Jag gillar verkligen, verkligen, inte odling. Ibland är det roligt, oftast är det jobbigt. Jag odlar inte för att det roar mig, utan för att det är rätt. Det är moraliskt rätt (på samma sätt som det är rätt att diska sin egen disk), rätt strategi för att ersätta kapitalismen med ett nytt system utan pengar och varor, rätt väg för att slippa lönearbeta så mycket i den själsdödande samhällsapparaten. Jag känner mig ofta missförstådd som någon som ”är intresserad” av odling. Jag är lika ointresserad av att odla som jag är av att diska! Om du förstår vad det betyder förstår du ganska mycket. För de flesta verkar det vara syntax error. ”Men varför odlar han då?” Det är en så torftig idé om vad som gör livet värt att hålla på med, som den liberala ideologin lurat på oss.
I år har vi lagt mer energi än vanligt på odlingarna i hopp om att en gång för alla få övertaget över ogräset, så att det blir mindre arbete i framtiden. Nästan alla 500 kvadratmeter har vi bredgrepat och kammat i jakt på kvickrot-, maskros- och revfingerörtrötter. Nu är jag trött på alltihopa, men aldrig har det känts mer rätt. Att producera sin egen mat utanför marknaden är så himla radikalt att det är svårt att förstå att de inte förbjudit det ännu. Det är ett ekonomiskt våld riktat rakt mot kapitalismens hjärta. Det försvagar och suger livet ur pengamarknaden samtidigt som det stärker den utomkapitalistiska ekonomin. För varje gång du slår hackan i jorden slår du två slag mot systemet.
Hursom. Idag har jag befriat gulärten, gråärten, gotlandslinserna och de gröna linserna från ogräs.
Nu ser det mycket bättre ut.
63 nakenfrö-, 4 mysk- och 2 jättepumpaplantor planterades ut igår. De verkar ha överlevt.
Det vore så fint om vi kunde få egna linser i år. Förra året försökte vi samodla med bovete, men bovetet kvävde linserna helt. I år står linserna själva.
Potatisen börjar komma upp genom sitt tjocka täcke. Varje år tänker jag att nä fy i år kanske de ruttnat bort eller inte tar sig upp, men varje år kommer ungefär alla upp. Hoppas det blir så i år med. Men trots utrotningen har det börjat komma ogräs i gångarna.
Gula löken är utplanterad och lite blek, men det var den förra året också, så det är nog ingen fara.
Vitlöken ser okej ut, i alla fall ”Sabadrome”. ”Cledor” är vi inte imponerade av, men den får en chans till.
Bönorna ser så jädra bra ut i år. J har funnit upp en ny design på bönstöd, trebenta och ihopsatta med ståltråd i toppen.
Det verkar inte komma några sötlupiner alls. Vi köpte en påse som väl var till för konsumtion, inte utsäde, det kanske är felet. Eller så bygger det på att en köper några särskilda bakterier.
Men det verkar finnas hopp om röbetter, om det inte bara är svinmålla. Men det tror jag inte.
En annan sak som känns mer rätt än nånsin är att blogga på det riktiga internet.
Nu är andra årets nakenfröpumpor skördade, urgröpta och fröna torkade. Urgröpningen gjordes lite mer effektivt och mindre vetenskapligt än förra året.
Åren i siffror:
2023: 40 m² 40 plantor 70 pumpor 5 kg torkade frön
2024: 40 m² 20 plantor 87 pumpor 9 kg torkade frön
Nästan dubbelt så stort resultat i år, med hälften så många plantor och mindre jobb. Det skulle dessutom gå att rationalisera arbetet mycket mer.
Gissningsvis gick det bättre i år eftersom plantorna startades tidigare (förra året planterade vi ut för tidigt och plantorna frös ihjäl, så att vi fick sätta nya frön sent) och pumporna lämnades längre på fältet. Det var en varmare höst i år också.
En bildkavalkad (om du vill läsa vidare istället för att titta på bilder, tryck här):
28 april planterades sisådär 60 gamla köpefrön från förra året som vi hade kvar. 20 tog sig.24 maj tillverkades bäddar. Bredgrepning ett par veckor tidigare. Experiment där några rader inte alls befriades från rötter, utan bara helt sonika täcktes med ett tjock lager från en hästgödselstack som legat ett par år och bökats runt regelbundet av vildsvinen. Sen ett tjockt lager nyslaget gräs eller dumpstrat mögligt ensilage. Det syntes ingen skillnad senare på de noggrant utrotade raderna och de som bara sjmoff täcktes.28 maj omplanterades de i lite större krukor. Lite väl sent, men enligt anteckningarna var det så.29 maj slogs mer täckmaterial.30 och 31 maj planterades de ut. Dubbelt så långt avstånd som förra året, en meter mellan plantorna.För lite vatten! Hjälm på! Plantorna vattnades rikligt när de började se hängiga ut första veckan eller första två innan de etablerade sig i sina bäddar. Sen klarade de sig.13 juni, glada plantor. Myskpumpa närmast, jättepumpa i mitten och längst ner nakenfröpumpan.17 juni29 juni började de ge sig iväg. Till slut hade några klättrat över staketet och andra långt in i gröngödslingsavdelningen.12 juli19 juli26 juli. Vi vattnade inget och rensade inget ogräs under sommaren. Plantorna blir en djungel och täcker det mesta. Någon enstaka svinmålla stack väl upp här och där.10 augusti20 augusti gick det knappt att ta sig in till bänken för att sitta där och glo.30 september, frost natten innan.28 oktober, jättepumpor närmast, nakenfröpumporna längst bort.5 november skördades de. Jättepumpor hade växt långt in bland nakenfröpumporna. De är olika arter, pepo och maxima, så förhoppningsvis blir det ingen korspollination.De sämsta exemplaren, men fröna var helt okej i de flesta av dessa pumpor.De sämsta pumporna, 20 st, gröptes ur direkt vid skörden. Det här var en fin pumpa, trots någon liten mosig del av köttet.Resten på högFint exemplar21 november omhändertogs resterande 67 pumpor. Fröna grävdes ur för hand, plasthandske borde använts från början. Tvätt i varmt men inte hett vatten. Oklart om hett vatten är dåligt, men det känns fel. Lite äcklig pumpa där fröna ändå går att tvätta fram.På väg mot kompost. Det vore kul att komma på ett sätt att ta hand om köttet också. Men det är inte dumt att odla för enbart fröna, se vidare utläggningar nedan.Det gick att köra en liter frön på en plåt i torkugnen, 50 grader i 12 timmar. Oklart om 12 timmar behövdes.En burk färdiga frön. Till skillnad från frön från affärn har de en tunn hinna utanpå som säkert går att tröska bort om en ids.
Hur mycket är nio kilo pumpafrön?
I år fick vi typ 300 kg potatis på 92 m². Det är 3 260 kcal/m². 9 kg pumpafrön på 40 m² är 1 125 kcal/m². Men då skalar vi bort en hel del potatis, så rent kalorimässigt är det väl inte så himla långt efter potatis, enbart avseende fröna.
9 kg pumpafrön på 40 m² är 2,25 ton/hektar. Enligt Jordbruksverket är skörden av ekologisk raps cirka 2 ton rapsfrö/hektar. Näringsinnehållet i rapsfrö och pumpafrö är liknande, cirka hälften fett och en fjärdedel protein. Det går alltså att få ungefär samma skörd som de professionella fettodlarna får, med väldigt enkla medel.
Hur stor odling krävs för att leva på enbart pumpafrön? Om en person ska äta 2 500 kcal per dag behövs 912 500 kcal på ett år. I ett kilo pumpafrö är det 5 000 kcal, så då behövs 182,5 kg frön, vilket med årets skörd kräver 800 m² odlingsyta. Om vi två personer ska leva på enbart pumpafrön, behövs en 40×40 meter stor odling.
(Självklart ska vi inte leva på enbart pumpafrön, men för skojs skull: I Sverige finns för närvarande 2,5 miljoner hektar åkermark och 500 000 hektar betesmark. Med vår nivå av skörd av pumpafrön skulle 10 miljoner svenskar kunna få sina 2 500 kilokalorier på 800 000 hektar. Vi kunde odla ett rejält överskott och ändå kunna lämna tillbaka massor av mark till naturen. Om 10 miljarder människor skulle leva på enbart pumpafrön, skulle det med vår nivå av skörd krävas 8 miljoner kvadratkilometer pumpaodlingar. För närvarande används 50 miljoner kvadratkilometer av jordens yta till jordbruk. 14 miljoner av de räknas som ”arable land”.)
