Hafsfältet i snö. Notera pinnarna som sticker upp till höger och spåren från rådjuren som ätit upp pinnarnas kålblad.
Det började snöa första januari, och sen dess har det varit kallt (mellan fem och femton minus), krispigt och runt två decimeter snö. Tills igår när sydvinden förde med sig nollgradigt, och idag snöblandat regn. Slafs klafs och inget en vill beröra sig med alls. Varje gång en går till dass får en stora kalldroppar i nacken som släpper från trägrenarna ovanför. Och det värsta med töväder mitt i vintern är att det troligtvis fortsätter vara usjligt, på nåt sätt. Antingen fortsatt slafsväder eller så fryser det igen och blir glashalt.
Så vad gör en då när blöttjan drabbar jordarna? Förhoppningsvis så lite som möjligt. Men vi tog till slut, efter utdragen pina och återkommande dåligt samvete, itu med frö- och utsädesinventering och -organisering inför odlingssäsongen. Det är träligt att vara en duktig jävel som tar tag i sånt här direkt, men nån gång kanske vi kommer dit, också. Frön och linser och bönor har varit utspridda lite här och där i vagnen. Först inventera och lista ut vad som behöver införskaffas.
Det som saknades till fältet var alltså frön från rödbeta, vitkål och nån sorts busktomat. Tomat har vi stadigt haft två sorter av i flera år, men Principe borghese, som många verkar höja till skyarna, är jag urless på nu. Den är senare och alltid den första med tydliga tecken på bladmögel. I år lyckades vi få större skörd i och med en torr och varm sommar, men plantorna skrumpnade ihop som vanligt till slut. Troligtvis för de vidare angreppen till den andra sorten också, som är mer motståndskraftig här på fältet. Så nu ryker den.
Det tar emot att shoppa runt hos fröfirmorna. Målet är att ta egna frön till allt vi odlar och bli självförsörjande där också. Förra året var det första vi testade att sätta egen gul lök för fröskörd. Och nu har vi 44 gram egna gula lökfrön! I år är det dags att testa med vitkål, rödbeta och svartkål. (Efter jag har kollat om det går att prova med två olika sorters kål samtidigt utan korspollinering.) Om det lyckas betyder det att vi inte behöver köpa ett enda jota från en fröfirma till nästa odlingssäsong.
En hittar också lite kul saker vid fröinventering. Ibland dumpstrar vi kryddor eller sallad i såna där små plastkrukor. Förra året hade vi en containersallad som stod i fönstret hela sommaren och vattnades ytterst sporadiskt. Efter avplock av alla blad till fredagsburgarna växte den sig bara längre och längre, rangligare och rangligare. Till slut var den nästan lika hög som fönstret. Då kom blommorna. Det fanns också luffa som vi testade 2023. Kanske kanske orkar nån testa sätta några plantor på friland i år, bara för att se om det går.
Sen organisering av ärtor, bönor, linser. Gråärt, gulärt, grön lins, gotlandslins och två sorters brytbönor behövde tas undan från vårt ätförråd. Väga, paketera, etikettera.
Till gröngödslingsfältet (och antagligen även en bit av bönsjättedelen) har vi sparat:
Jag ska komma till nakenfröpumporna, jag lovar, men för att du ska förstå vad det handlar om behöver du en bakgrund.
När jag bloggade om matsvinn på Dumpstrat försökte jag förstå hur det kunde finnas så mycket slöseri i livsmedelsindustrin, när det borde innebära förluster för kapitalisterna när varorna inte tas till vara. Det jag förstod var att det inte alltid är en förlust att slänga mat. Inte när exempelvis lönekostnaden för att ta tillvara på den överstiger värdet av maten. Och inte när den potentiella försäljningsökningen av att enbart ha perfekta och ”fräscha” varor överstiger kostnaden för att slänga mat.
Men den ännu mer grundläggande mekanismen som skapar matsvinn är den konkurrensbaserade ekonomins fundamentala spelregler. Vi lever i en ekonomi där varje enskild kapitalist måste försöka öka sin försäljning för att överleva i konkurrensen. De måste varje år försöka ”förädla” eller ”modernisera” sina varor för att kunna sälja dem dyrare, och/eller försöka sälja mer varor, för att ”hänga med” i utvecklingen. Det handlar inte om mode och fåfänga, utan om ren överlevnad. Säljer du som kapitalist exakt lika många varor av exakt samma typ som förra året kommer du tjäna mindre pengar, eftersom alla andra kapitalister i samma bransch under detta år kommer ha förfinat sina produktionsmetoder och pressat ner priserna på exakt likvärdiga varor. Och tjänar du mindre än förra året varje år har du snart gått i konkurs. Du måste försöka växa för att inte dö.
Dessutom lever välfärdsstaterna helt och fullt på att beskatta kapitalisternas produktion. Det är på det sättet som de ”finansierar välfärden”. Om det går dåligt för den samlade kapitalistkåren (eller, klassen, om du så vill), så går det dåligt för staten. Och staten i sig är en slags megakapitalist som tävlar med så kallade konkurrentländer. Om staten inte hela tiden jagar igång produktionen när den av olika anledningar börjar sakta in, så kommer hela landet ”hamna på efterkälken i den internationella konkurrensen”. Det största problemet då är inte att medborgarna jämför sig med konkurrentländernas stigande levnadsstandard och blir avundsjuka och röstar bort regeringen. Ännu värre är att en välfärdsstat som inte ”hänger med” och trissar upp produktionen snart inte kommer kunna upprätthålla samma levnadsstandard som förra året, eftersom nödvändiga varor från utlandet blir dyrare.
Grundproblemet är alltså inte, som många tror, att människor till sin natur är giriga och hopplösa och bara vill ha mer och mer, långt över sina grundläggande behov. Problemet är att vi i det här systemet måste vilja ha mer och mer onödiga saker för att kunna säkerställa att vi kan köpa nödvändiga saker. Trots att våra faktiskt behov inte ökar (vilket är särskilt tydligt när det kommer till mat), är staten och kapitalet tvingade att hela tiden försöka öka produktionen. Det är det som gör att det bara blir mer och mer matsvinn.
Växtmjölk är en meningslös vara
Förstår du allt det där, då förstår du också att det för planetens skull är helt meningslöst att försöka uppfinna ett sätt att producera och sälja billigare mjölk, som gör av med mindre energi och mark. Även om du får alla dina vänner och till slut hela landet att köpa din resurssnåla veganska mjölk istället för komjölk, så kommer du inte uppnå ditt mål att göra matproduktionen mindre miljöbelastande. Det är nämligen så att konkurrensen snabbt kommer se till att priset på din växtmjölk sjunker långt under priset för komjölk, och du har vips skapat ett stort problem för samhället, som nu måste hitta en ersättning för de uteblivna inkomsterna. De utkonkurrerade kapitalisterna kommer hitta på något nytt onödigt att producera. De kommer använda vetenskapligt utmejslad psykologisk manipulation (så kallad ”reklam”) för att hitta våra svagaste sidor och lura på oss något vi inte visste att vi behövde tidigare. Och staten kommer av nödtvång hjälpa dem. Med startkapital, subventioner och arbetskraft.
Skiftet i människornas kost kommer i kapitalismen fungera som så kallad ”kreativ förstörelse”, vilket är en ekonomisk mekanism som betyder att produktionen i ett konkurrens- och pengabaserat ekonomiskt system trissas igång alldeles extra mycket. Mekanismen beskrivs i Jevons paradox: effektiviseringen av produktionen leder i slutändan inte till mindre produktion, utan tvärtom mer!
Den resurssnåla växtmjölk du uppfunnit kommer, pga de ekonomiska lagar som styr det rådande ekonomiska systemet, orsaka ökad matproduktion trots att näringsbehovet hos människorna inte ökar. Var och varannan kommer ligga och bada i mjölken på mjölkspan och inte ett så litet antal kommer skaffa en fyra meter lång djuphavsmal som håller rent i naturpoolen och den är så praktisk för den utfodras automatiskt och intravenöst med din miljövänliga veganska dryck.
