faktiskt att hitta acceptabla tomater ute på bordet till sina lunchmackor fortfarande. Trots några minusnätter.

Idag gjorde vi undantag från maskinkritiken och lät Tommy köra in och leverera mögligt ensilage, som vi ska täcka odlingarna med. Det är inte alltid lätt att veta hur extrem en ska vara, vilka principer som inte nånsin bör ruckas på. Men det gör det inte, på något endaste litet sätt, meningslöst att ha principer.

Det där är något jag inte förstår med folks tänkande. Jag tycker mig ofta få höra det i diskussioner, att bara för att en inte orkar upprätta hela utopin idag, så är det meningslöst att ens försöka. Målet påstås vara orealistiskt, nej, omöjligt bara för att det kommer ta tid och vara en kamp.

Den här hösten tornade göromålen upp sig för mig, och att köra in allt ensilage på cykelkärran, som jag gjort förut, blev för mycket. Det betyder inte att jag inte har som mål att i framtiden jämna ut vägen i åkerkanten så att det går lätt att cykla med kärran där. Och vi kommer inte längre från målet att bygga en odling som inte behöver tillskott utifrån. Dagens kompromiss syftar till att bygga upp en plats och sen en hel värld, där vi inte behöver kompromissa så mycket.

Det blir däremot problematiskt om vi anpassar våra odlingsmetoder efter att ha regelbunden tillgång till en bisarrt stor och tung traktor. Eller för den delen gör oss beroende av att få ett tillskott av mögligt ensilage från djurindustrin varje år. Så gör vi inte, tvärtom använder vi ensilage och gödsel från granngården som ett sätt att reparera vår mark, bygga upp en jord som det industriella jordbruket och hästindustrin utarmade under 1900-talet. Vi har redan kommit ganska långt i att ha en odlingsföljd med gröngödsling. Och vi har egna ängar som vi slår med lie för att producera täckmaterial. ”Fusket” med material utifrån tjänar förhoppningsvis syftet att snabbare bygga upp en fin odlingsmark som inte blir beroende av fusk. Så frågan är om vi ens ruckade några principer. Det var väl som att köra en bil till skroten och ta cykeln hem, ungefär.

Sen satte vi in innerfönstren. Skönt med tystare inomhus.

Jag misströstade idag. Det känns som att ingen fattar och ingen vill göra nåt på riktigt. Människornas enda lilla liv vill de ägna åt att inte ens försöka. ”Här vilar en som inte tyckte det var någon idé” kan de skriva på sina stenar. ”Som inte ens kunde odla sin egen potatis och tyckte vattentoaletter var en mänsklig rättighet”.

Men två milstolpar: burgarbiffar på egna gröna linser och hyllorna i solboden klara.

Två cykelbilder också, för det var så fint att cykla idag. Det obegripliga att människorna fortsätter transportera sina två ton stål och litium fram och tillbaka till affären för att köpa nån liten del av nån styckmördad person, samtidigt som de gör ett sånt makalöst oljud. Jag föreslog en gång att de kunde väl köra i 30 km/h istället för 90. Som ett första minimalt steg till bilarnas totala avskaffande. Då blev jag idiotförklarat. För i tretti ”står man faktiskt still”.

Jaja! Vi har infört en hafs-kategori här på bloggen, som inte visas på förstasidan. Då ska en kunna skriva sånt här, hafsa ner saker bara. Lite oftare.

Världen har blivit tokigare än vanligt, så det är alltså viktigare än nånsin att:

1. Skända flaggan
2. Vägra vapen
3. Svika fosterlandet, och:
4. Vara onationell

Om de säger att dina åsikter inte är ”realistiska”, så betyder det bara att du är ovanligt rätt ute. Så pass rätt att de inte längre har några argument. Så knivskarp är du, att de måste ta till fulknepen. De försöker då lura dig att du ”tyvärr” måste göra fel. Att den ofungerande världen är den enda som funkar. ”Tyvärr” måste du anamma deras politik, trots att den är sämre. Ja, ofta är den ju helt förskräcklig. Du ska t ex mörda, lura andra människor på pengar och förpesta planeten. ”Tyvärr”.

Om de säger så, då vet du att du är något på spåren.

Idag sådde vi antisnigelblomster i de begynnande tre kålraderna närmast. Vi rensade ogräs bland linser, ärtor, rödbetor och potatis. Sen sådde vi mer ärtor och linser, för sötlupinerna kom inte upp.