Samtiden skaver. Den är den där stickade tröjan som du fick av en moster eller faster eller kusinfarmor för tio jular sen som liksom sticks i halsen när du har den på dig. Så du har den aldrig på dig. Istället ligger den längst ner i nån byrålåda eller i nåt övergivet hörn i garderoben som numera innebos av ett oändligt dammuniversum. Där ligger den och dammar av sig, sticker hål på luftens molekyler, bidrar till universumen. Eller de där orden som du aldrig sa till den där människan som behövde höra just de där orden, och sen visade det sig att människan gick vidare i livet, men kanske inte levde alls utan var mer som ett tunt tunt spöke genom djuphavsgravsdjupa tomhetskänslor som ekade ut i evigheten. Om någon bara fångade upp dem, då, eller kanske hade ett ekolod för att mäta eller se, men det fanns inget sånt heller, så de bara fortsatte att eka och eka längre och längre ut i det tomma, oändliga. För att du inte sa de där orden.
Samtiden är ett drabbande. Den tar sig in genom porerna, nästlar sig genom alla gångar, och blir ett väsen därinne i kroppsskalet som dirigerar neuronernas utformning, deras vägbeskrivningar. Hjärtats slag. Hur du sänker blicken när du möter en människa. Känslan av otillräcklighet som liksom gnager långt långt in i alla sammanhang, men som aldrig ger sig tillkänna. Den är skuggan du aldrig ser. Eller så anar du den när du skrattar till och samtidigt vrider på huvudet, åt någonting som egentligen inte var roligt. Något flyende oformligt i ögonvrån, skuggan.
Det är samtidens sätt att driva fram i gäng som är som de där tuffa, ouppnåeliga som alltid var utom räckhåll. Eller så var de aldrig tuffa, utan bara osäkra. Behövde varandras beståndsdelar för att kunna bygga upp någon sorts grund som inte raseras av en tvekan, en darrning. Men de hade ytan. De hade hållningen, de rätta orden. De drev fram och runt och i tillvaron med en sån självklar känsla på ytan av att vara en del av alltet så de där osäkerheterna, darrningarna, vändes till ord och domar över andra.
I samtiden finns det åsikter och idéer som är rätt och fel beroende på vilken typ av människa du är, ofta framdrivna av de där gängen. Det handlar om vad personer får tycka och tänka, ifrågasätta, hur de får uttrycka sig. Och nu menar jag inte de där ljusskyggas upprördhet över att inte få vara rasistiska, fascistiska, misogyna, nedsättande, för sådant ska aldrig tolereras, utan att det ibland finns för lite utrymme till tänkbara alternativ eller ett ifrågasättande av tingens utformning och natur. Det blir en fattigare tillvaro när resonemang stängs av, människor nedmonteras i trovärdighet och levbarhet. Det blir fattigare när gängen tar över och driver fram strömmar med rasande vatten framför det där porlet som hörs från bäckarna.
När Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens skapade ett sådant rabalder lystrade någonting i varandet. Vad var det för obsceniteter hon skrev om som fick människor att driva på så där? Vilka hemskheter innehöll texten? Specifikt var det en kuriositet att se människor ha åsikter om dess innehåll trots att de helt uppenbarligen inte hade läst den själva, och därför i förlängningen inte heller kunde uttala sig om texten på ett initierat sätt. För det är väl omöjligt att kritisera en text utan att ha läst den? Det räcker inte att bara höra eller läsa att en text är dålig eller problematisk eller missvisande, utan det krävs en genomläsning för att inse det själv. Om det nu ens är så, det vill säga.
Jag kidnappade därför i stort sett plats för att läsa boken härnäst i hafsbokcirkeln, även om det inte var min tur att välja bok. Den där bokcirkeln är förresten en ganska ostrukturerad historia i sig. Vi har väl tagit oss igenom ett par-tre böcker hittills, ibland tar det ett halvår att läsa en bok och ibland har vi paus på obestämd tid för att det inte ska bli som ännu ett måste i vardagens slit och släng. Det är ett utmärkt upplägg, enligt mig.
