Kategorier: Odla
Inlägg publicerat

Hafsfältets fortsatta historia

En av anledningarna till att experimentera med andra former av liv än det som stipuleras är att det finns en poäng i att lära sig leva själv. Lära sig om jorden, lära sig om växterna, hur fotosyntesen funkar, kretslopp blir till, näring skapas, hur saker och ting kan bli till med hjälp av sina egna händer. Vi människor har förlorat nåt urtidsligt i vårt organiserande, paketerande och syntetiserande av det som håller oss vid liv. Det finns inte längre nån koppling till jorden när allt som vi äter är kliniskt inslaget och köps i butik eller det som vi ikläder våra kroppar konsumeras i bulk. Sen går vi omkring i enormt uppbyggda betongkomplex kallade städer och tycker att det är livet, höjden av civilisationen, där allt är ytor och reflektioner. Det är just in time-lager, lean-produktion, tusen surrande buzzzz-ord som sprutar ut genom öronen. Allt ska effektiviseras, optimeras och entreprenöriseras för att krama varje sista ynka öre ur allting som är möjligt.

Sen händer alltid nånting. Det finns alltid jävligheter i världen och det påminns vi om varje dag. Män, för det är alltid män, terroriserar människor, befolkningar eller specifika grupper. Klimatet går åt helvete och ekonomin är en skrattspegel. Att förlita sig till det som är är också att låta det passera, att bifalla dess existens. Om vi vill nåt annat behöver vi visa det och bygga nåt annat, riva ner det ofunktionella och smula sönder det till damm med våra bara händer. Ingenting ändras av att göra ingenting.

Efter drömmarna om jord och 2020 följde 2021 och hafsfältets fortsatta experiment. Det började väl egentligen året innan när vitlök planterades på ett infall i november, och sen följde den där ideslumrande årstiden när allt som händer minskas till lilliputtaners storlek ungefär. I mars dog också min mamma så hela förra våren bar ett sorts grovmaskigt flor som fördimmade tillvaron.

Hannes fick en bredgrep i födelsedagspresent. Om det nu behövs några presenter så ska de väl i alla fall kunna användas till nåt bra.

Men lökar och frön känner ingen sorg. De behöver komma i jorden om det ska bli nånting att inmundiga för tvåbeningarna.

Efter vintern ser inte fältet så där vilt och galet ut längre, utan lite mer modest och klent. Att tukta och anbefalla det som kommer upp på alla möjliga sätt känns inte helt rätt. Många odlare köper plast eller flis eller nåt annat för att kontrollera vad som kommer upp och inte, men dit har vi lyckligtvis inte kommit än. Det känns bakvänt att tukta naturen så, precis som det som paketeras, organiseras och syntetiseras i övriga samhället. Visst finns det poänger att effektivisera för människor som inte har samma utrymme, men ofta handlar det om nåt annat. Det ska bli stort, snyggt och prydligt, eller nåt sånt mer eller mindre vagt.

Snörrät gullöksrad och täckning av lök med hjälp av storcykelkärran.

Lärdomarna från året innan var ju som tidigare har konstaterats att det behövs mer näring och nån sorts täckning så att vi får mer tid till att cykla och dricka folköl. Rensa ogräs för att de pyttiga grönsakerna inte ska kvävas i konkurrensen är tidsödande och för jädra tråkigt. Som tur är är närmaste granne också en hästgård med allt vad det innebär. Ibland blir till exempel en ensilagebal dålig så att den annars behöver kasseras, och då är det ju mycket bättre att ta till vara på det. Det blir också mycket bajs över när en sisådär femtio hästar driver runt. Utmärkt.

Alla plantor är så gulliga och liksom obestridliga när de kommer upp. Det är dumt att förmänskliga växter, men det finns nåt djupt vördnadsfullt och kompromisslöst i fröernas växtkraft. Här i form av broccoli.

Det finns givetvis reservationer gällande att använda djur endast för människors syften men det kräver en längre utläggning en annan gång. Tillräckligt just här är nog ett konstaterande att sådana resurser finns, så varför låta dem gå till spillo om de inte kommer av vår hand? Det mesta som odlas 2021 får alltså ett täcke av gammalt mögligt ensilage. Det är inte det hälsosammaste att arbeta med eftersom mögelsporerna kan leta sig ner i lungorna och därför krävs andningsmask eller annat skydd. Senare på säsongen slog Hannes även gräs för att täcka vissa grödor. Det är en helt ny typ av banbrytande och latmaskig odlingsteknik kallad meadow farming, det vill säga: Skit samma om det växer lite allt möjligt runt omkring, då kan du bara slå det med lie och täcka dina grödor! På så sätt får de både skydd och en långsamt utsipprande gröngödning. Det finns säkert nåt som inte är genialt i det resonemanget men det kan en såklart bortse från eller utvärdera längre fram.

