Odla – Sida 2 – Hafsbloggen

Kolhydrater är ju lätt att framställa i mängder. Protein ska vi väl bemästra snart. Problemet är ju fett. 2019 satte vi tre valnötsträd som dog. Därefter har vi försökt stratifiera och plantera valnötter igen, men ingen grodde. Hassel växer överallt här, men det blir inte så mycket nötter. Och även om det blir mycket nötter något år så måste de tydligen bevakas halva sommaren och skördas precis rätt dag när de är tillräckligt mogna men innan fåglarna tar dem. Och sen är det ju frågan med skalningen. Det får inte bli massor av jobbigt arbete.

Men så läste vi om nakenfröpumpa. Pumpor med kärnor utan skal, bara skära upp och gröpa ur. Så himla smidigt. Tänk om det kunde bli lösningen på fettfrågan. Vissa påstod att det kunde bli helt löjligt mycket frön från en enda pumpa.

Så vi köpte en rejäl påse frön från Österrike. 250 gram var det nog.

Tydligen skulle fröna vara känsliga för förruttnelse och köld. I slutet av april satte vi dem i mestadels hemmablandad jord i hyllan till vänster i bilden nedan.

De gillade inte alls den hemmagjorda jorden. Den 10 maj hade bara några enstaka kommit upp:

Men 40 frön hade vi satt i ett pluggbrätte med köpejord, och där hade nästan alla tagit sig:

Fler frön sattes då, för 40 plantor var färre än tänkt.

25 maj planterades de första plantorna ut, på slarvigt gjorda bäddar av halvförmultnat hästgödsel från förra året. Gångarna täckes med utmockad halm från hästboxar som grannstallet slängt på gödselhögen.

Men det var torrt, blåsigt och kallt på nätterna. Skogsmarkerna började spricka.

Vi vattnade, men kylan på nätterna och vinden på dagarna var förmodligen för mycket för plantorna. 3 juni såg de så här deprimerade ut:

Så den 6 juni gjordes nya bäddar av mer förmultnat gödsel från förrförra året. De senare sådda fröna planterade där, samtidigt som de första utplanterade började dö helt.

12 juni var det inte mycket kvar av de först utplanterade.

Men de senare planterade såg fina ut den 14 juni. De hade då också täckts och bäddats in rejält med allt möjligt:

Den 1 juli trivdes de rent av. Trots att det blåst en del. Vi hade nu ungefär 40 plantor, planterade lite för tätt, med c:a 70 cm mellanrum. De vill nog ha mer plats.

För 25 juli var det mer som en djungel, inga rader syntes längre. Men det började det komma små pumpor och stora blommor.

I september började de ta över tomatburarna bredvid.

17 september skördades en pumpa av misstag. Den delade vi och provsmakade fröna på. De var omogna och smakade mer grönsak än frö.

6 oktober kom första riktiga frosten.

8 oktober skördades pumporna och kördes med skottkärra till en varmare plats än det öppna fältet för att eftermogna.

Det blev 68 pumpor av olika storlekar och mognadsgrad. Totalt c:a 320 kg. Medelpumpan vägde 4,95 kg och medianpumpan 4,7 kg.

8 november gröptes 61 pumpor ur och kärnorna befriades från köttet (några gavs bort, två var helt omogna, två står fortfarande kvar utanför vagnen). Det var mer arbetskrävande än hur det sett ut i fantasin.

Bara händerna användes för att gröpa ur kärnorna. Ett par deciliter ljummet vatten hälldes på kärnorna, som ”knådades” lätt i vattnet för att tvätta bort det sista köttet. Sen silades kärnorna fram, återigen med bara händerna. Händerna, ja, de blev lite anfrätta efter 61 pumpor.

Mogen och omogen pumpa:

Pumporna och fröna vägdes. Det visade sig att de stora pumpora inte hade så mycket frön som en kunde ha förväntat sig. Från 5 kg och uppåt ökade knappt frömängden. Se diagrammet nedan:

Pumpor över 5 kg hade också avtagande mognadsgrad. Och ju omognare pumporna var, desto svårare var det att tvätta bort fruktköttet.

Här ses halvt omogna ljusgröna frön nedhällda i mer mogna mörkgröna:

En parentes: En pumpa hade blivit mosig och vid tvättningen av fröna gick det gröna skalet att tvätta bort.

Tanken väcktes att det kanske vore bättre att försöka vänta tills alla pumpor blivit mosiga, för att kunna framställa ofärgad olja eller smör. Men vid torkningen visade det sig att det inte blev lika mycket kvar av de vita fröna som av de fullmogna mörkgröna.

Även om en skulle bemästra tajmingen och skörda enbart vita frön, så skulle det förmodligen vara slösaktigt. Men för att veta behöver oljeinnehållet mätas, och det har vi inte försökt. Hursomhelst fick de vita fröna ännu lite mer smak än de gröna. Kanske en råvara för osttillverkning? Hursom, åter till de gröna fröna.

Totalt blev det 10,65 kg frön i otorkad form. Efter torkning återstod c:a 4,8 kg. Att så mycket försvann beror på att det var en hel del halvmogna frön. De mogna mörkgröna fröna tappade 45 % av sin vikt vid torkning. De halvmogna ljusgröna tappade 80 %! (Och de vita tappade 67 %)

Pumpaköttet påminner ganska mycket om vanlig squash, och smakar alldeles utmärkt. Vilket inte är konstigt, eftersom det är samma art, cucurbita pepo. Vi har provat att göra en burk syrat nakenfröpumpakött, och det verkar ha blivit samma resultat som med vanlig squash. Det är alltså onödigt att odla nakenfröpumpa och squash, om squashen ska syras. Det är också dumt att odla båda eftersom nakenfröpumpan förmodligen kommer korspollineras av squashen. Då kan, vad vi förstår, inte nakenfröpumpafrön sparas till nästa år.

