Kategorier: Odla
Inlägg publicerat

Vargpersikans vedermödor

Det var något som liksom drog mig mot tomater. Det kanske är för att det är en vanlig sak att odla även utan mark – på balkonger, i blomlådor, på fönsterbrädor. Svällande kroppar av rött, gult, orange. Stora ordnade klasar med färg och saftnande sfäriska former. Och så härkomsten: Ursprunget från Syd- och Mellanamerika. Ordet från det aztekiska språket nahuatl med betydelsen ”att svälla”. Efter ankomsten till Europa odlades den endast dekorativt eftersom växten ansågs giftig. Vargpersikan, lycopersicum.

Förra året odlades det nog tomater här i havet, men det blev inte mycket av dem. Och så den där dragningskraften – en känsla någonstans därinne i odlingsregistrets orediga tankar att det där ska en bara klara av. En enkel sak. Ja, nästan ett ingenting.

Så redan i februari börjades det.

Det börjades i lägenheten i staden eftersom det inte finns särskilt mycket utrymme inomhus i havet. Inte heller finns någon spejsig källare eller annat utrymme utrustat med dyra växtlampor eller temperaturväljare. (Här skulle det kunna argumenteras att sådant optimerande är ganska onödigt för amatörer, men däremot precis vad marknaden tycker om: att sälja på människor massa grejer som egentligen inte behövs. Men det kan lika gärna vara avundsjuka.) Med den eviga devisen att använda det som finns byggdes små groningsbon åt två typer av tomatfrön: en mörkare, sötare sort och en buskigare med tjockare skal som skulle kunna förvaras lite längre efter säsongens slut.

Från den 20 februari till den 3 mars då nästan alla frön hade grott.

De fick börja sitt liv på en fönsterbräda i en mellanstor stad på det norra halvklotet i slutet av februari. Ljuset som trängde in i den för övrigt dödsträligaste månaden (om än på delad förstaplats med november) var tillräckligt för att det inkodade livstecknet skulle tolkas på avsett sätt och få igång den inre processen. Det är som en magisk ritual, inpräntad i naturen. Och den utspelade sig där, på fönsterbrädan.

Första omplanteringen den 13 mars, från äggkartong och silvertejp till Eldorados havredrycksförpackningar och silvertejp. Sked är också ett bra odlingsverktyg.

Den där väntan på att något ska komma upp ur jorden är som ett tvivlens tid. Kan det verkligen ske bara så där? Jordens höljda liv och det som händer där nere under ytan är nästan utomvärldsligt eftersom det pågår så långt utom räckhåll även om det är precis där, inom mina händers gränser när den röda ugnsformen hålls i mitt grepp. Samma känsla finns när det gäller mykorrhizans kilometervindlingar. Ett mysterium precis under jorden som lika gärna kunde vara eoner ljusår bort.

Men den första lilla gröna tungan stack upp ur mörkret. Och så en till, och en till. En hop av gröna tungor som sträcktes ut från djupet. Nästan som en motståndsakt.

Efter en omplantering och en stund till började de bli lite svajiga. Bristen på ljus i den tidiga våren gör att plantorna sträcker sig så mycket de kan för att nå ut och upp och bort från det mörka. Men de höll mig sällskap och trängdes där på det stora bordet när jag arbetade. Manus om pedagogik och sociologi jämte en tomatdjungelutsikt som liksom tog över periferin så att nästan allt var gröna plantor.

Omplantering ännu en gång den 19 april, ut ur havredrycksförpackningarna, för att sedan vara ständigt närvarande under dagar med intersektionalitet och sociologi.

Till slut blev det där gröna svällandet nog, eller så var det något om att tillfället att transportera dem uppenbarade sig, så plantorna fick flytta till havet. Där var det ännu lite för kallt för att bo i växthuset, så Hannes fick ta över den där svällande gröna utsikten i vagnen.

Nu när jag ser den här bilden i efterhand är det där svällandet liksom ett riktigt, riktigt svällande. På tio kvadratmeter boyta är alla bordsytor upptagna av tomatplantornas levnadsutrymme. Det behövs nog en annan lösning framledes när två personer bor på tio kvadratmeter.

Slutet av maj: less.

Så i slutet av april och början av maj började Hannes flytta ut plantorna i växthuset om dagarna för att återigen flytta in dem om nätterna när den för bitiga kylan lägrade sig. Ett himla rännande med sjutton gängliga tomatplantor. Någon gång i mitten eller slutet av maj var plantorna lite less på allt möjligt: det eviga flyttandet, för lite gödning och för ont om plats nedtill att breda ut sig på, kan tänkas. Hannes guldvattnade och röjde upp runt växthuset så att de fick flytta ut i det strålande lugnet i stället.

Då började de sträcka ut sig och känna på den nya världen. Kallare om nätterna men omhöljda av evigt ljus. De började växa, och så lite till. Till slut blev det lite av en oreda av stjälkar och blad och olika ting i växthuset. Som tur är finns det en brant med hassel precis bakom vagnen, och hasselslanor är precis vad orediga tomatplantor kan behöva.