Det här betyder inte att allt är hopplöst och att det bara är att ge upp. Nej, den här insikten är inte på något sätt deprimerande, tvärtom skyddar den oss från att slösa bort våra liv på något meningslöst. Eftersom denna inomkapitalistiska strategi, att uppfinna och producera resurssnåla ”gröna” varor och inspirera människor att köpa dem, tveklöst är helt utsiktslös, kan vi lägga den saken helt åt sidan och ägna oss åt något meningsfullt som faktiskt har en chans.
Att försöka stöpa om hela systemet från insidan, att via riksdagen eller företagsstyrelserna jobba för att göra om spelreglerna, är kanske en väg. Men jag ser inte hur den ser ut rent konkret. Om du har en idé för hur en sådan förändring ska gå till får du på riktigt hemskt gärna presentera en detaljerad plan i kommentarerna, för att utarbeta en sådan måste i så fall vara ditt första steg. Hur ska du få makt och vad ska du göra för att stoppa konkurrensen och den ekonomiska tillväxten när du fått makten? Jag tror faktiskt att jag aldrig sett en fullständig redogörelse för något sådant, och anledningen till det tror jag är att en konkret plan för total omdaning av samhället inifrån på ett uppenbart sätt skulle framstå helt orealistisk eller otrevlig.
Växtmjölk är meningsfull mat
En tydlig och realistisk väg är istället att bygga ett alternativt system här och nu, som fungerar på ett helt annat sätt, utan pengar, varor och konkurrens. Ett alternativt system, baserat på självhushållning och fördelning av överproduktionen efter behov inom det alternativa systemet, kan börja tillgodose de grundläggande behoven direkt. Det är realistiskt för det är reellt och verkligt här och nu, från pumpa nummer ett. Det är inte en plan i arton steg där allt ska bli bra någon gång i en avlägsen framtid, tvärtom skapas det nya systemet direkt och utvidgas tills det trängt det undan det gamla. I vårt system får mat vara mat och finnas till för att mätta, istället för att vara varor på en marknad och finnas till för att skapa tillväxt i ekonomin. Det skapar en grundtrygghet för alla som deltar i rörelsen, och vi kommer då inte slå krokben för oss själva när rörelsen blivit så stor att den bidrar till skapandet av en ekonomisk kris och välfärdsstaten och företagen börjar ”hamna på efterkälken”.
Självhushållning är inte utopiskt, utan något som varit det dominerande systemet tills för bara ett par hundra år sedan. Ett par hundra år är ingenting i mänsklighetens historia. Det är de sista tvåhundra årens ingenting som är det orealistiska som håller på att förstöra naturen och det är bara konstigt att försöka ta sin utgångspunkt i ett orealistiskt ingenting och försöka bygga om det till något bra.
För oss som tror på en konkurrens- och pengafri självhushållarrörelse är det inte meningslöst eller kontraproduktivt att, som det faktiskt är i kapitalismen, försöka minska resursanvändningen vid tillverkning av t ex mjölk och smör. Tvärtom är det hela grejen. Mål och medel är samma sak för oss. Minskad resursanvändning på en självhushållargård är i vårt system samma sak som minskad total resursanvändning i samhället. Det finns inget som heter ”kreativ förstörelse” i vårt system, det finns ingen paradox. Att påverka våra vänner inom vårt system att gå över till t ex vegansk mjölk som kräver mindre mark och energi, gör det direkt billigare och mindre mödosamt att delta i rörelsen. Jag tror att det är den viktigaste frågan för oss, att göra det enkelt att vara med och att inte romantisera mödosamt arbete.
Ett stort misstag, som min bild är att den gröna vågen på 1970-talet begick, är att hålla på med djur. Detta av två anledningar och helt oberoende av de etiska frågorna.
Den första anledningen är att djurfri självhushållning minskar arbetsbördan och ger större frihet. Jag är uppväxt på djurgård och jag vet hur mycket arbete det innebär. Den som har djur är aldrig fri. Djur är oberäkneliga, kan innebära plötsliga stora utgifter och problem, och det är svårt att förutse arbetsmängden.
Anledning nummer två är att djurfri självhushållning gör av med mycket mindre naturresurser och mark. Om vi fritt fantiserar fram ett perfekt djur som kräver nästan inget arbete, sköter sig själv, slår och hässjar sitt eget hö, bygger sin egen lada och höskulle, mjölkar sig själv, ystar ost, är utbildad veterinär och drömmer om att bli uppätet och slutligen slaktar sig självt, som en större amegliansk ko, så kvarstår problemet med att den mark som krävs för att föda djuret är onödigt stor – ja, kanske så mycket som tio gånger så stor, eller ännu mer! – jämfört med vad som skulle krävts om vi istället åt växter direkt. Vi pratar inte om 30 % mer eller ens dubbelt så mycket, vilket vore illa nog. 10 gånger.
Markanvändning är i min mening ett av de bästa måttet på vår miljöpåverkan. Det är det matsvinn kokar ner till. För vad är egentligen problemet med att slänga en morot? Det är inte att den lider av att slängas, det är att vi odlade i onödan. Vi arbetade i onödan, och framförallt: vi använde mark i onödan, som vi hade kunnat lämna helt ifred. Lika förkastligt som det är att slänga mat, lika förkastligt är det att bruka mark i onödan. Det är precis samma sak. Det också är hela poängen med den alternativa rörelsen, att hitta ett väg för att drastiskt minska människans utbredning på jorden, där vi inte tar mer plats än vad som behövs för att leva härliga och nästan helt arbetsfria liv. Där vår miljöpåverkan och markanvändning är så liten så att den inte sätter hela klimatet i gungning och hindrar de andra rymdvarelserna på den här planeten att leva sina liv.
10 hektar betes- och odlingsmark för att föda upp det där perfekta fantasidjuret är ungefär tio gånger sämre för naturen, än ett hektar odlingsmark för att föda oss människor direkt med vegansk mat. Men igen: det här gäller inte i kapitalismen, bara oss som försöker bygga ett alternativt system från grunden. I kapitalismen är mer alltid bättre.
Nu förstår du kanske redan vad som är intressant med nakenfröpumpor. Nakenfröpumpafrön är en källa till framförallt fett, men även protein, precis som djur och djurmjölk. Men de kräver mycket mindre arbete och odlingsyta. Det gör att du slipper arbeta lika mycket för att producera ditt fett, det gör att utsikterna för att bygga ett helt nytt system utan pengar och konkurrens blir bättre och systemet i sig blir mindre miljöbelastande. Nakenfröpumpor är kanske inte slutmålet eller världens bästa gröda, men det är ett enkelt sätt att här och nu producera fett utan dyra maskiner. Du kanske kan komma på ett enklare sätt att skörda hasselnötter, pressa ekollon eller rapsfrön till olja på något enkelt och billigt sätt, och då är jag mycket intresserad. Men nakenfröpumpor är ett enkelt sätt att komma igång direkt och skörden kräver enbart en kniv och en matsked.
Så hur gick det i år?
Jo, lite sämre än förra året, per kvadratmeter, men bättre än första året.
2023: 40 m² 40 plantor 70 pumpor 5 kg torkade frön
2024: 40 m² 20 plantor 87 pumpor 9 kg torkade frön
2025: 80 m² 63 plantor 173 pumpor 14,5 kg torkade frön
Några hypoteser om varför det inte blev riktigt samma skörd som förra året: Vi planterade ut lite för tidigt och plantorna frös lite. Hästgödslet vi dumpstrade hade kanske inte heller legat tillräckligt länge, det var lite spånigt fortfarande. Det var en mycket torrare sommar och vi vattnade inget. Vi roterade även ner pumporna till lite lerigare jord som vi inte odlat lika intensivt på förut. Plantorna stod kanske lite för nära varandra. Slutligen blev det mjöldagg på blad och pumpor. Nästa år blir det lite glesare mellan plantorna (igen) och kanske mer täckmaterial.
