Efter fönster och dörr var det dags för isolering. Vid normalt byggande sätts reglar på 60 centimeters avstånd ”centrum-centrum”, och isolering är skuren för att passa perfekt i sådana mellanrum. Eftersom valbenen är gjorda av panelvirke som bara är 22 millimeter tjockt, sattes de på 58,5 centimeter centrum-centrum. Det perfekta måttet hade egentligen varit 58,85 centimeter, men hellre för litet mellanrum än för stort, för att undvika glipor om bygget blir lite snett.
Där valbenen var tjockare pga snedsträvorna skars isoleringsbitarna till med isoleringskniv. Lärdom: Att skära till och passa in isoleringen gick fort och lätt. Det är onödig ångest att slå knut på hjärnan och designa för att undvika pill med isoleringen.
Men det kan förstås ha varit för att Erika hjälpte till med isoleringen som det gick så lätt.
Därefter fuktspärr. Åldersbeständig plast och den särskilda tejpen som hör till. Jag är helt ointresserad av att försöka undvika att använda plast och att bygga ”ekologiska” hus som ”andas” osv. ”Hållbar konsumtion” av ”medvetna konsumenter” är det som upprätthåller tron på det rådande systemet. Medvetna revolutionärer försöker istället leva och bygga så billigt som möjligt, för att kunna gå ner i arbetstid och ägna sig åt att bygga upp en alternativ ickemonetär värld. Bara byggandet av ett helt annat samhälle utan ekonomisk tillväxt kommer kunna stoppa den kapitalistiska ständiga expansionen och utplånandet av naturen. Dyra ”ekologiska” hus är ett rättfärdigande av och reklam för det nuvarande systemet. Ett tillväxtsamhälle kommer tvivelsutan förstöra planeten även om tillväxten till 100 % utgörs av ”ekologiska” varor. Sett så gör varje ”ekologisk” vara och hus som ”andas” världen lite lite sämre.
För oss som inte har miljoner att spendera på husbyggen tror jag det är viktigt att skydda det vi bygger från att förstöras av fukt. Rika människor kan förstås bygga ”ekologiskt”, inkassera kredden på middagsbjudningarna och sedan bara låta en hantverkare sanera och byta ut det som möglar när huset ”andas”. De vill väl ändå bygga om allt om fem år.
Nåväl. Sedan innerpanel i form av den billigaste plywood jag hittade på Bauhaus. Den skruvades i valbenen och lappades ihop med små tillsågade plywoodlappar som fördes in mellan plasten och skivan och skruvades med superkorta skruvar för att inte punktera plasten. Med plasten så här ytligt gäller det att tänka sig för när inredning skruvas upp. Plasten ska helst inte punkteras alls. Alla hyllor, krokar och annan inredning måste med denna byggmetod skruvas där det finns valben bakom, eller med så korta skruvar att de inte går genom plywooden.
Figursågning vid fönstren med borrmaskin, fogsvans och rasp.
Takskivorna var ett tvåpersonersjobb.
Och sen var vagnen så klar att vi kunde dra den till platsen där den fortfarande står, tre år senare.
Följetongen om vagnsbygget fortsätter äntligen. Jag fick gamla renovräkta fönster och gångjärn av mina föräldrar. Jag såg ingen mening med att bygga kompletta fönsterkarmar, så fönstren hängdes direkt i valbenen och reglarna som utgör fönsterhålen. Knutar och fönsterfoder skruvades också dit. De är nog mest en dekoration, men kanske skyddar fönstren från fukt. Eller så blir det bara mindre luftigt och blötare runt karmarna, vad vet jag. Fodren behövde gröpas ur lite för att gångjärnen skulle få plats.
Sen var katastrofen nära.
Och den första personen flyttade in.
Dörrar är dyrt, så jag byggde en egen av diverse gammalt spill. Jag byggde den ungefär som väggarna i vagnen, lika tjock och samma grundkonstruktion. Panelbrädor, 12 cm isolering, plywood på insidan, masonit på utsidan. En viktig detalj är att masoniten går ner hela vägen på utsidan så att inte vatten fastnar där. Oklart om snedsträvan behövs eller om dörren hade hållit formen av skivverkan ändå. Så här tre år senare är i alla fall dörren rak. I alla fall inte snedare än när den var ny. Det var kanske onödigt att bygga upp med läkt inuti dörren, det hade gått att spika och skruva skivorna direkt i ramen. Tanken var, åtminstone med utsidan, att skapa en luftspalt mellan isolering och ytterpanelen. På insidan hade det definitivt gått att skippa läkten och gått hela vägen ut i kanten med plywooden. Då hade dörren blivit lite lättare.
Ytterligare ett lager panelbrädor sattes dit utanpå för att dörren ska gå omlott med karmen och få någonstans att sätta tätningslister. Mycket hyvling och slipning sedan.
Dörren blev otroligt tung och monteringen och justeringen av gångjärnen var jobbig att göra själv. Två personer hade behövts egentligen. Skulle jag bygga den igen skulle jag försöka lätta den, på något vis. Ramen kanske kan byggas av tunnare virke, typ råspont. Isoleringen kunde kanske vara cellplast istället för mineralull. Och innerpanelen kan fästas direkt i ramen, som sagt. Jag satte en rejäl klump virke där låset skulle sitta. Den delen skulle inte behöva vara så stor och tung, om placeringen av låset planerades bättre innan.
Det bärande valbenet som gångjärnen är skruvade i dubblade jag med en extra panelbräda som förstärkning. Karmen byggdes också upp i dörrhålet.
Det är nog bäst att inte visa hur låset installerades, då all eventuell säkerhet kommer av security through obscurity. I nästa avsnitt blir det isolering och innerpanel.
18 och 21 april – Bredgrepning och ogräsrensning. Den bortsorterade (o-) växtligheten lades i gångarna.
22 april – Gödsling, cirka fem skottkärror hästgödsel per rad (15-20 meter).
Gammalt löst material och ogräs krattades upp på de gödslade raderna.
