Kategorier: Bygga
Inlägg publicerat

En ganska billig vagn, del 4 – Masonit

Som undertak och ytterpanel bestämde jag att prova masonit, eller board som det heter på bygghandeln. Masonit är ett billigt material av rent träfiber som sammanfogas under högt tryck helt utan lim. Förr användes masonit till både ytterpanel, tak, båtskrov etc., men kapitalismen har sedan dess gått vidare till att marknadsföra dyrare material. Masonit har stämplats som sunkigt och används numera mest på ställen där den inte syns.

Masonit säljs som antingen obehandlad eller oljehärdad. Oljehärdade skivor kostar i skrivande stund 115 kr/st på billigaste stället och obehandlad 80 kr. Av nyfikenhet och för att spara pengar och vikt valde jag den obehandlade. Jag tänkte ändå måla eller olja in den oavsett.

Jag lånade böcker om masonit och läste lite på nätet. Skivorna sväller när de blir fuktiga och därför vattnas de innan uppsättning, för att sedan förhoppningsvis sträcka sig lite när de torkar.

Men först behövdes det ett slätt regelverk att spika upp masoniten på. Valbenen kläddes därför i smala panelbrädor, 22×45, som samtidigt skapade en luftspalt mellan ytterpanelen och isoleringen. Spikbanden som jag dömde ut som meningslösa i förra inlägget, fick här också ett litet syfte i att hålla isoleringen på plats så att den inte ska ramla ut mot masoniten.

Masoniten vattnades sedan.

På något ställe anges att använda 7,5 dl per skiva, men det tror jag är i underkant. Jag hade ingen strilkanna utan borstade ut vattnet.

En del av skivorna provade jag att slå in i ett paket med plast, men skivorna ”växte” inte mer av den behandlingen, istället blev kanterna lite uppluckrade. Skivorna blev inte förstörda, men gör inte så här:

Skivorna spikade jag sedan fast med pappspik. Först undertak med masoniten omlott för att vatten inte ska rinna in i konstruktionen om yttertaket läcker. Här är ströläkten redan fastspikad också:

Därefter bärläkt och takplåt. Jag såg ingen mening med att ha vindskivor eller nån slags nockplåt, det skulle bara gjort allt komplicerat. Hängränna och stuprör behövs inte på en vagn som är fristående från marken. Det finns ingen grund som kan ta skada.

Takutsprånget på gavlarna har jag bara byggt genom att låta läkten sticka ut och sedan två snedsträvor.

Sedan första ytterpanelskivan:

Ytterpanelen satte jag inte omlott. Det kommer förhoppningsvis inte forsa vatten på fasaden.

Fönsterhålen sågade jag bara ut i efterhand:

Pappspik på 10-15 cm avstånd, om jag inte minns fel:

De utstickande förstärkningarna av valbenen skapade lite tidsödande arbete med att specialsåga de små lapparna längst upp. Men det var det eventuellt värt för att få mer plats inuti vagnen.

Springorna mellan masonitskivorna spacklade jag med linoljekitt. När kittet torkade bildades ändå små glipor, så jag tror spacklandet var ganska onödigt. Men linoljekittet kanske skyddar skivornas kanter lite, jag vet inte.

Då var taket och ytterpanelen färdiga. Totalt gick det åt c:a 15 st masonitskivor till ytterpanelen. Den kostade alltså 1200 kr och väger c:a 100 kg innan den oljades. Som jämförelse hade det gått åt c:a 270 meter 17 cm breda panelbrädor och lika mycket lockläkt om jag skulle spikat på en traditionell träpanel. Det skulle vägt 575 kg och år 2019 kostat 7 150 kr. Men på bara tre år har brädor blivit nästan dubbelt så dyra. Med dagens priser hade bara ytterpanelen på den här lilla vagnen kostat 13 200 kr! Om jag byggt den av brädor alltså. Masonit har inte gått upp en krona i pris, och kostar alltså numera en tiondel.

Som synes byggde jag en trappa också. Den får avsluta det här inlägget i följetongen.

