Potatisåret 2023

Det förra potatisåret blev lyckat. Stora fina potatisar utan skorv och andra fulheter. Ett halvt ton totalt, och vi lyckades inte äta upp eller skänka bort allt. Nu skulle vi upprepa bravaden.

I år satte vi en tredjedel av potatisen i de gamla squashbäddarna och två tredjedelar på mark som vi odlade senast 2020, också med potatis, som då blev liten och ful.

Squashbäddarna bredgrepades den 17 april.

Det var en dröm att grepa den mullrika squashjorden. Kanske var det helt onödigt, kanske rent av skadligt, men det kändes bra att bearbeta jorden lite. I bäddarna hittade vi allt möjligt som kommit med hästgödseln. Ett par underbyxor t ex.

Vi slog fjolårsgräs och krattade ihop som täckmaterial. Mycket gick att kratta ihop utan att ens slå av det först. Men det är ett tungt arbete som jag fantiserade om att vi ska göra redan på hösten i år, så att täckmaterialet ligger redo nästa år. Vi får se hur det går med den saken.

Den vilande tvåtredjedelsmarken bredgrepade vi upp och vände tuvorna uppochned (längst ned på bilden nedan). Jättetungt arbete. Squashbäddarna täcktes den 19 april.

Det måste varit den dagen som Lantmäteriet fotade oss. En liten vit prick som slår fjolårsgräs i en fyrkant till vänster, Hannes. En svart skugga som kör gödselkärra till de hästskoformade bönbäddarna, Jannicke.

Den 27 april blandades den uppbökade tunga lerjorden på nedre delen av potatisåkern med hästgödsel, på samma sätt som förra året, med förhoppning om samma goda resultat.

1 maj demonstrerade vi. Mot det som Wägner identifierade som härskarinställningen, att mänskligheten förfar med den levande naturen som ett dött maskineri. Och mot det som Marx kallade den vetenskapliga socialismen, den naiva fantasin om att samhällsomvandlingen kan ske i olika långsökta steg och faser och den passiviserande idén att det aldrig är rätt tid att göra rätt. Att vi ska vänta på att ett manligt geni ska sitta på sin kammare och tänka och skicka ett meddelande när det är rätt läge att göra nåt åt allt. Istället demonstrerade vi för den utopiska socialismen. Även om världen går under imorgon så sätter vi potätjävlarna.

Potatisen sattes alltså då. Connect och asterix i varannan rad ungefär. Utsäde från förra årets skörd. Gratis potatis! Täckmaterialet flyttades åt sidan, en fåra drogs med den trekantiga kultivatorhackan, knölarna lades ner, täcktes för och täckmaterialet lades på igen. Men vi orkade inte täcka alla rader. Ett par rader längst ner låg otäckt otäckta i ett par veckor. Svinmålla fick en väldig fart där och raderna blev gröna (se nedan).

Men den 27 april kom räddningen för de nakna raderna, en möglig ensilagebal dumpstrades med hjälp av storkärran.

Det var en torr försommar. J dansade en regndans på kakberget i mitten av juni.

Den 27 juni var det kupning. Täckmaterialet i gångarna krattades upp mot potatisblasten.

Så här såg potatisen ut den 1 juli, när vi åkte på cykelsemester. Rejäl blast i de gamla squashbäddarna. Ynklig blast där nere på den nyuppbökade jorden som inte odlats på tre år.

Så här såg det ut när vi kom hem från cyklingen, den 23 juli. Nu hade all blast tagit sig ordentligt.

Augusti var blöt och plantorna fick bladmögel. Vi kapade blasten med brödkniv den 30:e och slängde den på eldningshögen.

Under blasten växte små lustiga svampar.

Vi skördade för direktkonsumtion under sommar och sensommar i en rad på mitten längst ner. Där blev det skorv och maskhål. Mycket av potatisen försvann i skalningen, men det var bra storlek på knölarna. Stora skorviga potatisar går ganska snabbt att skala, men det kommer nån gräns när knölarna blir små och fula, så att skaltiden blir alldeles för lång i förhållande till resultatet.

23 oktober hämtade vi all överbliven potatis från 2022 från jordkällaren en kilometer bort och lade som gödsel på en bädd till nästa år, där det kanske ska vara lök då. Vi städade även ur en annan källare som vi ska testa i år. Den förra jordkällaren var för kall på vintern och blev snabbt för varm på våren. Nu ska vi prova en källare som är varmare. Men förhoppningsvis inte för varm.

28 oktober tog vi upp potatisen.

Och sen cyklade vi sju lass, cirka 250-300 kg, till den nya källaren.

Det blev en stor skörd i år igen alltså, med tanke på att vi hade färre rader och kasserade mängder av fula knölar på nedre tvåtredjedelen av fältet. Men i squashraderna blev potatisen fin. Kanske inte som förra året, men ändå, fin.

Bra att få bekräftelse på det vi lärde oss första året. Potatis blir ful på nyuppbruten mark. Oavsett om det är med traktor och plog eller bredgrep. Oavsett om en gödslar mycket eller lite. Det känns nästan som att vi lärt oss nåt på riktigt, som att det går att dra en slutsats som inte är en sån där influerargissning.

I år hoppas vi få mer hjälp med att äta upp potatisen också. Och att den inte står för varmt.

Vargpersikans återkomst (tomatåret 2023)

Tomater, tomater, tomater. Det tar mer än en livstid att förstå sig på växterna, plantorna och alla deras krumbukter, men i år har vi närmat oss tomaterna i alla fall ett uns mer än förra året. Mest kanske vad som fungerar här i havet och hur hafsare vill ha det. För sånt där är ju lite olika beroende på konstitution, psyke, arbets(o)vilja och så vidare. Ju mindre jobb, desto bättre är alltid överordnat till exempel ”fint”, ”som en ska” eller skamkänslorna som sköljer över en när nån ny tittar på odlingarna och säkert bara ser ett stort ogräshav.