Löken täckt av ensilage kommer upp och samsas med bland annat maskros och kvickrot. När broccolin planteras täcks den på samma gång av nyslaget gräs.

Att använda det som finns i närheten kan sägas vara en sorts cirkulationstanke också. Om målet är att bli självförsörjande behöver tekniker och funktioner utarbetas där den yttre världen bara blir en utombördslig hägring eller spegelsal. Det låter högtravande, men det skadar inte att vara idealistisk även om det inte går hela vägen.

Det enda som inte täcktes med nånting alls var squashen eftersom den brakar på så i växandet och breder ut sig på ett sätt som konkurrerar ut det mesta. Dessutom var just den lilla squashplätten extrapreparerad med utbrunnet gödsel och lucker jord.

De nyligen utplanterade squashplantorna blev ganska snart stora svävande paraplyer som hindrade annat att växa upp.

Näring under 2021 var till största del brunnet gammalt gödsel som hade legat på fältet i några år och som vi grävde upp och fraktade till hafsfältet medelst cykel och kärra. Dessutom vattnades några utvalda grödor med guldvatten några gånger. Återigen, nåt som finns och inte skadar att ta till vara på. I höstas fick vi en alldeles utomordentlig skithög att sprida ut med hjärtans lust till årets odlingar. Förhoppningsvis blir det lite mer schvung i det mesta då.

Att bo så långt ifrån allt det som händer där på hafsfältet är ganska frustrerande. Samtidigt blev mina möjligheter att lämna staden och hemmet alltför länge ännu mindre under 2021, så Hannes fick ta sig an väldigt mycket av det återkommande underhållet. Jag längtar till en framtid där jag kan stiga upp och släntra ut över fältet när andan faller på, men på samma gång är det svårt att önska för mycket eftersom livet alltid bjuder på sina krumelurer. Bäst att vara redo för att inte vara redo för nåt.

Squashexpressen färdades till cykel från Skogshavet till den larmande staden flera gånger, med allt möjligt matnyttigt.

En sammanställning av hafsfältets grödor 2021:

  • En sort affärsköpt vitlök planterades och täcktes med ensilage. Den kom upp, växte på och skördades när blasten skrotade ihop och la sig ner. Vitlökarna var då små i storleken och hade inte vuxit så mycket som de brukar.
  • Gul lök köptes, planterades och täcktes. Likt vitlöken skördades den när blasten gav upp och likt vitlöken var lökarna små i storleken.
  • Två sorters småtomater växte upp väldigt sent i växthuset eftersom det länge var för kallt om nätterna. Jag vill minnas att de inte kom upp förrän i maj. Sen planterade vi ut dem sent och eventuellt blev det lite för lite vatten väl ute. De täcktes som allt annat. De flesta tomater som faktiskt utvecklades blev bruna och fula, kanske nån sorts svampangrepp? Plantorna ganska glesa och ruffiga.
  • Två sorters potät sattes från fjolårets skörd och resultatet blev en stor förbättring. Inga fula fläckar, men fortfarande lite små i storleken kanske.
  • Bondböna samplanterades med potäterna, direkt i jorden. De kom upp under jublande former, men sen hände inte så mycket mer. De verkade trötta på livet, saknade nog både näring och vatten. De bönskidor som utvecklades blev nästan svarta och innehållslösa. Sen vittrade allt bort.
  • Broccoli förodlades och skolades om två gånger innan utplantering. Därefter täcktes de med slaget gräs och slogs in i en gardin för att skydda mot sugna djur. För första gången kom de spanska skogssniglarna och flockades i utkanterna av kålodlingarna. Det blev ändå en del broccoli i slutet av säsongen, även om det först såg mörkt ut.
  • Vitkål följde samma rutin som broccolin, med förodling i växthus, två omskolningar och sen utplantering under gardinen. De växte på sig lite långsamt under sommaren men tog sen mer fart. De fina rådjuren listade dock ut gardinens uv-ljusförsvagning och kunde i slutet av säsongen trycka in sina nosar och smaska runt en del innan skörd. Det blev en surburk i alla fall.
  • Morot direktsåddes i en upphöjd fåra och täcktes delvis med slaget gräs. Sorten var kort och knubbig, och det känns som en bra kompromiss i lerjord. Eventuellt skulle jorden kunna luckras mer så att de får mer utrymme att växa. Flera individer lämnades kvar i landet över vintern som ett experiment och jag inväntar besked om hur det gick.
  • Squashen förodlades och omskolades innan utplantering. Fyra (?) sorter blev det, varav två var från Hannes kära moster Anja som har en fantastisk gård uppe i Dalarna. Squash visade sig vara det som trivdes bäst och vi åt squash till allting och i en massa olika former.

