En ganska billig vagn, del 2 – Botten och golv

Dags för fortsättningen i följetongen En ganska billig vagn. Det första jag gjorde var att rita upp vagnen i ett tvådimensionellt vektorgrafikprogram. Ryggraden i hela bygget är två stående reglar, 220×45 som jag byggde på med panelbrädor så att de blev lådbalkar.

Som inspiration hade jag den här boken.

Vill man bygga billigt tror jag det är smart att använda sig av industriell byggteknik. Bostadshus tycker jag verkar onödigt lyxigt och inte lika rationellt byggda. Bara för att något är framtaget i kapitalistiskt syfte innebär det inte att det inte kan tjäna våra syften. Kapitalismen är expert på att effektivisera produktionen, uppfinna prylar (och i det här fallet byggmetoder) som gör av med så lite resurser som möjligt. Det är inte den aspekten som är problemet med det ekonomiska systemet.

Problemet är att när konkurrensen till slut gör något billigt, lätt att producera och resurssnålt så målar företagen in sig i ett hörn där vinsterna blir mindre och mindre. När tävlandet pressar priserna mot botten så nås alltid en punkt där det som tidigare var storartade landvinningar måste lämnas bakom. Den ekonomiska logiken tvingar företagen att gå vidare och försöka höja nivån hos konsumenternas behov. Det som förut var modernt och bra på alla sätt marknadsförs plötsligt som dåligt och passé. Privatpersoner är särskilt känsliga för sådan marknadsföring, men inköpare på företag agerar mycket mer rationellt. De har sina objektivt uppspaltade krav och kan inte lika lätt gå på en mysig magkänsla som reklambyråer och influerare planterat i dem. Därför byggs industrilokaler mycket billigare än bostadshus. Vissa hus är rent av bara stora tält!

Var var jag? Botten.

I boken beskrivs olika balkar som är billiga att tillverka. I ett bostadshus vill nog gärna folk ha en vacker limträbalk i taket, men en lådbalk av billigare material är lika bra till ett billigare pris. De väger också mindre och därför enklare att hantera utan stora maskiner. Och i en vagn vill man alltid få ner vikten.

Nu byggde jag mina lådbalkar av panelbrädor, för att samtidigt få en syll att skruva fast själva huset i. Det var lite tråkigt, det hade varit kul med masonit i den bärande konstruktionen.

Ryggraden. Min tanke var att huset inte skulle vara beroende av hövagnen, utan kunna lyftas av om jag ville. Hela botten byggdes helt separat från vagnen.
Lådbalkskonstruktion. Jag hade isolering i balkarna också, men jag vet inte om det gjorde från eller till. Jag vet inte heller hur mycket starkare som ”ryggradsreglarna” blev av att få lådor på sig, men lite måste det väl gjort.
I botten av lådbalkarna skruvade jag dit reglar, 45×45, som bär golvet.
Sen masstillverkade jag golvreglar formade som T:n. De liggande brädorna stagar upp de stående så att de inte böjs och blir samtidigt viloplats för bottenskivorna.
När det ändå fanns en billyft kunde den väl användas, tyckte jag. Men jag vet inte om det förenklade bygget. Det var ganska trångt att tränga sig runt stolparna. Men det gjorde det ganska lätt att ställa ner botten på hövagnen sen.
Golvreglarna satte jag fast med byggvinklar. Det känns inte så klockrent så här i efterhand. Det borde gått att lösa bättre med själva träkonstruktionen. Det känns som slösaktigt fusk!
Bottenskivorna i asfaltsboard lade jag bara i utan att fästa dem på något vis. Sedan isolering.
Därefter golvreglar åt andra hållet och mer isolering. Andningsskydd mot isoleringsdamm. Det tillkom breda panelbrädor som gavlar också.
Därefter golv i billigaste tänkbara råspont. Det funkar utmärkt med fina sidan uppåt. Men i efterhand inser jag att jag gott kunde ha satt reglarna lite tätare, för det sviktar när man dansar. Jag skulle också inte gjort golvbrädorna exakt så breda. Nu kom innerpanelen ner ovanpå golvet, så om jag måste bryta upp golvet av någon anledning så kommer det inte vara ett enkelt handgrepp med skruvdragaren.