Angående köttet
Känslan är väl att pumpakött är ganska energifattigt, men tydligen är det ändå 30-50 kcal per 100 gram. Det är till och med så att lchf-mänskorna varnar för pumpakött som en ”onyttig” grönsak för att det är så mycket stärkelse i köttet. Sånt här (snicksnack) kan en läsa t ex:
Hint: Det är pumpa.
Om vi räknar så lågt som vi kan, så producerade vi ytterligare cirka 3 000 kcal/m² på pumpaplätten av odlingen, utöver fröna.
Vi har dock inte kommit på något vettigt att göra av köttet, annat än att mjölksyra. Det funkar, men det blir ett tillbehör snarare än en basföda (och det finns roligare tillbehör). De recept vi sett på pumpasoppa, pumpapaj, pumpabröd och dylikt använder inte pumpa som huvudingrediens och är snarare sätt att tillreda vete, mjölk och ägg. Pumpamjöl kräver mycket energi för torkning precis den årstiden när vi inte får så mycket elektricitet från solpanelerna. Stärkelse kanske vore en idé, om det gick att laka ur lite rationellt. Kunde hela pumporna tas tillvara skulle nakenfröpumpa bli mer produktivt än potatis, kalorimässigt, och grödan kunde gå från faktiskt inte dum alls till rätt så jädra bra.
(Mer skojs: Det skulle räcka med drygt 200 000 hektar för att tillgodose kaloribehovet för Sveriges befolkning på enbart pumpafrön och -kött. Mindre än en tiondel av vad nuvarande matproduktion upptar i Sverige. Vidare skulle det räcka med drygt 2 miljoner kvadratkilometer jordbruksmark för att föda världens framtida 10 miljarder människor på enbart nakenfröpumpor. En tjugofemtedel av vad som nu används för jordbruk på jordklotet. Vad är det som är så skoj med det? Nä okej, det är inte så kul, men det är ett sätt att säga: Sluta ring till Ring P1 och säg att ”egentligen-är-vi-faktiskt-för-många-människor-på-jorden”. Och sluta ät djurkött.)
Några lärdomar:
9 pumpor hade börjat ruttna, men fröna var inte förstörda. Det gröna höljet på fröna går att tvätta av, och det är inget fel på den vita kärnan. Men det är mer jobb med de ruttna pumporna, och de stinker.
Vi lämnade pumporna på fältet genom några nätter med minusgrader. Den 5 november skördades de och flyttades till en något varmare plats fem höjdmeter upp i sluttningen, när all blast hade vissnat sedan länge. Samma dag omhändertogs alla som börjat visa tendens till att bli mosiga, 20 stycken. Men bara 4 st av de som börjat bli mosiga var ruttna inuti. Det är alltså ingen jättepanik om pumporna börjar se lite tråkiga ut. I värsta fall, om urgröpningen skjuts upp för länge, blir det lite mer jobb med borttvättning av gröna höljen. Men det är helt klart att föredra att hantera pumpor med perfekt mogna mörkgröna frön. De släpper lättast från köttet och behöver knappt tvättas alls.
Efter några dagar med minusgrader och två nätter med tio minus, frös några av pumporna rakt igenom (lite märkligt att inte alla gjorde det). Det var nästan lättare att separera frön från fruset kött, men fröna verkade opåverkade av kylan.
Vagnar i all ära, de är ett fullt fungerande sätt att bygga små billiga hus som i värsta fall kan flyttas förhållandevis enkelt. Men vagnar kräver vagnar – själva underredet med hjul och drag kan kosta tiotusentals kronor om du inte hittar någon gammal hövagn eller liknande. Och i praktiken är bovagnar inte något du kör omkring med på vägarna, snarare är hjulen ett sätt att komma runt byråkrati, en slags signalpolitik i grannskapet och förenklar någon enstaka flytt. Det är också otillfredsställande att vagnar kräver stora fordon att dra omkring på, samt att de inte kan dras i oländig terräng.
Därför vore det väl skönt att slippa själva vagnen på vagnen? Huset kunde kanske gå att montera isär i lagom stora bitar istället. Bara vetskapen att huset går att skruva isär och flytta, eller sälja i värsta fall, kanske i många fall kan räcka för att våga bygga. Om den psykologiska situationen med grannarna kräver att det ser ut som en vagn, kan enkelt ett par icke fungerande hjul skruvas dit på sidan av huset. Ett isärmonterat hus skulle dessutom till och med gå att flytta med cykel, om inte avståndet är för långt. 10-20 vändor med cykel är inte alls orimligt om sträckan är en mil eller två. Det går även att bära sista biten från en väg till en trevlig undanskymd plats, där det inte syns och du blir störd av eller stör grannar.
Som ett första försök byggde vi en bastu. Huset skulle vara:
Billigt
Lätt att bygga utan dyra verktyg
Gå att bygga inomhus på vintern
Självbärande och utan krav på en seriös grund
Möjligt att skruva isär
Lätt att bära och flytta utan bil
Byggt med masonit.
Idén var att utgå från en masonitskiva, 1225×2445 mm, och göra den till ett byggsegment. Det här blev den slutgiltiga formen:
Segmenten skulle sedan skruvas ihop med muttrar och skruvar (i hålen som är de svarta prickarna i bilden ovan), så här:
Det som gör att huset inte kollapsar och blir platt är golvregeln, som skruvas fast i samma hål som segmenten skruvas ihop med.
Något om formen
Varför detta ”felvända” hus? Jo, samma segment kan massproduceras och användas till både golv och tak. Taket får en brant vinkel, vilket är bra när huset är lätt och kanske inte tål hur mycket snö som helst på taket. Golvreglarna stabiliserar hela huset, och har en dubbel funktion att bära upp golvet, vilket sparar material. Givet att inredningen byggs längs väggarna blir inte nödvändigtvis golvytan mindre för att huset är spetsigt nedtill, däremot blir det mindre förvaringsutrymme i golvnivå. Å andra sidan går det att platsbygga förvaringsskåp i de djupa sidospetsarna, som då hamnar i mer ergonomisk höjd än om samma skåpsvolym varit i golvplan.
Som bastu så gör formen det möjligt att leda vattnet längs väggarna ner i en mittränna under golvet och ut ur huset. Några har invänt att den höga takhöjden gör att varmluften i bastun lägger sig i taket. Men på bilden ovan, med en 180 cm lång människa, är det 50 % större luftvolym ovanför huvudet i den högra bilden, trots att det är 30 cm lägre takhöjd.
Det blir även automatiskt två jättestora takutsprång, som det går att förvara t ex ved under.
Huset kan dessutom ställas på endast två ben, då en av spetsarna kan vara ett färdigt tredje ben. Antingen uppallat på plan mark, eller direkt på marken om huset placeras i en backe.
Eftersom huset är helt självbärande kan benen utformas lite hursomhelst, och behöver egentligen inte sitta fast i huset. Huset kan ligga i en vagga som en båt upplagd för vintern. Du kan montera ett periskop, måla huset gult och kalla det för en temporär förvaring av din ubåt. Blir det ändå byråkratiska problem är det bara att plasta hela huset med glasfiber och dyka ner i djupet. Bekväm djuphavsgrav hejdå!
Och något om det grundlöst självbärande
Ett självbärande hus gör också att det är lite skitsamma med grunden. Grunden på ett hus kan bli en väldigt kostsam och/eller arbetsam del av bygget om den ska bli så stabil att ett icke självbärande hus ska stå på den utan att riskera att bli snett. Med ett trebent självbärande hus gör det ingenting om marken sjunker lite under ett av de tre benen. Huset hamnar bara lite på sniskan och påverkas inte strukturellt. Det är bara att ta fram domkraften, hissa upp huset och lägga under något under benet som sjunkit.
Det är inte heller otänkbart att bygga en vagn utan vagn av ett självbärande hus. Det behövs bara en hjulaxel, hjul och ett drag. Hela ramen kan rationaliseras bort.
Om en vill bygga ut huset successivt, allteftersom ekonomin tillåter, underlättas det av att segmenten är av en standardiserad masonitskivas storlek. I teorin går det även att bygga ben av segment och göra fantasifulla staplar, trebenta och fyrbenta. Benen kunde kanske gå att använda som sovrum, där en ju vill ha det lite kallare. Eller som trappa upp i huset, eller vedförvaring.
