Soldriven kaffekvarn
Och deras närvaro sänker sig över jordarna
En lat och lökig jävel
I den larmande staden finns ingen jordkällare, inget piffigt kallskafferi med snyggt inlagda saker eller någon sval källare. I det sekelgamla huset jag bor i finns en källare, men den är uppvärmd till en temperatur som långt överstiger lägenhetens innetemperatur och är svår att förstå nyttan av. Kanske för att förhindra fuktskador eller liknande? I alla fall är det ett dåligt ställe att förvara skördade ting, vilket förrårets potätförvaringsexperiment visade. De blev skrumpna mumier ganska snart. Nu får potäterna därför bo i jordkällaren nära havet och komma hit lite då och då, sådär när andan faller på.
Med löken är det annorlunda. Den vita och gula löken kunde delvis flätas, men vår sena skörd (eller egentligen Hannes skörd, eftersom jag inte lyfte ett finger rörande det momentet) gjorde att blasten till stor del hade torkat så mycket att den inte längre gick att fläta. Det finaste flätade exemplaret gul lök med mellan 30 och 40 lökar har hängt i mitt köksfönster sedan augusti, och jag har under tiden klippt av de lökar som har behövts vid matlagningen. Oerhört praktiskt. Men nu, i ett omfattande linsgrytesammelsurium, gled de sista lökarna ner i grytan.
Resterande andel av gul lök behövde ju också förvaras på något sätt, men hur sjutton gör en det? Jag är en inbiten förortsunge och kan typ ingenting som har med konserverings- och lagringsmagi att göra. Det mesta som rör husmoderliga saker är ett dunkel, och om jag hade levt ensam hade jag säkert bara svängt ihop en stor jädra gryta en gång i veckan och ätit samma mat till middag sju dagar i sträck. Att slippa laga mat är ju himmelriket.
I alla fall. Löken får bo i en kartong ovanpå skafferiet och den är inredd med lite papp ifall det skulle finnas ett uns fukt kvar. Det fiffiga med att lämna löken i jorden tills blasten inte ville vara med om livet längre och skrumpnade ihop var att det yttersta lagret på löken redan hade torkat, så den behövde inte ligga på tork efter skörd. Dessutom experimenterar jag med att lämna blasten även i förvaringsstadiet eftersom jag är en lat jävel.
Som synes blev vår första lökskörd liten i storleken, mer som schalotten än fylliga gula. Det var en oerhört torr juli som jag minns det, och jorden är nog ganska mager också eftersom vi inte gjort något speciellt alls med den. Till nästa odlingssäsong ska dynghögen ut på fältet och då händer förhoppningsvis någonting med frodigheten.
Nu när lökflätans sista individer förpassats till linsgrytans sälla jaktmarker har lökkartongen bökats ner från skafferiet och en påse fyllts med lök som sedan åkte in i kylen för att vara mer lättillgänglig. På så sätt kan en fylla på tills allt är slut.
Planen är fullständig självförsörjning när det gäller lök, och då är det viktigt att plantera rätt mängd. Det ska bli intressant att se hur länge den räcker. Kanske ända till påska?
Och löven föll om hösten precis som vi
En ganska billig vagn, del 1 – Hövagnen
Jag utgick från en gammal hövagn som fanns på gården och som jag fick ta. Den har bara två hjul tyvärr, men den var gratis och hjulen är starka och däcken helt okej. Huset skulle ändå bli helt självbärande och bara liksom stå fastskruvad på vagnen.
Det dräller för övrigt av gamla hövagnar över hela landsbygden, eftersom foderindustrin ställt om till att använda tunga ensilagebalar som kräver rejälare vagnar. På Blocket brukar de kosta ett par tusen, men jag skulle gissa att det ofta går att pruta ytterligare.
Tack för i år (?), squashen
Två minus redan på kvällen nu. Nu har väl squashen fått nog.
Jag tog tog in några små frysskadade frukter.
De första två skördade vi den 5 juli, så i drygt tre månader har plantorna levererat nästan hela tiden.