När kvällen kom såg det ut så här:
4 maj – Sättning. En fåra drogs upp med en… trekantig kultivatorhacka? (Eller är det en Flohacka? Fyllhammare? Gångskyffel? Krafse? Murslev?)
Potatis lades i fåran och jord krattades över.
11 maj – Täckning av hälften av gångarna med gamla mögliga ensilagebalar och dylikt.
23 maj – Ängen slogs med lie och krattades grundligt så att även gammalt material (fjolårsgräs, eklöv och halvförmultnat bös och fnyk) kom med. Materialet åkte skottkärra till odlingen och användes för att täcka resterande gångar.
Den bästa bilden på den färdigtäckta potatisåkern:
23 juni – Kupning genom att materialet i gångarna krattades in mot plantorna.
10 juli – Potatisen blommar.
24 augusti – En potatis som skördades för direktkonsumtion var så stor att den hade börjat spricka inuti. Då blev vi rädda och kapade blasten med brödkniv.
22 och 23 september – Resterande sex rader skördades. En grävde med spade, den andra med händerna.
Lådorna kördes till den lånade, nystädade och nyskurade jordkällaren en dryg kilometer bort.
Några saker:
Det blev c:a 500 kg potatis av åtta rader, mellan 15-20 meter långa. Fem rader asterix fyllde fem lådor. Tre rader connect fyllde tre lådor.
Böset från under eken verkar inte ha hämmat knölarnas tillväxt.
Hästgödseln gjorde stor skillnad. Både blasten och knölarna växte mycket mer än under de två föregående potatisåren.
Potatisarna blev jättestora, en slumpvis utvald jätte vägde 550 gram. De blev också finare på ytan, även om vissa var fula och skorviga.
En del potatisar blev gröna. För att undvika det behövs mer täckmaterial i gångarna som kan kupas upp mot plantorna. Det var färre gröna där det var mer täckmaterial.
Det verkar inte ha blivit mindre skörd från de rader där sättpotatisarna var små.
Det blev rätt så breda gångar i år, helt ogenomtänkt. Raderna var 110-120 cm centrum-centrum. Bredgrepen grepar c:a 45 cm breda fåror, så gångarna är ungefär 70 cm breda. Det var skönt att ha plats för att arbeta i landet, men det krävdes mycket material och jobb för att täcka. Å andra sidan behövs det ju mycket material för kupningen.
Vi vattnade ingenting. Eller, kanske en gång med kanna på våren under någon torrperiod.
Det var något som liksom drog mig mot tomater. Det kanske är för att det är en vanlig sak att odla även utan mark – på balkonger, i blomlådor, på fönsterbrädor. Svällande kroppar av rött, gult, orange. Stora ordnade klasar med färg och saftnande sfäriska former. Och så härkomsten: Ursprunget från Syd- och Mellanamerika. Ordet från det aztekiska språket nahuatl med betydelsen ”att svälla”. Efter ankomsten till Europa odlades den endast dekorativt eftersom växten ansågs giftig. Vargpersikan, lycopersicum.
Förra året odlades det nog tomater här i havet, men det blev inte mycket av dem. Och så den där dragningskraften – en känsla någonstans därinne i odlingsregistrets orediga tankar att det där ska en bara klara av. En enkel sak. Ja, nästan ett ingenting.
Så redan i februari börjades det.
Det börjades i lägenheten i staden eftersom det inte finns särskilt mycket utrymme inomhus i havet. Inte heller finns någon spejsig källare eller annat utrymme utrustat med dyra växtlampor eller temperaturväljare. (Här skulle det kunna argumenteras att sådant optimerande är ganska onödigt för amatörer, men däremot precis vad marknaden tycker om: att sälja på människor massa grejer som egentligen inte behövs. Men det kan lika gärna vara avundsjuka.) Med den eviga devisen att använda det som finns byggdes små groningsbon åt två typer av tomatfrön: en mörkare, sötare sort och en buskigare med tjockare skal som skulle kunna förvaras lite längre efter säsongens slut.
Från den 20 februari till den 3 mars då nästan alla frön hade grott.
De fick börja sitt liv på en fönsterbräda i en mellanstor stad på det norra halvklotet i slutet av februari. Ljuset som trängde in i den för övrigt dödsträligaste månaden (om än på delad förstaplats med november) var tillräckligt för att det inkodade livstecknet skulle tolkas på avsett sätt och få igång den inre processen. Det är som en magisk ritual, inpräntad i naturen. Och den utspelade sig där, på fönsterbrädan.
Första omplanteringen den 13 mars, från äggkartong och silvertejp till Eldorados havredrycksförpackningar och silvertejp. Sked är också ett bra odlingsverktyg.
Den där väntan på att något ska komma upp ur jorden är som ett tvivlens tid. Kan det verkligen ske bara så där? Jordens höljda liv och det som händer där nere under ytan är nästan utomvärldsligt eftersom det pågår så långt utom räckhåll även om det är precis där, inom mina händers gränser när den röda ugnsformen hålls i mitt grepp. Samma känsla finns när det gäller mykorrhizans kilometervindlingar. Ett mysterium precis under jorden som lika gärna kunde vara eoner ljusår bort.
Men den första lilla gröna tungan stack upp ur mörkret. Och så en till, och en till. En hop av gröna tungor som sträcktes ut från djupet. Nästan som en motståndsakt.
Efter en omplantering och en stund till började de bli lite svajiga. Bristen på ljus i den tidiga våren gör att plantorna sträcker sig så mycket de kan för att nå ut och upp och bort från det mörka. Men de höll mig sällskap och trängdes där på det stora bordet när jag arbetade. Manus om pedagogik och sociologi jämte en tomatdjungelutsikt som liksom tog över periferin så att nästan allt var gröna plantor.
Omplantering ännu en gång den 19 april, ut ur havredrycksförpackningarna, för att sedan vara ständigt närvarande under dagar med intersektionalitet och sociologi.