De gamla tryckimpregnerade plankorna som var hövagnens botten fick nytt liv.
Trappan går att lyfta bort och sitter bara hakad på vagnen.

Kategorier: Cykla
Inlägg publicerat

Ett cykelexperiment

Ett litet förtydligande av inlägget om panelvinkeln bara, för jag tycker inte att en handling är något utan den medföljande teorin. Aktivism är inget utan idealism.

För min del handlar inte cyklingen om att försöka bevisa något. Att det ”går”, eller liknande. Visst kan jag i mina sämre stunder känna nåt i stil med att jag ska bevisa för de jävlarna, de har ingen ursäkt. Men jag tror inte det är en klok idé att föra fram. Jag tror det är att upprepa den nuvarande liberala och individualistiska berättelsen om samhället. Det är att bidra till en teori om att alla visst kan cykla om de bara skärper sig, tar sig i kragen, lägger manken till osv. Men alla kan inte cykla. Och det är inte sju miljarder individuella kragtag som kommer ändra på saker och ting.

Jag försöker inte heller ”inspirera” någon. Jag försöker inte säga, titta vad lätt det är att cykla! Och så roligt dessutom! Nej, det är det inte alltid. Särskilt inte att cykla med last. Cykelprofeter brukar hävda att de får massa extra plats på vägen när de har kärra eller lastcykel, att bilisterna behandlar dem med mer respekt. Det kanske vissa bilister gör, men inte alla. Och på vissa ställen vill du verkligen inte ut i biltrafiken och ställa till kaos. Istället försöker du kryssa dig fram på cykelbanan med ett för brett ekipage. När du sedan kommer till bygghandeln blir män alldeles osäkra av din blotta uppenbarelse och måste antingen säga något käckt, ”kul” eller passivt aggressivt. Det har jag knappast ork med samtidigt som jag försöker göra om alla mina storstilade beräkningar av virkeslängderna som just gått i stöpet för att affären inte hade brädorna i lager som jag cyklat 17 km för att köpa.

Så vad tusan försöker jag göra, om jag varken försöker bevisa eller inspirera? Jo, jag tror att jag vill experimentera. Jag vill hitta metoder för att kunna leva billigt och slippa lönearbeta. Jag vill hitta vägar för mig och andra att hoppa av det exponentiellt expanderande mänskliga samhället i farten. Visst vore det kul om fler ”inspirerades”, men samtidigt är jag orolig för att folk ska bli typ emotionellt desillusionerade när det inte känns sådär härligt som det såg ut på bilderna på Instagram.

Jag tror vi är i en fas när galningar som vi behöver kämpa och experimentera med billiga metoder för transport, bygg och odling. Utan att ljuga om hur fantastiskt lätt det är, och utan att skambelägga folk för att de är odugliga. Jo, visst, det kanske de är, de flesta, men jag tror i så fall att vi bör försöka undvika att strö salt i såren och påtala det.

C:a 55 kg panel och råspont idag. Tyngre än så brukar jag inte lasta. Brädor tar jag på diagonalen på lillkärran. Men jag vill inte göra reklam för det företaget som tillverkat den, jag tror jag kommer bygga en egen stabilare lillkärra framöver. Och hur dumt jag än tycker att det är att folk tycker att vi ska flyga till Mars och förpesta den planeten också, så tycker jag det är härligt att granngården har ett Space center.
Kategorier: Bygga
Inlägg publicerat

En ganska billig vagn, del 3 – Valbenen

Men valar har ju inga ben, tänker du. Förvisso, men jag höll ju på med en följetong om vagnbygget. Uppförandet av ett litet, billigt och flyttbart hus som till och med en lat klåpare som jag kan klara och orka. Allt kommer få sin förklaring.

När basen var klar behövdes det naturligtvis en överbyggnad. Återigen inspirerades jag av skriften Systemlösningar för jordbrukets driftsbyggnader. Jag fastnade för den här konstruktionen för att jag direkt såg byggprocessen framför mig, och att jag skulle kunna massproducera bågarna som både utgör väggar och takstolar utan en massa speciallösningar. Och jag skulle kunna göra det inomhus. Det var februari fortfarande.

