Idag skördade vi bönorna och hängde dem på tork i växthuset. Förhoppningsvis går de att tröska sen, så vi slipper sprita alla. Gissningsvis 70-80 % var ganska torra redan. Nu får vi hålla lite koll i växthuset och se så att de mindre torra inte möglar eller nåt. Då får vi väl köra dem i torkugnen istället. Men vi återkommer väl med ett ordentligt inlägg om hela bönåret. Jag är spänd på att se hur mycket det blev per kvadratmeter i förhållande till linserna och ärtorna.
Nu är andra årets nakenfröpumpor skördade, urgröpta och fröna torkade. Urgröpningen gjordes lite mer effektivt och mindre vetenskapligt än förra året.
Åren i siffror:
2023:
40 m²
40 plantor
70 pumpor
5 kg torkade frön
2024:
40 m²
20 plantor
87 pumpor
9 kg torkade frön
Nästan dubbelt så stort resultat i år, med hälften så många plantor och mindre jobb. Det skulle dessutom gå att rationalisera arbetet mycket mer.
Gissningsvis gick det bättre i år eftersom plantorna startades tidigare (förra året planterade vi ut för tidigt och plantorna frös ihjäl, så att vi fick sätta nya frön sent) och pumporna lämnades längre på fältet. Det var en varmare höst i år också.
En bildkavalkad (om du vill läsa vidare istället för att titta på bilder, tryck här):
I år fick vi typ 300 kg potatis på 92 m². Det är 3 260 kcal/m². 9 kg pumpafrön på 40 m² är 1 125 kcal/m². Men då skalar vi bort en hel del potatis, så rent kalorimässigt är det väl inte så himla långt efter potatis, enbart avseende fröna.
9 kg pumpafrön på 40 m² är 2,25 ton/hektar. Enligt Jordbruksverket är skörden av ekologisk raps cirka 2 ton rapsfrö/hektar. Näringsinnehållet i rapsfrö och pumpafrö är liknande, cirka hälften fett och en fjärdedel protein. Det går alltså att få ungefär samma skörd som de professionella fettodlarna får, med väldigt enkla medel.
Hur stor odling krävs för att leva på enbart pumpafrön? Om en person ska äta 2 500 kcal per dag behövs 912 500 kcal på ett år. I ett kilo pumpafrö är det 5 000 kcal, så då behövs 182,5 kg frön, vilket med årets skörd kräver 800 m² odlingsyta. Om vi två personer ska leva på enbart pumpafrön, behövs en 40×40 meter stor odling.
(Självklart ska vi inte leva på enbart pumpafrön, men för skojs skull: I Sverige finns för närvarande 2,5 miljoner hektar åkermark och 500 000 hektar betesmark. Med vår nivå av skörd av pumpafrön skulle 10 miljoner svenskar kunna få sina 2 500 kilokalorier på 800 000 hektar. Vi kunde odla ett rejält överskott och ändå kunna lämna tillbaka massor av mark till naturen. Om 10 miljarder människor skulle leva på enbart pumpafrön, skulle det med vår nivå av skörd krävas 8 miljoner kvadratkilometer pumpaodlingar. För närvarande används 50 miljoner kvadratkilometer av jordens yta till jordbruk. 14 miljoner av de räknas som ”arable land”.)
Känslan är väl att pumpakött är ganska energifattigt, men tydligen är det ändå 30-50 kcal per 100 gram. Det är till och med så att lchf-mänskorna varnar för pumpakött som en ”onyttig” grönsak för att det är så mycket stärkelse i köttet. Sånt här (snicksnack) kan en läsa t ex:
Om vi räknar så lågt som vi kan, så producerade vi ytterligare cirka 3 000 kcal/m² på pumpaplätten av odlingen, utöver fröna.
Vi har dock inte kommit på något vettigt att göra av köttet, annat än att mjölksyra. Det funkar, men det blir ett tillbehör snarare än en basföda (och det finns roligare tillbehör). De recept vi sett på pumpasoppa, pumpapaj, pumpabröd och dylikt använder inte pumpa som huvudingrediens och är snarare sätt att tillreda vete, mjölk och ägg. Pumpamjöl kräver mycket energi för torkning precis den årstiden när vi inte får så mycket elektricitet från solpanelerna. Stärkelse kanske vore en idé, om det gick att laka ur lite rationellt. Kunde hela pumporna tas tillvara skulle nakenfröpumpa bli mer produktivt än potatis, kalorimässigt, och grödan kunde gå från faktiskt inte dum alls till rätt så jädra bra.