Vi provade att odla myskpumpa (cucurbita moschata) i år, och det gav en sådan otrolig skörd att vi knappt åt någon squash. Vi hade absolut ingen användning för 300 kg nakenfröpumpakött, och har inte lyckats skänka bort överskottet av vanlig squash ens.

Det blev en odlingsbädd till nästa år. Det ska bli intressant att se vad som händer när det förmultnar. Förmodligen blir det väl inget kvar av det i vår, vi får se.

Sammanfattningsvis och avrundat:

40 plantor
70 pumpor
300 kg totalt
5 kg torkade frön

Av det går det kanske att göra 2 liter olja om vi hade haft en press. Om det skulle vara en realistisk ersättning för rapsoljan vi konsumerar på två personer, så skulle vi behöva ha ungefär 20 gånger mer. Det skulle innebära en odling på c:a 1200 kvadratmeter. Och vi skulle behöva en effektivare metod för att urkärna och tvätta fröna. Kanske går det att göra vegosmör av fröna, och vara en ersättning till den palm- och kokosolja vi nu äter på mackorna. Om vi bara odlar lite mer och får lite bättre skörd och så. Någonstans i bakhuvudet snurrar en tanke om att parallellodlingen med vanlig squash och korspollineringen kan ha minskat frömängden i pumporna. (Men det kanske inte alls stämmer. Glöm i så fall att du läste det.)

Rimligast är kanske att äta fröna som de är, som müsli och snacks. Men vi ska experimentera med använingsområden i vinter. Någonstans läste vi att de kan mixas och att mjölet går att torrsteka i.

Av grovmixade råa frön provade vi att göra vegobiffar, men det osade som tusan och sammanhållningen var dålig. Det ser bättre ut än det var:

Det återstår att göra biffexperiment med torkade frön.

Några lärdomar:

Förodla i fin planteringsjord.
Plantera inte ut för tidigt.
Slarva inte med bäddarna, de är kinkigare än andra cucurbita pepo.
De stora pumporna med proportionellt färre, mer svårtvättade och mer omogna frön, varav det mesta torkar bort, är inte så stor idé att hålla på med. Omogna frukter kan åsidosättas direkt, vilket skulle spara mycket tid.
Odla inte annan cucurbita pepo samtidigt. Odla t ex cucurbita moschata (vi har ”longue de nice”) för färskkonsumtion, så kan förhoppningsvis frön sparas från båda sen.

När pumporna precis var urgröpta och en långfingernagel värkte på natten var peppen inte jättestor att försöka med nakenfröpumpa igen nästa år. Men nu börjar ändå entusiasmen komma smygande igen.

Odla

27 november 2023

Luffaslöjd

Mars är mörker
grått
nåt klibbigt smältande som
plaskar under skorna

Mars är läsa böcker
skrocka för sig själv åt en parentes
se träden i alla skogar

Sen april
nån katig uppkomling
plantera luffan
orka vara

Trängas med grönskan
trängas ut
ur bild

Och så maj
luffaplantorna
växer då och då
byter kärl
stretar mot stjärnljuset
följer alla formler
en invävd kod mellan växtfibrerna
Flyttar ut

Former, formler
svarta hål
och spiralgalaxer

Svart jord
svart lynne
junis surrande, gassande bubblande, nätta koketthet
fyrtifemgraders växthusjobb

Julifrukt
augustifrukt
kiss i krukan

hopp!

November, november
skördekrans
en krona på
dagsverket
dignande, dinglande
från galgen

De färdiga och rättfärdiga
skola härska

De gröna plaskiga
får bo i ugnen
utrymmas
i två dygn

Allt som blev
allt som var
därinne

Men se
virrvarret, underverket
se

Lagra Odla

30 oktober 202330 oktober 2023

Potatisåret 2023

Det förra potatisåret blev lyckat. Stora fina potatisar utan skorv och andra fulheter. Ett halvt ton totalt, och vi lyckades inte äta upp eller skänka bort allt. Nu skulle vi upprepa bravaden.

I år satte vi en tredjedel av potatisen i de gamla squashbäddarna och två tredjedelar på mark som vi odlade senast 2020, också med potatis, som då blev liten och ful.

Squashbäddarna bredgrepades den 17 april.

Det var en dröm att grepa den mullrika squashjorden. Kanske var det helt onödigt, kanske rent av skadligt, men det kändes bra att bearbeta jorden lite. I bäddarna hittade vi allt möjligt som kommit med hästgödseln. Ett par underbyxor t ex.

Vi slog fjolårsgräs och krattade ihop som täckmaterial. Mycket gick att kratta ihop utan att ens slå av det först. Men det är ett tungt arbete som jag fantiserade om att vi ska göra redan på hösten i år, så att täckmaterialet ligger redo nästa år. Vi får se hur det går med den saken.

Den vilande tvåtredjedelsmarken bredgrepade vi upp och vände tuvorna uppochned (längst ned på bilden nedan). Jättetungt arbete. Squashbäddarna täcktes den 19 april.

Det måste varit den dagen som Lantmäteriet fotade oss. En liten vit prick som slår fjolårsgräs i en fyrkant till vänster, Hannes. En svart skugga som kör gödselkärra till de hästskoformade bönbäddarna, Jannicke.

Den 27 april blandades den uppbökade tunga lerjorden på nedre delen av potatisåkern med hästgödsel, på samma sätt som förra året, med förhoppning om samma goda resultat.

1 maj demonstrerade vi. Mot det som Wägner identifierade som härskarinställningen, att mänskligheten förfar med den levande naturen som ett dött maskineri. Och mot det som Marx kallade den vetenskapliga socialismen, den naiva fantasin om att samhällsomvandlingen kan ske i olika långsökta steg och faser och den passiviserande idén att det aldrig är rätt tid att göra rätt. Att vi ska vänta på att ett manligt geni ska sitta på sin kammare och tänka och skicka ett meddelande när det är rätt läge att göra nåt åt allt. Istället demonstrerade vi för den utopiska socialismen. Även om världen går under imorgon så sätter vi potätjävlarna.