Så här var tomatåret 2023.

Mars

I mars kom det massor ny snö. Det var kallt, mörkt och grått. Inget var speciellt kul. Men frön måste i jorden ändå, så den artonde mars pillades åttio tomatfrön, fyrtio av vardera sort, ner i jorden. Samma piennolosort i buskform och högväxande svarttomat som förra året. Båda blir ganska små och behändiga. Älskar små och behändiga tomater. Att kunna ta en tomat och skiva upp på mackan till exempel, i stället för en slabbig stortomat som blir så fasligt mycket av bara en. Och så är de suveräna att halvera och bara skjutsa in i torkugnen.

28 mars

I slutet av mars sträckte sig de nya liven mot solen som tydligen lyste då. Tänk att det faktiskt finns solljus i slutet av mars också. Och i bastumotljuset blir det extra magiskt.

April

Livet fortsatte och kom åter.

11 april

Maj

Maj är den oregerliga månaden när alla galenskaper tar fart och multipliceras. Insekter surrar kryper intar livsutrymmet. Getingarna är fast beslutna om att bygga bon i alla bra skrymslen som finns. Fåglarna lever om från sen natt. Allt spricker jämrar kläcks. Och tomaterna tittade längtansfullt ut på allt.

4 maj

Här är de redan omplanterade en eller två gånger men alla fick inte plats i storkrukor i vagnens fönsterodlingshylla, så många stod i stället och ranglade till sig i väntan på att växthuset skulle bli tillräckligt varmt om nätterna.

I slutet av maj, runt den 25, planterades tomatplantorna äntligen ut på fältet. Bäddarna fixades i höstas så det var bara att trycka ner dem samtidigt som de tjuvades en del.

Mer ljusliv sträcker ut sig.

Juni

Det tar ett tag för plantorna att acklimatisera sig eftersom de så bryskt togs ur växthusvärmen ut i den blåskyliga verkligheten på hafsfältet utan att avhärdas. Det är lite som ett experiment att se hur mycket det går att tänja på alla goda råd och skan innan något brister. Några av dem, kanske en handfull, tar sig aldrig riktigt. Och ganska många krullar ihop sina blad. Hannes läser att det beror på för mycket kväve. Och ja, vi lassade på ganska ordentligt med gödsel i höstas, så det är inte så konstigt.

15 juni

När juli börjar närma sig blir det bråttom att fixa nåt sorts växtstöd till tomaterna. Ända sen förra året har det gnagt lite hur det skulle gå till på ett överkomligt sätt. Det behöver kosta nästan ingenting och vara så fiffigt att det inte tar hundra år att göra. Okej om en har tre plantor, men på fältet står det över sjuttio stycken som behöver tas omhand. Det tar sin tid.

Efter lite fnul kommer jag fram till nåt som förhoppningsvis är enkelt och som samtidigt inte kostar en krona.

Solklar ritning

Eftersom vi nyligen har rivit gammelgammalt staket finns det fårnät över. Och i branten växer vildhassel. Perfekt kombination.

27 maj

Juli

I juli drar vi iväg i drygt tre veckor. Då klarar sig tomaterna helt själva, precis som växter ska göra. Men innan vi åker petas de ändå in i sina burar så att de förhoppningsvis inte väller ut för mycket. Och väl tillbaka så är det väl lite sådär med just det, men titta vad de har växt!

Från det att vi kommer hem och fram till i dag (14 oktober) har vi ätit tomater nästan varje dag på nåt sätt.

Augusti

1 augusti

Godast är de nog att bara äta halverade eller kvartade. Men när det blir en stor skörd halveras de och skjutsas in i torkugnen så att det ska finnas tomater ända till nästa år. Det är planen i alla fall.

Tomatplantorna växer på fint under hela augusti.

Så fint att de högväxande blir vildtomater med lite för många stjälkar för de gröna tomaternas mognads skull. Till slut blir det ändå en beskärning.

Det regnar visst i augusti. Ganska mycket regn.

September

Det är så mycket liv i odlingarna. Några sniglar, men inte jättemånga spanska. Och de som finns hänger mest i täckena. Det verkar vara en bra sak med täckodling, att det finns miljöer och ställen för insekterna och djuren att hänga på. Och allt blir en djungel. Nakenfröpumpan i tomatdjungeln. Och så svampar fjärilar grodor kopparödlor myror och allt.

Till slut blir det ändå för mycket regn för potatisplantorna. Bladmöglet kommer. Och sen sprider det sig till tomaterna trots att vi bekämpar det genom att skära av potatisblasten. Det är ett sånt år. Så i stället för att vänta ut tomaterna så att de hinner mogna slutskördar vi alla gröna tomater. Busktomaterna är lite krångliga att ta sig an eftersom de har blivit så väldigt väldigt buskiga.

Det blir mycket gröna tomater. Och alla måste kollas så att de redan mögelpåverkade sorteras bort. Det blir ändå ganska mycket tomater.

Så vad gör en med några dussin kilo gröna tomater? Vi testar lite olika.

Torkning:

Marmelad och chutney:

Oktober

Och så syrning:

Trots det mögelsnöpliga slutet på tomatsäsongen känns det ändå som ett lyckat år. Att bara ha tomater på friland har varit en dröm. Kanske att jag ska beskära dem nån mer gång nästa år så de inte blir lika oregerliga. Eller så kör vi bara på busktomater. Fint också att de ihopknypplade tomatburarna fungerade så bra. De ska sparas och användas minst ett decennium till. Eller två. Om hasselslanan som är nerstucken i jorden ruttnar är det bara att byta ut den mot en ny. Lågteknologiskt och egenfixat är ett bra sätt att sträva mot självförsörjning tror jag. Inga stora, drumliga maskiner, och inget som vi inte själva kan ordna med två händer och det som finns omkring oss.