Två ben av segment ger ett trebent hus, fyra ben ger … ett fyrbent hus (no shit).
En trappa förresten, det skulle gå att bygga ett segment till kombinerad trappa och dörr, som fälls ner som på ett rymdskepp. Men stopp! Nu hejdar vi oss. Det behövs praktiska experiment, inte bara drömmar.
Först köpte vi brädor, trekantsreglar, masonit, trälim, träskruv och pappspik.
Skivorna vattnades rikligt och fick stå ett dygn. Det räcker inte med ett par timmar. Skivan ska ha expanderat från 1225×2445 mm till c:a 1227×2450 mm när den sugit klart.
Vattna.Borsta ut vatten.
För att minimera felmätarångest och ofrånkomliga felmätningar kan varje individuell regel och bräda mätas till rätt längd med masonitskivan. Det är dock snabbare att massproducera alla delar för sig, men då gäller det att vara väldigt noggrann.
Mäta regel.
Viktigt var att rita en mittlinje på båda sidor, för att kunna träffa den tunna mittregeln av 22 mm panel med skruvarna. En annan teori, som kanske blir nästa hus, är att först såga ner masonitskivorna till hälften på längden. Då undviks detta knepiga steg med mittlinjen och att träffa regeln. Segmenten blir bara hälften så breda, lättare och mindre otympliga att bära på en person. Halvsegment skulle bli kompatibla med helstora segment, men det skulle gå åt lite mer virke, skruv och muttrar.
Rita mittlinje.
Vi valde råspont till segmentens utvändiga brädor för att få ner pris och vikt.
Kapa utvändig bräda.
Halva sponten på råsponten sågades av och sattes så att segmenten överlappade lite i kanterna. Det var nog en helt onödig övning. I kortändarna överlappade inte segmenten och det blev helt tätt ändå när huset skruvades ihop. Masonitskivorna är spikraka, så huset blir rakt utan glipor så länge allt skruvas precis i kanten på skivorna.
Avsågad spont.
De utvändiga brädorna limmades och masonitskivan lades ovanpå med virasidan uppåt (inåt huset).
Limma utvändig bräda.
De utvändiga brädorna spikades med pappspik inifrån.
Spika fast utvändig bräda.
Två rader pappspik, men inte längst ut, för där skruvas reglarna.
10 cm mellan spikarna.
Mittbrädan spikades i två rader, inte i mitten, för där skruvades den i regeln.
Spika fast mittbrädan.
Trekantslisterna sågades till skivans bredd och skruvades med korta skruv snett genom masoniten och in i de utvändiga brädorna med skruvar av precis rätt längd så att de inte kom ut på andra sidan. Här behövdes mothåll för att inte trekantslisterna skulle röra sig när de snedskruvades.
Skruva fast trekantslister.
Trekantslisterna är en billig produkt som inte håller exakta mått. Därför var det nödvändigt att mäta upp alla reglar var för sig till exakt längd efter trekantslisterna skruvats dit. Ett mål med bygget var att inga dyra och knepiga verktyg skulle användas, men om en kan acceptera att cirkelsåg används så skulle trekantslisten kunna avskaffas och ”lockregeln” sågas i 45 grader i ena kanten. Då skulle reglarna kunna massproduceras noggrant i exakta längder med ett konsekvent resultat. Det skulle även kunna minska antalet moment i bygget. Men trekantslisten gör att huset kan byggas med bara fogsvans och skruvdragare.
Mäta upp reglar.
Regel tillsågad och nedsänkt på sin plats för att rita ut 45-graderssnittet:
När reglarna var sågade i 45 grader på rätt ställe limmades de fast. Sedan fästes de med lockregeln.
Limma 45-graderssågad regel.
Lim och lockregeln tillsågad nedan. Viktigt var att förborra innan lockregeln skruvades, eftersom den skruvas så långt ut i kanten.
Här är lockreglarna fastskruvade och segmentet halvvägs vänt:
De utvändiga brädorna skruvades genom masoniten och in i reglarna. Som sagt knepigast med mittregeln, som böjde sig och fick fixeras med tillfälliga skruvar så att den höll sig på mittlinjen. I kanterna behöver de utvändiga brädorna förborras för att inte spricka, och skruvarna bör nog vara rostfria trallskruvar, eftersom de sitter utåt.
Skruva fast utvändiga brädor.
Det sista momentet, som inte finns bild på, är att sätta några pappspikar från utsidan och in i trekantsreglarna så att de limmas fast mot masoniten, annars blir det en glipa.
Bygget av segmenten underlättades väldigt av att bygga ett enkelt bord stort som en byggskiva. Med bordet gick massproduktionen av segmenten betydligt lättare och fortare. Men det går förstås att bygga ett första segment på golvet och sen palla upp det med bockar och använda segmentet som bord.
Enkelt byggbord.
Färdiga segment. Till vår bastu gjorde vi 16 st likadana.
De låg där utanför vagnen en sommar och blev lite fula av regnet.
Benen då
Vi skulle bygga ett trebent hus i backe, och behövde därmed två ben. Benen blev ett lite hastigt hursomhelstbygge, ungefär som segmenten men trekantiga. Inget speciellt intressant.
Flytta segmenten till byggplatsen
Sen bar vi alla segment och ben till en fin plats inne i skogen vid en bäck.
Montera ihop huset
Nu var det hög tid att borra hålen som segmenten skulle skruvas ihop i. Två på kortsidorna och två på långsidorna. Hålen på långsidorna avgör i vilken höjd golvet hamnar.
Borra hål.
Det hade varit lättare att borra hålen samtidigt som segmenten byggdes. Det är mycket viktigt att hålen hamnar på exakt samma ställe på alla segment, helst på millimetern. Det gör att huset rätar upp sig och får rätt form helt av sig själv.
Parentes: Vi skruvade ihop huset med elförzinkad sexkantsskruv, M10, som var överlägset billigast att beställa på Hornbach då. För att få ner priset valde vi dessutom islagsmuttrar, vilket sparar en bricka och gör att det går att använda kortare skruvar. Men det var nog dumsnålt, det var svårt att komma igenom helt perfekt och få gängan att ta, och träflisor kom in i gängorna. Det hade varit mycket smidigare att bara kunna trycka/banka igenom skruvarna och gänga på ”externa” muttrar.
Då var det bara att börja skruva segment. Först två bottenbitar och en golvregel.
Skruva ihop två segment.
Som vi vände uppochned.
Benen rakt upp.
Montera ben.En regel mellan benen för att stabilisera.
Sen grävde vi lite där benen skulle stå, lade några betongplattor som vi hade och kollade med vattenpass så det var någorlunda rakt.
”Gräva”.Ganska rakt.
Välta runt tjoff och träffa plattorna.
Palla upp med en bock tillfälligt.
Tillfällig uppallning.
Två segment till.
Skruva ihop med de två första.Och så golvregeln.
Gräva lite för att få plats med ännu ett par segment uppåt i backen, och hitta något fast för husets spets, tillika tredje ben, att vila på.
Gräva ut.
När sex segment var ihopskruvade var det dags för första taksegmentet. Nu hade det varit lättare om vi hade färdiga golvbitar, durkar, att bara lägga på plats direkt. De borde byggas direkt samtidigt som segmenten. Det var opraktiskt att balansera på golvreglarna.
Taksegment 1 på plats.
En tillfällig bräda som håller första takbiten:
Andra takbiten nedan. Ingen riktigt snits på’t än. Vad trevligt det hade varit med ett golv i det här läget.
Taksegment 2 på G.
Den tillfälliga första brädan tas bort och taket sammanförs.
Pussla ihop taksegment 1 och 2.Jomensådetså.
Vi kom på att vi kunde lägga några brädor som ett tillfälligt golv, och så monterades fler taksegment.
Taksegment 3 och 4 på plats.Och 5 och 6!
De sista segmenten som svävar ute i luften nästan:
Mecket med de förbaskade islagsmuttrarna:
Sista golvregeln.Meck.Sista taksegmenten.
Sen stod de där, alla sexton segment!
Taket då
Det vore förstås kul att komma på ett slags taksegment av oljehärdad masonit, men så långt har vi inte kommit i experimenten. Vi skruvade dit lite läkt och ett plåttak. Det är faktiskt ganska lätt att skruva isär om det skulle behövas. Men det är mycket dyrare än masonit, och det blir lite knepigt att försöka återanvända samma skruvhål om huset skruvats isär och taket sen ska skruvas på igen.