Om jag ska försöka mejsla fram ur minnet hur det såg ut med placeringen på hafsfältet så var det ungefär så här.

Det är väl det som finns att säga om hafsfältet 2021. Det som fortfarande finns kvar att äta och som vi inte har köpt ett uns av sen skörden är potät, lök och vitlök. I framtiden är givetvis tanken att inte köpa gullökar för plantering, utan att driva upp från frö och ordna det själva. Detsamma med de flesta frön. Just nu är vi dock för lata och har för mycket annat att syssla med. Det gäller att sprida gracerna en del och prioritera där det behövs så att livet inte blir övermäktigt.

Det viktigaste jag tar med mig från 2021 till i år är:

  • ännu mer näring
  • ännu mer täckning.

Det ska kännas galet mycket, och också då är det läge att skyffla på lite till. Mer skit, mer meadow farming, mer jävlar anamma. Och mer fika, folköl och cykling.

Paus i stigbygge, 22 mars 2021. Det behövs alltid mer pauser för fika, fina människor och en varm hand att hålla i sin när allt känns som ett suddigt och sorgligt töcken.
Kategorier: Odla
Inlägg publicerat

Hafsfältets historia

Jag drömmer om jord. Händerna gräver ner sig i det fuktiga mörkret, och silar sedan årmiljonerna mellan fingrarna. I jorden finns minnen från växter som levde nyligen, och de levde i sin tur för att växter före dem brutits ner till myllans gräns. Och så fortsätter det i en obeskrivligt lång kedja tillbaka till de första små bålda växterna på jordens yta. Ingenting är överflödigt. Död är inte död, utan liv.

Jag drömmer att jag gödslar jorden för att förbereda fältet inför det nya livet. Händerna, armarna, ryggen, benen samarbetar i skyffeltag efter skyffeltag. Det luktar hemligheter och nåt djupt brandgult. Samtidigt är det som att nånting vaknar till där inuti. Den stora klumpen till kropp som går i ide om vintrarna börjar transportera signaler som väcker nåt litet litet känsloknytt. När jag vaknar är det som en liten grodd i bröstet.

Det är dags nu. Dags för frön och jord och gödsel. Svett längs ryggraden, jord i alla hudskrymslen.

Som en mullvad gräver jag lite bland ord och minnen, når djupare och djupare. Det irrar och de olika gångarna rör sig i flera riktningar. Tiden trycks ihop till en plätt, och sedan dras den ut igen till den tunnaste spindeltråd du kan tänka dig. Allt på samma gång, och alltid.

Nu så.

Hafsfältet blev till 2020. Minns du 2020? Det var det där året som människor upplever så himlastormande. När liv vändes upp och ner och ingen visste nåt och ändå allt på samma gång. Då började det med ett växthus som vi råkade på på granngårn – en övergiven stomme som inte hade använts på ett ogissningsbart antal år. Vi lyfte upp hela rasket och bar helt sonika iväg det till Skogshavet nån nästankilometer bort. Islandshästarna glodde lite avmätt när vi traskade förbi – två människor inuti ett litet hus som förflyttade sig längs grusvägarna som en svävande hägring. Väl framme ordnades en amatörmässig grund, och alla skev- och felaktigheter fixades.

Sedan kom glaset på plats som till viss del behövde nyinförskaffas.

På samma granngård fick jag syn på nåt plogliknande som bara låg där på gräsmattan – ett minne av nåt som varit för längesen. Som inbiten förortsunge är landsbygdens konventioner och gängse bruk lite av en rebus, men föremålet såg ut att kunna passa på en traktor, på nåt sätt. Och en gammal traktor fanns det också.

Sagt och gjort.

Nedanför vagnen finns en lång remsa mark som har tjänat som hästhage och gammal vall. Marken är kompakt och väldigt lerhaltig med en stor variation ängs- och vallarter som växer även när en inte vill, men ljuset flödar och branten bakom skyddar mot den bitande nordan. Hit nådde Littorinahavet för några tusen år sedan (och Ancylussjön och Yoldiahavet innan dess), så det är också en gammal havsbotten. På branten bakom finns lämningar av fornborgar som kan tänkas vara från den tiden när havet låg här och det var lättare att förflytta sig till skepps. Det svindlar lite att röra sig på havets botten, med närhet till tusentals år av liv och oliv.

Det är väl bäst att plöja upp ett stort jädra fält på en gång, så att det finns plats för allsköns grödor och ogräs. Men att plöja duger inte om en ska odla smått, så Hannes jordfräste hela fältet efter plöjningen.

Sten finns det gott om. De samlades ihop och fick bli ett nytt stenröse invid dikeskanten mellan fältet och växthuset – Röse orm. Förhoppningsvis har nån orm flyttat in nu och håller efter mössen som gillar att kila in i växthuset och ta för sig av det som finns till bjuds där.