Nu har vi ett helt vinterhalvår på oss att lista ut vad en bäst använder torkade gröna tomater till.

Att lämna allt vind för våg och dra – ett experiment

Vi rör oss på cyklarna genom ett kargt landskap något under trädgränsen i Innlandet fylke i Norge. Molnen tornar upp sig västerut, mörkt blågrå sockervadd möter bergsmassiven framför oss och smetas ihop i ett mörker. Regnet hänger som järtecken i luften. Under cykeldäcken knastrar gruset – inte en mänskosjäl så långt ögat kan nå längs den slingrande vägen som oundvikligt slukas av ovädret.

Det är den elfte cykeldagen och planen är att fortsätta lika många till. Drygt tre veckor borta från Skogshavet, odlingarna och allt vad det innebär. Ingen som vattnar hafsfältet, ingen som pillar, fixar, ordnar med grödorna.

Fyra dagar innan vi far iväg, den 27 juni, kupar Hannes potatisen genom att kratta upp täckmaterial mot plantorna, och jag passar på att ta några bilder för att kunna se hur annorlunda allt ter sig när vi kommer tillbaka.

Det finns ingen vettig vattentillförselsmöjlighet till fältet än, så planen i år har varit att det som planteras ut ska klara en helvetessommar utan vattning. Ingen av oss vill tjudras fast i havet heller, gå och småplocka mellan raderna och hålla på. Det känns inte mer livsuppfyllande att dadda plantorna säsongen igenom. Får de bara rätt förutsättningar så klarar de det där bäst själva, förhoppningsvis. Vi har grundlagt genom att bredgrepa, tillföra gödsel och täcka, täcka, täcka.

Det är som ett experiment att lämna allt vind för våg. Hur mycket kan en skita i allt egentligen?

Nu

Det är tisdag, tror jag. Nätterna blir mörkare igen och vi har varit hemma en dryg vecka. De säger att det ska regna men när regntidpunkten väl är nådd så flyttas det fram igen. Små droppar ibland. En kort skur. Dimma på morgonen.

Min utsikt när jag vaknar är gammeldansk och müsli. Porslin och den odiskade degbunken.

Där nere stökar Hannes med frukostbestyr, fixar gröt kokar vatten plockar fram. Jag skulle kunna ligga här och lyssna på frukostfixarljuden en halv evighet. Eller i alla fall tills frukosten är klar.

Upp till halvsittande så kan jag kika ut genom fönstret bakom mig, det lilla okittade som har blivit som en spindeltrådssarkofag mellan glasen.

Grönt. Hafsgrönt. Där står bredgrepen och skottkärran lutade mot sågbocken. Rishögen längre ut som legat där ett år eller så nu. Solpanelerna skymtar fram till höger. Fältet.

Men först gröten.

Min skål, min sked. Fjolårsblåbär från plastburk och B12. P1 i bakgrunden. Nåt om koranbränningar på ekot igen, eller var det igår?

Vid fönstret ligger det skatter. Jordens innanmäte i form av stenar från olika platser jag cyklat eller äventyrat till, minnen från det som var. Småtomater på mogning. Augustins kikare.

På fötterna de där strumporna jag köpte innan cyklingen på Island för tretton år sen.

Nu får du följa med ut och se vad som har hänt med utomhuset medan vi var borta.

Det lever saker i växthuset endast tack vare att Lena har hjälpt till att vattna var tredje dag. Utan henne hade det inte blivit någon luffa alls i år eftersom de behöver så höga temperaturer för att sätta frukt. Ovärderligt med hjälp från nästgårds.

Men det lever också otroligt mycket bakom växthuset där de två komposterna står, en vilande och en i bruk. Nässlor, squash, tistlar, tomat och potatis bildar en djungel så att villådan knappt syns. Squashen som växer i den är snart ätklar.

Vi kikar in i huset.

Svampgurka. Alldeles livs levande. Det måste vara ren nybörjartur att ens få några frukter. Och limequaten har buskat till sig ordentligt.

Utanför växthuset ligger odlingsrelaterade saker som inte används under en presenning i väntan på bygge av nån sorts förvaringsbod. Krukor, pluggbrätten, dukar. De kommer säkert få ligga där i ett år till.

Nån har lagt en kompostpotatis uppepå.

Dags för hafsfältet.

När jag närmar mig staketet träffar jag en rymling. En nakenfröpumpestängel har lyckats lirka sig igenom sexkantsnätet. Lika bra kanske, det ser lite trångt ut på andra sidan.

Innanför staketet ser det ut så här.

Squash i olika former, storlekar och färger. Hafsfältets pålitligaste. Och en vitlökssort börjar lägga sig ner och är dags att skörda.

Så ser det ut nu, fältet. Från nåt glest och prövande till mer djungligt och prunkande på fyra veckor, utan vår inblandning i form av vattning eller annat. Skönt att det går att vara en hafsig självhushållare som inte sitter ihop med jorden, som också kan lufsa ut lite i utbygdsmarkerna. För att till slut inse att det är skönast hemma.

Senare på dagen cyklar vi iväg för att hälsa på Frida och hennes odlingar. I utkanten av Skogshavet har en ek slutligen gett upp och lagt sig över stigen.

Den får ligga där ett tag till. Allt inom sin tid.