Läkt.Och plåt.
Avloppet
För att kunna kasta hur mycket vatten vi vill och duscha rakt på golvet lade vi byggplast i hela botten av huset. Golvreglarna skruvades av en och en och sen dit igen utanpå plasten. Plasten leder ner till en uppochnedvänd nockplåt, som lutar ut ur huset. Dessutom har vi lutat hela huset lite lite så vattnet ska rinna ut längs plåten.
Men golvet då
Golvet byggde vi av egensågade granbrädor, som durkar i en eka. De ligger bara löst på golvreglarna.
Det var minusgrader ute och limmet behövde torka i värme. Ingen plats för oss i vagnen.
Trångt boutrymme.
Golvslipning:
Golvet ilagt nedan. Och några andra saker som vi ska komma till.
Kaminen bars upp med brädor fastspända så den blev som en bärstol. Det billigaste stället att köpa kamin och skorstenskit från var Lakkapää i Finland, som hade gratis frakt till Sverige över 10 000 kronor. Och vi kom precis över det. Det går säkert att komma billigare undan om en hittar något begagnat.
Gavlar ska det väl vara också
Gavlarna behöver inte vara något speciellt. Huset är redan strukturellt starkt, och det handlar bara om att täcka för öppningarna. Vi tillverkade gavlarna i tre bitar för att de skulle bli enklare att bära och hantera. Den ena mittbiten med hål för dörren. En snarlik mellanvägg byggdes också. Gavlarna skruvades bara fast med träskruv i sidorna på huset. Det hade varit snyggare med maskinskruv så som segmenten monteras ihop, men träskruv går också att skruva ut om huset ska monteras isär.
Ett hål sågades i taket, genom masoniten och plåten. En slät plåt behövdes ovanpå takplåten för att ha något att skruva och täta skorstenens damask mot.
Proveldning!
Experimentfönster i plexiglas/akrylglas nedan, sågat med cirkelsågen. Tanken var att bara sätta en tätningslist och fästa dem med elastiskt band i krokar. Men vi valde för tunt akrylglas som sprack när vi borrade och det bågnar åt alla möjliga håll när det blir varmt i bastun. Det skulle nog behövas något rejält tjockt material om det ska hålla formen utan någon slags ram.
Sista hålet vi borrade i akrylglaset: ”Krack!” Dörr på plats.
Lavar att sitta på
Det hade ramlat en stor sälg som i sitt fall tog med sig några aspar. Asparna sågade vi upp till brädor. Vi hade hört att asp är bra virke till lavar.
Lavarna byggdes ungefär som durkarna/golvet. Det möjligen lite intressanta med dem var att vi provade att bygga av otorkat virke. Annars hade vi behövt torka virket i månader. För att brädorna inte skulle spricka satte vi dem med enbart en skruv i mitten. När de sedan torkade uppstod springor mellan brädorna, vilket vi ville ha för att vatten och svett ska kunna rinna genom lavarna. Vi borrade fina hål med ”forstnerborr”, sen tillverkade vi asppluggar med pluggborr, för att dölja skruvarna. Det tog tid men blev bra. Och det funkade trots otorkat virke.
Landgången
För att komma in i huset behövdes någon slags trappa. Vi hittade två små ekar som växte onödigt nära andra ekar. Vi fällde dem, körde dit sågverket (som väl ska avhandlas i något kommande inlägg) på storkärran, sågade upp stammarna och bar upp brädorna till bastun.
Dumpstrade tryckimpregnerade staketstolpar spettades ner lite här och där tills det tog stopp i stenar. De bands ihop med reglar på höjd utmätt med vattenpass.
Spetta.Reglar.
Stolparna sågades av:
Ekbrädorna sågades som kilar med cirkelsågen:
Kilformad sågning.Kilar!Bra fulbygge.
Den slutgiltiga formen ritades upp och sågades till:
Såga ytterkant.Handsåga innersväng.
Och nu har vi en bastu. Som går att skruva isär, bära iväg med och transportera till en annan plats på cykelkärra, om nöden kräver.
Några slutord
Bastun har stått där i två år nu. Benen har förstärkts lite i efterhand, oklart om det behövdes. Huset har målats med rå linolja och svart pigment i. Det är helt oisolerat, men med det lite överdimensionerade bastuaggregatet kan vi basta även under djupaste vintern.
Nästa experiment blir kanske att försöka bygga ett hus av färdigisolerade segment. Visserligen går det också att tänka sig ett slags isoleringssegment som monteras inifrån på existerande konstruktion. Men det skulle kännas roligare med helt färdiga väggsegment. Frågan är hur de ska skruvas ihop då. Och det vore roligt att komma på någon snitsigare gavelkonstruktion.
Kolhydrater är ju lätt att framställa i mängder. Protein ska vi väl bemästra snart. Problemet är ju fett. 2019 satte vi tre valnötsträd som dog. Därefter har vi försökt stratifiera och plantera valnötter igen, men ingen grodde. Hassel växer överallt här, men det blir inte så mycket nötter. Och även om det blir mycket nötter något år så måste de tydligen bevakas halva sommaren och skördas precis rätt dag när de är tillräckligt mogna men innan fåglarna tar dem. Och sen är det ju frågan med skalningen. Det får inte bli massor av jobbigt arbete.
Men så läste vi om nakenfröpumpa. Pumpor med kärnor utan skal, bara skära upp och gröpa ur. Så himla smidigt. Tänk om det kunde bli lösningen på fettfrågan. Vissa påstod att det kunde bli helt löjligt mycket frön från en enda pumpa.
Så vi köpte en rejäl påse frön från Österrike. 250 gram var det nog.
Tydligen skulle fröna vara känsliga för förruttnelse och köld. I slutet av april satte vi dem i mestadels hemmablandad jord i hyllan till vänster i bilden nedan.
De gillade inte alls den hemmagjorda jorden. Den 10 maj hade bara några enstaka kommit upp:
Men 40 frön hade vi satt i ett pluggbrätte med köpejord, och där hade nästan alla tagit sig:
Fler frön sattes då, för 40 plantor var färre än tänkt.
25 maj planterades de första plantorna ut, på slarvigt gjorda bäddar av halvförmultnat hästgödsel från förra året. Gångarna täckes med utmockad halm från hästboxar som grannstallet slängt på gödselhögen.
Men det var torrt, blåsigt och kallt på nätterna. Skogsmarkerna började spricka.
Vi vattnade, men kylan på nätterna och vinden på dagarna var förmodligen för mycket för plantorna. 3 juni såg de så här deprimerade ut:
Så den 6 juni gjordes nya bäddar av mer förmultnat gödsel från förrförra året. De senare sådda fröna planterade där, samtidigt som de första utplanterade började dö helt.
12 juni var det inte mycket kvar av de först utplanterade.
Men de senare planterade såg fina ut den 14 juni. De hade då också täckts och bäddats in rejält med allt möjligt:
Den 1 juli trivdes de rent av. Trots att det blåst en del. Vi hade nu ungefär 40 plantor, planterade lite för tätt, med c:a 70 cm mellanrum. De vill nog ha mer plats.
För 25 juli var det mer som en djungel, inga rader syntes längre. Men det började det komma små pumpor och stora blommor.
I september började de ta över tomatburarna bredvid.
17 september skördades en pumpa av misstag. Den delade vi och provsmakade fröna på. De var omogna och smakade mer grönsak än frö.
6 oktober kom första riktiga frosten.
8 oktober skördades pumporna och kördes med skottkärra till en varmare plats än det öppna fältet för att eftermogna.
Det blev 68 pumpor av olika storlekar och mognadsgrad. Totalt c:a 320 kg. Medelpumpan vägde 4,95 kg och medianpumpan 4,7 kg.
8 november gröptes 61 pumpor ur och kärnorna befriades från köttet (några gavs bort, två var helt omogna, två står fortfarande kvar utanför vagnen). Det var mer arbetskrävande än hur det sett ut i fantasin.
Bara händerna användes för att gröpa ur kärnorna. Ett par deciliter ljummet vatten hälldes på kärnorna, som ”knådades” lätt i vattnet för att tvätta bort det sista köttet. Sen silades kärnorna fram, återigen med bara händerna. Händerna, ja, de blev lite anfrätta efter 61 pumpor.