I boken har de sadeltak och använder plywood för att vindstabilisera bågarna i hörnen. Jag bestämde mig för pulpettak och att förstärka hörnen med panelbrädor. Istället för reglar byggde jag hela bågarna av panelbrädor för att spara vikt och pengar. Jag inverterade också hörnen och satte förstärkningarna utåt, för att maximera platsen inne i vagnen.

Jag ritade upp det så här:

Massproduktionen av mina nio bågar började:

Många skruvar och mycket lim i hörnen.

Plywood i hörnen är nog trots allt smartare. Fördelen med brädor var att jag fick ett hål i bågarna som jag planerade använda för att föra igenom en horisontell läkt för montage av ytterpanelen. Men jag ändrade mig senare om hur jag skulle fästa ytterpanelen.

Om jag hade kunnat bygga bågarna så att de var samma tjocklek överallt hade det förenklat byggprocessen senare. Men det är kanske svårt att komma på ett sätt som inte innebär materialslöseri.

Bågarna blev så pass lätta och små att jag tyckte att jag kunde bära runt på dem själv, samtidigt som de var precis så stora att det var jättebökigt att bära runt på dem själv. Den här konstruktionen lämpar sig bättre för att vara två byggare. Som tur var fick jag hjälp av vänner att resa bågarna.

Gavelbågarna fick vinkelräta brädor monterade direkt, som stomme till gavelväggarna. De behövde specialsågas eftersom bågarna inte var jämntjocka. Jag gillar inte sånt där specialbyggande, det tar himla lång tid.

Första gavelbågen restes med tillfälliga snedsträvor:

Därefter restes resterande bågar, på avstånd en gnutta smalare än en isoleringsskivas bredd. Nu såg bygget ut som skelettet från en strandad val och bågarna fick namnet valbenen.

Många tillfälliga snedsträvor.

Ett viktigt moment var att räta upp bågarna så att det blev perfekt avstånd för isoleringen överallt. Det var en hel del mätande, men det gick bra. Allt blev förvånansvärt jämnbrett och rakt i slutändan.

De tillfälliga snedsträvorna bytte jag ut mot permanenta spikband. Det var ett onödigt moment. Smartare hade varit att montera de tillfälliga snedsträvorna inifrån, och ha dem kvar ända tills ytterpanelen var monterad. Ytterpanelen skulle då vindstabiliserat huset genom skivverkan. (Det var inte alls onödigt, spikbanden bidrar fortsatt till vindstabilisering i husets längsled, men framförallt håller de isoleringen på plats så att den nödvändiga luftspalten mellan ytterpanelen och isoleringen säkras.) När sedan innerpanelen, i form av plywood, kom på plats så tror jag att spikbanden verkligen blev helt meningslösa.

Nästa steg var tak och ytterpanel. Det får bli nästa inlägg i följetongen.

Kategorier: Lagra
Inlägg publicerat

Diskbänksrealism

Vad gör en då med en modest skörd av vitkål? En del av de nätta huvudena är ju förstås redan uppätna för så blir det när kål kommer i närheten av en kålätande organism. Det är nästan samma mekanism som är en del av mysteriet med rymdens svarta hål. Resten har dock omvandlats och blivit en del av ett magiskt experiment. Men först en pausbild för att beundra ett av naturens exklusiva byggnadsverk.

Vi bestämde oss för att prova på det där med surkål, för det verkar vara en bra lagringsmetod utan alltför mycket bekymmer. Syrning som konservering är en genialitet som människor sysslat med sedan urminnes tider. Redan de gamla neolitikerna fermenterade livsmedel för nio tusen år sedan, men det är bara så långt tillbaka de faktiska bevisen sträcker sig. Mycket har hänt på planeten jorden som vi aldrig kommer att få veta. Mycket har hänt som vi aldrig någonsin kan tänka oss.

