I hafslandet försöker vi få saker att växa med så lite kraftansträngning som möjligt. Ingen av oss är sugen på att ligga mellan raderna och pilla bort ogräs i tid och otid bara för att vi ska få känna oss som riktiga odlare, och nästan ännu mer är vi osugna på att köpa en massa pryttlar för att slippa rensa ogräs och annat tidsödande. Det gick åt skogen med broccolin till exempel eftersom så många olika fän gillar den, så energin som behövdes för att vinna över konkurrensen var inte värd ansträngningen. Och då ansträngde vi oss ändå en hel del med våra mått mätt.
Därför gillar jag potatis. I år har vi nästan lämnat den åt sitt öde. Vi täckte den med ensilage när vi satte den, och sen har Hannes kupat den en gång med nyslaget gräs. Ingen extra vattning, ingen jordkupning, ingen annan gödsling, ingen ogräsrensning. Vi experimenterade med samplantering av potatis och bondbönor, men bönorna blev det inte mycket av och det blev inte heller någon skillnad på potatisen i de rader där bönor planterades emellan. Men det kanske berodde på att bönorna aldrig riktigt kom till skott?
Nästa år har vi pratat om att prova att inte gräva ner potatisen alls, utan bara lägga den på fältet och täcka den. Ingen av oss är nöjd med att bara göra som en ska, så det kommer dröja något decennium innan några slutsatser kan dras om vilken metod som fungerar bäst. Och till dess kommer det hafsas lite hit och dit.
Den 15 september skördades alla potäter av sorterna connect och asterix som sattes från 2020-skörden. Fyra rader på kanske 20 meter styck gav cirka 80 kilo sammanlagt. Det räcker förhoppningsvis fram till vårkanten i alla fall, eller ännu längre. I år var det inga fula fläckar på potatisarna, men det var en hel del små, små spökpotäter som befann sig nära plantans rotmitt och inte hade utvecklats. Som uppochnerhängande knytt som låg och sov där i jordens mörka, lugna ro.