Praktexemplaren har legat utanför vagnen i väntan på att motivationen att torka kärnorna skulle infinna sig. Det gjorde den ikväll, när jag upptäckte att den största Anja-squashen börjat mjukna.
De andra ligger på vänt. Den ljusgröna köpte jag av Frida i augusti, för att utöka antalet sorter i hafslandet, men den ser ut precis som när den var ny.
Något om att ta sig ut ur sig själv och vrida världen
Samtiden skaver. Den är den där stickade tröjan som du fick av en moster eller faster eller kusinfarmor för tio jular sen som liksom sticks i halsen när du har den på dig. Så du har den aldrig på dig. Istället ligger den längst ner i nån byrålåda eller i nåt övergivet hörn i garderoben som numera innebos av ett oändligt dammuniversum. Där ligger den och dammar av sig, sticker hål på luftens molekyler, bidrar till universumen. Eller de där orden som du aldrig sa till den där människan som behövde höra just de där orden, och sen visade det sig att människan gick vidare i livet, men kanske inte levde alls utan var mer som ett tunt tunt spöke genom djuphavsgravsdjupa tomhetskänslor som ekade ut i evigheten. Om någon bara fångade upp dem, då, eller kanske hade ett ekolod för att mäta eller se, men det fanns inget sånt heller, så de bara fortsatte att eka och eka längre och längre ut i det tomma, oändliga. För att du inte sa de där orden.
Samtiden är ett drabbande. Den tar sig in genom porerna, nästlar sig genom alla gångar, och blir ett väsen därinne i kroppsskalet som dirigerar neuronernas utformning, deras vägbeskrivningar. Hjärtats slag. Hur du sänker blicken när du möter en människa. Känslan av otillräcklighet som liksom gnager långt långt in i alla sammanhang, men som aldrig ger sig tillkänna. Den är skuggan du aldrig ser. Eller så anar du den när du skrattar till och samtidigt vrider på huvudet, åt någonting som egentligen inte var roligt. Något flyende oformligt i ögonvrån, skuggan.
Det är samtidens sätt att driva fram i gäng som är som de där tuffa, ouppnåeliga som alltid var utom räckhåll. Eller så var de aldrig tuffa, utan bara osäkra. Behövde varandras beståndsdelar för att kunna bygga upp någon sorts grund som inte raseras av en tvekan, en darrning. Men de hade ytan. De hade hållningen, de rätta orden. De drev fram och runt och i tillvaron med en sån självklar känsla på ytan av att vara en del av alltet så de där osäkerheterna, darrningarna, vändes till ord och domar över andra.
I samtiden finns det åsikter och idéer som är rätt och fel beroende på vilken typ av människa du är, ofta framdrivna av de där gängen. Det handlar om vad personer får tycka och tänka, ifrågasätta, hur de får uttrycka sig. Och nu menar jag inte de där ljusskyggas upprördhet över att inte få vara rasistiska, fascistiska, misogyna, nedsättande, för sådant ska aldrig tolereras, utan att det ibland finns för lite utrymme till tänkbara alternativ eller ett ifrågasättande av tingens utformning och natur. Det blir en fattigare tillvaro när resonemang stängs av, människor nedmonteras i trovärdighet och levbarhet. Det blir fattigare när gängen tar över och driver fram strömmar med rasande vatten framför det där porlet som hörs från bäckarna.
När Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens skapade ett sådant rabalder lystrade någonting i varandet. Vad var det för obsceniteter hon skrev om som fick människor att driva på så där? Vilka hemskheter innehöll texten? Specifikt var det en kuriositet att se människor ha åsikter om dess innehåll trots att de helt uppenbarligen inte hade läst den själva, och därför i förlängningen inte heller kunde uttala sig om texten på ett initierat sätt. För det är väl omöjligt att kritisera en text utan att ha läst den? Det räcker inte att bara höra eller läsa att en text är dålig eller problematisk eller missvisande, utan det krävs en genomläsning för att inse det själv. Om det nu ens är så, det vill säga.