När en börjar läsa på lite så är en del av genialiteten att det enda som egentligen behövs är kål och salt. Men det är tydligen viktigt med dels jodlöst salt, dels att dosera saltmängden korrekt för att inte bakterierna ska dö eller processen avstanna. På flera ställen stod det också att det är bra att knåda med händerna för att hudens egen bakteriekultur hjälper till att sätta igång magin.

Inledningsvis var vi typiska barn av vår tid och satte igång med varsin skål där vi individuellt hackade ner, saltade och knådade. Jag saltade säkert för mycket för det finns ingen våg i detta hem. Hannes är diplomatisk och sa å sin sida att han nog saltade för lite, och svisj så sammanfogade vi knådkålen i samma bunke. Kollektiv kontra individ och allt sånt.

Av vad vi uppskattade som två kilo blev det en gubbtjyvigt full Eldorados smörgåsgurkburk. För att tynga ner kålen i vätskan stoppade vi även i en påse som fylldes med vatten. Vi behöver alltså otroligt mycket mer kål i framtiden om det ska räcka till en årskonsumtion, speciellt när rådjuren får en del av skörden. Tänk om en kunde ha en lika fin kålgård som det sägs att unabombaren hade, till exempel. Då skulle kållivet vara komplett.

Vissa tanklösa och -spridda behöver en påminnelse för att komma ihåg att öppna burken varje dag så att den inte pyser över.

Nu återstår det svåraste, att vänta och se vad som händer. Det kanske var för mycket salt ändå så att jäsningsprocessen inte kommer igång. Eller så är det nåt annat i formlerna som inte stämmer överens. Kvar blir i så fall bara liken i diskhon.

Kategorier: Läs & skriv
Inlägg publicerat

Vinterhavet och Silent running

Nu har det varit tolv minus ett par nätter. Nordlig vind och två centimeter snö tystar 210:an och hela Havet ligger i lä. Jag har svårt att arbeta med allt jag vill uträtta. Vattnet, sågverket och bastun. Men inte pga kylan.

Jag tänker på Silent running och miljörörelsen. De flesta verkar överens om att kapitalismen inte kan fortsätta på sin inslagna väg. Det presenteras som en faktauppgift. Tyvärr är det så att klimatförändringarna tvingar oss att att byta spår, säger man ungefär. Miljörörelsens uppgift tycks bara handla om att banka in fakta i skallen på andra. Vi måste. För annars.

  • Vi måste Göra Något, annars blir jorden en öken som Mars.
  • Vi måste Göra Något, annars blir jorden ett brinnande helvete som Venus.
  • Vi måste Göra Något, annars kommer mänskligheten utplånas som dinosaurierna (vilket dock vissa verkar hoppas på).
  • Det är ingen idé att Göra Något åt samhället. Du måste flytta ut på landet, bli självförsörjande och förbereda dig på kollapsen. Annars kommer du inte klara dig.

Jag ser alla dessa annarser som möjliga framtider. Men jag tror också detta, som jag nämnde i förbifarten i inlägget om rörelsen och som det känns som att ingen tar med i beräkningen: Kapitalismen kanske fixar klimatet. Vi blir kanske varse att ”teknikoptimisterna” får rätt. Utsläppen av växthusgaser stoppas, kol fångas in i jordskorpan och klimatförändringarna bromsas in helt och jorden kyls till förkapitalistisk nivå. Tekniken gör grön energi billigare och mer lättillgänglig än fossil energi någonsin var och den mänskliga expansionen tar ännu ett gigantiskt utvecklingssprång. Alla som sade vi måste hade då fel.

Det är detta som har hänt i den dystopiska filmen Silent running. Mänskligheten har tagit total kontroll över klimatet och bestämt en lagom temperatur. De sista regnskogarna har skickats upp i rymden för att bevaras, för att mänskligheten ska kunna breda ut sig över hela planeten. Filmen börjar med att makthavarna kommer på att de där regnskogarna uppe i rymden kostar ju bara pengar, de ska avskaffas och sprängas i bitar. (Som jag minns det.)