Från kaos till ordning, reda och raka led i slutet av juni/början av juli. Mammas superkrukor kom väl till användning.

I samma veva som plantorna drillades så planterade jag ut fyra stycken som var ganska taniga på fältet på prov. De fick också lite stöd och beskärning, precis som de andra, men sedan lämnades de till sitt öde där ute i hafset. Det där med beskärning är förresten lite av en gåta för mig. De ska tjuvas och skalas och hållas ganska kala, och vissa andra skriver att busktomater inte behöver beskäras alls. Tvärtomspråk och hit och dit. Det resulterade i att jag gjorde lite olika, men nu så här i retrospekt är jag osäker på vad som blev bäst. Bra är nog ändå att inte ha för mycket sidoskott och blad på de plantor som står i växthuset.

Handhavande av tomatplantor är för övrigt gröngörande.

Vi har skördat och haft tomater sedan slutet av juli ungefär. En del har torkats för att finnas även när det blir mörkare och kallare.

Och så var det de där plantorna som lämnades vind för våg på fältet. Eller: när värmeböljan var som värst efter två tre veckor så vattnades de ett par gånger, men i övrigt har ingenting gjorts med dem. De har fått förfalla där de stod. Trodde jag. För det har varit så mycket annat omkringgörande i sommar så tiden för allt annat än omkringet har varit ganska begränsad. I slutet på augusti när jag stövlade runt lite på hafsfältet i en andningspaus så granskades de där hopsjunkna högarna lite extra. Det visade sig att de har krypit, tragglat och liksom buskat ut sig ordentligt. Snärjt in sig i ogräset längre ut. Och anledningen till plattheten var att de hade väldiga mängder tomater undangömda under all buskighet, så själva tyngden gjorde att plantans olika stjälkar låg mot marken. En svällande skatt i mörkret därunder.

Vilken grej! De kan alltså lämnas till sitt öde och ändå klara sig genom ganska torrt och jobbigt väder. Det är bättre än kattguld för en lat hafsbo med grödor som klarar sig själva, utan vattning varje kväll och ompyssling i form av beskärning och guldvattning. Tänk om en kunde konstruera något bättre stöd så att all tyngd liksom hålls uppe och de får buska till sig i alla buskriktningar (åt sidorna, snett uppåt, uppåt) i stället för att drabbas av gravitationens nedsänkande börda. Det kanske blir nästa år.

De är fortfarande kvar där, ute på hafsfältet. Det har varit typ frost (runt nollan) en natt hittills, men de kommande tio dagarna ska det inte bli kallare än fem grader en natt. Så de får stanna där ett tag till. I gravitationen. En del klasar som började skifta färg tog jag in för ett tag sen, och så tänkte jag också göra med resten av de gömda tomaterna när det blir för kallt. Sedan får de mogna på sig i sin egen takt inne i värmen.

Till vänster just den dagens tomatskörd på brickan tillsammans med torkning av frön som ska sättas nästa år (och lite gitarrengörande). Till höger de mognande uppsnärjda tomatklasarna.

Kom ihåg-lista till nästa år:

  • Tomater gillar ljus, lagom gödning och gott om plats för att breda ut rötterna. Plantera om i tid.
  • Beskärning är bra på växthustomater, gärna mer beskärning än mindre(!), men kanske inte lika nödvändigt på frilandstomater av busksort.
  • Börja inte för tidigt! Februari är alldeles för tidigt, även om du vill komma igång med nånting som känns meningsfullt i den där hemska vintermånaden. Läs en bok i stället.
  • Mer frilandstomater. Kom gärna på någon finurlig konstruktion så att de inte sjunker ner i underjorden.
  • Misströsta inte om de sjunker ihop lite och ser ledsna ut. De behöver nog bara mer/mindre vatten alternativt lite guldvatten.
  • Det är ett himla jobb med växthustomater! På högsommaren kräver de vatten varje dag. Inget bra om en vill göra annat hela dagarna.
  • De italienska vintersorterna med tjockare skal kan mogna inomhus, i sin egen takt. De blir inte lika söta som samma sorts plantors frukter i växthuset, men passar utmärkt i mat och att torka.
  • Plantorna är väldigt tåliga när de har vuxit till sig lite. En stjälk kan nästan helt gå av men ändå fortsätta leva och producera frukter.

Det var vargpersikans år 2022. Ett gott och lagom tomatår, även om det inte finns något att jämföra med. Den där dragningskraften mot de svällande tomaterna redan i slutet av förra året kommer säkert att bytas till någon annan gröda i slutet av detta år. Bönor och ärter känns lite magnetiskt just nu eftersom det gick lite sådär med dem i år också. Det är lagom fokus för denna virrare att lära sig grödornas ekvationer en sort i taget och en per år. För enkelt, det är det inte, vad den uppstyltade verkligheten än visar.