Jag kidnappade därför i stort sett plats för att läsa boken härnäst i hafsbokcirkeln, även om det inte var min tur att välja bok. Den där bokcirkeln är förresten en ganska ostrukturerad historia i sig. Vi har väl tagit oss igenom ett par-tre böcker hittills, ibland tar det ett halvår att läsa en bok och ibland har vi paus på obestämd tid för att det inte ska bli som ännu ett måste i vardagens slit och släng. Det är ett utmärkt upplägg, enligt mig.
Och nu läser vi alltså Ekmans bok. Själv har jag aldrig läst något hon skrivit tidigare, förutom säkert någon artikel hit eller dit som inte satt sig i minnet, så jag har inga tidigare referenspunkter eller förväntningar. Därför är det också extra intressant att diskutera texten med en person som har läst några av hennes tidigare alster – perspektivet vidgas och det skapas nästan ett spänningsfält mellan mina nyläsande, kritiska ögon och de ögon som har läst tidigare och därför känner igen manér i stil och språk. Diskussionen fördjupas, olika referenspunkter fixeras. Och det är också vad textsamtal ska handla om, tycker jag. Att vrida, vända ut och in, få syn på nytt och utmanas i det egna hemvanda. Känna, om än mycket mycket små, nya delar av världens beståndsdelar i någon annans tankar. Det är något oerhört värdefullt, eftersom vi går runt i vår egen upplevelsevärld oupphörligen och intalar oss att det är verkligheten. I så fall finns det miljarder verkligheter samtidigt på vår planet, om det nu skulle vara så. Men är verkligheten i sig din upplevelse av den? Och när verkligheten skiftar för att du tar in någon ny information, blir det då en ny verklighet med en annan uppsättning beståndsdelar?
Vi har bara cirklat fyra kapitel hittills. När vi träffades för nån helg eller två sen så skulle vi diskutera flera kapitel, vars antal jag inte ens minns, men efter två timmars diskussion hade vi bara lyckats ta oss igenom ett. Då insåg jag plötsligt att klockan var mycket och det var dags att ambulerande ge sig ut till livet utanför havsvärlden. Det finns alltså mycket att säga om innehållet, men med tanke på det hittills magra underlaget kanske det är bäst att bara nämna några övergripande saker:
- Ekman har en nästan raljerande språkdräkt som på många sätt känns främmande. Det är som att jag kan höra en lite bitsk underton i huvudet när jag läser, levererad med ett tillhörande mungipsleende, och det är en ovanlighet i min upplevelsevärld för den typ av text hon framlägger. Det gör innehållet en aning svårgenomträngligt för mig.
- För att underbygga sina teser presenterar Ekman ett stort antal exempel som hon har hämtat från forskning, tidningar, böcker och andra medier. Dessa är ofta på tappa hakan-nivå, det vill säga de framstår som extremer för någon som inte är helt insatt, vilket förvandlar det hela till ett lustigt skräckkabinett. Riktigt så illa är det väl inte, men jag får ändå en känsla av att exemplen är valda för att höja på ögonbrynen, vara dramtiska kontraster. Det är fräckt, i min värld.
- Ämnet är viktigt. Vad i vår syn på kön, genus och könsidentitet är fast eller flytande och hur påverkar det vårt sätt att handla, vara, leva och uttrycka oss? Vad leder skiftningar till? Och så vidare. Det är saker som det behöver finnas ett samtal om på samhällsnivå.
- Jag har läst ganska många recensioner och mycket av kritiken innan jag började läsa boken, inklusive RFSL:s debattbok. Lyckligtvis är minnet dåligt så inget konkret som kan störa läsningen har fastnat, men det ska bli intressant att återkomma till texterna sen när hela boken är cirklad.