Jag tror inte att det är helt osannolikt att ungefär detta händer. Inte det där med regnskogarna i rymden, men det andra. Det är kanske inte alls så att vi liksom tyvärr är tvingade att leva i harmoni med naturen. Det är kanske så att vi med teknikens hjälp kan bryta oss ur ekosystemen och klara oss utan den övriga naturen. Och det här tycker jag är det kanske värsta framtidsscenariot av alla. Jag tror inte på tekniken, jag är inte teknikoptimist. Tvärtom: Jag är rädd för vad tekniken är kapabel till.

Att hålla detta scenario för möjligt påverkar hur vi ska agera. För det första är det då oklokt att luta sig tillbaka och vänta på att civilisationen kollapsar av sig själv. Det gör den kanske inte. För det andra kan vi inte längre tvärsäkert hävda att vi måste det ena eller det andra. Om Silent running är en tänkbar framtid behöver vi förklara varför vi måste saker. Då räcker det inte att veta vad vi inte vill.

Om vi kanske inte måste göra något för att förhindra civilisationens eller mänsklighetens undergång, hur vill vi att mänsklighetens framtid ska se ut?

Mitt svar är att jag vill att planeten jorden till största del ska bestå av vild och fri natur som inte domineras av mänskligheten. Jag vill ha en mänsklighet vars utbredning, dominans och verksamhet inte växer utan tvärtom drastiskt krymper. Jag vill ha en mänsklighet som i hög grad lämnar den övriga naturen helt ifred. Jag vill att vår uppfinningsrikedom ska få tjäna syftet att underlätta och försköna livet.

Och jag tror vi behöver börja där, innan vi går in på vad vi därför måste göra.

Och jag vill cykla upp och ner och runt och tillbaka, så snön yr.

Kategorier: Läs & skriv
Inlägg publicerat

Den sanna historien om när jag tog en bostadsrätt i besittning

16 april
den första dagen

När jag vaknade var natten redan borta i mig. Gårdagens tyngd. Men det sega rinnandet. Punkten då dagen rör sig i riktning mot det mörkare eller ljusare. Det är så tydligt skönjbart. Om det skulle gå att tygla det exakta ögonblicket, rida in det. Smeka och banna. Bli sin egen bödel. Men det var ljusare, i dag. Kylskåpet skrubbat. Alla gamla jordiga lukter slängda. Några flyttade saker. Arrangerade. Och jag tänkte på när jag frågade om hen inte märkte av min pedantiska uppväxt och hen svarade med någon sorts förvåning nej. Hen skulle se kylskåpet i dag. Det är mitt nu. Jag kanske tar över de små rummen i rummen ett efter ett, vrårna. Sedan är allt mitt. När hen kommer tillbaka är det ett annat hem. Andra energier. Ingen bor här längre. Den avskavda huden har flyttat.

17 april
den andra dagen

Kroppen vill ha gift. På väg ner för den mörklagda trappan fastnar två svarta varelser i sidan av blicken, inne i hisschaktet. Inga ögon, inga läppar, inga öron. Två huvudkonturer, axelpartier, och nedanför en upplösning in i intet. Jag vill inte se och skyndar förbi. De har hängt sig, men det är bara ett påhitt, egentligen är de alerta, vakna. Redo att ta tag i den som av nyfikenhet stannar upp och följer konturerna nedanför bröstkorgarna, ett språng ifrån ett själsligt övertagande. Jag såg dem först i går kväll när jag skulle ut i natten och leta mat. Yoghurt, grädde, tomater, fänkål, vindruvor, bröd med aprikoser och tranbär. Tulpaner. Tulpaner som imorse hade slagit ut, rätat på sig. Tagit den plats de är berättigade efter liv som frö, genomträngandet av jorden, allt för människan som kasserar hela uppväxten, hela existensen.

Och att vakna, den andra dagen. Att känna efter då. Att låta bli.