Mogen och omogen pumpa:
Pumporna och fröna vägdes. Det visade sig att de stora pumpora inte hade så mycket frön som en kunde ha förväntat sig. Från 5 kg och uppåt ökade knappt frömängden. Se diagrammet nedan:
Pumpor över 5 kg hade också avtagande mognadsgrad. Och ju omognare pumporna var, desto svårare var det att tvätta bort fruktköttet.
Här ses halvt omogna ljusgröna frön nedhällda i mer mogna mörkgröna:
En parentes: En pumpa hade blivit mosig och vid tvättningen av fröna gick det gröna skalet att tvätta bort.
Tanken väcktes att det kanske vore bättre att försöka vänta tills alla pumpor blivit mosiga, för att kunna framställa ofärgad olja eller smör. Men vid torkningen visade det sig att det inte blev lika mycket kvar av de vita fröna som av de fullmogna mörkgröna.
Även om en skulle bemästra tajmingen och skörda enbart vita frön, så skulle det förmodligen vara slösaktigt. Men för att veta behöver oljeinnehållet mätas, och det har vi inte försökt. Hursomhelst fick de vita fröna ännu lite mer smak än de gröna. Kanske en råvara för osttillverkning? Hursom, åter till de gröna fröna.
Totalt blev det 10,65 kg frön i otorkad form. Efter torkning återstod c:a 4,8 kg. Att så mycket försvann beror på att det var en hel del halvmogna frön. De mogna mörkgröna fröna tappade 45 % av sin vikt vid torkning. De halvmogna ljusgröna tappade 80 %! (Och de vita tappade 67 %)
Pumpaköttet påminner ganska mycket om vanlig squash, och smakar alldeles utmärkt. Vilket inte är konstigt, eftersom det är samma art, cucurbita pepo. Vi har provat att göra en burk syrat nakenfröpumpakött, och det verkar ha blivit samma resultat som med vanlig squash. Det är alltså onödigt att odla nakenfröpumpa och squash, om squashen ska syras. Det är också dumt att odla båda eftersom nakenfröpumpan förmodligen kommer korspollineras av squashen. Då kan, vad vi förstår, inte nakenfröpumpafrön sparas till nästa år.
Vi provade att odla myskpumpa (cucurbita moschata) i år, och det gav en sådan otrolig skörd att vi knappt åt någon squash. Vi hade absolut ingen användning för 300 kg nakenfröpumpakött, och har inte lyckats skänka bort överskottet av vanlig squash ens.
Det blev en odlingsbädd till nästa år. Det ska bli intressant att se vad som händer när det förmultnar. Förmodligen blir det väl inget kvar av det i vår, vi får se.
Sammanfattningsvis och avrundat:
40 plantor
70 pumpor
300 kg totalt
5 kg torkade frön
Av det går det kanske att göra 2 liter olja om vi hade haft en press. Om det skulle vara en realistisk ersättning för rapsoljan vi konsumerar på två personer, så skulle vi behöva ha ungefär 20 gånger mer. Det skulle innebära en odling på c:a 1200 kvadratmeter. Och vi skulle behöva en effektivare metod för att urkärna och tvätta fröna. Kanske går det att göra vegosmör av fröna, och vara en ersättning till den palm- och kokosolja vi nu äter på mackorna. Om vi bara odlar lite mer och får lite bättre skörd och så. Någonstans i bakhuvudet snurrar en tanke om att parallellodlingen med vanlig squash och korspollineringen kan ha minskat frömängden i pumporna. (Men det kanske inte alls stämmer. Glöm i så fall att du läste det.)
Rimligast är kanske att äta fröna som de är, som müsli och snacks. Men vi ska experimentera med använingsområden i vinter. Någonstans läste vi att de kan mixas och att mjölet går att torrsteka i.
Av grovmixade råa frön provade vi att göra vegobiffar, men det osade som tusan och sammanhållningen var dålig. Det ser bättre ut än det var:
Det återstår att göra biffexperiment med torkade frön.
Några lärdomar:
Förodla i fin planteringsjord.
Plantera inte ut för tidigt.
Slarva inte med bäddarna, de är kinkigare än andra cucurbita pepo.
De stora pumporna med proportionellt färre, mer svårtvättade och mer omogna frön, varav det mesta torkar bort, är inte så stor idé att hålla på med. Omogna frukter kan åsidosättas direkt, vilket skulle spara mycket tid.
Odla inte annan cucurbita pepo samtidigt. Odla t ex cucurbita moschata (vi har ”longue de nice”) för färskkonsumtion, så kan förhoppningsvis frön sparas från båda sen.
När pumporna precis var urgröpta och en långfingernagel värkte på natten var peppen inte jättestor att försöka med nakenfröpumpa igen nästa år. Men nu börjar ändå entusiasmen komma smygande igen.
Nu har masonitdasset stått i fyra år, och det är dags att dra slutsatser.
När en söker på ”bygga utedass” kommer en byggbeskrivning från branschorganisationen Svenskt trä högst upp. Så här ser konstruktionen ut:
Träbranschen har en lista över allt material som går åt:
53 meter regel, 45×95. 12 meter regel 45×145. 250 meter panelbrädor av olika dimensioner. 88 meter spontat virke. 34 meter läkt. Osv.
Totalt skulle det kosta 10 000 kr att köpa virket till stommen, ytterpanelen, golvet och dörren på en billig bygghandel idag. Då är 15 % spill inräknat, eftersom det inte går att köpa exakta längder. Det är en ganska låg procent som kräver smarta inköp och få felmätningar och klantigheter. Till det tillkommer skruv, spik, grunden, yttertaket, inredningen, ev fönster, ev skorsten för ventilation osv.
Virket skulle väga c:a 500 kg. Så med inredning, tak och besökare kommer vikten på dasset bli som en liten bil. Det ställer större krav på grunden, och i Svenskt träs byggbeskrivning gjuter de därför plintar ner i marken med betong. Både vikten och betongplintar försvårar en eventuell flytt av dasset senare.
Ett masonitdass blir mycket billigare och lättare. Ett lättare hus betyder att en enklare grund blir möjlig. Det går att ställa på några stenar, eller på några trästolpar.
Ungefär så här byggde vi de åtta delarna:
Ramar av panelvirke limmas med trälim mot vattnad masonit. Där det är trä på båda sidor om masoniten skruvas brädorna ihop med masoniten mellan. Där det bara är trä på ena sidan om masoniten spikas den med fast med pappspik. Det blir nästan inget spill på masoniten, för skivorna har en bra storlek för ett dass, vanligtvis c:a 1220 mm breda och 2440 mm långa, beroende på hur blöta de är. Där dörr- och bakluckehålen sågas upp skapas också skivan för dörren och bakluckan. Mycket (fel-) mätande går att undvika genom att helt enkelt lägga brädorna längs masoniten och dra ett streck. Huset blir förhoppningsvis starkt, som en stor lådbalk, om en är noggrann.
Delarna färdigbyggda:
Sen var det en enkel sak att bara spetta ner fyra ekstolpar och spika och skruva ihop delarna i knutarna.
Tajts är bästa arbetsbyxorna.
Att bygga de delar som skulle kostat 10 000 kr med Svenskt träs byggmetod, kostar istället under 2 500 kr med masonit, med samma procent svinn inräknat. Istället för 500 kg väger det 130 kg. Och då ingår det ett fönster också!
Det finns ett väldigt enkelt sätt att göra fönster med masonit. Ett plastglas av ungefär samma tjocklek som masoniten hålls upp mot väggen där fönstret ska sitta, konturen ritas av med penna och hålet skärs sedan ut med morakniv eller dylikt. Sedan kläms fönstret fast i sitt hål med panelbrädor från båda håll. Ett dass behöver inte mer avancerade fönster än så.
Masonitdasset är helt självbärande, som en låda. Det går att välta omkull och bära iväg med om en är några personer. Eller skruva isär och bära iväg med på en person. Det går att bygga på platser utan bilväg, eftersom det inte är så mycket byggmaterial att bära till platsen. Det går att bygga segmenten inomhus när det är kallt.
Den låga vikten gör det dessutom realistiskt att köpa materialet med cykel och cykelkärra. 130 kg är 2-3 vändor till bygghandeln. 500 kg är uppåt 10 vändor, vilket är mycket med cykel.