Till slut blev det där gröna svällandet nog, eller så var det något om att tillfället att transportera dem uppenbarade sig, så plantorna fick flytta till havet. Där var det ännu lite för kallt för att bo i växthuset, så Hannes fick ta över den där svällande gröna utsikten i vagnen.
Nu när jag ser den här bilden i efterhand är det där svällandet liksom ett riktigt, riktigt svällande. På tio kvadratmeter boyta är alla bordsytor upptagna av tomatplantornas levnadsutrymme. Det behövs nog en annan lösning framledes när två personer bor på tio kvadratmeter.Slutet av maj: less.
Så i slutet av april och början av maj började Hannes flytta ut plantorna i växthuset om dagarna för att återigen flytta in dem om nätterna när den för bitiga kylan lägrade sig. Ett himla rännande med sjutton gängliga tomatplantor. Någon gång i mitten eller slutet av maj var plantorna lite less på allt möjligt: det eviga flyttandet, för lite gödning och för ont om plats nedtill att breda ut sig på, kan tänkas. Hannes guldvattnade och röjde upp runt växthuset så att de fick flytta ut i det strålande lugnet i stället.
Då började de sträcka ut sig och känna på den nya världen. Kallare om nätterna men omhöljda av evigt ljus. De började växa, och så lite till. Till slut blev det lite av en oreda av stjälkar och blad och olika ting i växthuset. Som tur är finns det en brant med hassel precis bakom vagnen, och hasselslanor är precis vad orediga tomatplantor kan behöva.
Från kaos till ordning, reda och raka led i slutet av juni/början av juli. Mammas superkrukor kom väl till användning.
I samma veva som plantorna drillades så planterade jag ut fyra stycken som var ganska taniga på fältet på prov. De fick också lite stöd och beskärning, precis som de andra, men sedan lämnades de till sitt öde där ute i hafset. Det där med beskärning är förresten lite av en gåta för mig. De ska tjuvas och skalas och hållas ganska kala, och vissa andra skriver att busktomater inte behöver beskäras alls. Tvärtomspråk och hit och dit. Det resulterade i att jag gjorde lite olika, men nu så här i retrospekt är jag osäker på vad som blev bäst. Bra är nog ändå att inte ha för mycket sidoskott och blad på de plantor som står i växthuset.
Handhavande av tomatplantor är för övrigt gröngörande.
Vi har skördat och haft tomater sedan slutet av juli ungefär. En del har torkats för att finnas även när det blir mörkare och kallare.
Och så var det de där plantorna som lämnades vind för våg på fältet. Eller: när värmeböljan var som värst efter två tre veckor så vattnades de ett par gånger, men i övrigt har ingenting gjorts med dem. De har fått förfalla där de stod. Trodde jag. För det har varit så mycket annat omkringgörande i sommar så tiden för allt annat än omkringet har varit ganska begränsad. I slutet på augusti när jag stövlade runt lite på hafsfältet i en andningspaus så granskades de där hopsjunkna högarna lite extra. Det visade sig att de har krypit, tragglat och liksom buskat ut sig ordentligt. Snärjt in sig i ogräset längre ut. Och anledningen till plattheten var att de hade väldiga mängder tomater undangömda under all buskighet, så själva tyngden gjorde att plantans olika stjälkar låg mot marken. En svällande skatt i mörkret därunder.
Vilken grej! De kan alltså lämnas till sitt öde och ändå klara sig genom ganska torrt och jobbigt väder. Det är bättre än kattguld för en lat hafsbo med grödor som klarar sig själva, utan vattning varje kväll och ompyssling i form av beskärning och guldvattning. Tänk om en kunde konstruera något bättre stöd så att all tyngd liksom hålls uppe och de får buska till sig i alla buskriktningar (åt sidorna, snett uppåt, uppåt) i stället för att drabbas av gravitationens nedsänkande börda. Det kanske blir nästa år.
De är fortfarande kvar där, ute på hafsfältet. Det har varit typ frost (runt nollan) en natt hittills, men de kommande tio dagarna ska det inte bli kallare än fem grader en natt. Så de får stanna där ett tag till. I gravitationen. En del klasar som började skifta färg tog jag in för ett tag sen, och så tänkte jag också göra med resten av de gömda tomaterna när det blir för kallt. Sedan får de mogna på sig i sin egen takt inne i värmen.
Till vänster just den dagens tomatskörd på brickan tillsammans med torkning av frön som ska sättas nästa år (och lite gitarrengörande). Till höger de mognande uppsnärjda tomatklasarna.
Kom ihåg-lista till nästa år:
Tomater gillar ljus, lagom gödning och gott om plats för att breda ut rötterna. Plantera om i tid.
Beskärning är bra på växthustomater, gärna mer beskärning än mindre(!), men kanske inte lika nödvändigt på frilandstomater av busksort.
Börja inte för tidigt! Februari är alldeles för tidigt, även om du vill komma igång med nånting som känns meningsfullt i den där hemska vintermånaden. Läs en bok i stället.
Mer frilandstomater. Kom gärna på någon finurlig konstruktion så att de inte sjunker ner i underjorden.
Misströsta inte om de sjunker ihop lite och ser ledsna ut. De behöver nog bara mer/mindre vatten alternativt lite guldvatten.
Det är ett himla jobb med växthustomater! På högsommaren kräver de vatten varje dag. Inget bra om en vill göra annat hela dagarna.
De italienska vintersorterna med tjockare skal kan mogna inomhus, i sin egen takt. De blir inte lika söta som samma sorts plantors frukter i växthuset, men passar utmärkt i mat och att torka.
Plantorna är väldigt tåliga när de har vuxit till sig lite. En stjälk kan nästan helt gå av men ändå fortsätta leva och producera frukter.
Det var vargpersikans år 2022. Ett gott och lagom tomatår, även om det inte finns något att jämföra med. Den där dragningskraften mot de svällande tomaterna redan i slutet av förra året kommer säkert att bytas till någon annan gröda i slutet av detta år. Bönor och ärter känns lite magnetiskt just nu eftersom det gick lite sådär med dem i år också. Det är lagom fokus för denna virrare att lära sig grödornas ekvationer en sort i taget och en per år. För enkelt, det är det inte, vad den uppstyltade verkligheten än visar.