(Mer skojs: Det skulle räcka med drygt 200 000 hektar för att tillgodose kaloribehovet för Sveriges befolkning på enbart pumpafrön och -kött. Mindre än en tiondel av vad nuvarande matproduktion upptar i Sverige. Vidare skulle det räcka med drygt 2 miljoner kvadratkilometer jordbruksmark för att föda världens framtida 10 miljarder människor på enbart nakenfröpumpor. En tjugofemtedel av vad som nu används för jordbruk på jordklotet. Vad är det som är så skoj med det? Nä okej, det är inte så kul, men det är ett sätt att säga: Sluta ring till Ring P1 och säg att ”egentligen-är-vi-faktiskt-för-många-människor-på-jorden”. Och sluta ät djurkött.)
Tomater, tomater, tomater. Det tar mer än en livstid att förstå sig på växterna, plantorna och alla deras krumbukter, men i år har vi närmat oss tomaterna i alla fall ett uns mer än förra året. Mest kanske vad som fungerar här i havet och hur hafsare vill ha det. För sånt där är ju lite olika beroende på konstitution, psyke, arbets(o)vilja och så vidare. Ju mindre jobb, desto bättre är alltid överordnat till exempel ”fint”, ”som en ska” eller skamkänslorna som sköljer över en när nån ny tittar på odlingarna och säkert bara ser ett stort ogräshav.
Så här var tomatåret 2023.
I mars kom det massor ny snö. Det var kallt, mörkt och grått. Inget var speciellt kul. Men frön måste i jorden ändå, så den artonde mars pillades åttio tomatfrön, fyrtio av vardera sort, ner i jorden. Samma piennolosort i buskform och högväxande svarttomat som förra året. Båda blir ganska små och behändiga. Älskar små och behändiga tomater. Att kunna ta en tomat och skiva upp på mackan till exempel, i stället för en slabbig stortomat som blir så fasligt mycket av bara en. Och så är de suveräna att halvera och bara skjutsa in i torkugnen.
I slutet av mars sträckte sig de nya liven mot solen som tydligen lyste då. Tänk att det faktiskt finns solljus i slutet av mars också. Och i bastumotljuset blir det extra magiskt.
Livet fortsatte och kom åter.
Maj är den oregerliga månaden när alla galenskaper tar fart och multipliceras. Insekter surrar kryper intar livsutrymmet. Getingarna är fast beslutna om att bygga bon i alla bra skrymslen som finns. Fåglarna lever om från sen natt. Allt spricker jämrar kläcks. Och tomaterna tittade längtansfullt ut på allt.
Här är de redan omplanterade en eller två gånger men alla fick inte plats i storkrukor i vagnens fönsterodlingshylla, så många stod i stället och ranglade till sig i väntan på att växthuset skulle bli tillräckligt varmt om nätterna.
I slutet av maj, runt den 25, planterades tomatplantorna äntligen ut på fältet. Bäddarna fixades i höstas så det var bara att trycka ner dem samtidigt som de tjuvades en del.
Mer ljusliv sträcker ut sig.
Det tar ett tag för plantorna att acklimatisera sig eftersom de så bryskt togs ur växthusvärmen ut i den blåskyliga verkligheten på hafsfältet utan att avhärdas. Det är lite som ett experiment att se hur mycket det går att tänja på alla goda råd och skan innan något brister. Några av dem, kanske en handfull, tar sig aldrig riktigt. Och ganska många krullar ihop sina blad. Hannes läser att det beror på för mycket kväve. Och ja, vi lassade på ganska ordentligt med gödsel i höstas, så det är inte så konstigt.
När juli börjar närma sig blir det bråttom att fixa nåt sorts växtstöd till tomaterna. Ända sen förra året har det gnagt lite hur det skulle gå till på ett överkomligt sätt. Det behöver kosta nästan ingenting och vara så fiffigt att det inte tar hundra år att göra. Okej om en har tre plantor, men på fältet står det över sjuttio stycken som behöver tas omhand. Det tar sin tid.
Efter lite fnul kommer jag fram till nåt som förhoppningsvis är enkelt och som samtidigt inte kostar en krona.
Eftersom vi nyligen har rivit gammelgammalt staket finns det fårnät över. Och i branten växer vildhassel. Perfekt kombination.