Efter nu

I efternuet är det söndag. Så lång tid har det tagit att skriva och fixa klart det här eftersom jag är som en spansk skogssnigel som bara slemmar fram i ultrarapid och för att det nästan alltid händer andra saker: Cykla till min förra stad för att ta hand om sjukt barn en dag, cykla till närorten och handla basvaror en dag. Såga upp tolv träunderlägg från en gammal sälgstam på sågverket till lillebrors bröllop, få besök av storebror som hämtar upp de tolv träunderläggen. Ett annat besök från en av H:s barndomsvänner. Och så tolv mil gruscykling runt en sjö en annan dag.

Regnet faller mot vagnens tak och de torra blåärterna ligger skördade i en burk på köksbänken. Inomhuset är fyllt av vitlök – lukten har hittat in i alla vrår, och på väggen bredvid dörren hänger en meterlång fläta på tork.

Saker händer snabbt. Och svindlande långsamt. Vid fönstret står de utrangerade dahliorna vi fick från Frida i Hannes mormors gamla kopp som tekulorna skulle läggas i. Den stod nästan alltid på bordet. Och nu står den här.

Saker som går åt helvete

Det var en gång en liten överbliven rabarberplanta som vi fick från Frida förra året sådär på sensommaren. Livskraftig liten krabat. Men för att vi är de hafsare vi är så åkte den inte i jorden som den borde direkt, utan den flyttades växelvis ut ur växthuset där den dränktes i regnet eftersom den stod i en liten plastlåda och så in i växthuset igen där den torkades ut i sensommarhettan. Och så fortsatte dess liv tills nån gång på hösten. Eventuellt kan det också ha varit tidig vinter, men innan tjälen slog sitt absoluta grepp om jorden i alla fall.

Jag läste på om rabarber och vad de gillade för typ av växtförhållanden, och sedan planterades den obotligt vissna och bruntorkade sorgligheten ut i den begynnande skogsträdgården. Nästan inget hopp fanns om dess överlevnad, men så kom våren och krabaten motbevisade alla förväntningar.

Livet!

Det är en obeskrivligt salig känsla när något plötsligt spirar, som om vi har lyckats avkoda växtens behov – avmystifierat den – och skrivit en ny tillfredsställande formel. Den lever och frodas och vi får något tillbaka i slutänden.

Men det är lätt att bli onödigt stursk. Efter några månader ser rabarberplantan i stället ut som en luggsliten och obelåten typ.

Livet var inte så jäkla kul, helt enkelt. Sympatiserar fullständigt.

Och så historien om bönorna. Tidigare skrev jag att de skulle få speciell uppmärksamhet i år, för att liksom klura ut deras egenheter. Och titta vilka raringar som planterades ut.

Förodlade inne i vagnen för att undvika att möss och fåglar skulle ta dem, och sedan ompysslade i växthuset tills det var dags för utplantering. Tänk om jag hade ett sånt rotsystem.

Jorden hade torkat upp eftersom det inte hade regnat på alldeles för länge, så jag passade på att vattna rikligt. Riktigt rikligt. Men växter kan drunkna precis som människor om inte rotsystemet omges av syre, så bladen gulnade, blev mjuka och skrumpnade till slut ihop.

Nu har jag pillat ner resten av de bönor som fanns och vattnat måttligt. De kommer säkert inte gro av tusen anledningar, och då är det så. Men en sak är säker: det är svårt att lära sig allt om bönor när en tar livet av bönplantorna precis i början av säsongen.

Sedan var det förstås andra saker, som att de fina brytbönorna från Elias inte kom upp alls, trots två försöksomgångar. Morötterna har vi inte sett röken av, inte heller mangolden. Och så har vi fått nattliga besök av en lökälskare som bökat runt och kanske även intagit delar av lökflottan. Först misstänktes den stackars grisen som beskylls för så mycket, vildsvinet, men nu lutar det nog åt att grävlingen jag sett några gånger i närheten av komposten är den smarta lökplundraren. Trots fårstängsel och kissbarriär tog den sig in och röjde runt. Bra att den tar för sig av det som finns inom räckhåll när vi inte har gjort ett tillräckligt bra jobb att hålla den ute.

Noll brytbönor kom upp i omgång två, bredvid de fina blåärterna.

Så, lite allt möjligt går åt helvete. Nu ser det också ut som att det ska bli en sån där djävulsvarm sommar igen, där det inte regnar ett dugg. Det som fortfarande lever och växer har alltså god tid på sig att förtvina ner i avgrunden. Gott så.

Det gråa, gråa, gråa

Träligheten, gråheten. En marsdag i livet; den artonde marsdagen. Och trots att det råder nästintill noll lust att sätta igång med odling så måste de små fröliven i jorden. I alla fall några av dem.

I år har vi bestämt oss för att prova odla lök från frö. Om det skulle fungera slipper vi det där krångliga mellansteget att först odla sättlök i framtiden, som sen först nästa år kan bli lök för konsumtion. Allt för att livet ska bli så enkelt och okomplicerat som möjligt, för det finns ju redan tillräckligt med komplexiteter och vrövel att ta hänsyn till. (Till exempel använder folk onödigt svåra ord för att verka smarta. Men vrövel är inte ett av dem, i stället är det nästan en betingelse för liv. Här får du ett underbart exempel på användning från 1955: ”I stället för plakatpolitiskt vrövlande gör … (musikern) en vacker studie av längtan och frustration som … skär djupare än alla kampanjer och paroller.”)

Så jag samlar ihop alla pinaler som behövs, breder ut en sopsäck på vagnsgolvet för att det inte ska bli jord i precis alla vrår och börjar sätta frön.