Vad som är nu: Det krypande sörjandet. Hissen som rör sig genom schaktet, genom kropparna. Deras grav som aldrig vilar. En malkonstruktion av metall på gården utanför med borstkäftar som suger upp smutsens grus, de cyklande måsbarnen som cirklar runt maldammet. De vill vara i förändringen, de vill att någonting ska hända men de har inga röster att skratta med. Så de cirklar och hoppas på resterna. Vad som var tidigare: Vinden. Svetten under skjortan. En äldre man på gatan som hungrade. Jag vill ge dig allt, sa jag. Jag vill ge dig allt du behöver och nätterna därtill. Men det betyder ingenting när jag säger det i mig. Det betyder ingenting när jag inte har någonting att ge mer än så.

18 april
den tredje dagen

I en lägenhet på första våningen är golvet täckt av papp och dammet lägger sig aldrig helt. Trapphusets strävhet i munnen, dess torra lungors hostande. På eftermiddagen börjar ljuden komma. De säger att det finns andra livsformer som befinner sig runt omkring min kropp men jag ser dem aldrig, ser aldrig mig själv. Ett fabricerat surrande ovanför, det ovan som är någon annans under. Det finns alltså en människa i cementblocket som är staplat på mitt (kom ihåg: det är mitt genom tuktan nu), en människa som får ljudlösa ord sända till sig i vibrerande attacker. Jag bestämmer att det är en irriterad kärleksakt.

– Hatar du dig själv?
– Gör inte alla det?
– Jag tycker att jag är bra. Att jag är en moralisk, empatisk, solidarisk person.
(tyst) – Äckliga människa.

Dämpade dunsar. Människan med det surrande golvet (läs: mitt tak) har bundit fast rektangulära sammetskuddar under fötterna för att mildra den olyckligt kroniska hälgången som drabbat familjen i femton rakt nedstigande led. En missformad skelettrest från romantiken då tåspetsträdandet genom ljuva ord och naturens skirhet skapade ovanligt klumpformade hälben. Kuddarna är kungablåa. Lågmält tv-brus någon annanstans ifrån, i den tidiga dödens rike.

Det är dinosaurier bakom alla dammstensväggar som brutit sig ut ur de norröna urbergen.

Och i natten väcker jag klumpfoten med mina lustiga urbergsskrik.

19 april
den fjärde dagen

Något vilt och galet har tagit utsikten och ljuset i besittning. Det är trassel av tusen gröna armar och ben som blir fetare och fetare utan hyfs och pardon. Jag vaknar med ögon fyllda av klorofyll, öron översvämmade av små svarta flugor.

Och det finns inget annat att göra än att stycka de svällande växtkropparna. Insidorna sprutar, och min gröna hud skär sig mot all död.

20 april
den femte dagen

Kokongen

25 april
den sjätte, sjunde, åttonde, nionde, tionde dagen

Ko-ko ko-ko
ko-kong
du bergakung
av damm och gnejs

Spräng uret nu
ding-dong
dang-dung
du bergatunga
ko-koko-kong

Tick-tack
click-crack
det rena slicket

Ko-ko
ko-kong
du erövrare
av kol och silke

Gong-gong
gong-gång
gång-gång

STOPP

ko-ko
ko-ko

(ho-ho)

Kategorier: Lagra
Inlägg publicerat

Ingen vettig info om att torka tomater med el

Färska tomater är inget jag värderar så högt. Visst, det är väl ganska gott, men inte mer. Jag gillar krossade tomater i sås, tomatpuré till biffar och soltorkade tomater. Så när Frida hade tomatöverskott hämtade jag lite, delade i fjärdedelar och stoppade dem på rygg i torkugnen på 60 grader i 20 timmar. Tre halvfulla cykelväskor blev sex plåtar och slutligen en stor gurkburk och en liten påse. Jag har torkat ganska mycket dumpstrade saker i torkugn genom åren, och jag vill att sakerna ska vara knastertorra. Då håller de typ hur länge som helst, verkar det som. Folk som anger torktider för saker tycker jag alltid anger helt verklighetsfrånvända torktider, i alla fall om det ska vara knastertorrt.