I juli drar vi iväg i drygt tre veckor. Då klarar sig tomaterna helt själva, precis som växter ska göra. Men innan vi åker petas de ändå in i sina burar så att de förhoppningsvis inte väller ut för mycket. Och väl tillbaka så är det väl lite sådär med just det, men titta vad de har växt!
Från det att vi kommer hem och fram till i dag (14 oktober) har vi ätit tomater nästan varje dag på nåt sätt.
Godast är de nog att bara äta halverade eller kvartade. Men när det blir en stor skörd halveras de och skjutsas in i torkugnen så att det ska finnas tomater ända till nästa år. Det är planen i alla fall.
Tomatplantorna växer på fint under hela augusti.
Så fint att de högväxande blir vildtomater med lite för många stjälkar för de gröna tomaternas mognads skull. Till slut blir det ändå en beskärning.
Det regnar visst i augusti. Ganska mycket regn.
Det är så mycket liv i odlingarna. Några sniglar, men inte jättemånga spanska. Och de som finns hänger mest i täckena. Det verkar vara en bra sak med täckodling, att det finns miljöer och ställen för insekterna och djuren att hänga på. Och allt blir en djungel. Nakenfröpumpan i tomatdjungeln. Och så svampar fjärilar grodor kopparödlor myror och allt.
Till slut blir det ändå för mycket regn för potatisplantorna. Bladmöglet kommer. Och sen sprider det sig till tomaterna trots att vi bekämpar det genom att skära av potatisblasten. Det är ett sånt år. Så i stället för att vänta ut tomaterna så att de hinner mogna slutskördar vi alla gröna tomater. Busktomaterna är lite krångliga att ta sig an eftersom de har blivit så väldigt väldigt buskiga.
Det blir mycket gröna tomater. Och alla måste kollas så att de redan mögelpåverkade sorteras bort. Det blir ändå ganska mycket tomater.
Så vad gör en med några dussin kilo gröna tomater? Vi testar lite olika.
Torkning:
Marmelad och chutney:
Och så syrning:
Trots det mögelsnöpliga slutet på tomatsäsongen känns det ändå som ett lyckat år. Att bara ha tomater på friland har varit en dröm. Kanske att jag ska beskära dem nån mer gång nästa år så de inte blir lika oregerliga. Eller så kör vi bara på busktomater. Fint också att de ihopknypplade tomatburarna fungerade så bra. De ska sparas och användas minst ett decennium till. Eller två. Om hasselslanan som är nerstucken i jorden ruttnar är det bara att byta ut den mot en ny. Lågteknologiskt och egenfixat är ett bra sätt att sträva mot självförsörjning tror jag. Inga stora, drumliga maskiner, och inget som vi inte själva kan ordna med två händer och det som finns omkring oss.
Nu har vi ett helt vinterhalvår på oss att lista ut vad en bäst använder torkade gröna tomater till.
I mitten av april sådde vi i pluggbrätten. ’Lebanese blonde’, Anjas stora gröna, Anjas långa ljusa, ’One ball’ och ’Ladoga’. De fick stå på golvet i vagnen, tomaterna upptog fönsterplatserna. 3 maj tittade den första upp.
12 maj gjorde jag en grovluckring av raderna med bredgrepen. De största kvickrotstuvorna avlägsnades, men det mesta fick vara kvar. Sen lade jag på massor av rent brunnet hästgödsel som legat i en hög sedan året innan. Det bildade hela bäddarna, c:a 20 cm höga, och begravde ogräset under.
Jag provade att slå gammalt dött fjolårsgräs och torkad vass och lade i några gångar, för att stoppa ogräset. Det blev massor av material, men var lite tungt. Svårt att få bra träff med lien på gräset som tyngts ner av snön (det gick bättre när jag slog dött gräs på hösten sen).
Sen gjorde jag några experimenttäckningar av gångar. En täckte jag med barr och bös från barrskogen. Det var lätt att kratta och skyffla upp, men var långt att köra på skottkärran. Det fanns aspsly närmare till hands. Jag provade att spänna den i knippen och såga den till pellets med elmotorsågen.
Det var mycket krångligare än det såg ut i huvet när jag fick idén, och det var obekvämt att gå på knä vid utplanteringen av squashen sen. Men det täckte ogräset ganska okej. Jag testade också sågspån från sågverket, det funkade också.