Vi behövde potatislådor och hade gamla ytor från sågverket liggande. Jag blev ganska nöjd med den här konstruktionen.
Bygg en ram
Ramen består av utvalda ytor som har två vinkelräta plana sidor. Om en bara har ytor med en plan sida kan en börja med att dela dem på längden med en cirkelsåg.
Ramdelarna behöver väljas med lite omsorg, de är lådans bärande konstruktion. De ska helst vara 2 cm tjocka eller mer. Det gör inget om de är upp till, säg, 7 cm tjocka, men lådan blir kanske onödigt tung då.
Benen och gavelbalkarna (A) gjorde jag exakt 42 cm långa och sidobalkarna (B) gjorde jag cirka 92 cm långa. De senare sågas exakt först efter att lådan är hopbyggd, så de behöver inte vara noga sågade från början. Lådor av den här storleken väger c:a 50-70 kg fyllda med potatis. Det är ganska tungt för två personer att bära och alldeles för tungt för en, men lådorna behöver ju inte fyllas ända upp.
Om en vill bygga t ex fem lådor samtidigt krävs det 40 st A-bitar och 20 st B-bitar.
Benen sticker ner 10 cm från lådans golvnivå, men ”frigången” blir mindre beroende på hur tjocka bitar som används till botten. Jag ritade streck 10 cm på båda ändar av bendelarna, för jag upplevde att det blev enklare att massproducera på det viset. Mindre vändande, vridande och funderande och lättare att bara grabba tag i ett ben och skruva dit. Den som försöker bygga lådan kommer förstå. Jag mass-ritade även streck på sidobalkarna med 80 cm mellanrum, för att markera var benens insidor skulle sitta.
Sidobalkarna limmas och skruvas fast i benen med de raka sidorna upp respektive ner, på 80 cm mellanrum insida-insida. För att lådorna ska bli stapelbara sticker den övre balken upp 2 cm ovanför benet den andra har sin raka undersida på 10-centimetersstrecket. Därefter rätas sidorna med vinkelhake och läggs på hög medan limmet torkar. Jag använde träskruv från Biltema – observera inte trallskruv. Det ska vara skruv med lite större skalle som ”suger” ihop delarna.
Därefter limmas och skruvas gavelbalkarna i benen, från lådans insida. Gavelbalkarna får gärna vara särskilt bra exemplar, eftersom de kommer utgöra balkar för botten och bärhålen (som vi ska återkomma till). Se till att använda tillräckligt lång skruv här och att de sitter som berget i benen. De kan med fördel skruvas in lite på diagonalen så trycks gavelbalkens ändträ in mot sidobalkens insida. Om gavelbalkarna är spikrakt avsågade kommer lådan därmed även rätas upp. Den övre gavelbalken sätts kant i kant med sidobalken så att benet sticker ner 2 cm, enligt nedan. Vid stapling av de färdiga lådorna kan en annan lådas ben passas in där.
Motstående sida skruvas dit, och nu går det fort. Snart är ramarna klara. Kolla med vinkelhake att det är någorlunda rakt innan limmet torkar.
Klä lådorna
Det går att klä lådorna med lite vadsomhelst. Masonit vore nog utmärkt. Men nu kan sämre exemplar av gamla ytor komma till användning. Särskilt på gavlarna och i viss mån på sidorna går det bra med tunna och krokiga bitar. Jag hade lite misslyckade bitar som var som tjockt faner och som gick att spika dit med pappspik. Botten får gärna vara starkare bitar, särskilt om de skruvas på längden i de undre gavelbalkarna. En längsgående botten sparar skruv och arbete, men kräver starkare bitar. En tvärsgående ”sängbotten” funkar också. Ytornas profil är som gjorda för att skruvas på mitten endast med en skruv på varje sida. Den kupade formen gör att en skruv på mitten ger press på hela anläggningsytan mot balken.
För att undvika att bottenbeklädnaden spricker trots att den skruvas så långt ut i kanten går det att antingen förborra eller skruva dit ytan först och såga av den sen.
Samma procedur med gavlarna (som naturligtvis skruvas/spikas i benen från lådans insida) och sidorna.
Bärhålen
Beklädnaden precis under lådans övre gavelbalk får gärna vara extra tunn på ovansidan. Då går det lätt och snabbt att raspa ur hål för att kunna bära lådan i de övre gavelbalkarna.
Snygga till lådorna
Överhängande sidobalkar och beklädnad kan sågas av på samma gång.
Lös bark går att skrapa bort med t ex hammarens klo. Jag slipade sedan hela lådorna med en excenterslip, för att göra dem onödigt snygga och minska risken för att få stickor vid handhavande.
Fasa av benen så att lådorna blir stapelbara
Det sista momentet är att förminska fötterna på benen så att de blir några millimeter mindre på de raka insidorna. Ju mindre exakt en bygger ramen, desto fler millimetrar måste tas av på fötterna för att de ska passa vid stapling.
Det färdiga resultatet, oljade med rå linolja.
Skruv, lim och linolja kostar uppskattningsvis 60-70 kr per låda. Lycka till med bygget!
Tänk att de spensliga, tjuriga, småväxta, gulliga, orediga vitlökarna från förra årets skörd har räckt ända till nuet, till den dag som är i dag (och lite till, ännu lite till). Tänk att det går att (över)leva med jorden som sällskap, att hoppet inte vissnar inför och för det monumentala i levbarheten. Att allt inte dör, utan också blir nåt litet, spensligt, märkbart.
De yttiga, pyttiga sista överlevarna från min andel.
Och tänk att i hafslandet sträcker årets omgång vitlök ut sig, känner på omgivningarnas förutsättningar, anpassar sig till det vi har gett dem att leva med.