Med knastertomater gör jag tomatsås. Jag tycker det är löjligt smidigt att ta en näve knastertomater, hälla över lite hett vatten, låta dem stå några minuter och sen bzzzz med stavmixern. Såsen smakar mer än krossade tomater från affärn, oavsett hur intetsägande och smaklösa tomaterna var från början. Fridas tomater är dock allt annat än smaklösa, så det här var kanske lite av ett helgerån.

Tyvärr är det här ett ganska intetsägande inlägg. Jag kommer behöva återkomma i frågan när jag vet något på riktigt om saken. Jag har inte vägt tomaterna varken före eller efter. Jag har inte kollat hur mycket elektricitet som förbrukades. Jag vet ingenting om detta, alltså. Det var inget.

Planen är egentligen att skaffa en inverter så jag kan köra ugnen på solpanelerna. Om jag passar på att köra ugnen när det är soligt blir då elkostnaden i praktiken närmast noll, eftersom jag inte använder panelerna till sin fulla potential annars. Men jag drar mig för att skaffa en inverter. Jag är sur på invertrar redan innan jag haft en. De verkar vara åbäken. Och så pajar tre gånger om dan tydligen. Bättre vore väl att försöka bygga om ugnen så att den går på likström, om jag kunde lära mig göra sådana operationer.

Kategorier: Odla
Inlägg publicerat

Idag planterade vi vitlöken

Men dessförinnan tittade vi lite i landet. De gamla squashplantorna ser ut som vilddjur från havets botten och broccolin har blivit nästan helt uppäten av rådjur. De hoppar så vackert och okuvligt, in och ut över det saggiga fårnätet. Ikea-gardinen har fotooxiderats och blivit så skör att de förmodligen bara trycker igenom sina nosar. Vitkålen har de däremot lämnat helt ifred utan så mycket som ett litet testhål i väven.

Morotsblasten har de också slukat, och några morötter som vi lämnat på experimentlagring i jorden har de råkat slita upp av bara farten. Men själva rötterna verkar de inte ha ätit.

Sen var det dags för vitlöken. Vi hade sparat fem praktexemplar av sorten Sabadrome som gav 66 st klyftor. (Förra året köpte vi fyra sådana lökar som då gav 68 klyftor.) I år köpte vi sex stycken av modell Ivan, som gav 34 stora klyftor. Jannicke beredde en rad med bredgrepen och jag hämtade en tunna att köra gödsel i och plockade sedan bort de största rotsystemen som grepen vände upp. Vi misstänkte att de hade för avsikt att rota sig igen. Högst upp på fältet, på den bästa jorden, satte vi Ivan. Sedan Sabadrome. C:a 15 cm avstånd och 10 cm djupt. På Sabadrome och den sämre jorden lassade vi ganska mycket hästgödsel och Ivan fick nöja sig med lite lagom.

Sen cyklade vi morotsslalom på Evalunds gårds leriga vägar, finvägen till stan och Jannickes tåg.

Kategorier: Bygga
Inlägg publicerat

En ganska billig vagn, del 2 – Botten och golv

Dags för fortsättningen i följetongen En ganska billig vagn. Det första jag gjorde var att rita upp vagnen i ett tvådimensionellt vektorgrafikprogram. Ryggraden i hela bygget är två stående reglar, 220×45 som jag byggde på med panelbrädor så att de blev lådbalkar.

Som inspiration hade jag den här boken.

Vill man bygga billigt tror jag det är smart att använda sig av industriell byggteknik. Bostadshus tycker jag verkar onödigt lyxigt och inte lika rationellt byggda. Bara för att något är framtaget i kapitalistiskt syfte innebär det inte att det inte kan tjäna våra syften. Kapitalismen är expert på att effektivisera produktionen, uppfinna prylar (och i det här fallet byggmetoder) som gör av med så lite resurser som möjligt. Det är inte den aspekten som är problemet med det ekonomiska systemet.