Men det låga priset är grejen. Att bygga billigt är avgörande för att kunna leva ett någorlunda arbetsbefriat liv på landet. De astronomiska summor som traditionellt byggande kostar kräver mycket lönearbete och riskerar dränera en på tid och ork som en behöver för att bygga upp sitt eget liv och delta i experiment med nya sätt att organisera samhället utanför marknaden.
Billiga byggnader fungerar också som en slags gratis försäkring. De är inte så dyra att bygga upp igen när de brinner upp eller krossas av ett fallande träd. Här var det nära ögat:
Utsidan behandlade vi bara med rå linolja. När vi sedan målade dasset svart, blandade vi bara lite svart pigmentpulver i rå linolja. Det räcker med ett lager pigmenterad olja. Det går att förstärka oljningen efter ett år eller två, genom att bara pensla på mer rå linolja utanpå.
(Dörren ska inte byggas så här, det får inte kunna fastna vatten någonstans på fasaden, då blir masoniten ojämnt blöt och expanderar och bucklas och skevas. Den yttre snedsträvan och bottenbrädan ska bort. Dörren bör stärkas upp på insidan istället.)
Insidan går att tapetsera med växter om en vill.
Som synes har ”tapeten” fått vattenskador under föntret, vilket beror på att yttre fönsterbågens undersida inte snedsågats så att vatten kan rinna av.
Ett utedass för åretruntbruk ska ha frigolitsits, vi köpte en som hette Separett Torrdass 500, kombinerat med en 80-liters murarbalja från Biltema. Stallströ är billigt och bra, och balarna räcker länge.
Hoppas detta gav några idéer till hur du kan missgynna den svenska träindustrin och leva billigare. Nästa inlägg om masonit ska bli det om bastun.
Det förra potatisåret blev lyckat. Stora fina potatisar utan skorv och andra fulheter. Ett halvt ton totalt, och vi lyckades inte äta upp eller skänka bort allt. Nu skulle vi upprepa bravaden.
I år satte vi en tredjedel av potatisen i de gamla squashbäddarna och två tredjedelar på mark som vi odlade senast 2020, också med potatis, som då blev liten och ful.
Squashbäddarna bredgrepades den 17 april.
Det var en dröm att grepa den mullrika squashjorden. Kanske var det helt onödigt, kanske rent av skadligt, men det kändes bra att bearbeta jorden lite. I bäddarna hittade vi allt möjligt som kommit med hästgödseln. Ett par underbyxor t ex.
Vi slog fjolårsgräs och krattade ihop som täckmaterial. Mycket gick att kratta ihop utan att ens slå av det först. Men det är ett tungt arbete som jag fantiserade om att vi ska göra redan på hösten i år, så att täckmaterialet ligger redo nästa år. Vi får se hur det går med den saken.
Den vilande tvåtredjedelsmarken bredgrepade vi upp och vände tuvorna uppochned (längst ned på bilden nedan). Jättetungt arbete. Squashbäddarna täcktes den 19 april.
Det måste varit den dagen som Lantmäteriet fotade oss. En liten vit prick som slår fjolårsgräs i en fyrkant till vänster, Hannes. En svart skugga som kör gödselkärra till de hästskoformade bönbäddarna, Jannicke.
Den 27 april blandades den uppbökade tunga lerjorden på nedre delen av potatisåkern med hästgödsel, på samma sätt som förra året, med förhoppning om samma goda resultat.
1 maj demonstrerade vi. Mot det som Wägner identifierade som härskarinställningen, att mänskligheten förfar med den levande naturen som ett dött maskineri. Och mot det som Marx kallade den vetenskapliga socialismen, den naiva fantasin om att samhällsomvandlingen kan ske i olika långsökta steg och faser och den passiviserande idén att det aldrig är rätt tid att göra rätt. Att vi ska vänta på att ett manligt geni ska sitta på sin kammare och tänka och skicka ett meddelande när det är rätt läge att göra nåt åt allt. Istället demonstrerade vi för den utopiska socialismen. Även om världen går under imorgon så sätter vi potätjävlarna.
Potatisen sattes alltså då. Connect och asterix i varannan rad ungefär. Utsäde från förra årets skörd. Gratis potatis! Täckmaterialet flyttades åt sidan, en fåra drogs med den trekantiga kultivatorhackan, knölarna lades ner, täcktes för och täckmaterialet lades på igen. Men vi orkade inte täcka alla rader. Ett par rader längst ner låg otäckt otäckta i ett par veckor. Svinmålla fick en väldig fart där och raderna blev gröna (se nedan).
Men den 27 april kom räddningen för de nakna raderna, en möglig ensilagebal dumpstrades med hjälp av storkärran.
Det var en torr försommar. J dansade en regndans på kakberget i mitten av juni.
Den 27 juni var det kupning. Täckmaterialet i gångarna krattades upp mot potatisblasten.
Så här såg potatisen ut den 1 juli, när vi åkte på cykelsemester. Rejäl blast i de gamla squashbäddarna. Ynklig blast där nere på den nyuppbökade jorden som inte odlats på tre år.
Så här såg det ut när vi kom hem från cyklingen, den 23 juli. Nu hade all blast tagit sig ordentligt.
Augusti var blöt och plantorna fick bladmögel. Vi kapade blasten med brödkniv den 30:e och slängde den på eldningshögen.
Under blasten växte små lustiga svampar.
Vi skördade för direktkonsumtion under sommar och sensommar i en rad på mitten längst ner. Där blev det skorv och maskhål. Mycket av potatisen försvann i skalningen, men det var bra storlek på knölarna. Stora skorviga potatisar går ganska snabbt att skala, men det kommer nån gräns när knölarna blir små och fula, så att skaltiden blir alldeles för lång i förhållande till resultatet.
23 oktober hämtade vi all överbliven potatis från 2022 från jordkällaren en kilometer bort och lade som gödsel på en bädd till nästa år, där det kanske ska vara lök då. Vi städade även ur en annan källare som vi ska testa i år. Den förra jordkällaren var för kall på vintern och blev snabbt för varm på våren. Nu ska vi prova en källare som är varmare. Men förhoppningsvis inte för varm.
28 oktober tog vi upp potatisen.
Och sen cyklade vi sju lass, cirka 250-300 kg, till den nya källaren.
Det blev en stor skörd i år igen alltså, med tanke på att vi hade färre rader och kasserade mängder av fula knölar på nedre tvåtredjedelen av fältet. Men i squashraderna blev potatisen fin. Kanske inte som förra året, men ändå, fin.
Bra att få bekräftelse på det vi lärde oss första året. Potatis blir ful på nyuppbruten mark. Oavsett om det är med traktor och plog eller bredgrep. Oavsett om en gödslar mycket eller lite. Det känns nästan som att vi lärt oss nåt på riktigt, som att det går att dra en slutsats som inte är en sån där influerargissning.
I år hoppas vi få mer hjälp med att äta upp potatisen också. Och att den inte står för varmt.
I mitten av april sådde vi i pluggbrätten. ’Lebanese blonde’, Anjas stora gröna, Anjas långa ljusa, ’One ball’ och ’Ladoga’. De fick stå på golvet i vagnen, tomaterna upptog fönsterplatserna. 3 maj tittade den första upp.
12 maj gjorde jag en grovluckring av raderna med bredgrepen. De största kvickrotstuvorna avlägsnades, men det mesta fick vara kvar. Sen lade jag på massor av rent brunnet hästgödsel som legat i en hög sedan året innan. Det bildade hela bäddarna, c:a 20 cm höga, och begravde ogräset under.
Jag provade att slå gammalt dött fjolårsgräs och torkad vass och lade i några gångar, för att stoppa ogräset. Det blev massor av material, men var lite tungt. Svårt att få bra träff med lien på gräset som tyngts ner av snön (det gick bättre när jag slog dött gräs på hösten sen).
Sen gjorde jag några experimenttäckningar av gångar. En täckte jag med barr och bös från barrskogen. Det var lätt att kratta och skyffla upp, men var långt att köra på skottkärran. Det fanns aspsly närmare till hands. Jag provade att spänna den i knippen och såga den till pellets med elmotorsågen.
Det var mycket krångligare än det såg ut i huvet när jag fick idén, och det var obekvämt att gå på knä vid utplanteringen av squashen sen. Men det täckte ogräset ganska okej. Jag testade också sågspån från sågverket, det funkade också.
Barrskogsbös till vänster, slypellets till höger. Dekorativa kvickrotstuvor närmast i bild.