Bäst var ändå torr vass. Synd att det inte finns mer sånt nära till hands. Det blev stora mängder snabbt, var lätt att transportera och gick att lägga tätt. Preliminärt tänker jag i år göra en höskörd på senhösten och lägga i en stor hög utomhus över vintern, så att det finns att tillgå för täckning på våren.
Av de ladoga-frön som möglade grodde bara ett enda. Samma sak med Anjas stora gröna, som dock inte hade möglat. De fröna sattes inte på fältet utan på andra ställen närmare vagnen för att bevara sorterna. Men där var det nog för skuggigt, så det blev inget bevarande (men vissa nere på fältet blev ändå väldigt lika Anjas stora gröna i slutändan, trots att de stammade från en frukt från Anjas långa ljusa eller lebanese blonde – jag fattar inte hur den där genetiken/korspollineringen funkar).
14 maj planterade vi ut 70 squashplantor.
Sen kom det direkt ett par frostnätter. Plantor dog och många blev skadade. Som tur var hade vi kvar plantor i växthuset, för alla hade inte gått åt. De plantorna som slapp frostnätterna blev större och frodigare sedan.
Den 29 juni blommade plantorna för fullt och små frukter började synas. Jag minns inte att vi rensade så mycket ogräs i squashlandet. Eller jo! Det kom ju upp svinmålla i hästgödseln. Den åt vi upp.
Kanske första skörden för direktkonsumtion, 11 juli:
Sen åt vi färsk squash ungefär varje dag, strimlad med olja och vinäger, som pizzasallad ungefär. Den gula runda one ball funkade till detta också. Godast är nog lebanese blonde.
Vi gav bort squash till höger och vänster, åt själva varje dag och innan vi åkte till Urkult lade vi upp ett rejält lass med gratis squash på en bänk på stigen som passerar genom Skogshavet. En viktig milstolpe för mig: att ha odlat ett stort överskott och börja kunna dela med mig av mat utanför varumarknaden och experimentera med ett ekonomiskt system utan pengar, varor och kapitalackumulation.
En liten skörd i slutet av augusti:
27 augusti började vi syra squash. Syrning av grönsaker visade sig vara en sån där djungel av dålig info från influerare på sociala medier som låtsas vara experter för att de har testat en grej en gång. Men den här videon och artikeln från Yle tycker jag verkar bra. De framhåller 2 % salt som den perfekta mängden.
En skörd 6 september.
Några blev som dekorationspumpor. Men en sådan som vi provade att äta var jättebesk, tvi!
Förmodligen är väl alla sådana beska. Men de höll sig otroligt bra, å andra sidan. En ligger fortfarande som dekoration i vagnen. Undrar om det är det beska som också håller rötan borta.
En bukett till årets hafsfest och J:s inflyttningskalas, 17 september.
One ball som dekoration på festen.
21 september, första frostskadorna på lebanese blonde, som är den känsligaste sorten.
23 september, frostskadade plantor. Om vi hade slängt på en presenning när väderprognosen sa minusgrader hade det förmodligen förlängt säsongen och ökat skörden rejält. Men nu var visserligen inte skördens storlek något problem.
En liten skörd 17 oktober.
Sen låg squashen på tok för länge utomhus på en presenning på marken och väntade på fortsatt syrning.
Många hann bli dåliga och fick kasseras, en tredjedel kanske. Särskilt de som låg underst i vätan.
14 november började vi torka frö från olika praktexemplar. En one ball, t ex:
En råkostkvarn som vi fick överta av min mamma visade sig passa halvad squash perfekt.
Det blev en sport att tillverka en surburk med så mycket squash som möjligt i och endast med squahens egna vatten. Vi strimlade, saltade, lät dra, stampade med potatismosare och tryckte ner i burkarna. Men det visade sig sedan att en burk stortärnad squash med massa tillsatt vatten var minst lika god som den strimlade och pressade. Det är nog lättare att bara hiva i stortärnad/-skivad squash och toppa upp med tvåprocentsaltat kokat och kallnat vatten. Det går förstås åt lite mer salt och burkar och förvaringsutrymme då, dock.
Burkarna fick stå ett par veckor på köksbänken. Efter ett par dagar kommer processen igång och burkarna behöver pysas varje dag. Fyll inte så här fullt, det måste finnas gott om plats för processen. Det svämmade över hela tiden på bänken.