En annan sak med samtiden är att den är så snabb. En ögonblicklig manifestation av åsikter, tankar och förbipasserande fenomen som riskerar att inte uppfattas om du blinkar. De där drivande vågorna formas så snabbt att det är svårt att hänga med i vad som sker och vad det betyder. Snabbheten är alltså också som den där kliande tröjan från mostern eller fastern eller kusinfarmorn eller som de där orden du aldrig sa till personen som mer och mer blev ett spöke av det osagda. Skavande, drabbande. För jag är långsam och malande, likt en moloken idisslare. Det tar tid att processa och tänka och förstå. Hur kan någon vara så direkt och fälla bilan i en handvändning, om inte för att det handlar om att vara någonting? De skarprättade åsikterna blir en del av identitetsskapandet i individualismens ödeland, där de drivande gängen grupperar sig och skriker ut i det som brinner. De blir en grund för egenvärdet i den samtid vi skapat där våra synliga attribut och de saker vi innehar signalerar vad vi är. De är jag, min identitet. Och det är viktigt att ha en presentabel och tydlig identitet idag för att finnas till i allt det som pågår. Det bekräftar att jag finns.
Så går tiden. En utbrytning sker; någon skrattar. De där skuggorna i periferin som inte finns dyker upp då och då. Jag återkommer med domen, om den någonsin fastställs.
En ganska billig vagn, prolog
Egentligen är jag rätt skeptisk till vagnar. Det skulle gå att se som en så kallad prekarisering av boendet, maskerat under en air av flexibilitet och egenmakt. Ett sätt att göra så att de före detta arbetarna, numer egenföretagare, kan ta vilket jobb som helst, oavsett plats. Kan de inte jobba hemifrån så kan hemmet komma till jobbet. Många kontorsarbetare har redan blivit ”nomader” på jobbet, och att tvingas bli nomad på heltid är nästa naturliga steg.
Så är det förstås ännu inte, och vagnar är i praktiken ett perifert fenomen. Även om stora skaror verkar knarka skitdrömmar om vanlife, tiny houses och vagnar på sociala medier så är det fortfarande få personer som faktiskt realiserar det hela.
Min skepticism gentemot vagnar är framförallt som eventuell framtida symbol för rörelsen (som i och för sig ändå inte finns). Om denna skulle få lite luft under vingarna och folk började idealisera vagnar som något radikalt i sig, då skulle kapitalismen återta fenomenet snabbare än du kan googla rekuperation. Friheten från lönearbete skulle bli ”friheten” att kunna och behöva ta vilket skitjobb som helst, var som helst. Med mysiga #vagnlife-bilder på Instagram som katalysator skulle entreprenörerna bereda vägen för att slutligen stoppa in oss i ljusa och fräscha 20-fots fraktcontainrar som sen kan skeppas runt av arbetsförmedlingens artificiellt intelligenta algoritmer till exakt där i världen som det behövs arbetskraft just den veckan. ”Härligt att vara ute på sjön!” skulle vi skriva lite ironiskt mitt i en storm på Stilla havet, ”#vagnlife”. Och ingen skulle komma ihåg vad vagnar var från början.
Därför vill jag ogärna basunera ut vagnpropaganda här. Vagnar är inget mål i sig. Men. Vagnar kan vara en bra personlig strategi för att minska sina levnadskostnader och lämna stan ganska så bums (och att minska sina kostnader är ett mål i sig). Det är förhållandevis lätt att skaffa eller bygga en vagn. Den kan sen flyga under radarn. Den går att ställa upp tillfälligt på obestämd tid. Om någon klagar är det bara flytta på den. Du kan få lov att ställa den på någon annans gård. Du kan vara skriven i huset på gården men spendera så mycket tid du vill i din vagn. Det är väl en barack mer. Ett odlingsskjul, fikakoja. Samtidigt kan du dela på kostnaderna för hemförsäkring, tvättmaskin, sophämtning osv med de andra på gården. En vagns blotta uppenbarelse är självförklarande och undviker frågor och missnöje från grannar och myndigheter. Den är en vagn. Den bara står här just nu. Och det gör den ju, det är ingen lögn, inget svartbygge. Ett fast hus kan skapa bitterhet och osämja med grannar även om det har alla tillstånd och bygglov som krävs. ”Där står det där jävla huset som aldrig borde fått bygglov!” Men med en vagn kan man vara smidig och kompromissa. Du kan fixa vagnen först och ta eventuella problem som de kommer och anpassa dig.