Bäst var ändå torr vass. Synd att det inte finns mer sånt nära till hands. Det blev stora mängder snabbt, var lätt att transportera och gick att lägga tätt. Preliminärt tänker jag i år göra en höskörd på senhösten och lägga i en stor hög utomhus över vintern, så att det finns att tillgå för täckning på våren.
Av de ladoga-frön som möglade grodde bara ett enda. Samma sak med Anjas stora gröna, som dock inte hade möglat. De fröna sattes inte på fältet utan på andra ställen närmare vagnen för att bevara sorterna. Men där var det nog för skuggigt, så det blev inget bevarande (men vissa nere på fältet blev ändå väldigt lika Anjas stora gröna i slutändan, trots att de stammade från en frukt från Anjas långa ljusa eller lebanese blonde – jag fattar inte hur den där genetiken/korspollineringen funkar).
En ensam planta som jag gissar sattes för skuggigt.
14 maj planterade vi ut 70 squashplantor.
Sen kom det direkt ett par frostnätter. Plantor dog och många blev skadade. Som tur var hade vi kvar plantor i växthuset, för alla hade inte gått åt. De plantorna som slapp frostnätterna blev större och frodigare sedan.
Den 29 juni blommade plantorna för fullt och små frukter började synas. Jag minns inte att vi rensade så mycket ogräs i squashlandet. Eller jo! Det kom ju upp svinmålla i hästgödseln. Den åt vi upp.
Kanske första skörden för direktkonsumtion, 11 juli:
Sen åt vi färsk squash ungefär varje dag, strimlad med olja och vinäger, som pizzasallad ungefär. Den gula runda one ball funkade till detta också. Godast är nog lebanese blonde.
En ung one ball.En fin blomma på den enda av Anjas stora gröna, i en egen pallkrage, som vi skulle spara frön från. Vad hände med den egentligen? Det blev kanske en enda frukt sedan, som slutade växa och tynade bort, där i halvskuggan.
Vi gav bort squash till höger och vänster, åt själva varje dag och innan vi åkte till Urkult lade vi upp ett rejält lass med gratis squash på en bänk på stigen som passerar genom Skogshavet. En viktig milstolpe för mig: att ha odlat ett stort överskott och börja kunna dela med mig av mat utanför varumarknaden och experimentera med ett ekonomiskt system utan pengar, varor och kapitalackumulation.
En fin, på gratisbänken.
En liten skörd i slutet av augusti:
27 augusti började vi syra squash. Syrning av grönsaker visade sig vara en sån där djungel av dålig info från influerare på sociala medier som låtsas vara experter för att de har testat en grej en gång. Men den här videon och artikeln från Yle tycker jag verkar bra. De framhåller 2 % salt som den perfekta mängden.
Desinficering av burkar.Invägning av squashar för att avgöra saltmängd. Här en rejäl squash på 3,8 kg. Men det är ju efter skalning och utgröpning av frön som vägningen ska ske.
En skörd 6 september.
Några blev som dekorationspumpor. Men en sådan som vi provade att äta var jättebesk, tvi!
Förmodligen är väl alla sådana beska. Men de höll sig otroligt bra, å andra sidan. En ligger fortfarande som dekoration i vagnen. Undrar om det är det beska som också håller rötan borta.
En bukett till årets hafsfest och J:s inflyttningskalas, 17 september.
One ball som dekoration på festen.
Boosse spelar framför en squashblomma.
21 september, första frostskadorna på lebanese blonde, som är den känsligaste sorten.
23 september, frostskadade plantor. Om vi hade slängt på en presenning när väderprognosen sa minusgrader hade det förmodligen förlängt säsongen och ökat skörden rejält. Men nu var visserligen inte skördens storlek något problem.
Och två svampar.
En liten skörd 17 oktober.
Sen låg squashen på tok för länge utomhus på en presenning på marken och väntade på fortsatt syrning.
Många hann bli dåliga och fick kasseras, en tredjedel kanske. Särskilt de som låg underst i vätan.
14 november började vi torka frö från olika praktexemplar. En one ball, t ex:
En råkostkvarn som vi fick överta av min mamma visade sig passa halvad squash perfekt.
Strimla.
Det blev en sport att tillverka en surburk med så mycket squash som möjligt i och endast med squahens egna vatten. Vi strimlade, saltade, lät dra, stampade med potatismosare och tryckte ner i burkarna. Men det visade sig sedan att en burk stortärnad squash med massa tillsatt vatten var minst lika god som den strimlade och pressade. Det är nog lättare att bara hiva i stortärnad/-skivad squash och toppa upp med tvåprocentsaltat kokat och kallnat vatten. Det går förstås åt lite mer salt och burkar och förvaringsutrymme då, dock.
Stampa.Pressa ner i burk med ett plastglas med stora borrade hål i botten.
Burkarna fick stå ett par veckor på köksbänken. Efter ett par dagar kommer processen igång och burkarna behöver pysas varje dag. Fyll inte så här fullt, det måste finnas gott om plats för processen. Det svämmade över hela tiden på bänken.
18 november lade vi överbliven squash på lagring i den nollgradiga jordkällaren. Det var helt fel. Alla möglade och ruttnade och när jag skulle städa bort dem gled de ur mina händer och föll som små bomber på golvet. Schplafs!
Den syrade squashen från augusti trivdes dock bra i källaren.
Några som låg ute i minusgraderna klarade sig oväntat bra, och användes en bit in på vintern för färskkonsumtion.
Trots att de var lite fula i ändarna.
28 november fick det räcka med syrningen på köksbänken. Alla burkar cyklades till jordkällaren för att stanna processen.
Det var väl det. Vi äter nu syrad squash varje dag, och det finns en hel del kvar. Ett par burkar smakade lite fisk, men gick ändå att äta. De flesta är jättegoda. Godast är nog de ljusaste squasharna, även som syrade. One ball har lite mer karaktär i smaken, det kanske någon skulle gilla bättre. Jag tror att de kraftigaste, träigaste squasharna blev bäst som syrade. Men de är svårast att skala. De unga blev lite mosiga, men goda, de kanske går att syra utan att skala (det borde vi testat). Tärningarna blev som sagt oväntat bra.
Jag vill odla massor av squash igen. Det är enkelt att odla, håller undan ogräset av sig självt, är lätt att skörda, går att äta färskt som sallad under lång tid och går utmärkt att syra. I år ska jag testa nakenfröpumpa också, för att se om det är en rimlig gröda för framställning av smör och olja.
Dags för ett avslutande inlägg om vagnen. Här finns hela följetongen i kronologisk ordning. Läs hursomhelst gärna prologen först, om vad vagnar bör och inte bör vara. Jag tror att vagnar kan var en pusselbit i bygget av en ny grön våg underifrån och ett nytt ickemonetärt system för utbyte av överskottsproduktion. En experimentell och konkret samhällsmodell som kan vara ett reellt alternativ när kriserna kommer. Då måste det nämligen vara billigt att flytta ut på landet.
Lösningen är inte att drömma, lönearbeta och låna miljoner för att köpa en egen liten drömgård nån gång i framtiden när alla planeter står i linje och den perfekta fastigheten dyker upp på Hemnet. Det är bättre om fler bor på samma gård och delar på de höga löpande kostnaderna. Vagnar är ett hack av den dyra byråkratin, ett kryphål i systemet som gör uttåget ur staden realistisk. Mänskor! Säg upp er. I år. Sälj lägenheten och bilen. Bygg en vagn och ställ den hos en kompis och dela på de fasta kostnaderna.
I Skogshavet fanns ingenting, inget hus, inget vatten, inget avlopp. Inga kostnader heller, för den delen. Allt behövde fixas. Det var jobbigt, men samtidigt var det en möjlighet att bygga upp något från grunden som en själv begriper sig på och som är billigt att underhålla. Jag tror det är bäst att flytta ut så fort som möjligt, inte vänta på att det blir ”klart”. Det blir aldrig klart, nämligen. Folk försökte säga det: ”Fast klart, det blir det väl aldrig?” sa de. Till vilket jag svarade: ”Herregud! Det måste bli klart! Till vintern, senast.” Men det blev det ju inte. Först bodde vi i tält utanför vagnen, för vagnen var en byggarbetsplats där myggen tog sig in.
Spis
Det första som behövde lösas var matlagning. Vi spände upp en presenning och byggde ett enkelt utekök, byggde bord och bänkar och skaffade ett fint vedkök med en inbyggd fläkt som laddas av sig själv med ett termoelektriskt element. Det lät bra i teorin.