Kategorier: Odla
Inlägg publicerat

En vitlöksparentes

Tänk att de spensliga, tjuriga, småväxta, gulliga, orediga vitlökarna från förra årets skörd har räckt ända till nuet, till den dag som är i dag (och lite till, ännu lite till). Tänk att det går att (över)leva med jorden som sällskap, att hoppet inte vissnar inför och för det monumentala i levbarheten. Att allt inte dör, utan också blir nåt litet, spensligt, märkbart.

De yttiga, pyttiga sista överlevarna från min andel.

Och tänk att i hafslandet sträcker årets omgång vitlök ut sig, känner på omgivningarnas förutsättningar, anpassar sig till det vi har gett dem att leva med.

Kategorier: Odla
Inlägg publicerat

Hafsfältets fortsatta historia

En av anledningarna till att experimentera med andra former av liv än det som stipuleras är att det finns en poäng i att lära sig leva själv. Lära sig om jorden, lära sig om växterna, hur fotosyntesen funkar, kretslopp blir till, näring skapas, hur saker och ting kan bli till med hjälp av sina egna händer. Vi människor har förlorat nåt urtidsligt i vårt organiserande, paketerande och syntetiserande av det som håller oss vid liv. Det finns inte längre nån koppling till jorden när allt som vi äter är kliniskt inslaget och köps i butik eller det som vi ikläder våra kroppar konsumeras i bulk. Sen går vi omkring i enormt uppbyggda betongkomplex kallade städer och tycker att det är livet, höjden av civilisationen, där allt är ytor och reflektioner. Det är just in time-lager, lean-produktion, tusen surrande buzzzz-ord som sprutar ut genom öronen. Allt ska effektiviseras, optimeras och entreprenöriseras för att krama varje sista ynka öre ur allting som är möjligt.

Sen händer alltid nånting. Det finns alltid jävligheter i världen och det påminns vi om varje dag. Män, för det är alltid män, terroriserar människor, befolkningar eller specifika grupper. Klimatet går åt helvete och ekonomin är en skrattspegel. Att förlita sig till det som är är också att låta det passera, att bifalla dess existens. Om vi vill nåt annat behöver vi visa det och bygga nåt annat, riva ner det ofunktionella och smula sönder det till damm med våra bara händer. Ingenting ändras av att göra ingenting.

Efter drömmarna om jord och 2020 följde 2021 och hafsfältets fortsatta experiment. Det började väl egentligen året innan när vitlök planterades på ett infall i november, och sen följde den där ideslumrande årstiden när allt som händer minskas till lilliputtaners storlek ungefär. I mars dog också min mamma så hela förra våren bar ett sorts grovmaskigt flor som fördimmade tillvaron.

Hannes fick en bredgrep i födelsedagspresent. Om det nu behövs några presenter så ska de väl i alla fall kunna användas till nåt bra.

Men lökar och frön känner ingen sorg. De behöver komma i jorden om det ska bli nånting att inmundiga för tvåbeningarna.

Efter vintern ser inte fältet så där vilt och galet ut längre, utan lite mer modest och klent. Att tukta och anbefalla det som kommer upp på alla möjliga sätt känns inte helt rätt. Många odlare köper plast eller flis eller nåt annat för att kontrollera vad som kommer upp och inte, men dit har vi lyckligtvis inte kommit än. Det känns bakvänt att tukta naturen så, precis som det som paketeras, organiseras och syntetiseras i övriga samhället. Visst finns det poänger att effektivisera för människor som inte har samma utrymme, men ofta handlar det om nåt annat. Det ska bli stort, snyggt och prydligt, eller nåt sånt mer eller mindre vagt.

Snörrät gullöksrad och täckning av lök med hjälp av storcykelkärran.

Lärdomarna från året innan var ju som tidigare har konstaterats att det behövs mer näring och nån sorts täckning så att vi får mer tid till att cykla och dricka folköl. Rensa ogräs för att de pyttiga grönsakerna inte ska kvävas i konkurrensen är tidsödande och för jädra tråkigt. Som tur är är närmaste granne också en hästgård med allt vad det innebär. Ibland blir till exempel en ensilagebal dålig så att den annars behöver kasseras, och då är det ju mycket bättre att ta till vara på det. Det blir också mycket bajs över när en sisådär femtio hästar driver runt. Utmärkt.

Alla plantor är så gulliga och liksom obestridliga när de kommer upp. Det är dumt att förmänskliga växter, men det finns nåt djupt vördnadsfullt och kompromisslöst i fröernas växtkraft. Här i form av broccoli.