Idag staplade jag sälgveden. Och jag kände mig lite dum i huvet. För det låter väl som det enklaste arbete i världen, att stapla ved.
Men jag tycker det är svårt. Dels för att vedträna är av olika längd och form. Det vore inte önskvärt att veden var mer likformig för att på så sätt underlätta staplingen, eftersom eldningen i kaminen regleras genom att välja olika former på trän. Mindre trän om det ska kokas vatten på kaminen eller den snabbt ska komma upp i temperatur, stora trän när det brinner bra och man inte vill fylla på stup i kvarten. Träna bör därför inte sorteras så att exempelvis stora stabila trän läggs i botten eller något liknande. När en hämtar ved ska det hamna en bra blandning i korgen av sig själv.
Stapeln har jag ställt med långsidan mot västvinden, för jag tänker mig att det ska göra att den torkar bättre. Men det ställer krav på att stapeln är så stabil att den inte blåser omkull. Och den kan inte vara för bred, för då tänker jag mig att det blir dålig torkning i mitten. En annan svårighet är logistiken. Jag vill inte böja ryggen, sträcka mig efter trän eller göra tusen benböj. Då tar orken snabbt slut. Även när jag löst det ganska effektivt så misstänker jag att det finns en betydligt bättre lösning som jag är för korkad för att komma på.
Min preliminära och helt säkert inte optimala byggmetod:
Tre abstrakta kategorier hålls i huvudet. Långa trän, ganska långa trän och korta och lite oformliga trän (långa oformliga trän utgör ett problem, de värsta får helt enkelt inte vara med). Träna staplas i tre rader. Ganska långa trän på ena sidan, korta och oformliga trän i mitten och långa trän på andra sidan.
Från knästående position fylls skottkärran med ved. Kärran körs till lämplig plats och från knästående position staplas botten av stapeln. Skottkärran är så hög att det sedan, när stapeln fått lite höjd, går att stapla stående utan att behöva böja ryggen eller benen för att plocka trän från flaket. De yttre raderna hålls svagt inåtlutande med hjälp av de kilformade träna. Men börjar det luta alldeles för mycket behöver det kompenseras åt andra hållet. Ju högre stapeln blir och ju mer ytterraderna börjar närma sig varandra, desto kortare trän får det plats i mitten. Trän som tidigare hade fallit i kategorin korta får då börja räknas som ganska långa istället. Om ytterraderna närmar sig varandra så mycket att inga korta trän får plats i mitten går det att gömma undan de allra mest oformliga träna där.
Det var det hela och det var kanske inte så svårt ändå. Men det är inte heller speciellt mycket lättare än att t ex programmera meningslösa webbsidor, vilket folk verkar tycka är ett svårt arbete.
En av anledningarna till att experimentera med andra former av liv än det som stipuleras är att det finns en poäng i att lära sig leva själv. Lära sig om jorden, lära sig om växterna, hur fotosyntesen funkar, kretslopp blir till, näring skapas, hur saker och ting kan bli till med hjälp av sina egna händer. Vi människor har förlorat nåt urtidsligt i vårt organiserande, paketerande och syntetiserande av det som håller oss vid liv. Det finns inte längre nån koppling till jorden när allt som vi äter är kliniskt inslaget och köps i butik eller det som vi ikläder våra kroppar konsumeras i bulk. Sen går vi omkring i enormt uppbyggda betongkomplex kallade städer och tycker att det är livet, höjden av civilisationen, där allt är ytor och reflektioner. Det är just in time-lager, lean-produktion, tusen surrande buzzzz-ord som sprutar ut genom öronen. Allt ska effektiviseras, optimeras och entreprenöriseras för att krama varje sista ynka öre ur allting som är möjligt.
Sen händer alltid nånting. Det finns alltid jävligheter i världen och det påminns vi om varje dag. Män, för det är alltid män, terroriserar människor, befolkningar eller specifika grupper. Klimatet går åt helvete och ekonomin är en skrattspegel. Att förlita sig till det som är är också att låta det passera, att bifalla dess existens. Om vi vill nåt annat behöver vi visa det och bygga nåt annat, riva ner det ofunktionella och smula sönder det till damm med våra bara händer. Ingenting ändras av att göra ingenting.
Efter drömmarna om jord och 2020 följde 2021 och hafsfältets fortsatta experiment. Det började väl egentligen året innan när vitlök planterades på ett infall i november, och sen följde den där ideslumrande årstiden när allt som händer minskas till lilliputtaners storlek ungefär. I mars dog också min mamma så hela förra våren bar ett sorts grovmaskigt flor som fördimmade tillvaron.
Hannes fick en bredgrep i födelsedagspresent. Om det nu behövs några presenter så ska de väl i alla fall kunna användas till nåt bra.
Men lökar och frön känner ingen sorg. De behöver komma i jorden om det ska bli nånting att inmundiga för tvåbeningarna.
Efter vintern ser inte fältet så där vilt och galet ut längre, utan lite mer modest och klent. Att tukta och anbefalla det som kommer upp på alla möjliga sätt känns inte helt rätt. Många odlare köper plast eller flis eller nåt annat för att kontrollera vad som kommer upp och inte, men dit har vi lyckligtvis inte kommit än. Det känns bakvänt att tukta naturen så, precis som det som paketeras, organiseras och syntetiseras i övriga samhället. Visst finns det poänger att effektivisera för människor som inte har samma utrymme, men ofta handlar det om nåt annat. Det ska bli stort, snyggt och prydligt, eller nåt sånt mer eller mindre vagt.
Snörrät gullöksrad och täckning av lök med hjälp av storcykelkärran.
Lärdomarna från året innan var ju som tidigare har konstaterats att det behövs mer näring och nån sorts täckning så att vi får mer tid till att cykla och dricka folköl. Rensa ogräs för att de pyttiga grönsakerna inte ska kvävas i konkurrensen är tidsödande och för jädra tråkigt. Som tur är är närmaste granne också en hästgård med allt vad det innebär. Ibland blir till exempel en ensilagebal dålig så att den annars behöver kasseras, och då är det ju mycket bättre att ta till vara på det. Det blir också mycket bajs över när en sisådär femtio hästar driver runt. Utmärkt.