Det användes envist hela första året åtminstone. Vi lagade mat, grillade, kokade sylt och bakade bröd i burkugn. Men jag vet inte om jag vill rekommendera det. Det går inte att använda inomhus pga röken, kräver finhuggna vedpinnar och ständig puttning av pinnar in i brännkammaren. Det var obekvämt att gå ut i minusgrader för att laga mat. Köket såg robust ut, men blev väldigt slitet av den konstanta användningen. Det inbyggda 18650-batteriet blev till slut så dåligt att fläkten hade svårt att starta. Med lite vilja gick det visserligen att skruva isär köket och löda dit ett nytt batteri.
Trots att jag inte tror på ”hållbarhet” och ”klimatsmarta varor” ville jag undvika att elda fossila bränslen. Så istället för att skaffa ett gasolkök köpte jag begagnade spritkök. Detta Origo 4100 löste ut kolmonoxidlarmet hur jag än gjorde. Jag testade olika sprit med samma resultat. Jag märkte ingen skillnad på dyr Tenol och billig spolarvätska.
Detta urgamla Jobo-kök löste också ut kolmonoxidlarmet, men inte lika fort. Det blev kvar på köksbänken något halvår, men användes nästan aldrig. Spritkök måste fyllas på ofta, tar slut mitt under matlagningen, är bökiga att fylla, knepiga att reglera lågan på och bränslet är dyrt.
Till slut gav jag upp och skaffade ett gasolkök för ett par hundra på Tradera. Det funkar otroligt mycket bättre och kolmonoxidlarmet har aldrig ens reagerat och visat mer än noll på mätaren. För att gasol ska funka på vintern behöver man ha stålflaskor. Som jag förstår det leder inte kompositflaskorna värme lika bra, vilket gör att gasolen kan ha problem att förgasas när det är många minusgrader. Nåt sånt. Kostnaden för gas har varit 50-100 kr i månaden, med bakning av bröd i burkugnen, kokning av kaffe, gröt och middag nästan varje dag. Det tycker jag är okej.
För de som tror att lösningen på klimatkatastrofen är att sporra den ekonomiska tillväxten genom att konsumera dyrare ”hållbara” och ”förnyelsebara” varor, så finns det ”biogasol”. Den verkar dock bara finnas i kompositflaskor, och den är inte vegetarisk.
Uppvärmning
Det går också att laga mat på vedkaminen, men bara om det samtidigt finns behov av att värma upp vagnen. Kaminen installerades den första hösten. En fotogenlampa hade värmt vagnen till dess, förvånansvärt effektivt!
Min pappa hade en Husqvarna 153 ståendes, och den fick jag ta. De verkar kosta några hundra att köpa begagnade. Det gick att hitta nytt eldfast tegel till modellen.
Skorstenen är isolerad och specialgjord av en plåtslagare, men det är nog billigare att köpa isolerade skorstensbitar till bastur. Vi vinschade upp den med spännband i valbenen. Jag får ångest av tanken på ett hål i taket för skorstenen, där det kan rinna in vatten i isoleringen utan att en upptäcker det, därför går skorstenen utanpå vagnen. Det gav lite mer plats inne i vagnen och förmodligen lite högre vedförbrukning.
Men det går inte åt så värst mycket ved till ett så litet hus ändå. Vi tar in ungefär en vedkorg om dan på vintern. Om någon är hemma och använder dator och det är nollgradigt ute håller huset värmen ganska bra utan eldning. Om det är full sol kan det nästan bli för varmt även på vintern bara av strålningen in genom fönstren. Jag ska kanske återkomma i energihushållningsfrågan i ett eget inlägg, men låt mig bara göra denna korta slängiga kommentar: alla borde väl begripa att det är energisnålt att bo i ett litet hus, men det finns de som gått vilse i resonemangen och Boverkets regler och gärna yrar om att små hus är ineffektiva och att stora ”passiva” villor skulle vara mer ”effektiva”. Men allt sådant räknas per kvadratmeter, det är inte den faktiska energiförbrukningen som avses. Sen drämmer Boverket sådana här formler i huvet på stackars mänskor som vill bygga ett litet hus:
Låt ingen byggkarl förklara för dig att ditt lilla hus är ”ineffektivt”. Det spelar ingen roll om ett ”passivt” hus gör av med 75 % mindre energi per kvadratmeter om ytan är tusen procent större. Och då har vi inte ens räknat på energin som krävs för att bygga och underhålla ett stort hus. Jaja, nog om det.
Säng och vardagsrum
Längst in i vagnen byggde jag en höj- och sänkbar säng. Tanken var att kunna få undan sängen under dagtid och att vardagsrummet inte skulle bli helt förstört när sängen var nedfälld. Därför stannar sängen på c:a 1,5 meter takhöjd och kan höjas till ungefär två meter.
Konstruktionen påminner om vagnens botten, men lådbalkarna är av läkt och överskottsplywood. Den fick en ryggrad för att den var så bred.
Jag hade förhoppningar om att det skulle gå att trycka upp sängens ändar, en i taget, underifrån med två stora byglar, men det var fenomenalt oergonomiskt och på tok för tungt. Madrasser, täcken och kuddar väger mer än jag trodde.
Istället blev det en hiss med rep och motvikter, som genomgått många versioner och fortfarande inte funkar alldeles drömmigt. Men det funkar. Rep och små block ger en hel del friktion, jag har en tanke om att gamla cykelkedjor och stora rulltrissor från bakväxlar kunde minska den rejält.
Motvikt i en kanal av trä till vänster.
Under sängen byggde jag två kistor och ett bord av överblivet virke och gamla bokhyllor.
Allt är jättefult och jag har otroligt svårt att motivera mig att göra snygga detaljer. Tråkigt!
Bordet kan bli bredare med utdragbara stöd och utfällbara skivor. Det är mycket opraktiskt när en redan dukat fram och kommer på att en vill ha ett större bord.
Hela överdelen på bordet går att lyfta av från benen och benen går att fälla ut och in i kistorna, och bordsskivan kan då läggas på hela eländet så att det blir en gästsäng. Det hela såg utmärkt ut i mitt huve, men var inte lika fantastiskt i verkligheten av någon outgrundlig anledning.
Sen kom pandemin, så inga gäster fick komma. Och de som ändå kom sov i tält.
Sammantaget blev väl säng och vardagsrum helt okej, men bättre vore kanske att vända på arrangemanget och ha sängen underst. Det blir tokvarmt på sommaren uppe i sängen. Det är det största problemet med vagnen just nu.
Förvaring
Det bästa med vagnen är skohyllan. Det är en fantastisk skohylla. Och ja, i den här skitvärlden så får en säga sånt själv.
Här är ett skåp och en byrå som ska fungera som en trappa upp i sängen. Den är ännu inte helt intrimmad och klar. För det blir ju aldrig helt klart. Vi klättrar upp i sängen på köksbänken fortfarande.
Hyllor i taket:
Köksbänk och hyllor ovanför.
Först gjorde jag opraktiska djupa hyllor. Det är bättre med grunda hyllor som bara rymmer en sak på djupet, då glöms inget bakom och en river inte ner burkar från hög höjd när en står på en pall och gräver bakom saker. Kombinerat diskställ och förvaring av porslin, såklart. Det är onödigt att först stapla porslinet i ett diskställ och sedan stapla det igen in i skåp. Vatten bär vi in i hinkar, en med lock för dricksvatten, en för disk- och tvättvatten på kaminen. Två diskbaljor behövs med varsin hylla, en för disk och en för skölj. Den ena kan fyllas med smutsig disk under dagen och den andra vara ledig för tvätt av händer och annat. Vi gör av med tio liter disk- och tvättvatten per dag på två personer. Det finns de som säger att diskmaskiner gör av med mindre vatten än handdiskning, men de vet inte hur en handdiskar.
Större kryddhylla behövdes.
Men var ska all dumpstrad ost få plats?
Underst i bild syns ett 12-voltskylskåp. Elsystemet, batteriet och solcellerna blir ett eget inlägg.
Äntligen är följetongen slut. Snart börjar kanske en ny.
Så här kan du fästa en spade på en pakethållare. Om pakethållaren är gjord av aluminium eller om du är rädd om lacken behövs något slags gnagskydd. Dra åt remmen ordentligt.