Då var botten klar och nedsänkt på hövagnen! Det var en hel del mätande och justerande hela tiden för att det skulle bli rakt. Det är en jobbig del av att bygga tycker jag. Det är ett evigt och ångestfullt kontrollmätande! Och jag mäter fel hela tiden dessutom. Mina nästa byggen ska vara mer idiotsäkra och baserade på perfekt färdigsågade masonitskivor. Mer om det i någon annan följetong.

Därefter byggde jag bågarna, eller valbenen. Det blir nästa inlägg i följetongen.

En lat och lökig jävel

I den larmande staden finns ingen jordkällare, inget piffigt kallskafferi med snyggt inlagda saker eller någon sval källare. I det sekelgamla huset jag bor i finns en källare, men den är uppvärmd till en temperatur som långt överstiger lägenhetens innetemperatur och är svår att förstå nyttan av. Kanske för att förhindra fuktskador eller liknande? I alla fall är det ett dåligt ställe att förvara skördade ting, vilket förrårets potätförvaringsexperiment visade. De blev skrumpna mumier ganska snart. Nu får potäterna därför bo i jordkällaren nära havet och komma hit lite då och då, sådär när andan faller på.

Med löken är det annorlunda. Den vita och gula löken kunde delvis flätas, men vår sena skörd (eller egentligen Hannes skörd, eftersom jag inte lyfte ett finger rörande det momentet) gjorde att blasten till stor del hade torkat så mycket att den inte längre gick att fläta. Det finaste flätade exemplaret gul lök med mellan 30 och 40 lökar har hängt i mitt köksfönster sedan augusti, och jag har under tiden klippt av de lökar som har behövts vid matlagningen. Oerhört praktiskt. Men nu, i ett omfattande linsgrytesammelsurium, gled de sista lökarna ner i grytan.

Resterande andel av gul lök behövde ju också förvaras på något sätt, men hur sjutton gör en det? Jag är en inbiten förortsunge och kan typ ingenting som har med konserverings- och lagringsmagi att göra. Det mesta som rör husmoderliga saker är ett dunkel, och om jag hade levt ensam hade jag säkert bara svängt ihop en stor jädra gryta en gång i veckan och ätit samma mat till middag sju dagar i sträck. Att slippa laga mat är ju himmelriket.

I alla fall. Löken får bo i en kartong ovanpå skafferiet och den är inredd med lite papp ifall det skulle finnas ett uns fukt kvar. Det fiffiga med att lämna löken i jorden tills blasten inte ville vara med om livet längre och skrumpnade ihop var att det yttersta lagret på löken redan hade torkat, så den behövde inte ligga på tork efter skörd. Dessutom experimenterar jag med att lämna blasten även i förvaringsstadiet eftersom jag är en lat jävel.

Som synes blev vår första lökskörd liten i storleken, mer som schalotten än fylliga gula. Det var en oerhört torr juli som jag minns det, och jorden är nog ganska mager också eftersom vi inte gjort något speciellt alls med den. Till nästa odlingssäsong ska dynghögen ut på fältet och då händer förhoppningsvis någonting med frodigheten.

Nu när lökflätans sista individer förpassats till linsgrytans sälla jaktmarker har lökkartongen bökats ner från skafferiet och en påse fyllts med lök som sedan åkte in i kylen för att vara mer lättillgänglig. På så sätt kan en fylla på tills allt är slut.

Planen är fullständig självförsörjning när det gäller lök, och då är det viktigt att plantera rätt mängd. Det ska bli intressant att se hur länge den räcker. Kanske ända till påska?

En ganska billig vagn, del 1 – Hövagnen

Jag utgick från en gammal hövagn som fanns på gården och som jag fick ta. Den har bara två hjul tyvärr, men den var gratis och hjulen är starka och däcken helt okej. Huset skulle ändå bli helt självbärande och bara liksom stå fastskruvad på vagnen.