Det där första odlingsåret var lite hastigt och lustigt, och jag var inte med i alla svängar eftersom livet är en berg- och dalbana i sig, fyra mil bort i den larmande staden. Men det planterades potät. Otroliga mängder potät. Och så lite vitkål, morot och säkert nåt mer som de där minnesmullvadarna har svårt att gräva fram (bilden ovan säger även broccoli, grönkål, tomat och squash). Vi samodlade med Frida och Kokke, så mängden potät var baserad på det. Det började växa i alla fall. Och det var varmt. Lite allt möjligt växte, faktiskt. Tur att ingen hade berättat hur mycket som kan komma upp när en bryter upp en vall. Och att potatisen ofta inte blir så fin det där första året.

Färdigrensat till höger, kaos till vänster.

Vi rensade bort oönskade individer ett par gånger, kanske. Och Hannes vattnade lite nån gång, eller några gånger eftersom det inte finns vatten tillgängligt i närheten. Men det finns ju så mycket annat en kan göra än att rensa ogräs och hålla på med odlingar. Titta på odlingarna, till exempel, och dricka folköl.

Räfsa åtta kilometer cykelstig, inklusive den fantastiska spången över mossen som Hannes har byggt.

Cykla lite hit och dit. Öva på livsstilsmarkörer intill bergtäkten i solnedgången. Sånt är viktigt.

Dricka vin. Viktigt.

Och den första årgången av hafsfest med långbord under stora eken.

Sjuttiplussarna fick inta högsätet på gaveln så att eventuella virus höll sig borta.

Och så finns det ju andra saker att ta reda på än bara det som växer på fältet.

Trots alla distraktioner och omständigheter så blev det lite mat till slut. Morötterna lämnades lite vind för våg bland de kompanjoner som kom upp, men de råkades på lite då och då när det grävdes efter mat. Kålen blev ansatt utan skydd, men ändå så okej att vi kunde inmundiga några huvuden. Potäterna var små och fläckiga. Ett himla sjå att förbereda inför nåt slags sittning. Men vi åt. Och det mesta av grönkålen lämnades till rådjuren att äta upp framåt vintervåren då inget annat fanns för dem att äta.

Det var hafsfältets första år, 2020. Mer av en nyck och ett experiment än nåt annat. Det fina med experiment är att utfallet säger nånting om hur det är möjligt att fortskrida, vad som funkar och inte: en grund för framtiden att växa på. Jag lärde mig nog mest av allt att det behövs en plan för att stävja allt det som växer som inte är planterat, och att jordkvaliteten är viktig. Men ändå – magin genom jorden när frö blir till grodd till planta med hjälp av naturens alkemi. Och att fröna gror på de mest otroliga sätt även när inte omständigheterna är de mest gynnsamma. Det finns så mycket förundran, i det.

Och drömmen om jord fortsätter.

Kategorier: Hafs
Inlägg publicerat

Vintersolståndet, på andra sidan mörkret

Vattnets täcke under våra fötter
under våra varelsers kroppar
som rör sig ovanpå
allt därunder

Sjögräs, sjödjur, sjödjup
en miljon liv i en enda droppe
ett universum bortom
vad vi tror finns

Akta dig stadsbo!
för allt farligt i skogen
Rötter och sten och träd
och såna där sniglar
som ser ut som glimmande sammet
och kanske slemmar ner
en tå eller så

Elden genom skinnet
våra kroppars vatten
upp i rymderna

Hjärtat i bröstet
det hoppar och kränger
tar sig ut ur revbensgallret
och skuttar bort från ljuset
bort från oss
in i det mörkaste mörka

Levnaden som en konversation
om tråkiga svarta hål, fittpiercingar
nåt om pretentiösa gubbar
och deras eviga sexualiseringar

Det vackra i mellanrummen
där allt ryms
och rymmer

Våra kroppar tätt
och tystnaden
mitt i maten

Jupiter, Venus
alla stjärnor som en gloria
genom rumtiden
jordklotet
ett skridande helgon

Vattnets täcke under våra fötter
under våra varelsers kroppar
som rör sig ovanpå
allt därunder

Kategorier: Lagra
Inlägg publicerat

Diskbänksrealism

Vad gör en då med en modest skörd av vitkål? En del av de nätta huvudena är ju förstås redan uppätna för så blir det när kål kommer i närheten av en kålätande organism. Det är nästan samma mekanism som är en del av mysteriet med rymdens svarta hål. Resten har dock omvandlats och blivit en del av ett magiskt experiment. Men först en pausbild för att beundra ett av naturens exklusiva byggnadsverk.

