Idag gjorde vi undantag från maskinkritiken och lät Tommy köra in och leverera mögligt ensilage, som vi ska täcka odlingarna med. Det är inte alltid lätt att veta hur extrem en ska vara, vilka principer som inte nånsin bör ruckas på. Men det gör det inte, på något endaste litet sätt, meningslöst att ha principer.
Det där är något jag inte förstår med folks tänkande. Jag tycker mig ofta få höra det i diskussioner, att bara för att en inte orkar upprätta hela utopin idag, så är det meningslöst att ens försöka. Målet påstås vara orealistiskt, nej, omöjligt bara för att det kommer ta tid och vara en kamp.
Den här hösten tornade göromålen upp sig för mig, och att köra in allt ensilage på cykelkärran, som jag gjort förut, blev för mycket. Det betyder inte att jag inte har som mål att i framtiden jämna ut vägen i åkerkanten så att det går lätt att cykla med kärran där. Och vi kommer inte längre från målet att bygga en odling som inte behöver tillskott utifrån. Dagens kompromiss syftar till att bygga upp en plats och sen en hel värld, där vi inte behöver kompromissa så mycket.
Det blir däremot problematiskt om vi anpassar våra odlingsmetoder efter att ha regelbunden tillgång till en bisarrt stor och tung traktor. Eller för den delen gör oss beroende av att få ett tillskott av mögligt ensilage från djurindustrin varje år. Så gör vi inte, tvärtom använder vi ensilage och gödsel från granngården som ett sätt att reparera vår mark, bygga upp en jord som det industriella jordbruket och hästindustrin utarmade under 1900-talet. Vi har redan kommit ganska långt i att ha en odlingsföljd med gröngödsling. Och vi har egna ängar som vi slår med lie för att producera täckmaterial. ”Fusket” med material utifrån tjänar förhoppningsvis syftet att snabbare bygga upp en fin odlingsmark som inte blir beroende av fusk. Så frågan är om vi ens ruckade några principer. Det var väl som att köra en bil till skroten och ta cykeln hem, ungefär.
Sen satte vi in innerfönstren. Skönt med tystare inomhus.