Det finns givetvis reservationer gällande att använda djur endast för människors syften men det kräver en längre utläggning en annan gång. Tillräckligt just här är nog ett konstaterande att sådana resurser finns, så varför låta dem gå till spillo om de inte kommer av vår hand? Det mesta som odlas 2021 får alltså ett täcke av gammalt mögligt ensilage. Det är inte det hälsosammaste att arbeta med eftersom mögelsporerna kan leta sig ner i lungorna och därför krävs andningsmask eller annat skydd. Senare på säsongen slog Hannes även gräs för att täcka vissa grödor. Det är en helt ny typ av banbrytande och latmaskig odlingsteknik kallad meadow farming, det vill säga: Skit samma om det växer lite allt möjligt runt omkring, då kan du bara slå det med lie och täcka dina grödor! På så sätt får de både skydd och en långsamt utsipprande gröngödning. Det finns säkert nåt som inte är genialt i det resonemanget men det kan en såklart bortse från eller utvärdera längre fram.

Löken täckt av ensilage kommer upp och samsas med bland annat maskros och kvickrot. När broccolin planteras täcks den på samma gång av nyslaget gräs.

Att använda det som finns i närheten kan sägas vara en sorts cirkulationstanke också. Om målet är att bli självförsörjande behöver tekniker och funktioner utarbetas där den yttre världen bara blir en utombördslig hägring eller spegelsal. Det låter högtravande, men det skadar inte att vara idealistisk även om det inte går hela vägen.

Det enda som inte täcktes med nånting alls var squashen eftersom den brakar på så i växandet och breder ut sig på ett sätt som konkurrerar ut det mesta. Dessutom var just den lilla squashplätten extrapreparerad med utbrunnet gödsel och lucker jord.

De nyligen utplanterade squashplantorna blev ganska snart stora svävande paraplyer som hindrade annat att växa upp.

Näring under 2021 var till största del brunnet gammalt gödsel som hade legat på fältet i några år och som vi grävde upp och fraktade till hafsfältet medelst cykel och kärra. Dessutom vattnades några utvalda grödor med guldvatten några gånger. Återigen, nåt som finns och inte skadar att ta till vara på. I höstas fick vi en alldeles utomordentlig skithög att sprida ut med hjärtans lust till årets odlingar. Förhoppningsvis blir det lite mer schvung i det mesta då.

Att bo så långt ifrån allt det som händer där på hafsfältet är ganska frustrerande. Samtidigt blev mina möjligheter att lämna staden och hemmet alltför länge ännu mindre under 2021, så Hannes fick ta sig an väldigt mycket av det återkommande underhållet. Jag längtar till en framtid där jag kan stiga upp och släntra ut över fältet när andan faller på, men på samma gång är det svårt att önska för mycket eftersom livet alltid bjuder på sina krumelurer. Bäst att vara redo för att inte vara redo för nåt.

Squashexpressen färdades till cykel från Skogshavet till den larmande staden flera gånger, med allt möjligt matnyttigt.

En sammanställning av hafsfältets grödor 2021:

  • En sort affärsköpt vitlök planterades och täcktes med ensilage. Den kom upp, växte på och skördades när blasten skrotade ihop och la sig ner. Vitlökarna var då små i storleken och hade inte vuxit så mycket som de brukar.
  • Gul lök köptes, planterades och täcktes. Likt vitlöken skördades den när blasten gav upp och likt vitlöken var lökarna små i storleken.
  • Två sorters småtomater växte upp väldigt sent i växthuset eftersom det länge var för kallt om nätterna. Jag vill minnas att de inte kom upp förrän i maj. Sen planterade vi ut dem sent och eventuellt blev det lite för lite vatten väl ute. De täcktes som allt annat. De flesta tomater som faktiskt utvecklades blev bruna och fula, kanske nån sorts svampangrepp? Plantorna ganska glesa och ruffiga.
  • Två sorters potät sattes från fjolårets skörd och resultatet blev en stor förbättring. Inga fula fläckar, men fortfarande lite små i storleken kanske.
  • Bondböna samplanterades med potäterna, direkt i jorden. De kom upp under jublande former, men sen hände inte så mycket mer. De verkade trötta på livet, saknade nog både näring och vatten. De bönskidor som utvecklades blev nästan svarta och innehållslösa. Sen vittrade allt bort.
  • Broccoli förodlades och skolades om två gånger innan utplantering. Därefter täcktes de med slaget gräs och slogs in i en gardin för att skydda mot sugna djur. För första gången kom de spanska skogssniglarna och flockades i utkanterna av kålodlingarna. Det blev ändå en del broccoli i slutet av säsongen, även om det först såg mörkt ut.
  • Vitkål följde samma rutin som broccolin, med förodling i växthus, två omskolningar och sen utplantering under gardinen. De växte på sig lite långsamt under sommaren men tog sen mer fart. De fina rådjuren listade dock ut gardinens uv-ljusförsvagning och kunde i slutet av säsongen trycka in sina nosar och smaska runt en del innan skörd. Det blev en surburk i alla fall.
  • Morot direktsåddes i en upphöjd fåra och täcktes delvis med slaget gräs. Sorten var kort och knubbig, och det känns som en bra kompromiss i lerjord. Eventuellt skulle jorden kunna luckras mer så att de får mer utrymme att växa. Flera individer lämnades kvar i landet över vintern som ett experiment och jag inväntar besked om hur det gick.
  • Squashen förodlades och omskolades innan utplantering. Fyra (?) sorter blev det, varav två var från Hannes kära moster Anja som har en fantastisk gård uppe i Dalarna. Squash visade sig vara det som trivdes bäst och vi åt squash till allting och i en massa olika former.