Problemet är att när konkurrensen till slut gör något billigt, lätt att producera och resurssnålt så målar företagen in sig i ett hörn där vinsterna blir mindre och mindre. När tävlandet pressar priserna mot botten så nås alltid en punkt där det som tidigare var storartade landvinningar måste lämnas bakom. Den ekonomiska logiken tvingar företagen att gå vidare och försöka höja nivån hos konsumenternas behov. Det som förut var modernt och bra på alla sätt marknadsförs plötsligt som dåligt och passé. Privatpersoner är särskilt känsliga för sådan marknadsföring, men inköpare på företag agerar mycket mer rationellt. De har sina objektivt uppspaltade krav och kan inte lika lätt gå på en mysig magkänsla som reklambyråer och influerare planterat i dem. Därför byggs industrilokaler mycket billigare än bostadshus. Vissa hus är rent av bara stora tält!

Var var jag? Botten.

I boken beskrivs olika balkar som är billiga att tillverka. I ett bostadshus vill nog gärna folk ha en vacker limträbalk i taket, men en lådbalk av billigare material är lika bra till ett billigare pris. De väger också mindre och därför enklare att hantera utan stora maskiner. Och i en vagn vill man alltid få ner vikten.

Nu byggde jag mina lådbalkar av panelbrädor, för att samtidigt få en syll att skruva fast själva huset i. Det var lite tråkigt, det hade varit kul med masonit i den bärande konstruktionen.

Ryggraden. Min tanke var att huset inte skulle vara beroende av hövagnen, utan kunna lyftas av om jag ville. Hela botten byggdes helt separat från vagnen.
Lådbalkskonstruktion. Jag hade isolering i balkarna också, men jag vet inte om det gjorde från eller till. Jag vet inte heller hur mycket starkare som ”ryggradsreglarna” blev av att få lådor på sig, men lite måste det väl gjort.
I botten av lådbalkarna skruvade jag dit reglar, 45×45, som bär golvet.
Sen masstillverkade jag golvreglar formade som T:n. De liggande brädorna stagar upp de stående så att de inte böjs och blir samtidigt viloplats för bottenskivorna.
När det ändå fanns en billyft kunde den väl användas, tyckte jag. Men jag vet inte om det förenklade bygget. Det var ganska trångt att tränga sig runt stolparna. Men det gjorde det ganska lätt att ställa ner botten på hövagnen sen.
Golvreglarna satte jag fast med byggvinklar. Det känns inte så klockrent så här i efterhand. Det borde gått att lösa bättre med själva träkonstruktionen. Det känns som slösaktigt fusk!
Bottenskivorna i asfaltsboard lade jag bara i utan att fästa dem på något vis. Sedan isolering.
Därefter golvreglar åt andra hållet och mer isolering. Andningsskydd mot isoleringsdamm. Det tillkom breda panelbrädor som gavlar också.
Därefter golv i billigaste tänkbara råspont. Det funkar utmärkt med fina sidan uppåt. Men i efterhand inser jag att jag gott kunde ha satt reglarna lite tätare, för det sviktar när man dansar. Jag skulle också inte gjort golvbrädorna exakt så breda. Nu kom innerpanelen ner ovanpå golvet, så om jag måste bryta upp golvet av någon anledning så kommer det inte vara ett enkelt handgrepp med skruvdragaren.

Då var botten klar och nedsänkt på hövagnen! Det var en hel del mätande och justerande hela tiden för att det skulle bli rakt. Det är en jobbig del av att bygga tycker jag. Det är ett evigt och ångestfullt kontrollmätande! Och jag mäter fel hela tiden dessutom. Mina nästa byggen ska vara mer idiotsäkra och baserade på perfekt färdigsågade masonitskivor. Mer om det i någon annan följetong.

Därefter byggde jag bågarna, eller valbenen. Det blir nästa inlägg i följetongen.

Hämta fler inlägg