Men är det inte dumt att slänga nästan hela pumporna och bara ta fröna?
Nej, läs gärna förra årets inlägg. Då räknade jag kilokalorier, men i år tänkte jag räkna lite på mjölk och smör. Jag har just skaffat en silkanna till stavmixern för att göra egen helvegetarisk mjölk av nästan vadsomhelst. Jag har bara testat lite ännu, men mjölk på pumpafrön blev helt okej.
Pumpafrön innehåller 50 % fett, och för att göra mjölk med 3 % fetthalt borde det då räcka med 50 gram pumpafrön för en liter mjölk. Men vi räknar jättelågt och säger att vi endast har 50 % verkningsgrad på fettutvinningen (och bortser från att ingen vettig mänska slänger de resterande 50 procenten, utan blandar den i gröten istället t ex), så behövs 100 gram pumpafrön per liter. Då räcker årets skörd till 145 liter mjölk.
Om en tror på en rapport från Hushållningssällskapet krävs 1,11–2,21 kvadratmeter för att producera 1 liter komjölk (vilket låter lågt och knappast inkluderar precis allt, t ex markbehov för produktion av maskiner, kylutrustning i hela kedjan osv, som inte krävs med växtmjölk där fröerna förvaras i rumstemperatur och bara mixas till mjölk strax innan förtäringen). 80 kvadratmeter skulle föda en ko ungefär en dag och ge mellan 36 och 72 liter komjölk, istället för 145 liter pumpafrömjölk. Eller 290 liter pumpafrömjölk, om vi kommer på ett sätt att få hundra procents fettutvinning i mjölktillverkningsprocessen. Eller 360 liter om vi fick lika bra skörd som förra året.
Om vi istället räknar på smör, så krävs det 20 liter komjölk för att producera 1 kg kosmör. För att producera 1 kg pumpafrösmör krävs det 1 kg pumpafrön. Det behövs bara en tillräckligt kraftig mixer (som vi tyvärr inte har för tillfället). På 80 kvadratmeter kan vi alltså framställa 1,8 till 3,6 kilo kosmör, men 14,5 kg pumpafrösmör med årets skördenivå och 18 kg med förra årets.
Så även med våra tafatta nybörjarförsök med pumpaodling, så innebär det upp till 10 gånger mer effektiv markanvändning. Med en kniv och en matsked.
Någon kommer invända att det går att låta djuren beta på enbart oländiga (så kallade ”naturbetes-”) marker som är omöjliga att odla. Till det svarar jag att: I princip inga betesmarker där gräs växer är särskilt svåra att odla. Särskilt inte i liten skala för självhushållning. Det är storskaligt jordbruk som kräver perfekta stenfria marker. Men i och med att vegansk odling kräver så mycket mindre mark kommer vi troligtvis inte behöva odla på oländiga marker. I tankarna om naturbetesmarkerna ligger inbakat en mycket skum idé att brukande av mark liksom ”tar tillvara” den. Att det är slöseri att inte bruka mark. Det är ju precis och exakt tvärtom! De oländiga naturbetesmarkerna mår mycket bättre av att inte betas.
Samma person kommer kanske säga att slåtterängen där vinterfodret produceras har en sådan fantastisk mångfald att ängens varande är bättre för naturen än om naturen hade fått finnas enbart för sig själv. Men det är en absurditet att hävda att naturen skulle må bättre av att slås av till stubb med lie, än om den fick vara ifred. Slåtterängar har värde som ett desperat bevarande av arter just nu när kapitalismen håller på att tränga undan dem, eller som museum. Båda de syftena kan omedelbart tillgodoses av slåtter för täckmaterial och gröngödsling till vegansk växtodling.
Det är uppenbart bättre att bruka 80 kvadratmeter lite mer intensivt än att jämna, säg, 400 kvadratmeter helt med marken med lie varje år, och sen låta hårdbeta och hårdtrampa 400 kvadratmeter ytterligare med djur.
(Visst, vi slår också lite gräs som vi täcker bäddarna med. Jag har inte räknat på hur mycket det är, men det är inte så mycket att det påverkar uträkningarna nämnvärt.)
Okej, det om det. Nu odlingsåret i bilder:
11 april, bäddbygg. Bredgrep, kamma rötter med böjd grep, täcka med gödsel och sist slaget gräs eller mögligt ensilage. Troligtvis överseriöst med bredgrepningen och utrotningen innan täckning. Tidigare år har antytt att det blir lika bra skörd och att pumpaplantorna själva täcker undan ogräs även där förarbetet varit mindre noggrant. 11 april. Förra årets pumpaplätt närmast, årets längst bort med två iordningställda rader till höger och nedvissnat bovete till vänster.19 april, resterande rader grepade och kammade. Eftersom bovetet täckt undan ogräs så bra, så var det ingen större arbetsinsats och nästan kul.23 april. Kanten längst ner mot staketet var däremot en enda kvickrotshärva, som styrdes upp. Det var inte lika kul.24 april. Frön satta i pluggbrätten.25 april. Alla bäddar klara.27 april. Elias fick frön. 4 maj. Uppkomst!12 maj. Omplantering i större kruka.25 maj. Avhärdning.27 maj. Utplantering, lite väl tidigt.27 maj. Nedbäddad.27 maj. Alla i jorden.28 maj. De överlevde!4 juni. Men det blir svinkallt längst nere i odlingen. En hel del frostskadade.4 juni. Men de flesta klarade sig någorlunda oskadda.6 juni. Snigelskador, inte hela världen.23 juni. Det går långsamt i början. De till vänster under slaget gräs och mögligt ensilage verkar ha haft det lite blötare och trevligare än de till höger under fjolårets ihopkrattade bovetehalm.3 juli. Första lilla oskarpa pumpan.3 juli. Samtidigt på gödselhögen: reservplantorna helt utan täckmaterial. Ynkligare.28 juli. Fint efter att vi kom hem från tre veckors cykelsemester. Noll bevattning och varm juli nästan helt utan regn. 8 augusti. Pumpaplantor på upptäcktsfärd i ärtlandet.20 augusti. En boveteplanta. Men förvånansvärt lite boveteogräs, trots att vi inte skördade fröna och inte slog plantorna och bara lät allt dråsa ner.16 september24 september. Lite frostskadade och mjöldagg.24 september24 september. Mer studier i vitt. Verkar inte ha varit något större bekymmer.8 oktober. Den riktiga frosten.8 oktober. Myskpumpa som smugit sig in i nakenfröpumpalandet. Med mjöldagg.10 oktober. Några pumpor på reservplantorna på gödselhögen, trots att grisarna bökat runt där.6 november. Skörd av de första som börjat bli mosiga.6 november. Tvätta frön från mosiga.6 november. Om fröna är ljusgröna spelar det ingen roll hur stora de är, det är nästan inga ”riktiga” frön inuti. Inget att kämpa med.6 november. Omoget frö.6 november. Första torkningen av fröna från de mosiga.17 november. Dags för slutskörd.17 november. Lite onödig arbetstimme att köra upp alla frön till vagnen på kärra. Jag kunde väl gröpt ur dem på fältet istället. Alla.Dela.Gröpa.Skrapa ur.Jag fyllde på med varmt men inte hett vatten. Tog sen upp fång med durkslaget och kramade ur de värsta trådarna, sen tippade jag ut de renare frön i den vita baljan. Jag tömde ur det nu fröfria ”köttvattnet” och fyllde varmt vatten i fröna i vita baljan. Sen samma procedur fram och tillbaka mellan baljorna ett par gånger tills fröna var acceptabla. De behöver inte vara helt rena! Du ska ju inte sälja fröna, och lite torkat pumpakött är inte giftigt.Klara.Transport till torkugn.19 november. Resultat av en full torkugn.Tre fulla torkugnar.22 november. Resterna innan körda till kompost.Påläggsmakeri.Bara en bild på vad fina havtornsmarmeladen och pumpafröna är tillsammans.