Om jag ska försöka mejsla fram ur minnet hur det såg ut med placeringen på hafsfältet så var det ungefär så här.

Det är väl det som finns att säga om hafsfältet 2021. Det som fortfarande finns kvar att äta och som vi inte har köpt ett uns av sen skörden är potät, lök och vitlök. I framtiden är givetvis tanken att inte köpa gullökar för plantering, utan att driva upp från frö och ordna det själva. Detsamma med de flesta frön. Just nu är vi dock för lata och har för mycket annat att syssla med. Det gäller att sprida gracerna en del och prioritera där det behövs så att livet inte blir övermäktigt.

Det viktigaste jag tar med mig från 2021 till i år är:

  • ännu mer näring
  • ännu mer täckning.

Det ska kännas galet mycket, och också då är det läge att skyffla på lite till. Mer skit, mer meadow farming, mer jävlar anamma. Och mer fika, folköl och cykling.

Paus i stigbygge, 22 mars 2021. Det behövs alltid mer pauser för fika, fina människor och en varm hand att hålla i sin när allt känns som ett suddigt och sorgligt töcken.
Kategorier: Odla
Inlägg publicerat

Hafsfältets historia

Jag drömmer om jord. Händerna gräver ner sig i det fuktiga mörkret, och silar sedan årmiljonerna mellan fingrarna. I jorden finns minnen från växter som levde nyligen, och de levde i sin tur för att växter före dem brutits ner till myllans gräns. Och så fortsätter det i en obeskrivligt lång kedja tillbaka till de första små bålda växterna på jordens yta. Ingenting är överflödigt. Död är inte död, utan liv.

Jag drömmer att jag gödslar jorden för att förbereda fältet inför det nya livet. Händerna, armarna, ryggen, benen samarbetar i skyffeltag efter skyffeltag. Det luktar hemligheter och nåt djupt brandgult. Samtidigt är det som att nånting vaknar till där inuti. Den stora klumpen till kropp som går i ide om vintrarna börjar transportera signaler som väcker nåt litet litet känsloknytt. När jag vaknar är det som en liten grodd i bröstet.

Det är dags nu. Dags för frön och jord och gödsel. Svett längs ryggraden, jord i alla hudskrymslen.

Som en mullvad gräver jag lite bland ord och minnen, når djupare och djupare. Det irrar och de olika gångarna rör sig i flera riktningar. Tiden trycks ihop till en plätt, och sedan dras den ut igen till den tunnaste spindeltråd du kan tänka dig. Allt på samma gång, och alltid.

Nu så.

Hafsfältet blev till 2020. Minns du 2020? Det var det där året som människor upplever så himlastormande. När liv vändes upp och ner och ingen visste nåt och ändå allt på samma gång. Då började det med ett växthus som vi råkade på på granngårn – en övergiven stomme som inte hade använts på ett ogissningsbart antal år. Vi lyfte upp hela rasket och bar helt sonika iväg det till Skogshavet nån nästankilometer bort. Islandshästarna glodde lite avmätt när vi traskade förbi – två människor inuti ett litet hus som förflyttade sig längs grusvägarna som en svävande hägring. Väl framme ordnades en amatörmässig grund, och alla skev- och felaktigheter fixades.

Sedan kom glaset på plats som till viss del behövde nyinförskaffas.

På samma granngård fick jag syn på nåt plogliknande som bara låg där på gräsmattan – ett minne av nåt som varit för längesen. Som inbiten förortsunge är landsbygdens konventioner och gängse bruk lite av en rebus, men föremålet såg ut att kunna passa på en traktor, på nåt sätt. Och en gammal traktor fanns det också.

Sagt och gjort.

Nedanför vagnen finns en lång remsa mark som har tjänat som hästhage och gammal vall. Marken är kompakt och väldigt lerhaltig med en stor variation ängs- och vallarter som växer även när en inte vill, men ljuset flödar och branten bakom skyddar mot den bitande nordan. Hit nådde Littorinahavet för några tusen år sedan (och Ancylussjön och Yoldiahavet innan dess), så det är också en gammal havsbotten. På branten bakom finns lämningar av fornborgar som kan tänkas vara från den tiden när havet låg här och det var lättare att förflytta sig till skepps. Det svindlar lite att röra sig på havets botten, med närhet till tusentals år av liv och oliv.

Det är väl bäst att plöja upp ett stort jädra fält på en gång, så att det finns plats för allsköns grödor och ogräs. Men att plöja duger inte om en ska odla smått, så Hannes jordfräste hela fältet efter plöjningen.