Potatisen sattes alltså då. Connect och asterix i varannan rad ungefär. Utsäde från förra årets skörd. Gratis potatis! Täckmaterialet flyttades åt sidan, en fåra drogs med den trekantiga kultivatorhackan, knölarna lades ner, täcktes för och täckmaterialet lades på igen. Men vi orkade inte täcka alla rader. Ett par rader längst ner låg otäckt otäckta i ett par veckor. Svinmålla fick en väldig fart där och raderna blev gröna (se nedan).

Men den 27 april kom räddningen för de nakna raderna, en möglig ensilagebal dumpstrades med hjälp av storkärran.

Det var en torr försommar. J dansade en regndans på kakberget i mitten av juni.

Den 27 juni var det kupning. Täckmaterialet i gångarna krattades upp mot potatisblasten.

Så här såg potatisen ut den 1 juli, när vi åkte på cykelsemester. Rejäl blast i de gamla squashbäddarna. Ynklig blast där nere på den nyuppbökade jorden som inte odlats på tre år.

Så här såg det ut när vi kom hem från cyklingen, den 23 juli. Nu hade all blast tagit sig ordentligt.

Augusti var blöt och plantorna fick bladmögel. Vi kapade blasten med brödkniv den 30:e och slängde den på eldningshögen.

Under blasten växte små lustiga svampar.

Vi skördade för direktkonsumtion under sommar och sensommar i en rad på mitten längst ner. Där blev det skorv och maskhål. Mycket av potatisen försvann i skalningen, men det var bra storlek på knölarna. Stora skorviga potatisar går ganska snabbt att skala, men det kommer nån gräns när knölarna blir små och fula, så att skaltiden blir alldeles för lång i förhållande till resultatet.

23 oktober hämtade vi all överbliven potatis från 2022 från jordkällaren en kilometer bort och lade som gödsel på en bädd till nästa år, där det kanske ska vara lök då. Vi städade även ur en annan källare som vi ska testa i år. Den förra jordkällaren var för kall på vintern och blev snabbt för varm på våren. Nu ska vi prova en källare som är varmare. Men förhoppningsvis inte för varm.

28 oktober tog vi upp potatisen.

Och sen cyklade vi sju lass, cirka 250-300 kg, till den nya källaren.

Det blev en stor skörd i år igen alltså, med tanke på att vi hade färre rader och kasserade mängder av fula knölar på nedre tvåtredjedelen av fältet. Men i squashraderna blev potatisen fin. Kanske inte som förra året, men ändå, fin.

Bra att få bekräftelse på det vi lärde oss första året. Potatis blir ful på nyuppbruten mark. Oavsett om det är med traktor och plog eller bredgrep. Oavsett om en gödslar mycket eller lite. Det känns nästan som att vi lärt oss nåt på riktigt, som att det går att dra en slutsats som inte är en sån där influerargissning.

I år hoppas vi få mer hjälp med att äta upp potatisen också. Och att den inte står för varmt.

Lagra Odla

14 oktober 202320 oktober 2023

Vargpersikans återkomst (tomatåret 2023)

Tomater, tomater, tomater. Det tar mer än en livstid att förstå sig på växterna, plantorna och alla deras krumbukter, men i år har vi närmat oss tomaterna i alla fall ett uns mer än förra året. Mest kanske vad som fungerar här i havet och hur hafsare vill ha det. För sånt där är ju lite olika beroende på konstitution, psyke, arbets(o)vilja och så vidare. Ju mindre jobb, desto bättre är alltid överordnat till exempel ”fint”, ”som en ska” eller skamkänslorna som sköljer över en när nån ny tittar på odlingarna och säkert bara ser ett stort ogräshav.

Så här var tomatåret 2023.

Mars

I mars kom det massor ny snö. Det var kallt, mörkt och grått. Inget var speciellt kul. Men frön måste i jorden ändå, så den artonde mars pillades åttio tomatfrön, fyrtio av vardera sort, ner i jorden. Samma piennolosort i buskform och högväxande svarttomat som förra året. Båda blir ganska små och behändiga. Älskar små och behändiga tomater. Att kunna ta en tomat och skiva upp på mackan till exempel, i stället för en slabbig stortomat som blir så fasligt mycket av bara en. Och så är de suveräna att halvera och bara skjutsa in i torkugnen.

I slutet av mars sträckte sig de nya liven mot solen som tydligen lyste då. Tänk att det faktiskt finns solljus i slutet av mars också. Och i bastumotljuset blir det extra magiskt.

April

Livet fortsatte och kom åter.

Maj

Maj är den oregerliga månaden när alla galenskaper tar fart och multipliceras. Insekter surrar kryper intar livsutrymmet. Getingarna är fast beslutna om att bygga bon i alla bra skrymslen som finns. Fåglarna lever om från sen natt. Allt spricker jämrar kläcks. Och tomaterna tittade längtansfullt ut på allt.

Här är de redan omplanterade en eller två gånger men alla fick inte plats i storkrukor i vagnens fönsterodlingshylla, så många stod i stället och ranglade till sig i väntan på att växthuset skulle bli tillräckligt varmt om nätterna.

I slutet av maj, runt den 25, planterades tomatplantorna äntligen ut på fältet. Bäddarna fixades i höstas så det var bara att trycka ner dem samtidigt som de tjuvades en del.

Mer ljusliv sträcker ut sig.

