast hemma.
Senare på dagen cyklar vi iväg för att hälsa på Frida och hennes odlingar. I utkanten av Skogshavet har en ek slutligen gett upp och lagt sig över stigen.
Den får ligga där ett tag till. Allt inom sin tid.
Efter nu
I efternuet är det söndag. Så lång tid har det tagit att skriva och fixa klart det här eftersom jag är som en spansk skogssnigel som bara slemmar fram i ultrarapid och för att det nästan alltid händer andra saker: Cykla till min förra stad för att ta hand om sjukt barn en dag, cykla till närorten och handla basvaror en dag. Såga upp tolv träunderlägg från en gammal sälgstam på sågverket till lillebrors bröllop, få besök av storebror som hämtar upp de tolv träunderläggen. Ett annat besök från en av H:s barndomsvänner. Och så tolv mil gruscykling runt en sjö en annan dag.
Regnet faller mot vagnens tak och de torra blåärterna ligger skördade i en burk på köksbänken. Inomhuset är fyllt av vitlök – lukten har hittat in i alla vrår, och på väggen bredvid dörren hänger en meterlång fläta på tork.
Saker händer snabbt. Och svindlande långsamt. Vid fönstret står de utrangerade dahliorna vi fick från Frida i Hannes mormors gamla kopp som tekulorna skulle läggas i. Den stod nästan alltid på bordet. Och nu står den här.
Staketsläntring
Vi har strosat nära tankar om att fixa ett nytt staket i kanske ett halvår, ett år eller en halv evighet. Det är egentligen inte viktigt hur länge, däremot att tanken har surrat runt där i det bakersta medvetandet ett bra tag. Först tänktes det nog att det skulle vara passligt sådär i höstas innan tjälen, men så kom hösten innan tjälen och det var annat som behövde göras: vila hela dagarna, släntra runt i skogen i timmar och plocka soppar, glida fram på stigarna på cykeln i den svala luften. Det är svårt att få plats med projekt staketbygge då.
(Nu när jag bläddrar bland bilder från höst/tidig vinter inser jag att vi faktiskt byggde bastu då och till exempel också projekterade med att plantera havtornshäck. Men önskar så att det bara varit vilning, släntring och cykling som skedde. Någon gång ska det vara så, på riktigt.)
I alla fall. Hannes vaknade tidigt i går och försvann ut i utomhuset medan jag snusade vidare. Det visade sig att lökbökaren hade kommit tillbaka för fjärde eller femte gången och det med besked. På något sätt känns det extra beklämmande eftersom plantorna har drivits upp från frö, nästan som att det skett en anknytning till just de här små spensliga lökindividerna som varit en del av livet och levt med oss i vagnen när de inte ens var ett minimalt grönt strå.
Bra med lite oväntad motivation ibland som eldar på processen. Hannes tog cykeln till stan för att köpa sånt som behövdes. Under tiden började jag fälla det gamla staketet, som verkligen är ett gammel-gammalt staket byggt av andrahandsstolpar och skarvat fårstängsel som fanns på marken.
Tänk att det går att bo en hyfsad bit från stan och endast ha cykel. Till exempel är det inga problem att frakta 150 meter sexkantsnät och 32 jordankare på en cykel.
Som staketstolpar används egensågat kärnvirke av gran. Tänk att ha eget virke bara sådär, och inte vara helt beroende av en ohållbar skogsindustri som rovar, effektiviserar och kapitaliserar på naturens och planetens resurser. Det är så svårt att förstå, tycker jag, hur vissa saker bara får fortsätta och fortsätta och samtidigt bli värre och värre. Ibland tänker jag på hur världen skulle se ut här om inte all mark var brukad av människors profittänkande. Om inte fälten fylldes av grödor som matar djuren så att människorna i sin tur kan äta djuren. Om inte mossarna var urdikade så att mer mark kan användas till skogsplantage. Om inte skogsplantagerna fylldes med monokulturer av gran och tall. Om naturen hade fått vara nästan helt ifred.