Sten finns det gott om. De samlades ihop och fick bli ett nytt stenröse invid dikeskanten mellan fältet och växthuset – Röse orm. Förhoppningsvis har nån orm flyttat in nu och håller efter mössen som gillar att kila in i växthuset och ta för sig av det som finns till bjuds där.

Det där första odlingsåret var lite hastigt och lustigt, och jag var inte med i alla svängar eftersom livet är en berg- och dalbana i sig, fyra mil bort i den larmande staden. Men det planterades potät. Otroliga mängder potät. Och så lite vitkål, morot och säkert nåt mer som de där minnesmullvadarna har svårt att gräva fram (bilden ovan säger även broccoli, grönkål, tomat och squash). Vi samodlade med Frida och Kokke, så mängden potät var baserad på det. Det började växa i alla fall. Och det var varmt. Lite allt möjligt växte, faktiskt. Tur att ingen hade berättat hur mycket som kan komma upp när en bryter upp en vall. Och att potatisen ofta inte blir så fin det där första året.

Färdigrensat till höger, kaos till vänster.

Vi rensade bort oönskade individer ett par gånger, kanske. Och Hannes vattnade lite nån gång, eller några gånger eftersom det inte finns vatten tillgängligt i närheten. Men det finns ju så mycket annat en kan göra än att rensa ogräs och hålla på med odlingar. Titta på odlingarna, till exempel, och dricka folköl.

Räfsa åtta kilometer cykelstig, inklusive den fantastiska spången över mossen som Hannes har byggt.

Cykla lite hit och dit. Öva på livsstilsmarkörer intill bergtäkten i solnedgången. Sånt är viktigt.

Dricka vin. Viktigt.

Och den första årgången av hafsfest med långbord under stora eken.

Sjuttiplussarna fick inta högsätet på gaveln så att eventuella virus höll sig borta.

Och så finns det ju andra saker att ta reda på än bara det som växer på fältet.

Trots alla distraktioner och omständigheter så blev det lite mat till slut. Morötterna lämnades lite vind för våg bland de kompanjoner som kom upp, men de råkades på lite då och då när det grävdes efter mat. Kålen blev ansatt utan skydd, men ändå så okej att vi kunde inmundiga några huvuden. Potäterna var små och fläckiga. Ett himla sjå att förbereda inför nåt slags sittning. Men vi åt. Och det mesta av grönkålen lämnades till rådjuren att äta upp framåt vintervåren då inget annat fanns för dem att äta.

Det var hafsfältets första år, 2020. Mer av en nyck och ett experiment än nåt annat. Det fina med experiment är att utfallet säger nånting om hur det är möjligt att fortskrida, vad som funkar och inte: en grund för framtiden att växa på. Jag lärde mig nog mest av allt att det behövs en plan för att stävja allt det som växer som inte är planterat, och att jordkvaliteten är viktig. Men ändå – magin genom jorden när frö blir till grodd till planta med hjälp av naturens alkemi. Och att fröna gror på de mest otroliga sätt även när inte omständigheterna är de mest gynnsamma. Det finns så mycket förundran, i det.

Och drömmen om jord fortsätter.

Kategorier: Lagra
Inlägg publicerat

Diskbänksrealism

Vad gör en då med en modest skörd av vitkål? En del av de nätta huvudena är ju förstås redan uppätna för så blir det när kål kommer i närheten av en kålätande organism. Det är nästan samma mekanism som är en del av mysteriet med rymdens svarta hål. Resten har dock omvandlats och blivit en del av ett magiskt experiment. Men först en pausbild för att beundra ett av naturens exklusiva byggnadsverk.

Vi bestämde oss för att prova på det där med surkål, för det verkar vara en bra lagringsmetod utan alltför mycket bekymmer. Syrning som konservering är en genialitet som människor sysslat med sedan urminnes tider. Redan de gamla neolitikerna fermenterade livsmedel för nio tusen år sedan, men det är bara så långt tillbaka de faktiska bevisen sträcker sig. Mycket har hänt på planeten jorden som vi aldrig kommer att få veta. Mycket har hänt som vi aldrig någonsin kan tänka oss.

När en börjar läsa på lite så är en del av genialiteten att det enda som egentligen behövs är kål och salt. Men det är tydligen viktigt med dels jodlöst salt, dels att dosera saltmängden korrekt för att inte bakterierna ska dö eller processen avstanna. På flera ställen stod det också att det är bra att knåda med händerna för att hudens egen bakteriekultur hjälper till att sätta igång magin.

Inledningsvis var vi typiska barn av vår tid och satte igång med varsin skål där vi individuellt hackade ner, saltade och knådade. Jag saltade säkert för mycket för det finns ingen våg i detta hem. Hannes är diplomatisk och sa å sin sida att han nog saltade för lite, och svisj så sammanfogade vi knådkålen i samma bunke. Kollektiv kontra individ och allt sånt.