Juni

Det tar ett tag för plantorna att acklimatisera sig eftersom de så bryskt togs ur växthusvärmen ut i den blåskyliga verkligheten på hafsfältet utan att avhärdas. Det är lite som ett experiment att se hur mycket det går att tänja på alla goda råd och skan innan något brister. Några av dem, kanske en handfull, tar sig aldrig riktigt. Och ganska många krullar ihop sina blad. Hannes läser att det beror på för mycket kväve. Och ja, vi lassade på ganska ordentligt med gödsel i höstas, så det är inte så konstigt.

När juli börjar närma sig blir det bråttom att fixa nåt sorts växtstöd till tomaterna. Ända sen förra året har det gnagt lite hur det skulle gå till på ett överkomligt sätt. Det behöver kosta nästan ingenting och vara så fiffigt att det inte tar hundra år att göra. Okej om en har tre plantor, men på fältet står det över sjuttio stycken som behöver tas omhand. Det tar sin tid.

Efter lite fnul kommer jag fram till nåt som förhoppningsvis är enkelt och som samtidigt inte kostar en krona.

Eftersom vi nyligen har rivit gammelgammalt staket finns det fårnät över. Och i branten växer vildhassel. Perfekt kombination.

Juli

I juli drar vi iväg i drygt tre veckor. Då klarar sig tomaterna helt själva, precis som växter ska göra. Men innan vi åker petas de ändå in i sina burar så att de förhoppningsvis inte väller ut för mycket. Och väl tillbaka så är det väl lite sådär med just det, men titta vad de har växt!

Från det att vi kommer hem och fram till i dag (14 oktober) har vi ätit tomater nästan varje dag på nåt sätt.

Augusti

Godast är de nog att bara äta halverade eller kvartade. Men när det blir en stor skörd halveras de och skjutsas in i torkugnen så att det ska finnas tomater ända till nästa år. Det är planen i alla fall.

Tomatplantorna växer på fint under hela augusti.

Så fint att de högväxande blir vildtomater med lite för många stjälkar för de gröna tomaternas mognads skull. Till slut blir det ändå en beskärning.

Det regnar visst i augusti. Ganska mycket regn.

September

Det är så mycket liv i odlingarna. Några sniglar, men inte jättemånga spanska. Och de som finns hänger mest i täckena. Det verkar vara en bra sak med täckodling, att det finns miljöer och ställen för insekterna och djuren att hänga på. Och allt blir en djungel. Nakenfröpumpan i tomatdjungeln. Och så svampar fjärilar grodor kopparödlor myror och allt.

Till slut blir det ändå för mycket regn för potatisplantorna. Bladmöglet kommer. Och sen sprider det sig till tomaterna trots att vi bekämpar det genom att skära av potatisblasten. Det är ett sånt år. Så i stället för att vänta ut tomaterna så att de hinner mogna slutskördar vi alla gröna tomater. Busktomaterna är lite krångliga att ta sig an eftersom de har blivit så väldigt väldigt buskiga.

Det blir mycket gröna tomater. Och alla måste kollas så att de redan mögelpåverkade sorteras bort. Det blir ändå ganska mycket tomater.

Så vad gör en med några dussin kilo gröna tomater? Vi testar lite olika.

Torkning:

Marmelad och chutney:

Oktober

Och så syrning:

Trots det mögelsnöpliga slutet på tomatsäsongen känns det ändå som ett lyckat år. Att bara ha tomater på friland har varit en dröm. Kanske att jag ska beskära dem nån mer gång nästa år så de inte blir lika oregerliga. Eller så kör vi bara på busktomater. Fint också att de ihopknypplade tomatburarna fungerade så bra. De ska sparas och användas minst ett decennium till. Eller två. Om hasselslanan som är nerstucken i jorden ruttnar är det bara att byta ut den mot en ny. Lågteknologiskt och egenfixat är ett bra sätt att sträva mot självförsörjning tror jag. Inga stora, drumliga maskiner, och inget som vi inte själva kan ordna med två händer och det som finns omkring oss.

Nu har vi ett helt vinterhalvår på oss att lista ut vad en bäst använder torkade gröna tomater till.

Leva Odla

6 augusti 2023

Att lämna allt vind för våg och dra – ett experiment

Vi rör oss på cyklarna genom ett kargt landskap något under trädgränsen i Innlandet fylke i Norge. Molnen tornar upp sig västerut, mörkt blågrå sockervadd möter bergsmassiven framför oss och smetas ihop i ett mörker. Regnet hänger som järtecken i luften. Under cykeldäcken knastrar gruset – inte en mänskosjäl så långt ögat kan nå längs den slingrande vägen som oundvikligt slukas av ovädret.

Det är den elfte cykeldagen och planen är att fortsätta lika många till. Drygt tre veckor borta från Skogshavet, odlingarna och allt vad det innebär. Ingen som vattnar hafsfältet, ingen som pillar, fixar, ordnar med grödorna.

Då

Fyra dagar innan vi far iväg, den 27 juni, kupar Hannes potatisen genom att kratta upp täckmaterial mot plantorna, och jag passar på att ta några bilder för att kunna se hur annorlunda allt ter sig när vi kommer tillbaka.

Blåärtsdom bredvid potatisraderna, och de av lökbökaren tillredda lökraderna framför utplanterade tomater.

Tomatraderna, och till vänster om dem squash och nakenfröpumpa.

I växthuset står endast fyra luffaplantor i år, eller svampgurka, och så en ledsen limequat som tröttnade på det mörka inomhuslivet i vagnen i vintras.

Det finns ingen vettig vattentillförselsmöjlighet till fältet än, så planen i år har varit att det som planteras ut ska klara en helvetessommar utan vattning. Ingen av oss vill tjudras fast i havet heller, gå och småplocka mellan raderna och hålla på. Det känns inte mer livsuppfyllande att dadda plantorna säsongen igenom. Får de bara rätt förutsättningar så klarar de det där bäst själva, förhoppningsvis. Vi har grundlagt genom att bredgrepa, tillföra gödsel och täcka, täcka, täcka.