Det dräller för övrigt av gamla hövagnar över hela landsbygden, eftersom foderindustrin ställt om till att använda tunga ensilagebalar som kräver rejälare vagnar. På Blocket brukar de kosta ett par tusen, men jag skulle gissa att det ofta går att pruta ytterligare.

Min pappa kan det där med metall och hjälpte mig att såga bort gallerväggarna och förlänga draget. De gamla tryckimpregnerade brädorna som var flaket sparade jag. De flesta var i utmärkt skick.
Delar av gallerväggarna svetsades på som snedstag. Det gula röret är en gammal vägbom.
Jag fick ockupera en verkstad. Väldigt skönt, det var ju februari. Där kunde jag bygga hela husbottnen och bågarna, eller ”valbenen”. Men det blir ämnen för kommande inlägg i följetongen.

Tack för i år (?), squashen

Två minus redan på kvällen nu. Nu har väl squashen fått nog.

Jag tog tog in några små frysskadade frukter.

De första två skördade vi den 5 juli, så i drygt tre månader har plantorna levererat nästan hela tiden.

Praktexemplaren har legat utanför vagnen i väntan på att motivationen att torka kärnorna skulle infinna sig. Det gjorde den ikväll, när jag upptäckte att den största Anja-squashen börjat mjukna.

De andra ligger på vänt. Den ljusgröna köpte jag av Frida i augusti, för att utöka antalet sorter i hafslandet, men den ser ut precis som när den var ny.

Något om att ta sig ut ur sig själv och vrida världen

Samtiden skaver. Den är den där stickade tröjan som du fick av en moster eller faster eller kusinfarmor för tio jular sen som liksom sticks i halsen när du har den på dig. Så du har den aldrig på dig. Istället ligger den längst ner i nån byrålåda eller i nåt övergivet hörn i garderoben som numera innebos av ett oändligt dammuniversum. Där ligger den och dammar av sig, sticker hål på luftens molekyler, bidrar till universumen. Eller de där orden som du aldrig sa till den där människan som behövde höra just de där orden, och sen visade det sig att människan gick vidare i livet, men kanske inte levde alls utan var mer som ett tunt tunt spöke genom djuphavsgravsdjupa tomhetskänslor som ekade ut i evigheten. Om någon bara fångade upp dem, då, eller kanske hade ett ekolod för att mäta eller se, men det fanns inget sånt heller, så de bara fortsatte att eka och eka längre och längre ut i det tomma, oändliga. För att du inte sa de där orden.

Samtiden är ett drabbande. Den tar sig in genom porerna, nästlar sig genom alla gångar, och blir ett väsen därinne i kroppsskalet som dirigerar neuronernas utformning, deras vägbeskrivningar. Hjärtats slag. Hur du sänker blicken när du möter en människa. Känslan av otillräcklighet som liksom gnager långt långt in i alla sammanhang, men som aldrig ger sig tillkänna. Den är skuggan du aldrig ser. Eller så anar du den när du skrattar till och samtidigt vrider på huvudet, åt någonting som egentligen inte var roligt. Något flyende oformligt i ögonvrån, skuggan.

Det är samtidens sätt att driva fram i gäng som är som de där tuffa, ouppnåeliga som alltid var utom räckhåll. Eller så var de aldrig tuffa, utan bara osäkra. Behövde varandras beståndsdelar för att kunna bygga upp någon sorts grund som inte raseras av en tvekan, en darrning. Men de hade ytan. De hade hållningen, de rätta orden. De drev fram och runt och i tillvaron med en sån självklar känsla på ytan av att vara en del av alltet så de där osäkerheterna, darrningarna, vändes till ord och domar över andra.

I samtiden finns det åsikter och idéer som är rätt och fel beroende på vilken typ av människa du är, ofta framdrivna av de där gängen. Det handlar om vad personer får tycka och tänka, ifrågasätta, hur de får uttrycka sig. Och nu menar jag inte de där ljusskyggas upprördhet över att inte få vara rasistiska, fascistiska, misogyna, nedsättande, för sådant ska aldrig tolereras, utan att det ibland finns för lite utrymme till tänkbara alternativ eller ett ifrågasättande av tingens utformning och natur. Det blir en fattigare tillvaro när resonemang stängs av, människor nedmonteras i trovärdighet och levbarhet. Det blir fattigare när gängen tar över och driver fram strömmar med rasande vatten framför det där porlet som hörs från bäckarna.

När Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens skapade ett sådant rabalder lystrade någonting i varandet. Vad var det för obsceniteter hon skrev om som fick människor att driva på så där? Vilka hemskheter innehöll texten? Specifikt var det en kuriositet att se människor ha åsikter om dess innehåll trots att de helt uppenbarligen inte hade läst den själva, och därför i förlängningen inte heller kunde uttala sig om texten på ett initierat sätt. För det är väl omöjligt att kritisera en text utan att ha läst den? Det räcker inte att bara höra eller läsa att en text är dålig eller problematisk eller missvisande, utan det krävs en genomläsning för att inse det själv. Om det nu ens är så, det vill säga.

Jag kidnappade därför i stort sett plats för att läsa boken härnäst i hafsbokcirkeln, även om det inte var min tur att välja bok. Den där bokcirkeln är förresten en ganska ostrukturerad historia i sig. Vi har väl tagit oss igenom ett par-tre böcker hittills, ibland tar det ett halvår att läsa en bok och ibland har vi paus på obestämd tid för att det inte ska bli som ännu ett måste i vardagens slit och släng. Det är ett utmärkt upplägg, enligt mig.

Och nu läser vi alltså Ekmans bok. Själv har jag aldrig läst något hon skrivit tidigare, förutom säkert någon artikel hit eller dit som inte satt sig i minnet, så jag har inga tidigare referenspunkter eller förväntningar. Därför är det också extra intressant att diskutera texten med en person som har läst några av hennes tidigare alster – perspektivet vidgas och det skapas nästan ett spänningsfält mellan mina nyläsande, kritiska ögon och de ögon som har läst tidigare och därför känner igen manér i stil och språk. Diskussionen fördjupas, olika referenspunkter fixeras. Och det är också vad textsamtal ska handla om, tycker jag. Att vrida, vända ut och in, få syn på nytt och utmanas i det egna hemvanda. Känna, om än mycket mycket små, nya delar av världens beståndsdelar i någon annans tankar. Det är något oerhört värdefullt, eftersom vi går runt i vår egen upplevelsevärld oupphörligen och intalar oss att det är verkligheten. I så fall finns det miljarder verkligheter samtidigt på vår planet, om det nu skulle vara så. Men är verkligheten i sig din upplevelse av den? Och när verkligheten skiftar för att du tar in någon ny information, blir det då en ny verklighet med en annan uppsättning beståndsdelar?

Vi har bara cirklat fyra kapitel hittills. När vi träffades för nån helg eller två sen så skulle vi diskutera flera kapitel, vars antal jag inte ens minns, men efter två timmars diskussion hade vi bara lyckats ta oss igenom ett. Då insåg jag plötsligt att klockan var mycket och det var dags att ambulerande ge sig ut till livet utanför havsvärlden. Det finns alltså mycket att säga om innehållet, men med tanke på det hittills magra underlaget kanske det är bäst att bara nämna några övergripande saker:

  • Ekman har en nästan raljerande språkdräkt som på många sätt känns främmande. Det är som att jag kan höra en lite bitsk underton i huvudet när jag läser, levererad med ett tillhörande mungipsleende, och det är en ovanlighet i min upplevelsevärld för den typ av text hon framlägger. Det gör innehållet en aning svårgenomträngligt för mig.
  • För att underbygga sina teser presenterar Ekman ett stort antal exempel som hon har hämtat från forskning, tidningar, böcker och andra medier. Dessa är ofta på tappa hakan-nivå, det vill säga de framstår som extremer för någon som inte är helt insatt, vilket förvandlar det hela till ett lustigt skräckkabinett. Riktigt så illa är det väl inte, men jag får ändå en känsla av att exemplen är valda för att höja på ögonbrynen, vara dramtiska kontraster. Det är fräckt, i min värld.
  • Ämnet är viktigt. Vad i vår syn på kön, genus och könsidentitet är fast eller flytande och hur påverkar det vårt sätt att handla, vara, leva och uttrycka oss? Vad leder skiftningar till? Och så vidare. Det är saker som det behöver finnas ett samtal om på samhällsnivå.
  • Jag har läst ganska många recensioner och mycket av kritiken innan jag började läsa boken, inklusive RFSL:s debattbok. Lyckligtvis är minnet dåligt så inget konkret som kan störa läsningen har fastnat, men det ska bli intressant att återkomma till texterna sen när hela boken är cirklad.