Av vad vi uppskattade som två kilo blev det en gubbtjyvigt full Eldorados smörgåsgurkburk. För att tynga ner kålen i vätskan stoppade vi även i en påse som fylldes med vatten. Vi behöver alltså otroligt mycket mer kål i framtiden om det ska räcka till en årskonsumtion, speciellt när rådjuren får en del av skörden. Tänk om en kunde ha en lika fin kålgård som det sägs att unabombaren hade, till exempel. Då skulle kållivet vara komplett.

Vissa tanklösa och -spridda behöver en påminnelse för att komma ihåg att öppna burken varje dag så att den inte pyser över.

Nu återstår det svåraste, att vänta och se vad som händer. Det kanske var för mycket salt ändå så att jäsningsprocessen inte kommer igång. Eller så är det nåt annat i formlerna som inte stämmer överens. Kvar blir i så fall bara liken i diskhon.

Kategorier: Lagra
Inlägg publicerat

Ingen vettig info om att torka tomater med el

Färska tomater är inget jag värderar så högt. Visst, det är väl ganska gott, men inte mer. Jag gillar krossade tomater i sås, tomatpuré till biffar och soltorkade tomater. Så när Frida hade tomatöverskott hämtade jag lite, delade i fjärdedelar och stoppade dem på rygg i torkugnen på 60 grader i 20 timmar. Tre halvfulla cykelväskor blev sex plåtar och slutligen en stor gurkburk och en liten påse. Jag har torkat ganska mycket dumpstrade saker i torkugn genom åren, och jag vill att sakerna ska vara knastertorra. Då håller de typ hur länge som helst, verkar det som. Folk som anger torktider för saker tycker jag alltid anger helt verklighetsfrånvända torktider, i alla fall om det ska vara knastertorrt.

Med knastertomater gör jag tomatsås. Jag tycker det är löjligt smidigt att ta en näve knastertomater, hälla över lite hett vatten, låta dem stå några minuter och sen bzzzz med stavmixern. Såsen smakar mer än krossade tomater från affärn, oavsett hur intetsägande och smaklösa tomaterna var från början. Fridas tomater är dock allt annat än smaklösa, så det här var kanske lite av ett helgerån.

Tyvärr är det här ett ganska intetsägande inlägg. Jag kommer behöva återkomma i frågan när jag vet något på riktigt om saken. Jag har inte vägt tomaterna varken före eller efter. Jag har inte kollat hur mycket elektricitet som förbrukades. Jag vet ingenting om detta, alltså. Det var inget.

Planen är egentligen att skaffa en inverter så jag kan köra ugnen på solpanelerna. Om jag passar på att köra ugnen när det är soligt blir då elkostnaden i praktiken närmast noll, eftersom jag inte använder panelerna till sin fulla potential annars. Men jag drar mig för att skaffa en inverter. Jag är sur på invertrar redan innan jag haft en. De verkar vara åbäken. Och så pajar tre gånger om dan tydligen. Bättre vore väl att försöka bygga om ugnen så att den går på likström, om jag kunde lära mig göra sådana operationer.

Kategorier: Odla
Inlägg publicerat

Idag planterade vi vitlöken

Men dessförinnan tittade vi lite i landet. De gamla squashplantorna ser ut som vilddjur från havets botten och broccolin har blivit nästan helt uppäten av rådjur. De hoppar så vackert och okuvligt, in och ut över det saggiga fårnätet. Ikea-gardinen har fotooxiderats och blivit så skör att de förmodligen bara trycker igenom sina nosar. Vitkålen har de däremot lämnat helt ifred utan så mycket som ett litet testhål i väven.

Morotsblasten har de också slukat, och några morötter som vi lämnat på experimentlagring i jorden har de råkat slita upp av bara farten. Men själva rötterna verkar de inte ha ätit.

Sen var det dags för vitlöken. Vi hade sparat fem praktexemplar av sorten Sabadrome som gav 66 st klyftor. (Förra året köpte vi fyra sådana lökar som då gav 68 klyftor.) I år köpte vi sex stycken av modell Ivan, som gav 34 stora klyftor. Jannicke beredde en rad med bredgrepen och jag hämtade en tunna att köra gödsel i och plockade sedan bort de största rotsystemen som grepen vände upp. Vi misstänkte att de hade för avsikt att rota sig igen. Högst upp på fältet, på den bästa jorden, satte vi Ivan. Sedan Sabadrome. C:a 15 cm avstånd och 10 cm djupt. På Sabadrome och den sämre jorden lassade vi ganska mycket hästgödsel och Ivan fick nöja sig med lite lagom.

Sen cyklade vi morotsslalom på Evalunds gårds leriga vägar, finvägen till stan och Jannickes tåg.