Det är som ett experiment att lämna allt vind för våg. Hur mycket kan en skita i allt egentligen?

Nu

Det är tisdag, tror jag. Nätterna blir mörkare igen och vi har varit hemma en dryg vecka. De säger att det ska regna men när regntidpunkten väl är nådd så flyttas det fram igen. Små droppar ibland. En kort skur. Dimma på morgonen.

Min utsikt när jag vaknar är gammeldansk och müsli. Porslin och den odiskade degbunken.

Där nere stökar Hannes med frukostbestyr, fixar gröt kokar vatten plockar fram. Jag skulle kunna ligga här och lyssna på frukostfixarljuden en halv evighet. Eller i alla fall tills frukosten är klar.

Upp till halvsittande så kan jag kika ut genom fönstret bakom mig, det lilla okittade som har blivit som en spindeltrådssarkofag mellan glasen.

Grönt. Hafsgrönt. Där står bredgrepen och skottkärran lutade mot sågbocken. Rishögen längre ut som legat där ett år eller så nu. Solpanelerna skymtar fram till höger. Fältet.

Men först gröten.

Min skål, min sked. Fjolårsblåbär från plastburk och B12. P1 i bakgrunden. Nåt om koranbränningar på ekot igen, eller var det igår?

Vid fönstret ligger det skatter. Jordens innanmäte i form av stenar från olika platser jag cyklat eller äventyrat till, minnen från det som var. Småtomater på mogning. Augustins kikare.

På fötterna de där strumporna jag köpte innan cyklingen på Island för tretton år sen.

Nu får du följa med ut och se vad som har hänt med utomhuset medan vi var borta.

Det lever saker i växthuset endast tack vare att Lena har hjälpt till att vattna var tredje dag. Utan henne hade det inte blivit någon luffa alls i år eftersom de behöver så höga temperaturer för att sätta frukt. Ovärderligt med hjälp från nästgårds.

Men det lever också otroligt mycket bakom växthuset där de två komposterna står, en vilande och en i bruk. Nässlor, squash, tistlar, tomat och potatis bildar en djungel så att villådan knappt syns. Squashen som växer i den är snart ätklar.

Vi kikar in i huset.

Svampgurka. Alldeles livs levande. Det måste vara ren nybörjartur att ens få några frukter. Och limequaten har buskat till sig ordentligt.

Utanför växthuset ligger odlingsrelaterade saker som inte används under en presenning i väntan på bygge av nån sorts förvaringsbod. Krukor, pluggbrätten, dukar. De kommer säkert få ligga där i ett år till.

Nån har lagt en kompostpotatis uppepå.

Dags för hafsfältet.

När jag närmar mig staketet träffar jag en rymling. En nakenfröpumpestängel har lyckats lirka sig igenom sexkantsnätet. Lika bra kanske, det ser lite trångt ut på andra sidan.

Innanför staketet ser det ut så här.

Alla tomater åkte ut på friland i år. Många har buskat till sig rejält, en del är riktigt taniga eller ickeexisterande och några har frukt som snart är mogen. Dagen efter vi kom hem började jag pilla in stänglar i tomatburarna igen och rycka lite ogräs som växte intill plantorna.

Löken samexisterar med lite allt möjligt som jag inte känner vid namn än. Den där klibbiga som breder ut sig, rankklättraren, olika sorters gräs och så svinmålla förstås. Tänk att det blir lite lök ändå. De små liven som bökades upp och återplanterades upp till fem gånger om när de bara var som taniga spröt. Men av morötterna och mangolden som samplanterades med dem finns intet.

Potatishavet. Nakenfröpumpehavet. Och nakenfröpumpa!

Squash i olika former, storlekar och färger. Hafsfältets pålitligaste. Och en vitlökssort börjar lägga sig ner och är dags att skörda.

Blåärten har torkat. De får hänga kvar tills nån ids plocka av dem. Nästa år behövs mer ärter, mer bönor. Mycket mer.

Så ser det ut nu, fältet. Från nåt glest och prövande till mer djungligt och prunkande på fyra veckor, utan vår inblandning i form av vattning eller annat. Skönt att det går att vara en hafsig självhushållare som inte sitter ihop med jorden, som också kan lufsa ut lite i utbygdsmarkerna. För att till slut inse att det är skönast hemma.

Senare på dagen cyklar vi iväg för att hälsa på Frida och hennes odlingar. I utkanten av Skogshavet har en ek slutligen gett upp och lagt sig över stigen.

Den får ligga där ett tag till. Allt inom sin tid.

Efter nu

I efternuet är det söndag. Så lång tid har det tagit att skriva och fixa klart det här eftersom jag är som en spansk skogssnigel som bara slemmar fram i ultrarapid och för att det nästan alltid händer andra saker: Cykla till min förra stad för att ta hand om sjukt barn en dag, cykla till närorten och handla basvaror en dag. Såga upp tolv träunderlägg från en gammal sälgstam på sågverket till lillebrors bröllop, få besök av storebror som hämtar upp de tolv träunderläggen. Ett annat besök från en av H:s barndomsvänner. Och så tolv mil gruscykling runt en sjö en annan dag.

Regnet faller mot vagnens tak och de torra blåärterna ligger skördade i en burk på köksbänken. Inomhuset är fyllt av vitlök – lukten har hittat in i alla vrår, och på väggen bredvid dörren hänger en meterlång fläta på tork.

Saker händer snabbt. Och svindlande långsamt. Vid fönstret står de utrangerade dahliorna vi fick från Frida i Hannes mormors gamla kopp som tekulorna skulle läggas i. Den stod nästan alltid på bordet. Och nu står den här.