Vitkålen har stått så stolt i landet. Vi har känt att vi haft en sån skatt där, och dessutom varit helt ostressade eftersom kål ”ju” klarar sig även om det blir minusgrader.
Men så började de spricka. Och jag fick lite panik och gjorde kåldag av idag.
Kålnät avSpruckenSnigeläten tror jag, i raden där kålnätet var sämst tätat vid marken, eftersom svartkålen var i samma rad och behövde vara lättåtkomligEn enda omogenTre huven nästan helt kvävda och förkrympta av anti-snigelblomstret vi sådde i radernaMen det fanns fina ocksåAlla huven upprullade till vagnenVikt före avskalningSamma huve skalat och stammen bortskuren, 1 kg mindreLyckligtvis bara ett av de spruckna huvena som var fult inuti och som därför kasseradesSprucket men gick att använda till syrningEtt annat sprucket som inte var helt körtRiver med osthyvel, tillsätter två viktprocent jodfritt salt och knådar, sen väntar fem minuter, eller snarare, förbereder nästa huve under tidenKnåda igen mer ordentligt så att vätskan kommer ur och börjar skumma lite, sen trycka ner i burkar så att det blir vätska längst uppKålkaosPajade brödkniven20 huven, 27,7 kg i 24 burkar, som nu ska vara i vägen på köksbänken någon vecka eller två, innan de är klara för källarenKålskräp som ska till komposten15 huven kvar som väl ska snyggas till och cyklas till källaren imorgon
Då var den sista potatisen upptagen och inlastad i källare. Dags att sammanfatta potatisåret.
Nån sa att potatis blir ful om det är mycket onedbrutet biologiskt material i jorden. Det hade ju vi! Och dessutom ful potatis, som behöver skalas ordentligt innan kokning. Drömmen om finare potatis började spira, och den 2:a december ägnade jag fyra timmar åt att bredgrepa och kamma jorden på kvickrotsrötter och dylikt.
2 dec 2024. Jag tog ingen bild, men så här såg det ut på Strava. Tänk om fler smutsiga lycrahippies som vill avskaffa pengarna, lönearbetet, tillväxtekonomin och den härskarinställning som gör att vi förfar med den levande naturen som ett dött maskineri hängde på Strava istället för Instagram. Det vore väl kul.
Arbetet med utrotningen fortsatte den 9:e, med tre timmar bredgrep och kamning. Men sen frös väl jorden för vintern och vi kunde ”tyvärr” inte arbeta förrän på våren igen.
9 dec 2024
Så den 2:a april kammades resterande del av potatisplätten någorlunda fri från levande biologiskt material. I alla fall från kvickrot. Sen täckning med dumpstrat mögligt ensilage. Jag höll på i fyra timmar och en halv.
2 april
2 april2 april, potatisplätten bortanför skottkärran. Täckt och klar.
Vi brukar ju arbeta på första maj och sätta potatisen, som en protest mot att arbetarrörelsen inte försöker avskaffa lönearbetet, men så nämnde Inger att det är bättre att sätta tidigare. Då hinner potatisen eventuellt bli mer färdigväxt innan den får bladmögel och vi kan kapa blasten i hopp om att det ska stoppa röta och inte smitta tomaterna lika mycket (men oklart om det stämmer eller är ockulta ceremonier). Så vi satte potatisen den 16-17 april, 4,5 timmar totalt, gånger två för vi var två. Och täckte igen.
16 april16 april16 april16 april16 april
Under sommaren gjorde vi typ inget med potatisen, förutom att börja äta av den.
6 juli
Vi kupade inte ens genom att kratta upp täckmaterial från gångarna som vi brukar. Delvis för att vi inte hade något täckmaterial i flera gångar. För vi orkade väl inte fixa det. Men den 11:e augusti kapade jag lite blast som jag tyckte hade bladmögel. Och den andra september kapade jag resten.
11 augusti2 september
I slutet av oktober togs första sorten, connect, upp. Rekordskörd, en full trälåda på en rad. Tidigare rekordskörden 2022 var det en full låda på nästan dubbelt så långa rader. Det tog tre timmar att ta upp och en timme att köra flera vändor till den lånade källaren med kärran. Det såg ut att bli väldigt mycket potatis i år.
22 oktober22 oktober, jag kunde inte lyfta en full trälåda själv, så jag fick köra halvfulla lådor till källaren och sammanföra dem när de väl stod på plats.
Men sen var det asterixens tur, och den hade möss eller sorkar ätit en hel del på, och det var mycket mer gröna knölar. Det blev bara en tredjedels trälåda per rad, efter fulingarna var bortsorterade. Det tog fem timmar totalt för att skörda asterix, sortera, köra till källaren, kompostera fulingarna och logistik kring det.
23 oktober9 november9 november9 november, 300 kilo i källaren åtminstone.
Så, 300 kilo, plus kanske tjugo kilo som var extra fina som vi ska ha som sättpotatis för att se om extra fina sättpotatisar ger finare potatisar. Och sen åt vi upp en hel rad under sommar och tidig höst, som vi skördade allt eftersom. Så vi säger 350 kilo.
Jag tror att asterix blev sämre för att det var sämre täckt där. Speciellt gångarna. Det torkade ut raderna från sidorna, och det blev kanske en alldeles för mysig miljö för djuren. Planen för nästa år är att täcka tjockt. Även gångarna. Där det var fuktigt under täckmaterialet hade inte djuren varit, och där var det även mycket bättre skörd, troligtvis för att potatisen haft större tillgång till vatten där.
Det där om att det skulle bli mindre fulheter med mindre biologiskt material i jorden vet vi inte riktigt om det stämmer. Kanske lite. Det blev mycket skorv men i alla fall mindre maskhål. Men J läste nån som menade att skorv är ett tecken på en hälsosam och levande jord. Och jag tror jag läst nåt om att potatis med skorv blir mer näringsrik. Nu vill jag aldrig läsa nåt om skorv igen, för den informationen, sann eller ej, passar oss bra.
Eftersom vi loggat allt potatisarbete på Strava i år blev det lätt att räkna ihop den totala arbetstiden. Vi ägnade c:a 30 timmar totalt åt potatisen. Det är 150 kr i timmen om potatis kostar 13 kr/kg.
Men vi odlar ju inte för att tjäna pengar, utan för att slippa tjäna pengar.
Gårdagens experiment med att torka lite halvkasst tvättade pumpafrön föll väl ut. Jag tror det kommer gå lätt att vanna bort det oönskade i vinden. Men varför ens bemöda sig med det om fröna ska mixas till röror eller smör? Idag provade jag att göra pålägg genom att koka 2 dl egna gotlandslinser, egen svamp och egen torkad tomat i 5 dl eget bäckvatten på kaminen eldad med egen ved, sen mixning med egen solel med 2 dl av de halvkasst tvättade egna pumpafröna och en oskalad egen vitlök (jag kanske är sen till partyt, men varför skala vitlök om den ska mixas i röror? det blir inte ett spår av skalet när mixern mixat). Jag tyckte det blev bra nog för en smutsig hippie.
Och bra nog är bra nog, det är ett så konstigt samhälle vi lever i där mat blivit nån slags jädra upplevelse, livselixir och universalmedicin där folk bara ska vidare och vidare och det aldrig är tillräckligt gott eller tillräckligt nyttigt. Det är så, i ordets sanna betydelse, sjukt. Om vi inte kan nöja oss med mat som är tillräckligt god och tillräckligt nyttig kommer vi aldrig kunna befria oss från meningslöst överarbete.