18 november lade vi överbliven squash på lagring i den nollgradiga jordkällaren. Det var helt fel. Alla möglade och ruttnade och när jag skulle städa bort dem gled de ur mina händer och föll som små bomber på golvet. Schplafs!
Några som låg ute i minusgraderna klarade sig oväntat bra, och användes en bit in på vintern för färskkonsumtion.
28 november fick det räcka med syrningen på köksbänken. Alla burkar cyklades till jordkällaren för att stanna processen.
Det var väl det. Vi äter nu syrad squash varje dag, och det finns en hel del kvar. Ett par burkar smakade lite fisk, men gick ändå att äta. De flesta är jättegoda. Godast är nog de ljusaste squasharna, även som syrade. One ball har lite mer karaktär i smaken, det kanske någon skulle gilla bättre. Jag tror att de kraftigaste, träigaste squasharna blev bäst som syrade. Men de är svårast att skala. De unga blev lite mosiga, men goda, de kanske går att syra utan att skala (det borde vi testat). Tärningarna blev som sagt oväntat bra.
Jag vill odla massor av squash igen. Det är enkelt att odla, håller undan ogräset av sig självt, är lätt att skörda, går att äta färskt som sallad under lång tid och går utmärkt att syra. I år ska jag testa nakenfröpumpa också, för att se om det är en rimlig gröda för framställning av smör och olja.
18 och 21 april – Bredgrepning och ogräsrensning. Den bortsorterade (o-) växtligheten lades i gångarna.
22 april – Gödsling, cirka fem skottkärror hästgödsel per rad (15-20 meter).
Gammalt löst material och ogräs krattades upp på de gödslade raderna.
När kvällen kom såg det ut så här:
4 maj – Sättning. En fåra drogs upp med en… trekantig kultivatorhacka? (Eller är det en Flohacka? Fyllhammare? Gångskyffel? Krafse? Murslev?)
Potatis lades i fåran och jord krattades över.
11 maj – Täckning av hälften av gångarna med gamla mögliga ensilagebalar och dylikt.
23 maj – Ängen slogs med lie och krattades grundligt så att även gammalt material (fjolårsgräs, eklöv och halvförmultnat bös och fnyk) kom med. Materialet åkte skottkärra till odlingen och användes för att täcka resterande gångar.
Den bästa bilden på den färdigtäckta potatisåkern:
23 juni – Kupning genom att materialet i gångarna krattades in mot plantorna.
10 juli – Potatisen blommar.
24 augusti – En potatis som skördades för direktkonsumtion var så stor att den hade börjat spricka inuti. Då blev vi rädda och kapade blasten med brödkniv.
9 september – Två rader skördades. Mycket mer än vi trodde, fler lådor behövde byggas.
En liten kopparödla tvångsförflyttades.
22 och 23 september – Resterande sex rader skördades. En grävde med spade, den andra med händerna.
Lådorna kördes till den lånade, nystädade och nyskurade jordkällaren en dryg kilometer bort.
Broccoli! Det har jag närt en inneboende känsla av att det är bra att odla – den är nyttig, användbar till mycket i både färskt och tillagat tillstånd och med lite knussel går den också att lagra. (Knusslet består i att det innefattar en frys eller en torkugn/ugn, vilket inte finns i överflöd hittills i havet. Eller möjligen nån sorts syrningsmagi som jag inte har en aning om än.) Även om känslan alltid är en viktig ledstjärna i allt jag föregriper mig så är det ju ändå så att förnuftet också måste vara en del av tillvaron, för att vara lite Austensk.
När det kommer till broccolins vara eller icke vara, så har den upplevts tynande i hafslandet. Toppskotten som kom upp var glesa, spretiga och i de flesta fall icke-existerande. Trots att vi täckte eländet vid utplantering med en intrikat konstruktion av Ikeas tyllgardin Lill, hasselslanor från skogskanten och vedträn så har även sniglar och andra fän letat sig in. Vid ett tillfälle när jag var där och kikade under sommaren hittade jag flera snigelhögar på både plantor och i plantornas närhet. Känslan om broccoli reviderades och förnuftet sa att det nog var mer bekymmer än det var värt i slutänden. De lämnades därför lite åt sitt öde där under sitt skira täcke av mormorstyg efter att vi hade kapat topparna. Festa på, sniglar och fän. Förnuft och känsla åt fanders.