Odla

5 juni 20235 juni 2023

Saker som går åt helvete

Det var en gång en liten överbliven rabarberplanta som vi fick från Frida förra året sådär på sensommaren. Livskraftig liten krabat. Men för att vi är de hafsare vi är så åkte den inte i jorden som den borde direkt, utan den flyttades växelvis ut ur växthuset där den dränktes i regnet eftersom den stod i en liten plastlåda och så in i växthuset igen där den torkades ut i sensommarhettan. Och så fortsatte dess liv tills nån gång på hösten. Eventuellt kan det också ha varit tidig vinter, men innan tjälen slog sitt absoluta grepp om jorden i alla fall.

Jag läste på om rabarber och vad de gillade för typ av växtförhållanden, och sedan planterades den obotligt vissna och bruntorkade sorgligheten ut i den begynnande skogsträdgården. Nästan inget hopp fanns om dess överlevnad, men så kom våren och krabaten motbevisade alla förväntningar.

Det är en obeskrivligt salig känsla när något plötsligt spirar, som om vi har lyckats avkoda växtens behov – avmystifierat den – och skrivit en ny tillfredsställande formel. Den lever och frodas och vi får något tillbaka i slutänden.

Men det är lätt att bli onödigt stursk. Efter några månader ser rabarberplantan i stället ut som en luggsliten och obelåten typ.

Livet var inte så jäkla kul, helt enkelt. Sympatiserar fullständigt.

Och så historien om bönorna. Tidigare skrev jag att de skulle få speciell uppmärksamhet i år, för att liksom klura ut deras egenheter. Och titta vilka raringar som planterades ut.

Förodlade inne i vagnen för att undvika att möss och fåglar skulle ta dem, och sedan ompysslade i växthuset tills det var dags för utplantering. Tänk om jag hade ett sånt rotsystem.

Jorden hade torkat upp eftersom det inte hade regnat på alldeles för länge, så jag passade på att vattna rikligt. Riktigt rikligt. Men växter kan drunkna precis som människor om inte rotsystemet omges av syre, så bladen gulnade, blev mjuka och skrumpnade till slut ihop.

Nu har jag pillat ner resten av de bönor som fanns och vattnat måttligt. De kommer säkert inte gro av tusen anledningar, och då är det så. Men en sak är säker: det är svårt att lära sig allt om bönor när en tar livet av bönplantorna precis i början av säsongen.

Sedan var det förstås andra saker, som att de fina brytbönorna från Elias inte kom upp alls, trots två försöksomgångar. Morötterna har vi inte sett röken av, inte heller mangolden. Och så har vi fått nattliga besök av en lökälskare som bökat runt och kanske även intagit delar av lökflottan. Först misstänktes den stackars grisen som beskylls för så mycket, vildsvinet, men nu lutar det nog åt att grävlingen jag sett några gånger i närheten av komposten är den smarta lökplundraren. Trots fårstängsel och kissbarriär tog den sig in och röjde runt. Bra att den tar för sig av det som finns inom räckhåll när vi inte har gjort ett tillräckligt bra jobb att hålla den ute.

Noll brytbönor kom upp i omgång två, bredvid de fina blåärterna.

Så, lite allt möjligt går åt helvete. Nu ser det också ut som att det ska bli en sån där djävulsvarm sommar igen, där det inte regnar ett dugg. Det som fortfarande lever och växer har alltså god tid på sig att förtvina ner i avgrunden. Gott så.

Odla

28 maj 2023

Midnattsvattningen

Odla

24 mars 2023

Det gråa, gråa, gråa

Träligheten, gråheten. En marsdag i livet; den artonde marsdagen. Och trots att det råder nästintill noll lust att sätta igång med odling så måste de små fröliven i jorden. I alla fall några av dem.

I år har vi bestämt oss för att prova odla lök från frö. Om det skulle fungera slipper vi det där krångliga mellansteget att först odla sättlök i framtiden, som sen först nästa år kan bli lök för konsumtion. Allt för att livet ska bli så enkelt och okomplicerat som möjligt, för det finns ju redan tillräckligt med komplexiteter och vrövel att ta hänsyn till. (Till exempel använder folk onödigt svåra ord för att verka smarta. Men vrövel är inte ett av dem, i stället är det nästan en betingelse för liv. Här får du ett underbart exempel på användning från 1955: ”I stället för plakatpolitiskt vrövlande gör … (musikern) en vacker studie av längtan och frustration som … skär djupare än alla kampanjer och paroller.”)

Så jag samlar ihop alla pinaler som behövs, breder ut en sopsäck på vagnsgolvet för att det inte ska bli jord i precis alla vrår och börjar sätta frön.

Många frön blir det. I slutändan räknar vi till drygt 1 500 stycken. Mest lök, men också 80 tomatfrön som tagits av föregående års skörd. Lökfröna får trängas tre-fyra stycken i samma plugg, medan tomaterna agerar solister. Teorin är att sätta ut löken i sina små grupper sen. Och tomaterna ska mestadels ut på friland. Ju mer, desto bättre, tänker vi.

Det återstår att fundera ut något fiffigt växtstöd till tomaterna, så att de inte kollapsar på samma sätt som förra året. Ett tag funderade jag på att bygga upp cylindrar helt från hasselslanor, men sen fick jag syn på fårnätet. Det kanske vore perfekt att göra en cylinder av, med tre eller fyra kraftiga slanor som stöd på höjden, och som kan stickas ner i marken.

Gråheten i mars är som en helt annan än den i november. Alla de glödande ormbunkarna har förtvinat, och marklöven har genomgått vinterns prövningar och blivit närmare genomskinlighet.

Hafsfältet, med vitlöken nere till höger och raderna – påhälsade av vildsvin – som vi förberedde i höstas i mitten och till vänster. Och så snöfläckarna och den grå grå dimman.

Växthuset anas därnere i skogsträdgården, genom allt det gråbruna.