Alla plantor är så gulliga och liksom obestridliga när de kommer upp. Det är dumt att förmänskliga växter, men det finns nåt djupt vördnadsfullt och kompromisslöst i fröernas växtkraft. Här i form av broccoli.
Det finns givetvis reservationer gällande att använda djur endast för människors syften men det kräver en längre utläggning en annan gång. Tillräckligt just här är nog ett konstaterande att sådana resurser finns, så varför låta dem gå till spillo om de inte kommer av vår hand? Det mesta som odlas 2021 får alltså ett täcke av gammalt mögligt ensilage. Det är inte det hälsosammaste att arbeta med eftersom mögelsporerna kan leta sig ner i lungorna och därför krävs andningsmask eller annat skydd. Senare på säsongen slog Hannes även gräs för att täcka vissa grödor. Det är en helt ny typ av banbrytande och latmaskig odlingsteknik kallad meadow farming, det vill säga: Skit samma om det växer lite allt möjligt runt omkring, då kan du bara slå det med lie och täcka dina grödor! På så sätt får de både skydd och en långsamt utsipprande gröngödning. Det finns säkert nåt som inte är genialt i det resonemanget men det kan en såklart bortse från eller utvärdera längre fram.
Löken täckt av ensilage kommer upp och samsas med bland annat maskros och kvickrot. När broccolin planteras täcks den på samma gång av nyslaget gräs.
Att använda det som finns i närheten kan sägas vara en sorts cirkulationstanke också. Om målet är att bli självförsörjande behöver tekniker och funktioner utarbetas där den yttre världen bara blir en utombördslig hägring eller spegelsal. Det låter högtravande, men det skadar inte att vara idealistisk även om det inte går hela vägen.
Det enda som inte täcktes med nånting alls var squashen eftersom den brakar på så i växandet och breder ut sig på ett sätt som konkurrerar ut det mesta. Dessutom var just den lilla squashplätten extrapreparerad med utbrunnet gödsel och lucker jord.
De nyligen utplanterade squashplantorna blev ganska snart stora svävande paraplyer som hindrade annat att växa upp.
Näring under 2021 var till största del brunnet gammalt gödsel som hade legat på fältet i några år och som vi grävde upp och fraktade till hafsfältet medelst cykel och kärra. Dessutom vattnades några utvalda grödor med guldvatten några gånger. Återigen, nåt som finns och inte skadar att ta till vara på. I höstas fick vi en alldeles utomordentlig skithög att sprida ut med hjärtans lust till årets odlingar. Förhoppningsvis blir det lite mer schvung i det mesta då.
Att bo så långt ifrån allt det som händer där på hafsfältet är ganska frustrerande. Samtidigt blev mina möjligheter att lämna staden och hemmet alltför länge ännu mindre under 2021, så Hannes fick ta sig an väldigt mycket av det återkommande underhållet. Jag längtar till en framtid där jag kan stiga upp och släntra ut över fältet när andan faller på, men på samma gång är det svårt att önska för mycket eftersom livet alltid bjuder på sina krumelurer. Bäst att vara redo för att inte vara redo för nåt.
Squashexpressen färdades till cykel från Skogshavet till den larmande staden flera gånger, med allt möjligt matnyttigt.
En sammanställning av hafsfältets grödor 2021:
En sort affärsköpt vitlök planterades och täcktes med ensilage. Den kom upp, växte på och skördades när blasten skrotade ihop och la sig ner. Vitlökarna var då små i storleken och hade inte vuxit så mycket som de brukar.
Gul lök köptes, planterades och täcktes. Likt vitlöken skördades den när blasten gav upp och likt vitlöken var lökarna små i storleken.
Två sorters småtomater växte upp väldigt sent i växthuset eftersom det länge var för kallt om nätterna. Jag vill minnas att de inte kom upp förrän i maj. Sen planterade vi ut dem sent och eventuellt blev det lite för lite vatten väl ute. De täcktes som allt annat. De flesta tomater som faktiskt utvecklades blev bruna och fula, kanske nån sorts svampangrepp? Plantorna ganska glesa och ruffiga.
Två sorters potät sattes från fjolårets skörd och resultatet blev en stor förbättring. Inga fula fläckar, men fortfarande lite små i storleken kanske.
Bondböna samplanterades med potäterna, direkt i jorden. De kom upp under jublande former, men sen hände inte så mycket mer. De verkade trötta på livet, saknade nog både näring och vatten. De bönskidor som utvecklades blev nästan svarta och innehållslösa. Sen vittrade allt bort.
Broccoli förodlades och skolades om två gånger innan utplantering. Därefter täcktes de med slaget gräs och slogs in i en gardin för att skydda mot sugna djur. För första gången kom de spanska skogssniglarna och flockades i utkanterna av kålodlingarna. Det blev ändå en del broccoli i slutet av säsongen, även om det först såg mörkt ut.
Vitkål följde samma rutin som broccolin, med förodling i växthus, två omskolningar och sen utplantering under gardinen. De växte på sig lite långsamt under sommaren men tog sen mer fart. De fina rådjuren listade dock ut gardinens uv-ljusförsvagning och kunde i slutet av säsongen trycka in sina nosar och smaska runt en del innan skörd. Det blev en surburk i alla fall.
Morot direktsåddes i en upphöjd fåra och täcktes delvis med slaget gräs. Sorten var kort och knubbig, och det känns som en bra kompromiss i lerjord. Eventuellt skulle jorden kunna luckras mer så att de får mer utrymme att växa. Flera individer lämnades kvar i landet över vintern som ett experiment och jag inväntar besked om hur det gick.
Squashen förodlades och omskolades innan utplantering. Fyra (?) sorter blev det, varav två var från Hannes kära moster Anja som har en fantastisk gård uppe i Dalarna. Squash visade sig vara det som trivdes bäst och vi åt squash till allting och i en massa olika former.