När jag stolt berättade för J om experimentet med det superegna pålägget utbrast hon: ”Peak hippie!” Men det hoppas jag inte det är. Jag vill vidare. Aldrig nöjd.
Så då gick jag vidare till bondbönor, James bondbönor. Nä, okej, inte James utan våra Egna®. Jag ber om ursäkt. Vidare.
Jag hade blötlagt torkade fjolårsbönor under natten, för att göra burgarbiffar till fredagsburgarna. Men alltså det går ju inte att hålla på och skala bondbönor, fy tusan vad tråkigt. Går det att äta skalet? Jag kom in på SEO-mästaren Bäckmos blogg såklart, som gav mig precis det svar jag ville ha. Skalet går utmärkt att äta. Bäst att inte söka vidare information. Sen blev jag helt förfärad och faktiskt arg på riktigt när hon påstod sig göra falafel när hon först kokade bönorna och sen tillsatte både ägg och vetemjöl. Du har gjort en jädra omelett, mänska! Eller pannkaka kanske.
Hursom. Jag provade att göra en smet på skalade bönor och en på ickeskalade. Smeten på ickeskalade kändes väldigt fibrös och jag trodde aldrig den skulle hålla ihop i pannan. Men det gjorde den faktiskt. Med nöd och näppe. Påminde om smet på gula ärtor. Smeten på skalade var nog lite godare, men den oskalade smeten var faktiskt tillräckligt god. Och det var en sjukt dålig bondbönskörd förra året med fula och små bönor med hög skal-böna-ratio. Med finare bönor kommer det vara alldeles utmärkt med smet på oskalade. Sammantaget mycket, mycket hoppfullt.
Skal, skalade, oskaladeBiffrecept: blötlagda baljväxter, oskalad vitlök, torkad svamp, torkad chili, mycket salt, lite olja, lite vinäger, lite soja, lite curry, lite svartpeppar. Bzzzzzzzzzz. Blanda i finhackad gul lök.Fibrös smet på oskalade.Klibbigare smet på skalade.Jag fick vända varsamt på biffarna från oskalade smeten. Oskalade till vänster, skalade till höger.
Jag gillar verkligen, verkligen, inte odling. Ibland är det roligt, oftast är det jobbigt. Jag odlar inte för att det roar mig, utan för att det är rätt. Det är moraliskt rätt (på samma sätt som det är rätt att diska sin egen disk), rätt strategi för att ersätta kapitalismen med ett nytt system utan pengar och varor, rätt väg för att slippa lönearbeta så mycket i den själsdödande samhällsapparaten. Jag känner mig ofta missförstådd som någon som ”är intresserad” av odling. Jag är lika ointresserad av att odla som jag är av att diska! Om du förstår vad det betyder förstår du ganska mycket. För de flesta verkar det vara syntax error. ”Men varför odlar han då?” Det är en så torftig idé om vad som gör livet värt att hålla på med, som den liberala ideologin lurat på oss.
I år har vi lagt mer energi än vanligt på odlingarna i hopp om att en gång för alla få övertaget över ogräset, så att det blir mindre arbete i framtiden. Nästan alla 500 kvadratmeter har vi bredgrepat och kammat i jakt på kvickrot-, maskros- och revfingerörtrötter. Nu är jag trött på alltihopa, men aldrig har det känts mer rätt. Att producera sin egen mat utanför marknaden är så himla radikalt att det är svårt att förstå att de inte förbjudit det ännu. Det är ett ekonomiskt våld riktat rakt mot kapitalismens hjärta. Det försvagar och suger livet ur pengamarknaden samtidigt som det stärker den utomkapitalistiska ekonomin. För varje gång du slår hackan i jorden slår du två slag mot systemet.
Hursom. Idag har jag befriat gulärten, gråärten, gotlandslinserna och de gröna linserna från ogräs.
Nu ser det mycket bättre ut.
63 nakenfrö-, 4 mysk- och 2 jättepumpaplantor planterades ut igår. De verkar ha överlevt.
Det vore så fint om vi kunde få egna linser i år. Förra året försökte vi samodla med bovete, men bovetet kvävde linserna helt. I år står linserna själva.
Potatisen börjar komma upp genom sitt tjocka täcke. Varje år tänker jag att nä fy i år kanske de ruttnat bort eller inte tar sig upp, men varje år kommer ungefär alla upp. Hoppas det blir så i år med. Men trots utrotningen har det börjat komma ogräs i gångarna.
Gula löken är utplanterad och lite blek, men det var den förra året också, så det är nog ingen fara.
Vitlöken ser okej ut, i alla fall ”Sabadrome”. ”Cledor” är vi inte imponerade av, men den får en chans till.
Bönorna ser så jädra bra ut i år. J har funnit upp en ny design på bönstöd, trebenta och ihopsatta med ståltråd i toppen.
Det verkar inte komma några sötlupiner alls. Vi köpte en påse som väl var till för konsumtion, inte utsäde, det kanske är felet. Eller så bygger det på att en köper några särskilda bakterier.
Men det verkar finnas hopp om röbetter, om det inte bara är svinmålla. Men det tror jag inte.
En annan sak som känns mer rätt än nånsin är att blogga på det riktiga internet.
Nu är andra årets nakenfröpumpor skördade, urgröpta och fröna torkade. Urgröpningen gjordes lite mer effektivt och mindre vetenskapligt än förra året.
Åren i siffror:
2023: 40 m² 40 plantor 70 pumpor 5 kg torkade frön
2024: 40 m² 20 plantor 87 pumpor 9 kg torkade frön
Nästan dubbelt så stort resultat i år, med hälften så många plantor och mindre jobb. Det skulle dessutom gå att rationalisera arbetet mycket mer.
Gissningsvis gick det bättre i år eftersom plantorna startades tidigare (förra året planterade vi ut för tidigt och plantorna frös ihjäl, så att vi fick sätta nya frön sent) och pumporna lämnades längre på fältet. Det var en varmare höst i år också.
En bildkavalkad (om du vill läsa vidare istället för att titta på bilder, tryck här):
28 april planterades sisådär 60 gamla köpefrön från förra året som vi hade kvar. 20 tog sig.24 maj tillverkades bäddar. Bredgrepning ett par veckor tidigare. Experiment där några rader inte alls befriades från rötter, utan bara helt sonika täcktes med ett tjock lager från en hästgödselstack som legat ett par år och bökats runt regelbundet av vildsvinen. Sen ett tjockt lager nyslaget gräs eller dumpstrat mögligt ensilage. Det syntes ingen skillnad senare på de noggrant utrotade raderna och de som bara sjmoff täcktes.28 maj omplanterades de i lite större krukor. Lite väl sent, men enligt anteckningarna var det så.29 maj slogs mer täckmaterial.30 och 31 maj planterades de ut. Dubbelt så långt avstånd som förra året, en meter mellan plantorna.För lite vatten! Hjälm på! Plantorna vattnades rikligt när de började se hängiga ut första veckan eller första två innan de etablerade sig i sina bäddar. Sen klarade de sig.13 juni, glada plantor. Myskpumpa närmast, jättepumpa i mitten och längst ner nakenfröpumpan.17 juni29 juni började de ge sig iväg. Till slut hade några klättrat över staketet och andra långt in i gröngödslingsavdelningen.12 juli19 juli26 juli. Vi vattnade inget och rensade inget ogräs under sommaren. Plantorna blir en djungel och täcker det mesta. Någon enstaka svinmålla stack väl upp här och där.10 augusti20 augusti gick det knappt att ta sig in till bänken för att sitta där och glo.30 september, frost natten innan.28 oktober, jättepumpor närmast, nakenfröpumporna längst bort.5 november skördades de. Jättepumpor hade växt långt in bland nakenfröpumporna. De är olika arter, pepo och maxima, så förhoppningsvis blir det ingen korspollination.De sämsta exemplaren, men fröna var helt okej i de flesta av dessa pumpor.De sämsta pumporna, 20 st, gröptes ur direkt vid skörden. Det här var en fin pumpa, trots någon liten mosig del av köttet.Resten på högFint exemplar21 november omhändertogs resterande 67 pumpor. Fröna grävdes ur för hand, plasthandske borde använts från början. Tvätt i varmt men inte hett vatten. Oklart om hett vatten är dåligt, men det känns fel. Lite äcklig pumpa där fröna ändå går att tvätta fram.På väg mot kompost. Det vore kul att komma på ett sätt att ta hand om köttet också. Men det är inte dumt att odla för enbart fröna, se vidare utläggningar nedan.Det gick att köra en liter frön på en plåt i torkugnen, 50 grader i 12 timmar. Oklart om 12 timmar behövdes.En burk färdiga frön. Till skillnad från frön från affärn har de en tunn hinna utanpå som säkert går att tröska bort om en ids.