Och gråheten fortsätter hela dagen, den artonde mars. Det är sådär som det är i grånaden, också till middagen. Vad kan en göra annat än att titta på ett avsnitt Antikrundan, i sällskap med tvätten som hänger från sängens ribbor. Och favoritmaten: rester. Linsgryta, stekt potatis och linsbiff tillsammans med syrad squash.

Pluggbrättena står nu på golv och frukostbord här i vagnen. Om det inte var trångt förut med två personer på tio kvadratmeter så är det i alla fall lite trängre nu med kanske två kvadratmeter mindre. Vi behöver bygga någon sorts hylla framför fönstren men det har fått vänta. Och i dag, den tjugofjärde mars, regnar det igen och är sådär grått. Kallt, vått. Inget väder att frivilligt röra sig i där i utomhuset. Men titta vilka som börjar vakna till, såhär sex dagar efter sådd.

Lagra Odla

13 mars 202313 mars 2023

Squashåret 2022

I mitten av april sådde vi i pluggbrätten. ’Lebanese blonde’, Anjas stora gröna, Anjas långa ljusa, ’One ball’ och ’Ladoga’. De fick stå på golvet i vagnen, tomaterna upptog fönsterplatserna. 3 maj tittade den första upp.

12 maj gjorde jag en grovluckring av raderna med bredgrepen. De största kvickrotstuvorna avlägsnades, men det mesta fick vara kvar. Sen lade jag på massor av rent brunnet hästgödsel som legat i en hög sedan året innan. Det bildade hela bäddarna, c:a 20 cm höga, och begravde ogräset under.

Jag provade att slå gammalt dött fjolårsgräs och torkad vass och lade i några gångar, för att stoppa ogräset. Det blev massor av material, men var lite tungt. Svårt att få bra träff med lien på gräset som tyngts ner av snön (det gick bättre när jag slog dött gräs på hösten sen).

Sen gjorde jag några experimenttäckningar av gångar. En täckte jag med barr och bös från barrskogen. Det var lätt att kratta och skyffla upp, men var långt att köra på skottkärran. Det fanns aspsly närmare till hands. Jag provade att spänna den i knippen och såga den till pellets med elmotorsågen.

Det var mycket krångligare än det såg ut i huvet när jag fick idén, och det var obekvämt att gå på knä vid utplanteringen av squashen sen. Men det täckte ogräset ganska okej. Jag testade också sågspån från sågverket, det funkade också.

Barrskogsbös till vänster, slypellets till höger. Dekorativa kvickrotstuvor närmast i bild.

Bäst var ändå torr vass. Synd att det inte finns mer sånt nära till hands. Det blev stora mängder snabbt, var lätt att transportera och gick att lägga tätt. Preliminärt tänker jag i år göra en höskörd på senhösten och lägga i en stor hög utomhus över vintern, så att det finns att tillgå för täckning på våren.

Av de ladoga-frön som möglade grodde bara ett enda. Samma sak med Anjas stora gröna, som dock inte hade möglat. De fröna sattes inte på fältet utan på andra ställen närmare vagnen för att bevara sorterna. Men där var det nog för skuggigt, så det blev inget bevarande (men vissa nere på fältet blev ändå väldigt lika Anjas stora gröna i slutändan, trots att de stammade från en frukt från Anjas långa ljusa eller lebanese blonde – jag fattar inte hur den där genetiken/korspollineringen funkar).

En ensam planta som jag gissar sattes för skuggigt.

14 maj planterade vi ut 70 squashplantor.

Sen kom det direkt ett par frostnätter. Plantor dog och många blev skadade. Som tur var hade vi kvar plantor i växthuset, för alla hade inte gått åt. De plantorna som slapp frostnätterna blev större och frodigare sedan.

Den 29 juni blommade plantorna för fullt och små frukter började synas. Jag minns inte att vi rensade så mycket ogräs i squashlandet. Eller jo! Det kom ju upp svinmålla i hästgödseln. Den åt vi upp.

Kanske första skörden för direktkonsumtion, 11 juli:

Sen åt vi färsk squash ungefär varje dag, strimlad med olja och vinäger, som pizzasallad ungefär. Den gula runda one ball funkade till detta också. Godast är nog lebanese blonde.

En fin blomma på den enda av Anjas stora gröna, i en egen pallkrage, som vi skulle spara frön från. Vad hände med den egentligen? Det blev kanske en enda frukt sedan, som slutade växa och tynade bort, där i halvskuggan.

Vi gav bort squash till höger och vänster, åt själva varje dag och innan vi åkte till Urkult lade vi upp ett rejält lass med gratis squash på en bänk på stigen som passerar genom Skogshavet. En viktig milstolpe för mig: att ha odlat ett stort överskott och börja kunna dela med mig av mat utanför varumarknaden och experimentera med ett ekonomiskt system utan pengar, varor och kapitalackumulation.

En liten skörd i slutet av augusti:

27 augusti började vi syra squash. Syrning av grönsaker visade sig vara en sån där djungel av dålig info från influerare på sociala medier som låtsas vara experter för att de har testat en grej en gång. Men den här videon och artikeln från Yle tycker jag verkar bra. De framhåller 2 % salt som den perfekta mängden.

Invägning av squashar för att avgöra saltmängd. Här en rejäl squash på 3,8 kg. Men det är ju efter skalning och utgröpning av frön som vägningen ska ske.

En skörd 6 september.

Några blev som dekorationspumpor. Men en sådan som vi provade att äta var jättebesk, tvi!

Förmodligen är väl alla sådana beska. Men de höll sig otroligt bra, å andra sidan. En ligger fortfarande som dekoration i vagnen. Undrar om det är det beska som också håller rötan borta.

En bukett till årets hafsfest och J:s inflyttningskalas, 17 september.

One ball som dekoration på festen.

21 september, första frostskadorna på lebanese blonde, som är den känsligaste sorten.