Och nu läser vi alltså Ekmans bok. Själv har jag aldrig läst något hon skrivit tidigare, förutom säkert någon artikel hit eller dit som inte satt sig i minnet, så jag har inga tidigare referenspunkter eller förväntningar. Därför är det också extra intressant att diskutera texten med en person som har läst några av hennes tidigare alster – perspektivet vidgas och det skapas nästan ett spänningsfält mellan mina nyläsande, kritiska ögon och de ögon som har läst tidigare och därför känner igen manér i stil och språk. Diskussionen fördjupas, olika referenspunkter fixeras. Och det är också vad textsamtal ska handla om, tycker jag. Att vrida, vända ut och in, få syn på nytt och utmanas i det egna hemvanda. Känna, om än mycket mycket små, nya delar av världens beståndsdelar i någon annans tankar. Det är något oerhört värdefullt, eftersom vi går runt i vår egen upplevelsevärld oupphörligen och intalar oss att det är verkligheten. I så fall finns det miljarder verkligheter samtidigt på vår planet, om det nu skulle vara så. Men är verkligheten i sig din upplevelse av den? Och när verkligheten skiftar för att du tar in någon ny information, blir det då en ny verklighet med en annan uppsättning beståndsdelar?
Vi har bara cirklat fyra kapitel hittills. När vi träffades för nån helg eller två sen så skulle vi diskutera flera kapitel, vars antal jag inte ens minns, men efter två timmars diskussion hade vi bara lyckats ta oss igenom ett. Då insåg jag plötsligt att klockan var mycket och det var dags att ambulerande ge sig ut till livet utanför havsvärlden. Det finns alltså mycket att säga om innehållet, men med tanke på det hittills magra underlaget kanske det är bäst att bara nämna några övergripande saker:
- Ekman har en nästan raljerande språkdräkt som på många sätt känns främmande. Det är som att jag kan höra en lite bitsk underton i huvudet när jag läser, levererad med ett tillhörande mungipsleende, och det är en ovanlighet i min upplevelsevärld för den typ av text hon framlägger. Det gör innehållet en aning svårgenomträngligt för mig.
- För att underbygga sina teser presenterar Ekman ett stort antal exempel som hon har hämtat från forskning, tidningar, böcker och andra medier. Dessa är ofta på tappa hakan-nivå, det vill säga de framstår som extremer för någon som inte är helt insatt, vilket förvandlar det hela till ett lustigt skräckkabinett. Riktigt så illa är det väl inte, men jag får ändå en känsla av att exemplen är valda för att höja på ögonbrynen, vara dramtiska kontraster. Det är fräckt, i min värld.
- Ämnet är viktigt. Vad i vår syn på kön, genus och könsidentitet är fast eller flytande och hur påverkar det vårt sätt att handla, vara, leva och uttrycka oss? Vad leder skiftningar till? Och så vidare. Det är saker som det behöver finnas ett samtal om på samhällsnivå.
- Jag har läst ganska många recensioner och mycket av kritiken innan jag började läsa boken, inklusive RFSL:s debattbok. Lyckligtvis är minnet dåligt så inget konkret som kan störa läsningen har fastnat, men det ska bli intressant att återkomma till texterna sen när hela boken är cirklad.
En annan sak med samtiden är att den är så snabb. En ögonblicklig manifestation av åsikter, tankar och förbipasserande fenomen som riskerar att inte uppfattas om du blinkar. De där drivande vågorna formas så snabbt att det är svårt att hänga med i vad som sker och vad det betyder. Snabbheten är alltså också som den där kliande tröjan från mostern eller fastern eller kusinfarmorn eller som de där orden du aldrig sa till personen som mer och mer blev ett spöke av det osagda. Skavande, drabbande. För jag är långsam och malande, likt en moloken idisslare. Det tar tid att processa och tänka och förstå. Hur kan någon vara så direkt och fälla bilan i en handvändning, om inte för att det handlar om att vara någonting? De skarprättade åsikterna blir en del av identitetsskapandet i individualismens ödeland, där de drivande gängen grupperar sig och skriker ut i det som brinner. De blir en grund för egenvärdet i den samtid vi skapat där våra synliga attribut och de saker vi innehar signalerar vad vi är. De är jag, min identitet. Och det är viktigt att ha en presentabel och tydlig identitet idag för att finnas till i allt det som pågår. Det bekräftar att jag finns.
Så går tiden. En utbrytning sker; någon skrattar. De där skuggorna i periferin som inte finns dyker upp då och då. Jag återkommer med domen, om den någonsin fastställs.
