Vitkålen har stått så stolt i landet. Vi har känt att vi haft en sån skatt där, och dessutom varit helt ostressade eftersom kål ”ju” klarar sig även om det blir minusgrader.
Men så började de spricka. Och jag fick lite panik och gjorde kåldag av idag.
Kålnät avSpruckenSnigeläten tror jag, i raden där kålnätet var sämst tätat vid marken, eftersom svartkålen var i samma rad och behövde vara lättåtkomligEn enda omogenTre huven nästan helt kvävda och förkrympta av anti-snigelblomstret vi sådde i radernaMen det fanns fina ocksåAlla huven upprullade till vagnenVikt före avskalningSamma huve skalat och stammen bortskuren, 1 kg mindreLyckligtvis bara ett av de spruckna huvena som var fult inuti och som därför kasseradesSprucket men gick att använda till syrningEtt annat sprucket som inte var helt körtRiver med osthyvel, tillsätter två viktprocent jodfritt salt och knådar, sen väntar fem minuter, eller snarare, förbereder nästa huve under tidenKnåda igen mer ordentligt så att vätskan kommer ur och börjar skumma lite, sen trycka ner i burkar så att det blir vätska längst uppKålkaosPajade brödkniven20 huven, 27,7 kg i 24 burkar, som nu ska vara i vägen på köksbänken någon vecka eller två, innan de är klara för källarenKålskräp som ska till komposten15 huven kvar som väl ska snyggas till och cyklas till källaren imorgon