Vi bestämde oss för att prova på det där med surkål, för det verkar vara en bra lagringsmetod utan alltför mycket bekymmer. Syrning som konservering är en genialitet som människor sysslat med sedan urminnes tider. Redan de gamla neolitikerna fermenterade livsmedel för nio tusen år sedan, men det är bara så långt tillbaka de faktiska bevisen sträcker sig. Mycket har hänt på planeten jorden som vi aldrig kommer att få veta. Mycket har hänt som vi aldrig någonsin kan tänka oss.

När en börjar läsa på lite så är en del av genialiteten att det enda som egentligen behövs är kål och salt. Men det är tydligen viktigt med dels jodlöst salt, dels att dosera saltmängden korrekt för att inte bakterierna ska dö eller processen avstanna. På flera ställen stod det också att det är bra att knåda med händerna för att hudens egen bakteriekultur hjälper till att sätta igång magin.

Inledningsvis var vi typiska barn av vår tid och satte igång med varsin skål där vi individuellt hackade ner, saltade och knådade. Jag saltade säkert för mycket för det finns ingen våg i detta hem. Hannes är diplomatisk och sa å sin sida att han nog saltade för lite, och svisj så sammanfogade vi knådkålen i samma bunke. Kollektiv kontra individ och allt sånt.

Av vad vi uppskattade som två kilo blev det en gubbtjyvigt full Eldorados smörgåsgurkburk. För att tynga ner kålen i vätskan stoppade vi även i en påse som fylldes med vatten. Vi behöver alltså otroligt mycket mer kål i framtiden om det ska räcka till en årskonsumtion, speciellt när rådjuren får en del av skörden. Tänk om en kunde ha en lika fin kålgård som det sägs att unabombaren hade, till exempel. Då skulle kållivet vara komplett.

Vissa tanklösa och -spridda behöver en påminnelse för att komma ihåg att öppna burken varje dag så att den inte pyser över.

Nu återstår det svåraste, att vänta och se vad som händer. Det kanske var för mycket salt ändå så att jäsningsprocessen inte kommer igång. Eller så är det nåt annat i formlerna som inte stämmer överens. Kvar blir i så fall bara liken i diskhon.

Kategorier: Läs & skriv
Inlägg publicerat

Den sanna historien om när jag tog en bostadsrätt i besittning

16 april
den första dagen

När jag vaknade var natten redan borta i mig. Gårdagens tyngd. Men det sega rinnandet. Punkten då dagen rör sig i riktning mot det mörkare eller ljusare. Det är så tydligt skönjbart. Om det skulle gå att tygla det exakta ögonblicket, rida in det. Smeka och banna. Bli sin egen bödel. Men det var ljusare, i dag. Kylskåpet skrubbat. Alla gamla jordiga lukter slängda. Några flyttade saker. Arrangerade. Och jag tänkte på när jag frågade om hen inte märkte av min pedantiska uppväxt och hen svarade med någon sorts förvåning nej. Hen skulle se kylskåpet i dag. Det är mitt nu. Jag kanske tar över de små rummen i rummen ett efter ett, vrårna. Sedan är allt mitt. När hen kommer tillbaka är det ett annat hem. Andra energier. Ingen bor här längre. Den avskavda huden har flyttat.

17 april
den andra dagen

Kroppen vill ha gift. På väg ner för den mörklagda trappan fastnar två svarta varelser i sidan av blicken, inne i hisschaktet. Inga ögon, inga läppar, inga öron. Två huvudkonturer, axelpartier, och nedanför en upplösning in i intet. Jag vill inte se och skyndar förbi. De har hängt sig, men det är bara ett påhitt, egentligen är de alerta, vakna. Redo att ta tag i den som av nyfikenhet stannar upp och följer konturerna nedanför bröstkorgarna, ett språng ifrån ett själsligt övertagande. Jag såg dem först i går kväll när jag skulle ut i natten och leta mat. Yoghurt, grädde, tomater, fänkål, vindruvor, bröd med aprikoser och tranbär. Tulpaner. Tulpaner som imorse hade slagit ut, rätat på sig. Tagit den plats de är berättigade efter liv som frö, genomträngandet av jorden, allt för människan som kasserar hela uppväxten, hela existensen.

Och att vakna, den andra dagen. Att känna efter då. Att låta bli.

Vad som är nu: Det krypande sörjandet. Hissen som rör sig genom schaktet, genom kropparna. Deras grav som aldrig vilar. En malkonstruktion av metall på gården utanför med borstkäftar som suger upp smutsens grus, de cyklande måsbarnen som cirklar runt maldammet. De vill vara i förändringen, de vill att någonting ska hända men de har inga röster att skratta med. Så de cirklar och hoppas på resterna. Vad som var tidigare: Vinden. Svetten under skjortan. En äldre man på gatan som hungrade. Jag vill ge dig allt, sa jag. Jag vill ge dig allt du behöver och nätterna därtill. Men det betyder ingenting när jag säger det i mig. Det betyder ingenting när jag inte har någonting att ge mer än så.