En annan sak med samtiden är att den är så snabb. En ögonblicklig manifestation av åsikter, tankar och förbipasserande fenomen som riskerar att inte uppfattas om du blinkar. De där drivande vågorna formas så snabbt att det är svårt att hänga med i vad som sker och vad det betyder. Snabbheten är alltså också som den där kliande tröjan från mostern eller fastern eller kusinfarmorn eller som de där orden du aldrig sa till personen som mer och mer blev ett spöke av det osagda. Skavande, drabbande. För jag är långsam och malande, likt en moloken idisslare. Det tar tid att processa och tänka och förstå. Hur kan någon vara så direkt och fälla bilan i en handvändning, om inte för att det handlar om att vara någonting? De skarprättade åsikterna blir en del av identitetsskapandet i individualismens ödeland, där de drivande gängen grupperar sig och skriker ut i det som brinner. De blir en grund för egenvärdet i den samtid vi skapat där våra synliga attribut och de saker vi innehar signalerar vad vi är. De är jag, min identitet. Och det är viktigt att ha en presentabel och tydlig identitet idag för att finnas till i allt det som pågår. Det bekräftar att jag finns.

Så går tiden. En utbrytning sker; någon skrattar. De där skuggorna i periferin som inte finns dyker upp då och då. Jag återkommer med domen, om den någonsin fastställs.

En ganska billig vagn, prolog

Egentligen är jag rätt skeptisk till vagnar. Det skulle gå att se som en så kallad prekarisering av boendet, maskerat under en air av flexibilitet och egenmakt. Ett sätt att göra så att de före detta arbetarna, numer egenföretagare, kan ta vilket jobb som helst, oavsett plats. Kan de inte jobba hemifrån så kan hemmet komma till jobbet. Många kontorsarbetare har redan blivit ”nomader” på jobbet, och att tvingas bli nomad på heltid är nästa naturliga steg.

Så är det förstås ännu inte, och vagnar är i praktiken ett perifert fenomen. Även om stora skaror verkar knarka skitdrömmar om vanlife, tiny houses och vagnar på sociala medier så är det fortfarande få personer som faktiskt realiserar det hela.

Min skepticism gentemot vagnar är framförallt som eventuell framtida symbol för rörelsen (som i och för sig ändå inte finns). Om denna skulle få lite luft under vingarna och folk började idealisera vagnar som något radikalt i sig, då skulle kapitalismen återta fenomenet snabbare än du kan googla rekuperation. Friheten från lönearbete skulle bli ”friheten” att kunna och behöva ta vilket skitjobb som helst, var som helst. Med mysiga #vagnlife-bilder på Instagram som katalysator skulle entreprenörerna bereda vägen för att slutligen stoppa in oss i ljusa och fräscha 20-fots fraktcontainrar som sen kan skeppas runt av arbetsförmedlingens artificiellt intelligenta algoritmer till exakt där i världen som det behövs arbetskraft just den veckan. ”Härligt att vara ute på sjön!” skulle vi skriva lite ironiskt mitt i en storm på Stilla havet, ”#vagnlife”. Och ingen skulle komma ihåg vad vagnar var från början.