Med det sagt tänkte jag i en följetong sammanställa hur jag byggde en billig vagn för mellan 20 och 30 tusen kronor våren 2019. Nuförtiden är byggmaterial dyrare, men det gör bara min byggmetod billigare i förhållande till att bygga på vanligare vis.
Ni som vill se något slags ”ekologiskt” bygge med ull och ”naturmaterial” kommer bli besvikna. Samhällets problem är inte att vi i rollen som konsumenter väljer fel varor, och samhället kommer därför inte förändras genom att vi våndas över att välja rätt ”ekologiska” varor. Det är den ständigt och allt snabbare växande ekonomin som är det grundläggande problemet. Ekonomin blir bara ännu större av att vi väljer dyrare lyxvaror som marknadsförs som ”ekologiska”. Vägen ur den här katastrofen är att hoppa av i farten. Minska dina utgifter radikalt, köp billiga varor när du ändå behöver köpa något, sluta slösa dina surt anskaffade kilokalorier på att räkna kilokoldioxidekvivalenter. När du väljer de billigaste varorna med målet att minska ditt lönearbetande saboterar du för varuproducenterna, vars marginaler och vinster blir mindre. Du bidrar till framtvingandet av en en så kallad ekonomisk kris, som är motsatsen till en ekologisk kris. Att välja billiga varor är alltså det långsiktigt mest ”ekologiska” du kan använda din konsumentmakt till. Men framförallt köper du dig tid och ork att organisera dig i/organisera rörelsen för att skapa ett alternativt samhälle som inte bygger på pengar, tillväxt och ett ofrånkomligt fördärvande av miljön.
Jag kommer inte leverera en färdig ritning på en vagn, och jag hoppas inte följetongen bara blir ”inspiration” för oseriösa dagdrömmare. Förhoppningsvis kan jag hjälpa till att avdramatisera byggande och kanske ge idéer till någon som vill lämna stan och minska sina levnadskostnader.
Kära logg
Och inte vilken logg som helst, utan odlingsloggen. I förrgår plockade jag de små tomater som fanns, det blev inte speciellt mycket, men de är i alla fall goda. Broccolin som vi nästan gav upp om har blivit lite rolig nu, det kommer nya små buketter. Squashen hade en lågproduktiv period men nu kommer det frukter igen.
Rörligheten, lite hafsigt
Jag har tänkt mycket på att vi inte har en rörelse, på senaste. Vi har ingen rörelse. Det finns inget vi. Jag skriver ner lite av de tankarna här, med förhoppning om att jag på så vis kan få lite sinnesro att bygga en badstuga så att jag kan tvätta mig i vinter.
Den rörelse jag vill tillhöra är sysselsatt med att skapa ett alternativ. På riktigt. Det är en rörelse för alla som vägrar ”växa upp”. Som spetsade öronen när Skalle-Per bad Mattis förklara för Ronja vad en rövare gör. För alla som förstått att pengar, staden, lönearbetet, marknaden, varorna, konkurrensen, tillväxten och välfärdsstaten är olika sidor av samma mynt. Att det inte finns några goda pengar. Att staden i grunden är, och bara kan vara, en marknad. Att det inte finns en enda klimatsmart eller etisk vara att välja. Att varuformen är själva problemet. Att lönen alltid förstör glädjen och meningen i arbetet. Att konkurrensen gör oss sjuka. Att den ekonomiska tillväxten aldrig kommer kunna frikopplas från människans ökande dominans och samhällets ständiga utvidgning. Att välfärdsstaten helt bygger på pengar, städer, lönearbete, marknader, varor, konkurrens och tillväxt. Att det är lönlöst att försöka ombilda välfärdsstaten.
Rörelsen skulle ha tre huvudsakliga mål.
- Bygga upp ett alternativt system baserat på allmänningar, helt utan pengar.
- Försvara allt som redan organiseras utanför varumarknaden eller staten. T ex ideella föreningar, vänskap och nyttjandet av allemansrätten.
- Missgynna och snylta på den nuvarande samhällsorganisationen. De multinationella storföretagen, de lokala småföretagen och de statliga och kommunala verksamheterna.