Många frön blir det. I slutändan räknar vi till drygt 1 500 stycken. Mest lök, men också 80 tomatfrön som tagits av föregående års skörd. Lökfröna får trängas tre-fyra stycken i samma plugg, medan tomaterna agerar solister. Teorin är att sätta ut löken i sina små grupper sen. Och tomaterna ska mestadels ut på friland. Ju mer, desto bättre, tänker vi.

Det återstår att fundera ut något fiffigt växtstöd till tomaterna, så att de inte kollapsar på samma sätt som förra året. Ett tag funderade jag på att bygga upp cylindrar helt från hasselslanor, men sen fick jag syn på fårnätet. Det kanske vore perfekt att göra en cylinder av, med tre eller fyra kraftiga slanor som stöd på höjden, och som kan stickas ner i marken.

Gråheten i mars är som en helt annan än den i november. Alla de glödande ormbunkarna har förtvinat, och marklöven har genomgått vinterns prövningar och blivit närmare genomskinlighet.

Hafsfältet, med vitlöken nere till höger och raderna – påhälsade av vildsvin – som vi förberedde i höstas i mitten och till vänster. Och så snöfläckarna och den grå grå dimman.
Växthuset anas därnere i skogsträdgården, genom allt det gråbruna.

Och gråheten fortsätter hela dagen, den artonde mars. Det är sådär som det är i grånaden, också till middagen. Vad kan en göra annat än att titta på ett avsnitt Antikrundan, i sällskap med tvätten som hänger från sängens ribbor. Och favoritmaten: rester. Linsgryta, stekt potatis och linsbiff tillsammans med syrad squash.

Pluggbrättena står nu på golv och frukostbord här i vagnen. Om det inte var trångt förut med två personer på tio kvadratmeter så är det i alla fall lite trängre nu med kanske två kvadratmeter mindre. Vi behöver bygga någon sorts hylla framför fönstren men det har fått vänta. Och i dag, den tjugofjärde mars, regnar det igen och är sådär grått. Kallt, vått. Inget väder att frivilligt röra sig i där i utomhuset. Men titta vilka som börjar vakna till, såhär sex dagar efter sådd.

Squashåret 2022

I mitten av april sådde vi i pluggbrätten. ’Lebanese blonde’, Anjas stora gröna, Anjas långa ljusa, ’One ball’ och ’Ladoga’. De fick stå på golvet i vagnen, tomaterna upptog fönsterplatserna. 3 maj tittade den första upp.

12 maj gjorde jag en grovluckring av raderna med bredgrepen. De största kvickrotstuvorna avlägsnades, men det mesta fick vara kvar. Sen lade jag på massor av rent brunnet hästgödsel som legat i en hög sedan året innan. Det bildade hela bäddarna, c:a 20 cm höga, och begravde ogräset under.

Jag provade att slå gammalt dött fjolårsgräs och torkad vass och lade i några gångar, för att stoppa ogräset. Det blev massor av material, men var lite tungt. Svårt att få bra träff med lien på gräset som tyngts ner av snön (det gick bättre när jag slog dött gräs på hösten sen).

Sen gjorde jag några experimenttäckningar av gångar. En täckte jag med barr och bös från barrskogen. Det var lätt att kratta och skyffla upp, men var långt att köra på skottkärran. Det fanns aspsly närmare till hands. Jag provade att spänna den i knippen och såga den till pellets med elmotorsågen.

Det var mycket krångligare än det såg ut i huvet när jag fick idén, och det var obekvämt att gå på knä vid utplanteringen av squashen sen. Men det täckte ogräset ganska okej. Jag testade också sågspån från sågverket, det funkade också.

Barrskogsbös till vänster, slypellets till höger. Dekorativa kvickrotstuvor närmast i bild.

Bäst var ändå torr vass. Synd att det inte finns mer sånt nära till hands. Det blev stora mängder snabbt, var lätt att transportera och gick att lägga tätt. Preliminärt tänker jag i år göra en höskörd på senhösten och lägga i en stor hög utomhus över vintern, så att det finns att tillgå för täckning på våren.

Av de ladoga-frön som möglade grodde bara ett enda. Samma sak med Anjas stora gröna, som dock inte hade möglat. De fröna sattes inte på fältet utan på andra ställen närmare vagnen för att bevara sorterna. Men där var det nog för skuggigt, så det blev inget bevarande (men vissa nere på fältet blev ändå väldigt lika Anjas stora gröna i slutändan, trots att de stammade från en frukt från Anjas långa ljusa eller lebanese blonde – jag fattar inte hur den där genetiken/korspollineringen funkar).

En ensam planta som jag gissar sattes för skuggigt.

14 maj planterade vi ut 70 squashplantor.

Sen kom det direkt ett par frostnätter. Plantor dog och många blev skadade. Som tur var hade vi kvar plantor i växthuset, för alla hade inte gått åt. De plantorna som slapp frostnätterna blev större och frodigare sedan.

Den 29 juni blommade plantorna för fullt och små frukter började synas. Jag minns inte att vi rensade så mycket ogräs i squashlandet. Eller jo! Det kom ju upp svinmålla i hästgödseln. Den åt vi upp.

Kanske första skörden för direktkonsumtion, 11 juli:

Sen åt vi färsk squash ungefär varje dag, strimlad med olja och vinäger, som pizzasallad ungefär. Den gula runda one ball funkade till detta också. Godast är nog lebanese blonde.

En ung one ball.

En fin blomma på den enda av Anjas stora gröna, i en egen pallkrage, som vi skulle spara frön från. Vad hände med den egentligen? Det blev kanske en enda frukt sedan, som slutade växa och tynade bort, där i halvskuggan.