23 september, frostskadade plantor. Om vi hade slängt på en presenning när väderprognosen sa minusgrader hade det förmodligen förlängt säsongen och ökat skörden rejält. Men nu var visserligen inte skördens storlek något problem.

En liten skörd 17 oktober.

Sen låg squashen på tok för länge utomhus på en presenning på marken och väntade på fortsatt syrning.

Många hann bli dåliga och fick kasseras, en tredjedel kanske. Särskilt de som låg underst i vätan.

14 november började vi torka frö från olika praktexemplar. En one ball, t ex:

En råkostkvarn som vi fick överta av min mamma visade sig passa halvad squash perfekt.

Det blev en sport att tillverka en surburk med så mycket squash som möjligt i och endast med squahens egna vatten. Vi strimlade, saltade, lät dra, stampade med potatismosare och tryckte ner i burkarna. Men det visade sig sedan att en burk stortärnad squash med massa tillsatt vatten var minst lika god som den strimlade och pressade. Det är nog lättare att bara hiva i stortärnad/-skivad squash och toppa upp med tvåprocentsaltat kokat och kallnat vatten. Det går förstås åt lite mer salt och burkar och förvaringsutrymme då, dock.

Pressa ner i burk med ett plastglas med stora borrade hål i botten.

Burkarna fick stå ett par veckor på köksbänken. Efter ett par dagar kommer processen igång och burkarna behöver pysas varje dag. Fyll inte så här fullt, det måste finnas gott om plats för processen. Det svämmade över hela tiden på bänken.

18 november lade vi överbliven squash på lagring i den nollgradiga jordkällaren. Det var helt fel. Alla möglade och ruttnade och när jag skulle städa bort dem gled de ur mina händer och föll som små bomber på golvet. Schplafs!

Den syrade squashen från augusti trivdes dock bra i källaren.

Några som låg ute i minusgraderna klarade sig oväntat bra, och användes en bit in på vintern för färskkonsumtion.

28 november fick det räcka med syrningen på köksbänken. Alla burkar cyklades till jordkällaren för att stanna processen.

Det var väl det. Vi äter nu syrad squash varje dag, och det finns en hel del kvar. Ett par burkar smakade lite fisk, men gick ändå att äta. De flesta är jättegoda. Godast är nog de ljusaste squasharna, även som syrade. One ball har lite mer karaktär i smaken, det kanske någon skulle gilla bättre. Jag tror att de kraftigaste, träigaste squasharna blev bäst som syrade. Men de är svårast att skala. De unga blev lite mosiga, men goda, de kanske går att syra utan att skala (det borde vi testat). Tärningarna blev som sagt oväntat bra.

Jag vill odla massor av squash igen. Det är enkelt att odla, håller undan ogräset av sig självt, är lätt att skörda, går att äta färskt som sallad under lång tid och går utmärkt att syra. I år ska jag testa nakenfröpumpa också, för att se om det är en rimlig gröda för framställning av smör och olja.

Odla

2 oktober 20222 oktober 2022

Potatisåret 2022

18 och 21 april – Bredgrepning och ogräsrensning. Den bortsorterade (o-) växtligheten lades i gångarna.

22 april – Gödsling, cirka fem skottkärror hästgödsel per rad (15-20 meter).

Gammalt löst material och ogräs krattades upp på de gödslade raderna.

När kvällen kom såg det ut så här:

4 maj – Sättning. En fåra drogs upp med en… trekantig kultivatorhacka? (Eller är det en Flohacka? Fyllhammare? Gångskyffel? Krafse? Murslev?)

Potatis lades i fåran och jord krattades över.

11 maj – Täckning av hälften av gångarna med gamla mögliga ensilagebalar och dylikt.

23 maj – Ängen slogs med lie och krattades grundligt så att även gammalt material (fjolårsgräs, eklöv och halvförmultnat bös och fnyk) kom med. Materialet åkte skottkärra till odlingen och användes för att täcka resterande gångar.

Den bästa bilden på den färdigtäckta potatisåkern:

23 juni – Kupning genom att materialet i gångarna krattades in mot plantorna.

10 juli – Potatisen blommar.

24 augusti – En potatis som skördades för direktkonsumtion var så stor att den hade börjat spricka inuti. Då blev vi rädda och kapade blasten med brödkniv.

9 september – Två rader skördades. Mycket mer än vi trodde, fler lådor behövde byggas.

En liten kopparödla tvångsförflyttades.

22 och 23 september – Resterande sex rader skördades. En grävde med spade, den andra med händerna.

Lådorna kördes till den lånade, nystädade och nyskurade jordkällaren en dryg kilometer bort.

Några saker:

Det blev c:a 500 kg potatis av åtta rader, mellan 15-20 meter långa. Fem rader asterix fyllde fem lådor. Tre rader connect fyllde tre lådor.
Böset från under eken verkar inte ha hämmat knölarnas tillväxt.
Hästgödseln gjorde stor skillnad. Både blasten och knölarna växte mycket mer än under de två föregående potatisåren.
Potatisarna blev jättestora, en slumpvis utvald jätte vägde 550 gram. De blev också finare på ytan, även om vissa var fula och skorviga.
En del potatisar blev gröna. För att undvika det behövs mer täckmaterial i gångarna som kan kupas upp mot plantorna. Det var färre gröna där det var mer täckmaterial.
Det verkar inte ha blivit mindre skörd från de rader där sättpotatisarna var små.
Det blev rätt så breda gångar i år, helt ogenomtänkt. Raderna var 110-120 cm centrum-centrum. Bredgrepen grepar c:a 45 cm breda fåror, så gångarna är ungefär 70 cm breda. Det var skönt att ha plats för att arbeta i landet, men det krävdes mycket material och jobb för att täcka. Å andra sidan behövs det ju mycket material för kupningen.
Vi vattnade ingenting. Eller, kanske en gång med kanna på våren under någon torrperiod.

Hämta fler inlägg