Hur mycket är nio kilo pumpafrön?
I år fick vi typ 300 kg potatis på 92 m². Det är 3 260 kcal/m². 9 kg pumpafrön på 40 m² är 1 125 kcal/m². Men då skalar vi bort en hel del potatis, så rent kalorimässigt är det väl inte så himla långt efter potatis, enbart avseende fröna.
9 kg pumpafrön på 40 m² är 2,25 ton/hektar. Enligt Jordbruksverket är skörden av ekologisk raps cirka 2 ton rapsfrö/hektar. Näringsinnehållet i rapsfrö och pumpafrö är liknande, cirka hälften fett och en fjärdedel protein. Det går alltså att få ungefär samma skörd som de professionella fettodlarna får, med väldigt enkla medel.
Hur stor odling krävs för att leva på enbart pumpafrön? Om en person ska äta 2 500 kcal per dag behövs 912 500 kcal på ett år. I ett kilo pumpafrö är det 5 000 kcal, så då behövs 182,5 kg frön, vilket med årets skörd kräver 800 m² odlingsyta. Om vi två personer ska leva på enbart pumpafrön, behövs en 40×40 28×28 meter stor odling.
(Självklart ska vi inte leva på enbart pumpafrön, men för skojs skull: I Sverige finns för närvarande 2,5 miljoner hektar åkermark och 500 000 hektar betesmark. Med vår nivå av skörd av pumpafrön skulle 10 miljoner svenskar kunna få sina 2 500 kilokalorier på 800 000 hektar. Vi kunde odla ett rejält överskott och ändå kunna lämna tillbaka massor av mark till naturen. Om 10 miljarder människor skulle leva på enbart pumpafrön, skulle det med vår nivå av skörd krävas 8 miljoner kvadratkilometer pumpaodlingar. För närvarande används 50 miljoner kvadratkilometer av jordens yta till jordbruk. 14 miljoner av de räknas som ”arable land”.)
Angående köttet
Känslan är väl att pumpakött är ganska energifattigt, men tydligen är det ändå 30-50 kcal per 100 gram. Det är till och med så att lchf-mänskorna varnar för pumpakött som en ”onyttig” grönsak för att det är så mycket stärkelse i köttet. Sånt här (snicksnack) kan en läsa t ex:
Hint: Det är pumpa.
Om vi räknar så lågt som vi kan, så producerade vi ytterligare cirka 3 000 kcal/m² på pumpaplätten av odlingen, utöver fröna.
Vi har dock inte kommit på något vettigt att göra av köttet, annat än att mjölksyra. Det funkar, men det blir ett tillbehör snarare än en basföda (och det finns roligare tillbehör). De recept vi sett på pumpasoppa, pumpapaj, pumpabröd och dylikt använder inte pumpa som huvudingrediens och är snarare sätt att tillreda vete, mjölk och ägg. Pumpamjöl kräver mycket energi för torkning precis den årstiden när vi inte får så mycket elektricitet från solpanelerna. Stärkelse kanske vore en idé, om det gick att laka ur lite rationellt. Kunde hela pumporna tas tillvara skulle nakenfröpumpa bli mer produktivt än potatis, kalorimässigt, och grödan kunde gå från faktiskt inte dum alls till rätt så jädra bra.
(Mer skojs: Det skulle räcka med drygt 200 000 hektar för att tillgodose kaloribehovet för Sveriges befolkning på enbart pumpafrön och -kött. Mindre än en tiondel av vad nuvarande matproduktion upptar i Sverige. Vidare skulle det räcka med drygt 2 miljoner kvadratkilometer jordbruksmark för att föda världens framtida 10 miljarder människor på enbart nakenfröpumpor. En tjugofemtedel av vad som nu används för jordbruk på jordklotet. Vad är det som är så skoj med det? Nä okej, det är inte så kul, men det är ett sätt att säga: Sluta ring till Ring P1 och säg att ”egentligen-är-vi-faktiskt-för-många-människor-på-jorden”. Och sluta ät djurkött.)
Några lärdomar:
9 pumpor hade börjat ruttna, men fröna var inte förstörda. Det gröna höljet på fröna går att tvätta av, och det är inget fel på den vita kärnan. Men det är mer jobb med de ruttna pumporna, och de stinker.
Vi lämnade pumporna på fältet genom några nätter med minusgrader. Den 5 november skördades de och flyttades till en något varmare plats fem höjdmeter upp i sluttningen, när all blast hade vissnat sedan länge. Samma dag omhändertogs alla som börjat visa tendens till att bli mosiga, 20 stycken. Men bara 4 st av de som börjat bli mosiga var ruttna inuti. Det är alltså ingen jättepanik om pumporna börjar se lite tråkiga ut. I värsta fall, om urgröpningen skjuts upp för länge, blir det lite mer jobb med borttvättning av gröna höljen. Men det är helt klart att föredra att hantera pumpor med perfekt mogna mörkgröna frön. De släpper lättast från köttet och behöver knappt tvättas alls.
Efter några dagar med minusgrader och två nätter med tio minus, frös några av pumporna rakt igenom (lite märkligt att inte alla gjorde det). Det var nästan lättare att separera frön från fruset kött, men fröna verkade opåverkade av kylan.
När jag vaknar är jag en intrasslad hög; benen uppdragna med kroppen liggande på vänstersidan och högerarmen har krokat under höger knäveck och håller liksom om högerbenet så att knät ligger mot hakan. Ett fantasifoster. En kik på klockan säger att den är sexnånting – alldeles för tidigt för att vakna i en intrasslad hög på en torsdag i aprilnångång. Den vanliga vakningstiden i denna hafsiga sammanstrålning till hushåll är mellan sju och åtta, helst närmare åtta. Men jag har pms, och pms innebär ofta färre sovtimmar och ett tungt huvud och sinne tomt på all sorts lust och innehåll vid vakning. Olust, ovarande, oegentlighet; alla o:n i världen.
Som vanligt kryper kissnödigheten på, så kroppen masar sig upp till sittande, ner från loftsängen med smygsteg eftersom Hannes fortfarande sover, via den utdragbara trappan som också är klädförvaring, på med kissrocken som har ett stort hål vid armhålan så att armen alltid kommer ut där i stället för in i ärmen och på med de fult rosa foppatofflorna och ut i utomhuset som dagen till ära är jädrigt grått och nollgradigt. Lommande till dasset försöker kroppen balansera sömndruckenhet, ögongrus och alla o:n i världen. In i dasset, sitta ner, glo dimmigt ut på lövsprickande hassel, hafsfältet, hagar, trädlinjen vid kanalen. Precis intill kurar vitsipporna ihop sig till små köldbollar. Sen in i vagnen igen och upp i sängen. Då fastnar blicken på pluggbrättena som står på våra geniala fönsterhyllor. Ett litet glädjepip undslipper läpparna och reflexivt lyfts armarna till en ivrig snabb handklappning: små, små grönliv sticker upp ur jorden! Palmkålen har äntligen brutit jordytan och Hannes grymtar till i sitt sov och undrar vad som händer, sådär vid sexnånting en torsdag i aprilnångång. Livet förstår du väl, det är livet som händer.