Därför vill jag ogärna basunera ut vagnpropaganda här. Vagnar är inget mål i sig. Men. Vagnar kan vara en bra personlig strategi för att minska sina levnadskostnader och lämna stan ganska så bums (och att minska sina kostnader är ett mål i sig). Det är förhållandevis lätt att skaffa eller bygga en vagn. Den kan sen flyga under radarn. Den går att ställa upp tillfälligt på obestämd tid. Om någon klagar är det bara flytta på den. Du kan få lov att ställa den på någon annans gård. Du kan vara skriven i huset på gården men spendera så mycket tid du vill i din vagn. Det är väl en barack mer. Ett odlingsskjul, fikakoja. Samtidigt kan du dela på kostnaderna för hemförsäkring, tvättmaskin, sophämtning osv med de andra på gården. En vagns blotta uppenbarelse är självförklarande och undviker frågor och missnöje från grannar och myndigheter. Den är en vagn. Den bara står här just nu. Och det gör den ju, det är ingen lögn, inget svartbygge. Ett fast hus kan skapa bitterhet och osämja med grannar även om det har alla tillstånd och bygglov som krävs. ”Där står det där jävla huset som aldrig borde fått bygglov!” Men med en vagn kan man vara smidig och kompromissa. Du kan fixa vagnen först och ta eventuella problem som de kommer och anpassa dig.

Med det sagt tänkte jag i en följetong sammanställa hur jag byggde en billig vagn för mellan 20 och 30 tusen kronor våren 2019. Nuförtiden är byggmaterial dyrare, men det gör bara min byggmetod billigare i förhållande till att bygga på vanligare vis.

Ni som vill se något slags ”ekologiskt” bygge med ull och ”naturmaterial” kommer bli besvikna. Samhällets problem är inte att vi i rollen som konsumenter väljer fel varor, och samhället kommer därför inte förändras genom att vi våndas över att välja rätt ”ekologiska” varor. Det är den ständigt och allt snabbare växande ekonomin som är det grundläggande problemet. Ekonomin blir bara ännu större av att vi väljer dyrare lyxvaror som marknadsförs som ”ekologiska”. Vägen ur den här katastrofen är att hoppa av i farten. Minska dina utgifter radikalt, köp billiga varor när du ändå behöver köpa något, sluta slösa dina surt anskaffade kilokalorier på att räkna kilokoldioxidekvivalenter. När du väljer de billigaste varorna med målet att minska ditt lönearbetande saboterar du för varuproducenterna, vars marginaler och vinster blir mindre. Du bidrar till framtvingandet av en en så kallad ekonomisk kris, som är motsatsen till en ekologisk kris. Att välja billiga varor är alltså det långsiktigt mest ”ekologiska” du kan använda din konsumentmakt till. Men framförallt köper du dig tid och ork att organisera dig i/organisera rörelsen för att skapa ett alternativt samhälle som inte bygger på pengar, tillväxt och ett ofrånkomligt fördärvande av miljön.

Jag kommer inte leverera en färdig ritning på en vagn, och jag hoppas inte följetongen bara blir ”inspiration” för oseriösa dagdrömmare. Förhoppningsvis kan jag hjälpa till att avdramatisera byggande och kanske ge idéer till någon som vill lämna stan och minska sina levnadskostnader.

Kära logg

Och inte vilken logg som helst, utan odlingsloggen. I förrgår plockade jag de små tomater som fanns, det blev inte speciellt mycket, men de är i alla fall goda. Broccolin som vi nästan gav upp om har blivit lite rolig nu, det kommer nya små buketter. Squashen hade en lågproduktiv period men nu kommer det frukter igen.

Fredagens skörd.
Tiny tim-tomaterna till vänster, som är färre buskar men på bättre jord än Koralik-tomaterna till höger. Ynklig skörd.
Årets skördade potatis har bott under vagnen och jag har haft lite dåligt samvete. Nu körde jag bort dem till den lånade jordkällaren 1,3 km väster om Havet.
Där låg ju all fjolårspotatis! Alldeles grodd. Den blev ful, fläckig och liten och jag har inte orkat mecka med att skala de små eländesknölarna. Därav matsvinnet. Folk säger att ”så blir det första året efter att man brutit upp en gammal vall”. Och ja, i år blev ju potatisen mycket bättre.
Jag körde ett lass squash, broccoli och tomat till konglomerationen och J. Jag har kommit på att tomma sidoväskor går att bunta ihop och spänna på pakethållaren så blir man mer aerodynamisk. Hashtag tempopinnar och självhushållning.