Vi gav bort squash till höger och vänster, åt själva varje dag och innan vi åkte till Urkult lade vi upp ett rejält lass med gratis squash på en bänk på stigen som passerar genom Skogshavet. En viktig milstolpe för mig: att ha odlat ett stort överskott och börja kunna dela med mig av mat utanför varumarknaden och experimentera med ett ekonomiskt system utan pengar, varor och kapitalackumulation.

En fin, på gratisbänken.

En liten skörd i slutet av augusti:

27 augusti började vi syra squash. Syrning av grönsaker visade sig vara en sån där djungel av dålig info från influerare på sociala medier som låtsas vara experter för att de har testat en grej en gång. Men den här videon och artikeln från Yle tycker jag verkar bra. De framhåller 2 % salt som den perfekta mängden.

Desinficering av burkar.
Invägning av squashar för att avgöra saltmängd. Här en rejäl squash på 3,8 kg. Men det är ju efter skalning och utgröpning av frön som vägningen ska ske.

En skörd 6 september.

Några blev som dekorationspumpor. Men en sådan som vi provade att äta var jättebesk, tvi!

Förmodligen är väl alla sådana beska. Men de höll sig otroligt bra, å andra sidan. En ligger fortfarande som dekoration i vagnen. Undrar om det är det beska som också håller rötan borta.

En bukett till årets hafsfest och J:s inflyttningskalas, 17 september.

One ball som dekoration på festen.

Boosse spelar framför en squashblomma.

21 september, första frostskadorna på lebanese blonde, som är den känsligaste sorten.

23 september, frostskadade plantor. Om vi hade slängt på en presenning när väderprognosen sa minusgrader hade det förmodligen förlängt säsongen och ökat skörden rejält. Men nu var visserligen inte skördens storlek något problem.

Och två svampar.

En liten skörd 17 oktober.

Sen låg squashen på tok för länge utomhus på en presenning på marken och väntade på fortsatt syrning.

Många hann bli dåliga och fick kasseras, en tredjedel kanske. Särskilt de som låg underst i vätan.

14 november började vi torka frö från olika praktexemplar. En one ball, t ex:

En råkostkvarn som vi fick överta av min mamma visade sig passa halvad squash perfekt.

Strimla.

Det blev en sport att tillverka en surburk med så mycket squash som möjligt i och endast med squahens egna vatten. Vi strimlade, saltade, lät dra, stampade med potatismosare och tryckte ner i burkarna. Men det visade sig sedan att en burk stortärnad squash med massa tillsatt vatten var minst lika god som den strimlade och pressade. Det är nog lättare att bara hiva i stortärnad/-skivad squash och toppa upp med tvåprocentsaltat kokat och kallnat vatten. Det går förstås åt lite mer salt och burkar och förvaringsutrymme då, dock.

Stampa.
Pressa ner i burk med ett plastglas med stora borrade hål i botten.

Burkarna fick stå ett par veckor på köksbänken. Efter ett par dagar kommer processen igång och burkarna behöver pysas varje dag. Fyll inte så här fullt, det måste finnas gott om plats för processen. Det svämmade över hela tiden på bänken.

18 november lade vi överbliven squash på lagring i den nollgradiga jordkällaren. Det var helt fel. Alla möglade och ruttnade och när jag skulle städa bort dem gled de ur mina händer och föll som små bomber på golvet. Schplafs!

Den syrade squashen från augusti trivdes dock bra i källaren.

Några som låg ute i minusgraderna klarade sig oväntat bra, och användes en bit in på vintern för färskkonsumtion.

Trots att de var lite fula i ändarna.

28 november fick det räcka med syrningen på köksbänken. Alla burkar cyklades till jordkällaren för att stanna processen.

Det var väl det. Vi äter nu syrad squash varje dag, och det finns en hel del kvar. Ett par burkar smakade lite fisk, men gick ändå att äta. De flesta är jättegoda. Godast är nog de ljusaste squasharna, även som syrade. One ball har lite mer karaktär i smaken, det kanske någon skulle gilla bättre. Jag tror att de kraftigaste, träigaste squasharna blev bäst som syrade. Men de är svårast att skala. De unga blev lite mosiga, men goda, de kanske går att syra utan att skala (det borde vi testat). Tärningarna blev som sagt oväntat bra.

Jag vill odla massor av squash igen. Det är enkelt att odla, håller undan ogräset av sig självt, är lätt att skörda, går att äta färskt som sallad under lång tid och går utmärkt att syra. I år ska jag testa nakenfröpumpa också, för att se om det är en rimlig gröda för framställning av smör och olja.

Potatisåret 2022

18 och 21 april – Bredgrepning och ogräsrensning. Den bortsorterade (o-) växtligheten lades i gångarna.

22 april – Gödsling, cirka fem skottkärror hästgödsel per rad (15-20 meter).

Gammalt löst material och ogräs krattades upp på de gödslade raderna.

När kvällen kom såg det ut så här:

4 maj – Sättning. En fåra drogs upp med en… trekantig kultivatorhacka? (Eller är det en Flohacka? Fyllhammare? Gångskyffel? Krafse? Murslev?)

Potatis lades i fåran och jord krattades över.

11 maj – Täckning av hälften av gångarna med gamla mögliga ensilagebalar och dylikt.

23 maj – Ängen slogs med lie och krattades grundligt så att även gammalt material (fjolårsgräs, eklöv och halvförmultnat bös och fnyk) kom med. Materialet åkte skottkärra till odlingen och användes för att täcka resterande gångar.

Den bästa bilden på den färdigtäckta potatisåkern:

23 juni – Kupning genom att materialet i gångarna krattades in mot plantorna.

10 juli – Potatisen blommar.

24 augusti – En potatis som skördades för direktkonsumtion var så stor att den hade börjat spricka inuti. Då blev vi rädda och kapade blasten med brödkniv.