Varje morgon fäller vi upp bordet vid fönstren och äter frukost med fönsterodlingarna. På så liten yta får en samsas med allt möjligt som går. Och det går faktiskt att leva på tio kvadrat och samtidigt odla upp ett fält på över femhundra kvadrat, om en nu är villig att äta frukost med palmkål och gullök.
De senaste dagarna har vi jobbat på hafsfältet, bredgrepat, jordluckrat, täckt rad efter rad med mögligt dumpstrat ensilage. Det är tungt jobb, särskilt att bredgrepa där det inte har odlats nåt på två år så att kvickrot och de andra gräsen har bildat en vävd matta att genomtränga och bända upp, för att sen gå ner på huk, ruska lerjorden ur tovorna och sönderdela de hårda jordkockorna med fingrarna. Jorden är blöt och tung efter den senaste snön och rötterna är som lerjordsfasthållande labyrinter. Händerna rycker, bänder, stöter, pillrar, drar, krumbuktar för att jorden ska lossna från rotsystem och grässvål. Efter fyra dagar med tre timmars bredgrepning per dag är jag klar med det som ska bli ärt- och böndelen av fältet. Fingrarna känns som sladdriga spaghettistrån och värker av de ovana och intensiva sönderdelningsrörelserna, men resten av kroppen är fortfarande med på noterna.
Tänk att kroppen är en sån finurlig grej. I början blev den helt utsjasad av att bredgrepa en rad, men nu vet och kan den så mycket mer. Kapabel till mycket mer. Att använda den på ett icke-utslitande sätt och underhålla den är en väldigt stor del av det liv vi lever här i havet. Och inte bara det, utan en stor del av ett försök till självhushållarliv där målet är att leva så billigt som möjligt. Kroppen är ett av de verktyg vi använder för att uppnå målet. Men den används också till sånt jag tycker om att göra den tid som blir över när jag inte behöver lönearbeta lika mycket. Som att cykla i skogen, lufsa runt och klappa på svampar, simma i djupmörka små sjöar. Benen kan ta mig tio mil på en dag, ut nånstans långt bort från verkligheten. Armarna, benen, axlarna, ryggen har lärt sig hugga ved i år, nåt som tidigare kändes som en mystisk ritual. Och för varje hugg har nåt mejslats in i ryggraden, en fysisk formel som säger nåt om kraft, vinklar, tid och hur parametrarna förhåller sig till varandra. Det är bara genom att själv göra som den kunskapen kan erövras. Och jag vill kunna allt som har med mitt självvalda liv att göra. Såga, bygga, bära, kånka, spika, lyfta, dra cykelkärrelass, grepa, gräva, svära. Allt är mitt och inget är nåns. Speciellt som kvinna tycker jag det är viktigt att inte fastna i ett begränsande mönster eller ett uppdelat liv där några domäner är kvinnliga och andra manliga. Min kropp behöver också vara stark, smidig, rörlig. Mina armar, ben, axlar och min rygg behöver också kunna hugga ved, använda motorsågen, bära vatten, precis som Hannes kan sylta, safta, kommunicera väl och vara omhändertagande. En strävan att dela på göranden, sysslor, ork och avlösa varandra, bära den andras fina och fula. Kroppen ska ändå klara det här livet tills den är minst åttisju, sen kan jag dö knall fall.
Sen är det förstås väldigt viktigt att göra ingenting speciellt också. Att känna efter när det är nog. Kunna säga stopp, nej, låt mig vara. Freda kroppen från för mycket. Bara hafsa. Läsa. Dumglo ut i ingentinget. Det är en av mina favoriter: Släntra genom skogen och sen sitta på nån jädra sten som ofta är lite för fuktig under rumpan och glo ut i alltet. Bli alldeles för trött av att sitta där och glo eller släntra runt och bara vilja gå hem igen och i stället halvligga och glo på soffan. Balansen. Känna sina gränser. Men även att kunna känna skillnad på dels när det är för mycket för kroppen och sinnet så att det är dags att sluta, dels att kropp och hjärna tycker att nåt är lite jobbigt och därför tro att det är dags att sluta. Att vara tålmodig med saker som känns jobbiga på det senare sättet är nåt jag har haft svårt för. Jag ger upp lätt. Blir frustrerad, irriterad, uppgiven. En hög av nåt som inte kan, vill, ids. Jag övar på det, övar på uthålligheten, att övervinna mentala mantran från ett tidigare liv.
Ärt- och böndelen av hafsfältet som har fixats de senaste dagarna är en av sex rutor. I höstas kom nån slags brytpunkt efter att ha hafsat runt med plantorna lite hit och dit i raderna på fältet åren som har varit. Tanken har nog alltid varit nåt mer organiserat, men sen måste saker tas tag i och planeras och göras. Det är som om nåt litet litet korn kan ligga och rulta runt ganska länge i det omedvetna, sen träda fram mer och mer över veckor eller månader till en skissartad boll, för att till slut bli nåt konkret att ta tag i, begripa. Som ett avslöjande. Och i höstas var det dags. Det instängslade fältet mättes upp och delades in i sex ungefär lika stora rutor. Det är lite skevt och vint och hafsigt, precis som vi, så delarna är lite ojämna.
Tanken är att experimentera med ett sexårigt växelbruk, där de sex rutorna inrymmer en eller flera typer av växter som sen vandrar till nästa ruta motsols år efter år. På så sätt utnyttjas förhoppningsvis olika växters styrkor och svagheter för att jorden och plantorna ska må så bra som möjligt. Växternas förmågor borde också göra att mindre näring behöver tillföras utifrån. Mindre tillförsel av näring innebär mindre arbete, och det är alltid bra för lata hafsbor. Så här ser uppdelningen av fältet ut i år:
Baljväxter ger mycket näring till jorden och därför följs ärtor och bönor av kålväxter, tomat och vitlök som gillar mycket näring. Därefter kommer rotfrukter och lök som inte behöver lika mycket näring, och sen potatis som klarar sig på lite näring. Efter den stegvisa utarmningen gröngödslas jorden med nån gröda för att fylla på med ny näring, och sen kommer gurkväxterna som är näringstörstande. Efter denna cykel börjar det om med baljväxter som fyller på efter gurkväxterna. Det blir liksom ett evigt påfyllande och utarmande sex år i taget.
Det är första gången vi provar gröngödsling, och just i år bovete och gotlandslins. Tänk om det förutom att tillföra näring till jorden även går att skörda linser och bovete. Vilken dröm. Billiga röda linser är en stapelvara här, speciellt sen förra årets havererade bönodling. Men i år ska vi banne mig klara av bönor också, utan att jag dränker dem i förtid.
Så ser planen för hafsfältet ut 2024.
Senare på dagen, en torsdag i aprilnångång, cyklar jag till staden fyra mil bort och snön yr runt kroppen, medvetandet. Den är blöt, tung; lägger sig i alla klädveck och på smalbenens framsida. Smälter sakta där av kroppsvärmen som strålar ut, och bildar blöta fält på benens två lager byxor. Olust, ovarande oegentlighet – alla o:n i världen – känns inte lika kantiga längre. Benen rör sig rytmiskt upp och ner medan flingorna klistrar fast på huden i ansiktet under hjälmens skärm. Det är jävligt och ljuvligt på samma gång, precis som det där jädra livet som händer. Livet som händer nu.
Kolhydrater är ju lätt att framställa i mängder. Protein ska vi väl bemästra snart. Problemet är ju fett. 2019 satte vi tre valnötsträd som dog. Därefter har vi försökt stratifiera och plantera valnötter igen, men ingen grodde. Hassel växer överallt här, men det blir inte så mycket nötter. Och även om det blir mycket nötter något år så måste de tydligen bevakas halva sommaren och skördas precis rätt dag när de är tillräckligt mogna men innan fåglarna tar dem. Och sen är det ju frågan med skalningen. Det får inte bli massor av jobbigt arbete.