Tills i helgen när jag var där och kikade. Som Hannes skrev är det en hel del sprötande blommor som sticker upp där under duken. De drar blickarna till sig så att det är svårt att se vad som faktiskt pågår där under. Det är lite mörkt och skumt, och skulle kunna vara en plats för onämnbara händelser av ljusskygg art. På vissa ställen har vi täckt för dåligt med material också så att det växer andra saker där under med frodig entusiasm. Men! Om en letar sig in och under och runt så finns det faktiskt en hel del broccoli där. Titta.
På vissa plantor har det faktiskt kommit upp nya toppskott (?), även om jag inte har en aning om hur det fungerar.
På andra plantor har det kommit flera sidoskott. Och några blommar. Vi provade att inmundiga lite olika delar där och då, mitt i hafslandet, och kom fram till att bladen inte var någon vidare delikatess i otillagat tillstånd, men blommorna var en liten skatt. De hamnade därför i salladen till kvällens måltid.
Teorier om broccolins levnadsbana diskuterades. Är det bättre att plantera ut kålväxter sent på säsongen? Är det julis regnfattighet som påverkade växtbarheten? Är det ens värt böket med att täcka och på annat sätt skydda plantorna för att kanske få en liten skörd sent på säsongen? Allt är lite oklart, förutom att min känsla är att det är jobbigt med broccoli och Hannes ståndpunkt att fortsätta experimentera är av en mer aktningsvärd art. Vi får se hur det går.
När vi ändå var ute på uppsåtliga strövtåg drog jag ut till grannfältet där bonden som arrenderar misslyckats med sin solrosodling. Sånt där med storartade blomster och att ha färska blommor att pynta med i tid och otid är något som ofta känns ganska främmande. Speciellt hela industrin runt detta pynt är svår att förklara nyttigheten med och den är inte helt uppdaterad till jordens förutsättningar och människors primära behov. Blommor är fina och gör nytta i naturen, för pollinatörer och andra djur. För människan är de utsmyckning till livets teater.
Det finns säkert något intressant att gräva i här med filosofiska resonemang om behovet av skönhet, men jag orkar inte riktigt att peta i det just nu. Inte ens i om det faktiskt är ett behov människan har. Många av de lite skruvade normer vi följer befästs i mina ögon med resonemang som liknar efterkonstruktioner. Det svåra är att penetrera kärnan och finna vad som är det egentliga innehållet och vad som är grannlåt.
I alla fall. Nu pågår livets teater även på dasset i form av Hannes plockade växtsammansättning. Det går ju inte alltid att vara så jädra förnuftig.
I hafslandet försöker vi få saker att växa med så lite kraftansträngning som möjligt. Ingen av oss är sugen på att ligga mellan raderna och pilla bort ogräs i tid och otid bara för att vi ska få känna oss som riktiga odlare, och nästan ännu mer är vi osugna på att köpa en massa pryttlar för att slippa rensa ogräs och annat tidsödande. Det gick åt skogen med broccolin till exempel eftersom så många olika fän gillar den, så energin som behövdes för att vinna över konkurrensen var inte värd ansträngningen. Och då ansträngde vi oss ändå en hel del med våra mått mätt.
Därför gillar jag potatis. I år har vi nästan lämnat den åt sitt öde. Vi täckte den med ensilage när vi satte den, och sen har Hannes kupat den en gång med nyslaget gräs. Ingen extra vattning, ingen jordkupning, ingen annan gödsling, ingen ogräsrensning. Vi experimenterade med samplantering av potatis och bondbönor, men bönorna blev det inte mycket av och det blev inte heller någon skillnad på potatisen i de rader där bönor planterades emellan. Men det kanske berodde på att bönorna aldrig riktigt kom till skott?
Nästa år har vi pratat om att prova att inte gräva ner potatisen alls, utan bara lägga den på fältet och täcka den. Ingen av oss är nöjd med att bara göra som en ska, så det kommer dröja något decennium innan några slutsatser kan dras om vilken metod som fungerar bäst. Och till dess kommer det hafsas lite hit och dit.
Den 15 september skördades alla potäter av sorterna connect och asterix som sattes från 2020-skörden. Fyra rader på kanske 20 meter styck gav cirka 80 kilo sammanlagt. Det räcker förhoppningsvis fram till vårkanten i alla fall, eller ännu längre. I år var det inga fula fläckar på potatisarna, men det var en hel del små, små spökpotäter som befann sig nära plantans rotmitt och inte hade utvecklats. Som uppochnerhängande knytt som låg och sov där i jordens mörka, lugna ro.