18 april
den tredje dagen

I en lägenhet på första våningen är golvet täckt av papp och dammet lägger sig aldrig helt. Trapphusets strävhet i munnen, dess torra lungors hostande. På eftermiddagen börjar ljuden komma. De säger att det finns andra livsformer som befinner sig runt omkring min kropp men jag ser dem aldrig, ser aldrig mig själv. Ett fabricerat surrande ovanför, det ovan som är någon annans under. Det finns alltså en människa i cementblocket som är staplat på mitt (kom ihåg: det är mitt genom tuktan nu), en människa som får ljudlösa ord sända till sig i vibrerande attacker. Jag bestämmer att det är en irriterad kärleksakt.

– Hatar du dig själv?
– Gör inte alla det?
– Jag tycker att jag är bra. Att jag är en moralisk, empatisk, solidarisk person.
(tyst) – Äckliga människa.

Dämpade dunsar. Människan med det surrande golvet (läs: mitt tak) har bundit fast rektangulära sammetskuddar under fötterna för att mildra den olyckligt kroniska hälgången som drabbat familjen i femton rakt nedstigande led. En missformad skelettrest från romantiken då tåspetsträdandet genom ljuva ord och naturens skirhet skapade ovanligt klumpformade hälben. Kuddarna är kungablåa. Lågmält tv-brus någon annanstans ifrån, i den tidiga dödens rike.

Det är dinosaurier bakom alla dammstensväggar som brutit sig ut ur de norröna urbergen.

Och i natten väcker jag klumpfoten med mina lustiga urbergsskrik.

19 april
den fjärde dagen

Något vilt och galet har tagit utsikten och ljuset i besittning. Det är trassel av tusen gröna armar och ben som blir fetare och fetare utan hyfs och pardon. Jag vaknar med ögon fyllda av klorofyll, öron översvämmade av små svarta flugor.

Och det finns inget annat att göra än att stycka de svällande växtkropparna. Insidorna sprutar, och min gröna hud skär sig mot all död.

20 april
den femte dagen

Kokongen

25 april
den sjätte, sjunde, åttonde, nionde, tionde dagen

Ko-ko ko-ko
ko-kong
du bergakung
av damm och gnejs

Spräng uret nu
ding-dong
dang-dung
du bergatunga
ko-koko-kong

Tick-tack
click-crack
det rena slicket

Ko-ko
ko-kong
du erövrare
av kol och silke

Gong-gong
gong-gång
gång-gång

STOPP

ko-ko
ko-ko

(ho-ho)

Kategorier: Lagra
Inlägg publicerat

En lat och lökig jävel

I den larmande staden finns ingen jordkällare, inget piffigt kallskafferi med snyggt inlagda saker eller någon sval källare. I det sekelgamla huset jag bor i finns en källare, men den är uppvärmd till en temperatur som långt överstiger lägenhetens innetemperatur och är svår att förstå nyttan av. Kanske för att förhindra fuktskador eller liknande? I alla fall är det ett dåligt ställe att förvara skördade ting, vilket förrårets potätförvaringsexperiment visade. De blev skrumpna mumier ganska snart. Nu får potäterna därför bo i jordkällaren nära havet och komma hit lite då och då, sådär när andan faller på.

Med löken är det annorlunda. Den vita och gula löken kunde delvis flätas, men vår sena skörd (eller egentligen Hannes skörd, eftersom jag inte lyfte ett finger rörande det momentet) gjorde att blasten till stor del hade torkat så mycket att den inte längre gick att fläta. Det finaste flätade exemplaret gul lök med mellan 30 och 40 lökar har hängt i mitt köksfönster sedan augusti, och jag har under tiden klippt av de lökar som har behövts vid matlagningen. Oerhört praktiskt. Men nu, i ett omfattande linsgrytesammelsurium, gled de sista lökarna ner i grytan.

Resterande andel av gul lök behövde ju också förvaras på något sätt, men hur sjutton gör en det? Jag är en inbiten förortsunge och kan typ ingenting som har med konserverings- och lagringsmagi att göra. Det mesta som rör husmoderliga saker är ett dunkel, och om jag hade levt ensam hade jag säkert bara svängt ihop en stor jädra gryta en gång i veckan och ätit samma mat till middag sju dagar i sträck. Att slippa laga mat är ju himmelriket.

I alla fall. Löken får bo i en kartong ovanpå skafferiet och den är inredd med lite papp ifall det skulle finnas ett uns fukt kvar. Det fiffiga med att lämna löken i jorden tills blasten inte ville vara med om livet längre och skrumpnade ihop var att det yttersta lagret på löken redan hade torkat, så den behövde inte ligga på tork efter skörd. Dessutom experimenterar jag med att lämna blasten även i förvaringsstadiet eftersom jag är en lat jävel.