Om jag ska försöka mejsla fram ur minnet hur det såg ut med placeringen på hafsfältet så var det ungefär så här.
Det är väl det som finns att säga om hafsfältet 2021. Det som fortfarande finns kvar att äta och som vi inte har köpt ett uns av sen skörden är potät, lök och vitlök. I framtiden är givetvis tanken att inte köpa gullökar för plantering, utan att driva upp från frö och ordna det själva. Detsamma med de flesta frön. Just nu är vi dock för lata och har för mycket annat att syssla med. Det gäller att sprida gracerna en del och prioritera där det behövs så att livet inte blir övermäktigt.
Det viktigaste jag tar med mig från 2021 till i år är:
ännu mer näring
ännu mer täckning.
Det ska kännas galet mycket, och också då är det läge att skyffla på lite till. Mer skit, mer meadow farming, mer jävlar anamma. Och mer fika, folköl och cykling.
Paus i stigbygge, 22 mars 2021. Det behövs alltid mer pauser för fika, fina människor och en varm hand att hålla i sin när allt känns som ett suddigt och sorgligt töcken.
Vagnen behövde en vedkorg som får plats bredvid kaminen. En som inte står och dräller mitt på golvet. En som inte är gjord i brännbart material. Och från bygget av storkärran fanns det lite spillbitar av aluminiumprofilrör kvar.
Jag tycker att N55:s XYZ-noder är ett helt fantastiskt byggsystem. Med enbart en bågfil och en borrmaskin går det att bygga nästan vadsomhelst i lättmetall. Fyrkantiga rör skruvas från tre håll och bildar en superstark ”knut” som liksom automatiskt rätar upp sig själv och hela konstruktionen. Är skruvarna i syrafast rostfritt stål så överlever sakerna vägsalt och elände utan att pulveriseras av galvanisk korrosion. Rören behöver inte målas eller ytbehandlas eftersom aluminium bildar en egen skyddande oxidbeläggning. En hinna av rubin och safir. Om någon del går sönder är den lätt att byta ut. Aluminiumrören och skruvarna är inte superbilliga, men inte heller jättedyra. Och det är inte pengar i sjön om bygget blir dåligt eller andra behov uppstår, eftersom skruvarna och rören går att återanvända. XYZ-noderna ser jag som en helt grundläggande teknik för ett framtida lågteknologiskt samhälle, som ger människor makten att bygga saker själva.
Jag vill inte lägga upp en ritning på storkärran ännu, eftersom jag vill bygga draganordningen mer robust och testa den lite mer, så det här inlägget får bli det första i XYZ-serien.
Den här vedkorgen kostar c:a 500 kr att bygga, om en inte har spillmaterial. Men 20-millimetersrör är egentligen onödigt grovt och dyrt för denna sak. Skruvarna är M6. Jag har hittills köpt materialet på Maskindelen och Hornbach. Men det är bäst att shoppa runt för att hitta det billigaste stället just nu. Det är viktigt att skruvarna, muttrarna och brickorna är i syrafast rostfritt stål, märkt ”A4”, för att det inte ska bli galvanisk korrosion. Eventuellt går det att spara pengar med fulskruv och plastbrickor, men det är inget jag testat.
Några saker jag lärt mig hittills:
Borra inte exakt 6 millimeter stora hål till M6-skruv. Det är svårt att hålla sådan precision att hålen passar när man skruvar ihop. Jag kör 6,5 mm, men det går gissningsvis att gå upp till 7 mm för enklare montering.
Om du använder små brickor får du vara försiktig när du drar åt skruvarna, annars buktar rören. Bäst är att ha stora brickor, men små brickor funkar.
Det går utmärkt att pilla in muttrar i ändarna på rören och skruva fast dem inuti, på ställen där du verkligen inte vill ha utstickande muttrar eller skruvhuvuden, men: det är förbannat pilligt. Å andra sidan behövs ingen bricka och det räcker med en kortare skruv. Det kan vara en idé för ett riktigt lättviktsbygge, för skruvar, muttrar och brickor väger en hel del.
Det behövs ingen penna för att rita ut streck för borrhålen, enklast är att ritsa med ett vanligt skjutmått. Men jag ska skaffa ett riktigt ritsskjutmått.
Utöver bågfil och borrmaskin/skruvdragare är det bra att ha hammare, körnare, fil och ett litet spärrskaft med insexbits och mutterhylsor.
Försök inte borra rakt igenom röret om du inte har pelarborrmaskin eller någon snitsig slags jigg. Det blir snett. Dessutom behöver du förmodligen fila bort vassa kanter på utgångshålet. Enklast är att borra från båda håll. Jag körnar, förborrar med ett litet borr och slutligen med det stora. Det är viktigt att hålen hamnar precis i mitten.
Om hålen hamnar helt fel och skruvarna inte går att trycka igenom kan det gå att banka igenom dem med en hammare. När XYZ-noden dras åt blir allt tajt ändå, eftersom den dras åt från alla rumsliga dimensioner. Om hålen är helt åt skogen fel går det att fulborra dem tillsammans under monteringen, men ofta går det inte att komma åt att borra rakt med maskinen, så var noggrann från början.
Du sågar troligtvis snett med bågfilen om du bara ritsar ett streck på en sida och försöker sikta rakt. Dra streck på två sidor, eller bygg nån snitsig sågjigg.
Gamla hål från rörens tidigare liv utgör ingen väsentlig hållfasthetsförsämring.
Jag drömmer om jord. Händerna gräver ner sig i det fuktiga mörkret, och silar sedan årmiljonerna mellan fingrarna. I jorden finns minnen från växter som levde nyligen, och de levde i sin tur för att växter före dem brutits ner till myllans gräns. Och så fortsätter det i en obeskrivligt lång kedja tillbaka till de första små bålda växterna på jordens yta. Ingenting är överflödigt. Död är inte död, utan liv.