Det är en sorg djupt inne i min varelse att jag inte får känna den här platsen som den vill vara. Att de träd som vill växa här inte får det, och att skogen som hade brett ut sig inte finns. Jag ser mig själv där, i skogen som inte finns, i skogen som borde finnas. Känner svalkan under lövträden och hör rasslet i kronorna. I markskiktet bräken, fräken, och olika gräs. Det hade mestadels varit lövskog här, för det är det som vill växa egentligen, och jag sörjer att jag aldrig får lära känna den annat än i mina inre rum.
Med hörnstolparna islagna är det sen enkelt att med hjälp av ett snöre mellan dem se var mellanliggande stolpar ska stå. Medan jag mätte med vattenpass och positionerade ankarna undan för undan runt hafsfältet så bankade Hannes i dem med storsläggan, och sedan stolparna.
Det är ungefär så långt vi har kommit i skrivande stund för en skulle iväg på konsert och den andra kraschade på soffan. Och snart måste en väl dricka lite vin, för det är visst ändå fredag.
Något annat som är fint: titta vad jag hittade för raring bland blåärtorna.
Det gråa, gråa, gråa
Träligheten, gråheten. En marsdag i livet; den artonde marsdagen. Och trots att det råder nästintill noll lust att sätta igång med odling så måste de små fröliven i jorden. I alla fall några av dem.
I år har vi bestämt oss för att prova odla lök från frö. Om det skulle fungera slipper vi det där krångliga mellansteget att först odla sättlök i framtiden, som sen först nästa år kan bli lök för konsumtion. Allt för att livet ska bli så enkelt och okomplicerat som möjligt, för det finns ju redan tillräckligt med komplexiteter och vrövel att ta hänsyn till. (Till exempel använder folk onödigt svåra ord för att verka smarta. Men vrövel är inte ett av dem, i stället är det nästan en betingelse för liv. Här får du ett underbart exempel på användning från 1955: ”I stället för plakatpolitiskt vrövlande gör … (musikern) en vacker studie av längtan och frustration som … skär djupare än alla kampanjer och paroller.”)
Så jag samlar ihop alla pinaler som behövs, breder ut en sopsäck på vagnsgolvet för att det inte ska bli jord i precis alla vrår och börjar sätta frön.
Många frön blir det. I slutändan räknar vi till drygt 1 500 stycken. Mest lök, men också 80 tomatfrön som tagits av föregående års skörd. Lökfröna får trängas tre-fyra stycken i samma plugg, medan tomaterna agerar solister. Teorin är att sätta ut löken i sina små grupper sen. Och tomaterna ska mestadels ut på friland. Ju mer, desto bättre, tänker vi.
Det återstår att fundera ut något fiffigt växtstöd till tomaterna, så att de inte kollapsar på samma sätt som förra året. Ett tag funderade jag på att bygga upp cylindrar helt från hasselslanor, men sen fick jag syn på fårnätet. Det kanske vore perfekt att göra en cylinder av, med tre eller fyra kraftiga slanor som stöd på höjden, och som kan stickas ner i marken.
Gråheten i mars är som en helt annan än den i november. Alla de glödande ormbunkarna har förtvinat, och marklöven har genomgått vinterns prövningar och blivit närmare genomskinlighet.
Och gråheten fortsätter hela dagen, den artonde mars. Det är sådär som det är i grånaden, också till middagen. Vad kan en göra annat än att titta på ett avsnitt Antikrundan, i sällskap med tvätten som hänger från sängens ribbor. Och favoritmaten: rester. Linsgryta, stekt potatis och linsbiff tillsammans med syrad squash.
Pluggbrättena står nu på golv och frukostbord här i vagnen. Om det inte var trångt förut med två personer på tio kvadratmeter så är det i alla fall lite trängre nu med kanske två kvadratmeter mindre. Vi behöver bygga någon sorts hylla framför fönstren men det har fått vänta. Och i dag, den tjugofjärde mars, regnar det igen och är sådär grått. Kallt, vått. Inget väder att frivilligt röra sig i där i utomhuset. Men titta vilka som börjar vakna till, såhär sex dagar efter sådd.