Som synes blev vår första lökskörd liten i storleken, mer som schalotten än fylliga gula. Det var en oerhört torr juli som jag minns det, och jorden är nog ganska mager också eftersom vi inte gjort något speciellt alls med den. Till nästa odlingssäsong ska dynghögen ut på fältet och då händer förhoppningsvis någonting med frodigheten.

Nu när lökflätans sista individer förpassats till linsgrytans sälla jaktmarker har lökkartongen bökats ner från skafferiet och en påse fyllts med lök som sedan åkte in i kylen för att vara mer lättillgänglig. På så sätt kan en fylla på tills allt är slut.

Planen är fullständig självförsörjning när det gäller lök, och då är det viktigt att plantera rätt mängd. Det ska bli intressant att se hur länge den räcker. Kanske ända till påska?

Kategorier: Läs & skriv
Inlägg publicerat

Något om att ta sig ut ur sig själv och vrida världen

Samtiden skaver. Den är den där stickade tröjan som du fick av en moster eller faster eller kusinfarmor för tio jular sen som liksom sticks i halsen när du har den på dig. Så du har den aldrig på dig. Istället ligger den längst ner i nån byrålåda eller i nåt övergivet hörn i garderoben som numera innebos av ett oändligt dammuniversum. Där ligger den och dammar av sig, sticker hål på luftens molekyler, bidrar till universumen. Eller de där orden som du aldrig sa till den där människan som behövde höra just de där orden, och sen visade det sig att människan gick vidare i livet, men kanske inte levde alls utan var mer som ett tunt tunt spöke genom djuphavsgravsdjupa tomhetskänslor som ekade ut i evigheten. Om någon bara fångade upp dem, då, eller kanske hade ett ekolod för att mäta eller se, men det fanns inget sånt heller, så de bara fortsatte att eka och eka längre och längre ut i det tomma, oändliga. För att du inte sa de där orden.

Samtiden är ett drabbande. Den tar sig in genom porerna, nästlar sig genom alla gångar, och blir ett väsen därinne i kroppsskalet som dirigerar neuronernas utformning, deras vägbeskrivningar. Hjärtats slag. Hur du sänker blicken när du möter en människa. Känslan av otillräcklighet som liksom gnager långt långt in i alla sammanhang, men som aldrig ger sig tillkänna. Den är skuggan du aldrig ser. Eller så anar du den när du skrattar till och samtidigt vrider på huvudet, åt någonting som egentligen inte var roligt. Något flyende oformligt i ögonvrån, skuggan.

Det är samtidens sätt att driva fram i gäng som är som de där tuffa, ouppnåeliga som alltid var utom räckhåll. Eller så var de aldrig tuffa, utan bara osäkra. Behövde varandras beståndsdelar för att kunna bygga upp någon sorts grund som inte raseras av en tvekan, en darrning. Men de hade ytan. De hade hållningen, de rätta orden. De drev fram och runt och i tillvaron med en sån självklar känsla på ytan av att vara en del av alltet så de där osäkerheterna, darrningarna, vändes till ord och domar över andra.

I samtiden finns det åsikter och idéer som är rätt och fel beroende på vilken typ av människa du är, ofta framdrivna av de där gängen. Det handlar om vad personer får tycka och tänka, ifrågasätta, hur de får uttrycka sig. Och nu menar jag inte de där ljusskyggas upprördhet över att inte få vara rasistiska, fascistiska, misogyna, nedsättande, för sådant ska aldrig tolereras, utan att det ibland finns för lite utrymme till tänkbara alternativ eller ett ifrågasättande av tingens utformning och natur. Det blir en fattigare tillvaro när resonemang stängs av, människor nedmonteras i trovärdighet och levbarhet. Det blir fattigare när gängen tar över och driver fram strömmar med rasande vatten framför det där porlet som hörs från bäckarna.

När Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens skapade ett sådant rabalder lystrade någonting i varandet. Vad var det för obsceniteter hon skrev om som fick människor att driva på så där? Vilka hemskheter innehöll texten? Specifikt var det en kuriositet att se människor ha åsikter om dess innehåll trots att de helt uppenbarligen inte hade läst den själva, och därför i förlängningen inte heller kunde uttala sig om texten på ett initierat sätt. För det är väl omöjligt att kritisera en text utan att ha läst den? Det räcker inte att bara höra eller läsa att en text är dålig eller problematisk eller missvisande, utan det krävs en genomläsning för att inse det själv. Om det nu ens är så, det vill säga.

Jag kidnappade därför i stort sett plats för att läsa boken härnäst i hafsbokcirkeln, även om det inte var min tur att välja bok. Den där bokcirkeln är förresten en ganska ostrukturerad historia i sig. Vi har väl tagit oss igenom ett par-tre böcker hittills, ibland tar det ett halvår att läsa en bok och ibland har vi paus på obestämd tid för att det inte ska bli som ännu ett måste i vardagens slit och släng. Det är ett utmärkt upplägg, enligt mig.