Jag drömmer att jag gödslar jorden för att förbereda fältet inför det nya livet. Händerna, armarna, ryggen, benen samarbetar i skyffeltag efter skyffeltag. Det luktar hemligheter och nåt djupt brandgult. Samtidigt är det som att nånting vaknar till där inuti. Den stora klumpen till kropp som går i ide om vintrarna börjar transportera signaler som väcker nåt litet litet känsloknytt. När jag vaknar är det som en liten grodd i bröstet.
Det är dags nu. Dags för frön och jord och gödsel. Svett längs ryggraden, jord i alla hudskrymslen.
Som en mullvad gräver jag lite bland ord och minnen, når djupare och djupare. Det irrar och de olika gångarna rör sig i flera riktningar. Tiden trycks ihop till en plätt, och sedan dras den ut igen till den tunnaste spindeltråd du kan tänka dig. Allt på samma gång, och alltid.
Nu så.
Hafsfältet blev till 2020. Minns du 2020? Det var det där året som människor upplever så himlastormande. När liv vändes upp och ner och ingen visste nåt och ändå allt på samma gång. Då började det med ett växthus som vi råkade på på granngårn – en övergiven stomme som inte hade använts på ett ogissningsbart antal år. Vi lyfte upp hela rasket och bar helt sonika iväg det till Skogshavet nån nästankilometer bort. Islandshästarna glodde lite avmätt när vi traskade förbi – två människor inuti ett litet hus som förflyttade sig längs grusvägarna som en svävande hägring. Väl framme ordnades en amatörmässig grund, och alla skev- och felaktigheter fixades.
Sedan kom glaset på plats som till viss del behövde nyinförskaffas.
På samma granngård fick jag syn på nåt plogliknande som bara låg där på gräsmattan – ett minne av nåt som varit för längesen. Som inbiten förortsunge är landsbygdens konventioner och gängse bruk lite av en rebus, men föremålet såg ut att kunna passa på en traktor, på nåt sätt. Och en gammal traktor fanns det också.
Sagt och gjort.
Nedanför vagnen finns en lång remsa mark som har tjänat som hästhage och gammal vall. Marken är kompakt och väldigt lerhaltig med en stor variation ängs- och vallarter som växer även när en inte vill, men ljuset flödar och branten bakom skyddar mot den bitande nordan. Hit nådde Littorinahavet för några tusen år sedan (och Ancylussjön och Yoldiahavet innan dess), så det är också en gammal havsbotten. På branten bakom finns lämningar av fornborgar som kan tänkas vara från den tiden när havet låg här och det var lättare att förflytta sig till skepps. Det svindlar lite att röra sig på havets botten, med närhet till tusentals år av liv och oliv.
Det är väl bäst att plöja upp ett stort jädra fält på en gång, så att det finns plats för allsköns grödor och ogräs. Men att plöja duger inte om en ska odla smått, så Hannes jordfräste hela fältet efter plöjningen.
Sten finns det gott om. De samlades ihop och fick bli ett nytt stenröse invid dikeskanten mellan fältet och växthuset – Röse orm. Förhoppningsvis har nån orm flyttat in nu och håller efter mössen som gillar att kila in i växthuset och ta för sig av det som finns till bjuds där.
Det där första odlingsåret var lite hastigt och lustigt, och jag var inte med i alla svängar eftersom livet är en berg- och dalbana i sig, fyra mil bort i den larmande staden. Men det planterades potät. Otroliga mängder potät. Och så lite vitkål, morot och säkert nåt mer som de där minnesmullvadarna har svårt att gräva fram (bilden ovan säger även broccoli, grönkål, tomat och squash). Vi samodlade med Frida och Kokke, så mängden potät var baserad på det. Det började växa i alla fall. Och det var varmt. Lite allt möjligt växte, faktiskt. Tur att ingen hade berättat hur mycket som kan komma upp när en bryter upp en vall. Och att potatisen ofta inte blir så fin det där första året.
Färdigrensat till höger, kaos till vänster.
Vi rensade bort oönskade individer ett par gånger, kanske. Och Hannes vattnade lite nån gång, eller några gånger eftersom det inte finns vatten tillgängligt i närheten. Men det finns ju så mycket annat en kan göra än att rensa ogräs och hålla på med odlingar. Titta på odlingarna, till exempel, och dricka folköl.
Räfsa åtta kilometer cykelstig, inklusive den fantastiska spången över mossen som Hannes har byggt.
Cykla lite hit och dit. Öva på livsstilsmarkörer intill bergtäkten i solnedgången. Sånt är viktigt.
Dricka vin. Viktigt.
Och den första årgången av hafsfest med långbord under stora eken.
Sjuttiplussarna fick inta högsätet på gaveln så att eventuella virus höll sig borta.
Och så finns det ju andra saker att ta reda på än bara det som växer på fältet.
Trots alla distraktioner och omständigheter så blev det lite mat till slut. Morötterna lämnades lite vind för våg bland de kompanjoner som kom upp, men de råkades på lite då och då när det grävdes efter mat. Kålen blev ansatt utan skydd, men ändå så okej att vi kunde inmundiga några huvuden. Potäterna var små och fläckiga. Ett himla sjå att förbereda inför nåt slags sittning. Men vi åt. Och det mesta av grönkålen lämnades till rådjuren att äta upp framåt vintervåren då inget annat fanns för dem att äta.
Det var hafsfältets första år, 2020. Mer av en nyck och ett experiment än nåt annat. Det fina med experiment är att utfallet säger nånting om hur det är möjligt att fortskrida, vad som funkar och inte: en grund för framtiden att växa på. Jag lärde mig nog mest av allt att det behövs en plan för att stävja allt det som växer som inte är planterat, och att jordkvaliteten är viktig. Men ändå – magin genom jorden när frö blir till grodd till planta med hjälp av naturens alkemi. Och att fröna gror på de mest otroliga sätt även när inte omständigheterna är de mest gynnsamma. Det finns så mycket förundran, i det.
