16 april
den första dagen
När jag vaknade var natten redan borta i mig. Gårdagens tyngd. Men det sega rinnandet. Punkten då dagen rör sig i riktning mot det mörkare eller ljusare. Det är så tydligt skönjbart. Om det skulle gå att tygla det exakta ögonblicket, rida in det. Smeka och banna. Bli sin egen bödel. Men det var ljusare, i dag. Kylskåpet skrubbat. Alla gamla jordiga lukter slängda. Några flyttade saker. Arrangerade. Och jag tänkte på när jag frågade om hen inte märkte av min pedantiska uppväxt och hen svarade med någon sorts förvåning nej. Hen skulle se kylskåpet i dag. Det är mitt nu. Jag kanske tar över de små rummen i rummen ett efter ett, vrårna. Sedan är allt mitt. När hen kommer tillbaka är det ett annat hem. Andra energier. Ingen bor här längre. Den avskavda huden har flyttat.
17 april
den andra dagen
Kroppen vill ha gift. På väg ner för den mörklagda trappan fastnar två svarta varelser i sidan av blicken, inne i hisschaktet. Inga ögon, inga läppar, inga öron. Två huvudkonturer, axelpartier, och nedanför en upplösning in i intet. Jag vill inte se och skyndar förbi. De har hängt sig, men det är bara ett påhitt, egentligen är de alerta, vakna. Redo att ta tag i den som av nyfikenhet stannar upp och följer konturerna nedanför bröstkorgarna, ett språng ifrån ett själsligt övertagande. Jag såg dem först i går kväll när jag skulle ut i natten och leta mat. Yoghurt, grädde, tomater, fänkål, vindruvor, bröd med aprikoser och tranbär. Tulpaner. Tulpaner som imorse hade slagit ut, rätat på sig. Tagit den plats de är berättigade efter liv som frö, genomträngandet av jorden, allt för människan som kasserar hela uppväxten, hela existensen.
Och att vakna, den andra dagen. Att känna efter då. Att låta bli.
Vad som är nu: Det krypande sörjandet. Hissen som rör sig genom schaktet, genom kropparna. Deras grav som aldrig vilar. En malkonstruktion av metall på gården utanför med borstkäftar som suger upp smutsens grus, de cyklande måsbarnen som cirklar runt maldammet. De vill vara i förändringen, de vill att någonting ska hända men de har inga röster att skratta med. Så de cirklar och hoppas på resterna. Vad som var tidigare: Vinden. Svetten under skjortan. En äldre man på gatan som hungrade. Jag vill ge dig allt, sa jag. Jag vill ge dig allt du behöver och nätterna därtill. Men det betyder ingenting när jag säger det i mig. Det betyder ingenting när jag inte har någonting att ge mer än så.
18 april
den tredje dagen
I en lägenhet på första våningen är golvet täckt av papp och dammet lägger sig aldrig helt. Trapphusets strävhet i munnen, dess torra lungors hostande. På eftermiddagen börjar ljuden komma. De säger att det finns andra livsformer som befinner sig runt omkring min kropp men jag ser dem aldrig, ser aldrig mig själv. Ett fabricerat surrande ovanför, det ovan som är någon annans under. Det finns alltså en människa i cementblocket som är staplat på mitt (kom ihåg: det är mitt genom tuktan nu), en människa som får ljudlösa ord sända till sig i vibrerande attacker. Jag bestämmer att det är en irriterad kärleksakt.
– Hatar du dig själv?
– Gör inte alla det?
– Jag tycker att jag är bra. Att jag är en moralisk, empatisk, solidarisk person.
(tyst) – Äckliga människa.
Dämpade dunsar. Människan med det surrande golvet (läs: mitt tak) har bundit fast rektangulära sammetskuddar under fötterna för att mildra den olyckligt kroniska hälgången som drabbat familjen i femton rakt nedstigande led. En missformad skelettrest från romantiken då tåspetsträdandet genom ljuva ord och naturens skirhet skapade ovanligt klumpformade hälben. Kuddarna är kungablåa. Lågmält tv-brus någon annanstans ifrån, i den tidiga dödens rike.
Det är dinosaurier bakom alla dammstensväggar som brutit sig ut ur de norröna urbergen.
Och i natten väcker jag klumpfoten med mina lustiga urbergsskrik.
19 april
den fjärde dagen
Något vilt och galet har tagit utsikten och ljuset i besittning. Det är trassel av tusen gröna armar och ben som blir fetare och fetare utan hyfs och pardon. Jag vaknar med ögon fyllda av klorofyll, öron översvämmade av små svarta flugor.
Och det finns inget annat att göra än att stycka de svällande växtkropparna. Insidorna sprutar, och min gröna hud skär sig mot all död.
20 april
den femte dagen
Kokongen
25 april
den sjätte, sjunde, åttonde, nionde, tionde dagen
Ko-ko ko-ko
ko-kong
du bergakung
av damm och gnejs
Spräng uret nu
ding-dong
dang-dung
du bergatunga
ko-koko-kong
Tick-tack
click-crack
det rena slicket
Ko-ko
ko-kong
du erövrare
av kol och silke
Gong-gong
gong-gång
gång-gång
STOPP
ko-ko
ko-ko
(ho-ho)