Men så läste vi om nakenfröpumpa. Pumpor med kärnor utan skal, bara skära upp och gröpa ur. Så himla smidigt. Tänk om det kunde bli lösningen på fettfrågan. Vissa påstod att det kunde bli helt löjligt mycket frön från en enda pumpa.
Så vi köpte en rejäl påse frön från Österrike. 250 gram var det nog.
Tydligen skulle fröna vara känsliga för förruttnelse och köld. I slutet av april satte vi dem i mestadels hemmablandad jord i hyllan till vänster i bilden nedan.
De gillade inte alls den hemmagjorda jorden. Den 10 maj hade bara några enstaka kommit upp:
Men 40 frön hade vi satt i ett pluggbrätte med köpejord, och där hade nästan alla tagit sig:
Fler frön sattes då, för 40 plantor var färre än tänkt.
25 maj planterades de första plantorna ut, på slarvigt gjorda bäddar av halvförmultnat hästgödsel från förra året. Gångarna täckes med utmockad halm från hästboxar som grannstallet slängt på gödselhögen.
Men det var torrt, blåsigt och kallt på nätterna. Skogsmarkerna började spricka.
Vi vattnade, men kylan på nätterna och vinden på dagarna var förmodligen för mycket för plantorna. 3 juni såg de så här deprimerade ut:
Så den 6 juni gjordes nya bäddar av mer förmultnat gödsel från förrförra året. De senare sådda fröna planterade där, samtidigt som de första utplanterade började dö helt.
12 juni var det inte mycket kvar av de först utplanterade.
Men de senare planterade såg fina ut den 14 juni. De hade då också täckts och bäddats in rejält med allt möjligt:
Den 1 juli trivdes de rent av. Trots att det blåst en del. Vi hade nu ungefär 40 plantor, planterade lite för tätt, med c:a 70 cm mellanrum. De vill nog ha mer plats.
För 25 juli var det mer som en djungel, inga rader syntes längre. Men det började det komma små pumpor och stora blommor.
I september började de ta över tomatburarna bredvid.
17 september skördades en pumpa av misstag. Den delade vi och provsmakade fröna på. De var omogna och smakade mer grönsak än frö.
6 oktober kom första riktiga frosten.
8 oktober skördades pumporna och kördes med skottkärra till en varmare plats än det öppna fältet för att eftermogna.
Det blev 68 pumpor av olika storlekar och mognadsgrad. Totalt c:a 320 kg. Medelpumpan vägde 4,95 kg och medianpumpan 4,7 kg.
8 november gröptes 61 pumpor ur och kärnorna befriades från köttet (några gavs bort, två var helt omogna, två står fortfarande kvar utanför vagnen). Det var mer arbetskrävande än hur det sett ut i fantasin.
Bara händerna användes för att gröpa ur kärnorna. Ett par deciliter ljummet vatten hälldes på kärnorna, som ”knådades” lätt i vattnet för att tvätta bort det sista köttet. Sen silades kärnorna fram, återigen med bara händerna. Händerna, ja, de blev lite anfrätta efter 61 pumpor.
Mogen och omogen pumpa:
Pumporna och fröna vägdes. Det visade sig att de stora pumpora inte hade så mycket frön som en kunde ha förväntat sig. Från 5 kg och uppåt ökade knappt frömängden. Se diagrammet nedan:
Pumpor över 5 kg hade också avtagande mognadsgrad. Och ju omognare pumporna var, desto svårare var det att tvätta bort fruktköttet.
Här ses halvt omogna ljusgröna frön nedhällda i mer mogna mörkgröna:
En parentes: En pumpa hade blivit mosig och vid tvättningen av fröna gick det gröna skalet att tvätta bort.
Tanken väcktes att det kanske vore bättre att försöka vänta tills alla pumpor blivit mosiga, för att kunna framställa ofärgad olja eller smör. Men vid torkningen visade det sig att det inte blev lika mycket kvar av de vita fröna som av de fullmogna mörkgröna.
Även om en skulle bemästra tajmingen och skörda enbart vita frön, så skulle det förmodligen vara slösaktigt. Men för att veta behöver oljeinnehållet mätas, och det har vi inte försökt. Hursomhelst fick de vita fröna ännu lite mer smak än de gröna. Kanske en råvara för osttillverkning? Hursom, åter till de gröna fröna.
Totalt blev det 10,65 kg frön i otorkad form. Efter torkning återstod c:a 4,8 kg. Att så mycket försvann beror på att det var en hel del halvmogna frön. De mogna mörkgröna fröna tappade 45 % av sin vikt vid torkning. De halvmogna ljusgröna tappade 80 %! (Och de vita tappade 67 %)
Pumpaköttet påminner ganska mycket om vanlig squash, och smakar alldeles utmärkt. Vilket inte är konstigt, eftersom det är samma art, cucurbita pepo. Vi har provat att göra en burk syrat nakenfröpumpakött, och det verkar ha blivit samma resultat som med vanlig squash. Det är alltså onödigt att odla nakenfröpumpa och squash, om squashen ska syras. Det är också dumt att odla båda eftersom nakenfröpumpan förmodligen kommer korspollineras av squashen. Då kan, vad vi förstår, inte nakenfröpumpafrön sparas till nästa år.
Vi provade att odla myskpumpa (cucurbita moschata) i år, och det gav en sådan otrolig skörd att vi knappt åt någon squash. Vi hade absolut ingen användning för 300 kg nakenfröpumpakött, och har inte lyckats skänka bort överskottet av vanlig squash ens.
Det blev en odlingsbädd till nästa år. Det ska bli intressant att se vad som händer när det förmultnar. Förmodligen blir det väl inget kvar av det i vår, vi får se.
Sammanfattningsvis och avrundat:
40 plantor
70 pumpor
300 kg totalt
5 kg torkade frön
Av det går det kanske att göra 2 liter olja om vi hade haft en press. Om det skulle vara en realistisk ersättning för rapsoljan vi konsumerar på två personer, så skulle vi behöva ha ungefär 20 gånger mer. Det skulle innebära en odling på c:a 1200 kvadratmeter. Och vi skulle behöva en effektivare metod för att urkärna och tvätta fröna. Kanske går det att göra vegosmör av fröna, och vara en ersättning till den palm- och kokosolja vi nu äter på mackorna. Om vi bara odlar lite mer och får lite bättre skörd och så. Någonstans i bakhuvudet snurrar en tanke om att parallellodlingen med vanlig squash och korspollineringen kan ha minskat frömängden i pumporna. (Men det kanske inte alls stämmer. Glöm i så fall att du läste det.)
Rimligast är kanske att äta fröna som de är, som müsli och snacks. Men vi ska experimentera med använingsområden i vinter. Någonstans läste vi att de kan mixas och att mjölet går att torrsteka i.
Av grovmixade råa frön provade vi att göra vegobiffar, men det osade som tusan och sammanhållningen var dålig. Det ser bättre ut än det var:
Det återstår att göra biffexperiment med torkade frön.
Några lärdomar:
Förodla i fin planteringsjord.
Plantera inte ut för tidigt.
Slarva inte med bäddarna, de är kinkigare än andra cucurbita pepo.
De stora pumporna med proportionellt färre, mer svårtvättade och mer omogna frön, varav det mesta torkar bort, är inte så stor idé att hålla på med. Omogna frukter kan åsidosättas direkt, vilket skulle spara mycket tid.
Odla inte annan cucurbita pepo samtidigt. Odla t ex cucurbita moschata (vi har ”longue de nice”) för färskkonsumtion, så kan förhoppningsvis frön sparas från båda sen.
När pumporna precis var urgröpta och en långfingernagel värkte på natten var peppen inte jättestor att försöka med nakenfröpumpa igen nästa år. Men nu börjar ändå entusiasmen komma smygande igen.