9 september – Två rader skördades. Mycket mer än vi trodde, fler lådor behövde byggas.

En liten kopparödla tvångsförflyttades.

22 och 23 september – Resterande sex rader skördades. En grävde med spade, den andra med händerna.

Lådorna kördes till den lånade, nystädade och nyskurade jordkällaren en dryg kilometer bort.

Några saker:

  • Det blev c:a 500 kg potatis av åtta rader, mellan 15-20 meter långa. Fem rader asterix fyllde fem lådor. Tre rader connect fyllde tre lådor.
  • Böset från under eken verkar inte ha hämmat knölarnas tillväxt.
  • Hästgödseln gjorde stor skillnad. Både blasten och knölarna växte mycket mer än under de två föregående potatisåren.
  • Potatisarna blev jättestora, en slumpvis utvald jätte vägde 550 gram. De blev också finare på ytan, även om vissa var fula och skorviga.
  • En del potatisar blev gröna. För att undvika det behövs mer täckmaterial i gångarna som kan kupas upp mot plantorna. Det var färre gröna där det var mer täckmaterial.
  • Det verkar inte ha blivit mindre skörd från de rader där sättpotatisarna var små.
  • Det blev rätt så breda gångar i år, helt ogenomtänkt. Raderna var 110-120 cm centrum-centrum. Bredgrepen grepar c:a 45 cm breda fåror, så gångarna är ungefär 70 cm breda. Det var skönt att ha plats för att arbeta i landet, men det krävdes mycket material och jobb för att täcka. Å andra sidan behövs det ju mycket material för kupningen.
  • Vi vattnade ingenting. Eller, kanske en gång med kanna på våren under någon torrperiod.

Vargpersikans vedermödor

Det var något som liksom drog mig mot tomater. Det kanske är för att det är en vanlig sak att odla även utan mark – på balkonger, i blomlådor, på fönsterbrädor. Svällande kroppar av rött, gult, orange. Stora ordnade klasar med färg och saftnande sfäriska former. Och så härkomsten: Ursprunget från Syd- och Mellanamerika. Ordet från det aztekiska språket nahuatl med betydelsen ”att svälla”. Efter ankomsten till Europa odlades den endast dekorativt eftersom växten ansågs giftig. Vargpersikan, lycopersicum.

Förra året odlades det nog tomater här i havet, men det blev inte mycket av dem. Och så den där dragningskraften – en känsla någonstans därinne i odlingsregistrets orediga tankar att det där ska en bara klara av. En enkel sak. Ja, nästan ett ingenting.

Så redan i februari börjades det.

Det börjades i lägenheten i staden eftersom det inte finns särskilt mycket utrymme inomhus i havet. Inte heller finns någon spejsig källare eller annat utrymme utrustat med dyra växtlampor eller temperaturväljare. (Här skulle det kunna argumenteras att sådant optimerande är ganska onödigt för amatörer, men däremot precis vad marknaden tycker om: att sälja på människor massa grejer som egentligen inte behövs. Men det kan lika gärna vara avundsjuka.) Med den eviga devisen att använda det som finns byggdes små groningsbon åt två typer av tomatfrön: en mörkare, sötare sort och en buskigare med tjockare skal som skulle kunna förvaras lite längre efter säsongens slut.

De fick börja sitt liv på en fönsterbräda i en mellanstor stad på det norra halvklotet i slutet av februari. Ljuset som trängde in i den för övrigt dödsträligaste månaden (om än på delad förstaplats med november) var tillräckligt för att det inkodade livstecknet skulle tolkas på avsett sätt och få igång den inre processen. Det är som en magisk ritual, inpräntad i naturen. Och den utspelade sig där, på fönsterbrädan.

Första omplanteringen den 13 mars, från äggkartong och silvertejp till Eldorados havredrycksförpackningar och silvertejp. Sked är också ett bra odlingsverktyg.

Den där väntan på att något ska komma upp ur jorden är som ett tvivlens tid. Kan det verkligen ske bara så där? Jordens höljda liv och det som händer där nere under ytan är nästan utomvärldsligt eftersom det pågår så långt utom räckhåll även om det är precis där, inom mina händers gränser när den röda ugnsformen hålls i mitt grepp. Samma känsla finns när det gäller mykorrhizans kilometervindlingar. Ett mysterium precis under jorden som lika gärna kunde vara eoner ljusår bort.

Men den första lilla gröna tungan stack upp ur mörkret. Och så en till, och en till. En hop av gröna tungor som sträcktes ut från djupet. Nästan som en motståndsakt.

Efter en omplantering och en stund till började de bli lite svajiga. Bristen på ljus i den tidiga våren gör att plantorna sträcker sig så mycket de kan för att nå ut och upp och bort från det mörka. Men de höll mig sällskap och trängdes där på det stora bordet när jag arbetade. Manus om pedagogik och sociologi jämte en tomatdjungelutsikt som liksom tog över periferin så att nästan allt var gröna plantor.

Till slut blev det där gröna svällandet nog, eller så var det något om att tillfället att transportera dem uppenbarade sig, så plantorna fick flytta till havet. Där var det ännu lite för kallt för att bo i växthuset, så Hannes fick ta över den där svällande gröna utsikten i vagnen.

Nu när jag ser den här bilden i efterhand är det där svällandet liksom ett riktigt, riktigt svällande. På tio kvadratmeter boyta är alla bordsytor upptagna av tomatplantornas levnadsutrymme. Det behövs nog en annan lösning framledes när två personer bor på tio kvadratmeter.