Kategorier: Lagra
Inlägg publicerat

En lat och lökig jävel

I den larmande staden finns ingen jordkällare, inget piffigt kallskafferi med snyggt inlagda saker eller någon sval källare. I det sekelgamla huset jag bor i finns en källare, men den är uppvärmd till en temperatur som långt överstiger lägenhetens innetemperatur och är svår att förstå nyttan av. Kanske för att förhindra fuktskador eller liknande? I alla fall är det ett dåligt ställe att förvara skördade ting, vilket förrårets potätförvaringsexperiment visade. De blev skrumpna mumier ganska snart. Nu får potäterna därför bo i jordkällaren nära havet och komma hit lite då och då, sådär när andan faller på.

Med löken är det annorlunda. Den vita och gula löken kunde delvis flätas, men vår sena skörd (eller egentligen Hannes skörd, eftersom jag inte lyfte ett finger rörande det momentet) gjorde att blasten till stor del hade torkat så mycket att den inte längre gick att fläta. Det finaste flätade exemplaret gul lök med mellan 30 och 40 lökar har hängt i mitt köksfönster sedan augusti, och jag har under tiden klippt av de lökar som har behövts vid matlagningen. Oerhört praktiskt. Men nu, i ett omfattande linsgrytesammelsurium, gled de sista lökarna ner i grytan.

Resterande andel av gul lök behövde ju också förvaras på något sätt, men hur sjutton gör en det? Jag är en inbiten förortsunge och kan typ ingenting som har med konserverings- och lagringsmagi att göra. Det mesta som rör husmoderliga saker är ett dunkel, och om jag hade levt ensam hade jag säkert bara svängt ihop en stor jädra gryta en gång i veckan och ätit samma mat till middag sju dagar i sträck. Att slippa laga mat är ju himmelriket.

I alla fall. Löken får bo i en kartong ovanpå skafferiet och den är inredd med lite papp ifall det skulle finnas ett uns fukt kvar. Det fiffiga med att lämna löken i jorden tills blasten inte ville vara med om livet längre och skrumpnade ihop var att det yttersta lagret på löken redan hade torkat, så den behövde inte ligga på tork efter skörd. Dessutom experimenterar jag med att lämna blasten även i förvaringsstadiet eftersom jag är en lat jävel.

Som synes blev vår första lökskörd liten i storleken, mer som schalotten än fylliga gula. Det var en oerhört torr juli som jag minns det, och jorden är nog ganska mager också eftersom vi inte gjort något speciellt alls med den. Till nästa odlingssäsong ska dynghögen ut på fältet och då händer förhoppningsvis någonting med frodigheten.

Nu när lökflätans sista individer förpassats till linsgrytans sälla jaktmarker har lökkartongen bökats ner från skafferiet och en påse fyllts med lök som sedan åkte in i kylen för att vara mer lättillgänglig. På så sätt kan en fylla på tills allt är slut.

Planen är fullständig självförsörjning när det gäller lök, och då är det viktigt att plantera rätt mängd. Det ska bli intressant att se hur länge den räcker. Kanske ända till påska?

Kategorier: Odla
Inlägg publicerat

Tack för i år (?), squashen

Två minus redan på kvällen nu. Nu har väl squashen fått nog.

Jag tog tog in några små frysskadade frukter.

De första två skördade vi den 5 juli, så i drygt tre månader har plantorna levererat nästan hela tiden.

Praktexemplaren har legat utanför vagnen i väntan på att motivationen att torka kärnorna skulle infinna sig. Det gjorde den ikväll, när jag upptäckte att den största Anja-squashen börjat mjukna.

De andra ligger på vänt. Den ljusgröna köpte jag av Frida i augusti, för att utöka antalet sorter i hafslandet, men den ser ut precis som när den var ny.

Kategorier: Cykla Odla
Inlägg publicerat

Kära logg

Och inte vilken logg som helst, utan odlingsloggen. I förrgår plockade jag de små tomater som fanns, det blev inte speciellt mycket, men de är i alla fall goda. Broccolin som vi nästan gav upp om har blivit lite rolig nu, det kommer nya små buketter. Squashen hade en lågproduktiv period men nu kommer det frukter igen.

Fredagens skörd.
Tiny tim-tomaterna till vänster, som är färre buskar men på bättre jord än Koralik-tomaterna till höger. Ynklig skörd.
Årets skördade potatis har bott under vagnen och jag har haft lite dåligt samvete. Nu körde jag bort dem till den lånade jordkällaren 1,3 km väster om Havet.
Där låg ju all fjolårspotatis! Alldeles grodd. Den blev ful, fläckig och liten och jag har inte orkat mecka med att skala de små eländesknölarna. Därav matsvinnet. Folk säger att ”så blir det första året efter att man brutit upp en gammal vall”. Och ja, i år blev ju potatisen mycket bättre.
Jag körde ett lass squash, broccoli och tomat till konglomerationen och J. Jag har kommit på att tomma sidoväskor går att bunta ihop och spänna på pakethållaren så blir man mer aerodynamisk. Hashtag tempopinnar och självhushållning.

Hämta fler inlägg