Rörelsen behöver kombinera aktivism och idealism. Handlingar utan idéer är lika utsiktslösa som idéer utan handlingar. Ingen handling är god i sig. Ingen idé är god i sig. Handlingarna är rörelsen och idéerna är rörelsens immunförsvar mot återtagande. Ingen ska kunna sno vårt alternativ och sälja det tillbaka till oss.
Rörelsen är öppen för att vi kanske inte måste ändra på saker och ting för vår egen skull. Det kommer kanske inte en slutgiltig ekonomisk eller ekologisk kris och räddar oss och tvingar oss att ändra på allt. Kanske, alltså. För det kommer kanske visst en sån kris. Den är kanske redan här. Oavsett ser rörelsen till att, för säkerhets skull, skapa krisen. Rörelsen är krisen.
Rörelsen rör sig på följande sätt:
- Först och främst minskar vi våra utgifter för att kunna lönearbeta mindre eller inte alls. Rörelsen är inget fritidsintresse, inget helgnöje, ingen framtidsdröm.
- Vi hittar ställen, troligast på landet, med förutsättningar för fri produktion av grundläggande behov. Mat och tak över huvudet kommer först. Sjukvård/omvårdnad kommer vi förmodligen få ge oss i kast med först lite senare när alternativet vuxit.
- Vi reparerar saker, dumpstrar, bygger snorbilligt, tränar upp våra kroppar för att kunna cykla, gräva, hacka och bära (om vi har sådana förutsättningar).
- Vi experimenterar med ett konkret system för solidariskt utbyte av överskottsproduktion mellan våra ställen. Det är detta som är alternativet. Det som slutligen ska ta över.
- Vi är alltid helt öppna med att vårt system inte är kompatibelt med det nuvarande. Vi missar aldrig en chans att säga just precis det. Ja, välfärden kollapsar om vi får som vi vill. Men då har vi blivit så många att vi börjat bygga ett alternativ till den också.
- Vi samlar, nej hoardar, information om olika arbetsbesparande lowtech-lösningar som förenklar våra liv. På vår wiki ska det finnas massor med tips på hur du sparar pengar, odlar, konserverar, reparerar, undviker byråkrati, bygger hus nästan gratis och organiserar allmänningar, dugnad och talko.
- Missgynnandet och snyltandet bör av strategiska skäl ske ickevåldsligt och gärna med humor. Deras samhälle är ett skämt, vi lever rövare.
Rörelsen rör sig inte på dessa sätt:
- Vi framhåller inte ytliga handlingar är goda eller onda i sig. Cykling är exempelvis ett sätt att minska sina utgifter, men målet är inte cykling. Syftet med cyklingen är att minska sina utgifter för att kunna lönearbeta mindre och få tid och ork för att skapa alternativet.
- Vi har inte ångest för vilka varor vi köper, huruvida de är miljövänliga eller inte. Vi släpper det helt. Varuformen och pengarna är problemet, det finns ändå inga goda varor. Vi köper de billigaste som vi står ut med. För att kunna lönearbeta ännu mindre.
- Vi har inte ångest för att vi köpte nåt skit som vi inte behövde. Det är orealistiskt att tro att man ska stå emot reklamindustrins bombardemang av vetenskapligt utmejslad psykologisk manipulation. Att vi faller dit visar att vi är mänskliga. Vi tänker istället på hur du ska kunna minska våra utgifter i framtiden, inte på ”synder” vi redan begått.
- Vi framhåller naturligtvis inte försäljning av goda varor som på något sätt relaterat till rörelsen. Vägen framåt är ständigt minskade utgifter och intäkter. Ingen varuförsäljning och inget lönearbete tjänar det syftet.
- Vi skambelägger ingen som säljer sin arbetskraft eller andra varor. Att behöva göra det är en självklarhet inom en överskådlig framtid och rörelsen har inte med det att göra. Men det det har inget med rörelsen att göra, heller.
Det konstiga är att denna rörelse inte redan finns, för jag tycker egentligen att det är självklarheter.