Och nu läser vi alltså Ekmans bok. Själv har jag aldrig läst något hon skrivit tidigare, förutom säkert någon artikel hit eller dit som inte satt sig i minnet, så jag har inga tidigare referenspunkter eller förväntningar. Därför är det också extra intressant att diskutera texten med en person som har läst några av hennes tidigare alster – perspektivet vidgas och det skapas nästan ett spänningsfält mellan mina nyläsande, kritiska ögon och de ögon som har läst tidigare och därför känner igen manér i stil och språk. Diskussionen fördjupas, olika referenspunkter fixeras. Och det är också vad textsamtal ska handla om, tycker jag. Att vrida, vända ut och in, få syn på nytt och utmanas i det egna hemvanda. Känna, om än mycket mycket små, nya delar av världens beståndsdelar i någon annans tankar. Det är något oerhört värdefullt, eftersom vi går runt i vår egen upplevelsevärld oupphörligen och intalar oss att det är verkligheten. I så fall finns det miljarder verkligheter samtidigt på vår planet, om det nu skulle vara så. Men är verkligheten i sig din upplevelse av den? Och när verkligheten skiftar för att du tar in någon ny information, blir det då en ny verklighet med en annan uppsättning beståndsdelar?

Vi har bara cirklat fyra kapitel hittills. När vi träffades för nån helg eller två sen så skulle vi diskutera flera kapitel, vars antal jag inte ens minns, men efter två timmars diskussion hade vi bara lyckats ta oss igenom ett. Då insåg jag plötsligt att klockan var mycket och det var dags att ambulerande ge sig ut till livet utanför havsvärlden. Det finns alltså mycket att säga om innehållet, men med tanke på det hittills magra underlaget kanske det är bäst att bara nämna några övergripande saker:

  • Ekman har en nästan raljerande språkdräkt som på många sätt känns främmande. Det är som att jag kan höra en lite bitsk underton i huvudet när jag läser, levererad med ett tillhörande mungipsleende, och det är en ovanlighet i min upplevelsevärld för den typ av text hon framlägger. Det gör innehållet en aning svårgenomträngligt för mig.
  • För att underbygga sina teser presenterar Ekman ett stort antal exempel som hon har hämtat från forskning, tidningar, böcker och andra medier. Dessa är ofta på tappa hakan-nivå, det vill säga de framstår som extremer för någon som inte är helt insatt, vilket förvandlar det hela till ett lustigt skräckkabinett. Riktigt så illa är det väl inte, men jag får ändå en känsla av att exemplen är valda för att höja på ögonbrynen, vara dramtiska kontraster. Det är fräckt, i min värld.
  • Ämnet är viktigt. Vad i vår syn på kön, genus och könsidentitet är fast eller flytande och hur påverkar det vårt sätt att handla, vara, leva och uttrycka oss? Vad leder skiftningar till? Och så vidare. Det är saker som det behöver finnas ett samtal om på samhällsnivå.
  • Jag har läst ganska många recensioner och mycket av kritiken innan jag började läsa boken, inklusive RFSL:s debattbok. Lyckligtvis är minnet dåligt så inget konkret som kan störa läsningen har fastnat, men det ska bli intressant att återkomma till texterna sen när hela boken är cirklad.

En annan sak med samtiden är att den är så snabb. En ögonblicklig manifestation av åsikter, tankar och förbipasserande fenomen som riskerar att inte uppfattas om du blinkar. De där drivande vågorna formas så snabbt att det är svårt att hänga med i vad som sker och vad det betyder. Snabbheten är alltså också som den där kliande tröjan från mostern eller fastern eller kusinfarmorn eller som de där orden du aldrig sa till personen som mer och mer blev ett spöke av det osagda. Skavande, drabbande. För jag är långsam och malande, likt en moloken idisslare. Det tar tid att processa och tänka och förstå. Hur kan någon vara så direkt och fälla bilan i en handvändning, om inte för att det handlar om att vara någonting? De skarprättade åsikterna blir en del av identitetsskapandet i individualismens ödeland, där de drivande gängen grupperar sig och skriker ut i det som brinner. De blir en grund för egenvärdet i den samtid vi skapat där våra synliga attribut och de saker vi innehar signalerar vad vi är. De är jag, min identitet. Och det är viktigt att ha en presentabel och tydlig identitet idag för att finnas till i allt det som pågår. Det bekräftar att jag finns.

Så går tiden. En utbrytning sker; någon skrattar. De där skuggorna i periferin som inte finns dyker upp då och då. Jag återkommer med domen, om den någonsin fastställs.

Hämta fler inlägg