Så i slutet av april och början av maj började Hannes flytta ut plantorna i växthuset om dagarna för att återigen flytta in dem om nätterna när den för bitiga kylan lägrade sig. Ett himla rännande med sjutton gängliga tomatplantor. Någon gång i mitten eller slutet av maj var plantorna lite less på allt möjligt: det eviga flyttandet, för lite gödning och för ont om plats nedtill att breda ut sig på, kan tänkas. Hannes guldvattnade och röjde upp runt växthuset så att de fick flytta ut i det strålande lugnet i stället.

Då började de sträcka ut sig och känna på den nya världen. Kallare om nätterna men omhöljda av evigt ljus. De började växa, och så lite till. Till slut blev det lite av en oreda av stjälkar och blad och olika ting i växthuset. Som tur är finns det en brant med hassel precis bakom vagnen, och hasselslanor är precis vad orediga tomatplantor kan behöva.

I samma veva som plantorna drillades så planterade jag ut fyra stycken som var ganska taniga på fältet på prov. De fick också lite stöd och beskärning, precis som de andra, men sedan lämnades de till sitt öde där ute i hafset. Det där med beskärning är förresten lite av en gåta för mig. De ska tjuvas och skalas och hållas ganska kala, och vissa andra skriver att busktomater inte behöver beskäras alls. Tvärtomspråk och hit och dit. Det resulterade i att jag gjorde lite olika, men nu så här i retrospekt är jag osäker på vad som blev bäst. Bra är nog ändå att inte ha för mycket sidoskott och blad på de plantor som står i växthuset.

Handhavande av tomatplantor är för övrigt gröngörande.

Och så var det de där plantorna som lämnades vind för våg på fältet. Eller: när värmeböljan var som värst efter två tre veckor så vattnades de ett par gånger, men i övrigt har ingenting gjorts med dem. De har fått förfalla där de stod. Trodde jag. För det har varit så mycket annat omkringgörande i sommar så tiden för allt annat än omkringet har varit ganska begränsad. I slutet på augusti när jag stövlade runt lite på hafsfältet i en andningspaus så granskades de där hopsjunkna högarna lite extra. Det visade sig att de har krypit, tragglat och liksom buskat ut sig ordentligt. Snärjt in sig i ogräset längre ut. Och anledningen till plattheten var att de hade väldiga mängder tomater undangömda under all buskighet, så själva tyngden gjorde att plantans olika stjälkar låg mot marken. En svällande skatt i mörkret därunder.

Vilken grej! De kan alltså lämnas till sitt öde och ändå klara sig genom ganska torrt och jobbigt väder. Det är bättre än kattguld för en lat hafsbo med grödor som klarar sig själva, utan vattning varje kväll och ompyssling i form av beskärning och guldvattning. Tänk om en kunde konstruera något bättre stöd så att all tyngd liksom hålls uppe och de får buska till sig i alla buskriktningar (åt sidorna, snett uppåt, uppåt) i stället för att drabbas av gravitationens nedsänkande börda. Det kanske blir nästa år.

De är fortfarande kvar där, ute på hafsfältet. Det har varit typ frost (runt nollan) en natt hittills, men de kommande tio dagarna ska det inte bli kallare än fem grader en natt. Så de får stanna där ett tag till. I gravitationen. En del klasar som började skifta färg tog jag in för ett tag sen, och så tänkte jag också göra med resten av de gömda tomaterna när det blir för kallt. Sedan får de mogna på sig i sin egen takt inne i värmen.

Kom ihåg-lista till nästa år:

  • Tomater gillar ljus, lagom gödning och gott om plats för att breda ut rötterna. Plantera om i tid.
  • Beskärning är bra på växthustomater, gärna mer beskärning än mindre(!), men kanske inte lika nödvändigt på frilandstomater av busksort.
  • Börja inte för tidigt! Februari är alldeles för tidigt, även om du vill komma igång med nånting som känns meningsfullt i den där hemska vintermånaden. Läs en bok i stället.
  • Mer frilandstomater. Kom gärna på någon finurlig konstruktion så att de inte sjunker ner i underjorden.
  • Misströsta inte om de sjunker ihop lite och ser ledsna ut. De behöver nog bara mer/mindre vatten alternativt lite guldvatten.
  • Det är ett himla jobb med växthustomater! På högsommaren kräver de vatten varje dag. Inget bra om en vill göra annat hela dagarna.
  • De italienska vintersorterna med tjockare skal kan mogna inomhus, i sin egen takt. De blir inte lika söta som samma sorts plantors frukter i växthuset, men passar utmärkt i mat och att torka.
  • Plantorna är väldigt tåliga när de har vuxit till sig lite. En stjälk kan nästan helt gå av men ändå fortsätta leva och producera frukter.

Det var vargpersikans år 2022. Ett gott och lagom tomatår, även om det inte finns något att jämföra med. Den där dragningskraften mot de svällande tomaterna redan i slutet av förra året kommer säkert att bytas till någon annan gröda i slutet av detta år. Bönor och ärter känns lite magnetiskt just nu eftersom det gick lite sådär med dem i år också. Det är lagom fokus för denna virrare att lära sig grödornas ekvationer en sort i taget och en per år. För enkelt, det är det inte, vad den uppstyltade verkligheten än visar.

En vitlöksparentes

Tänk att de spensliga, tjuriga, småväxta, gulliga, orediga vitlökarna från förra årets skörd har räckt ända till nuet, till den dag som är i dag (och lite till, ännu lite till). Tänk att det går att (över)leva med jorden som sällskap, att hoppet inte vissnar inför och för det monumentala i levbarheten. Att allt inte dör, utan också blir nåt litet, spensligt, märkbart.

De yttiga, pyttiga sista överlevarna från min andel.

Och tänk att i hafslandet sträcker årets omgång vitlök ut sig, känner på omgivningarnas förutsättningar, anpassar sig till det vi har gett dem att leva med.