Vitkålen har stått så stolt i landet. Vi har känt att vi haft en sån skatt där, och dessutom varit helt ostressade eftersom kål ”ju” klarar sig även om det blir minusgrader.
Men så började de spricka. Och jag fick lite panik och gjorde kåldag av idag.
Kålnät avSpruckenSnigeläten tror jag, i raden där kålnätet var sämst tätat vid marken, eftersom svartkålen var i samma rad och behövde vara lättåtkomligEn enda omogenTre huven nästan helt kvävda och förkrympta av anti-snigelblomstret vi sådde i radernaMen det fanns fina ocksåAlla huven upprullade till vagnenVikt före avskalningSamma huve skalat och stammen bortskuren, 1 kg mindreLyckligtvis bara ett av de spruckna huvena som var fult inuti och som därför kasseradesSprucket men gick att använda till syrningEtt annat sprucket som inte var helt körtRiver med osthyvel, tillsätter två viktprocent jodfritt salt och knådar, sen väntar fem minuter, eller snarare, förbereder nästa huve under tidenKnåda igen mer ordentligt så att vätskan kommer ur och börjar skumma lite, sen trycka ner i burkar så att det blir vätska längst uppKålkaosPajade brödkniven20 huven, 27,7 kg i 24 burkar, som nu ska vara i vägen på köksbänken någon vecka eller två, innan de är klara för källarenKålskräp som ska till komposten15 huven kvar som väl ska snyggas till och cyklas till källaren imorgon
Vad gör en då med en modest skörd av vitkål? En del av de nätta huvudena är ju förstås redan uppätna för så blir det när kål kommer i närheten av en kålätande organism. Det är nästan samma mekanism som är en del av mysteriet med rymdens svarta hål. Resten har dock omvandlats och blivit en del av ett magiskt experiment. Men först en pausbild för att beundra ett av naturens exklusiva byggnadsverk.
Vi bestämde oss för att prova på det där med surkål, för det verkar vara en bra lagringsmetod utan alltför mycket bekymmer. Syrning som konservering är en genialitet som människor sysslat med sedan urminnes tider. Redan de gamla neolitikerna fermenterade livsmedel för nio tusen år sedan, men det är bara så långt tillbaka de faktiska bevisen sträcker sig. Mycket har hänt på planeten jorden som vi aldrig kommer att få veta. Mycket har hänt som vi aldrig någonsin kan tänka oss.
När en börjar läsa på lite så är en del av genialiteten att det enda som egentligen behövs är kål och salt. Men det är tydligen viktigt med dels jodlöst salt, dels att dosera saltmängden korrekt för att inte bakterierna ska dö eller processen avstanna. På flera ställen stod det också att det är bra att knåda med händerna för att hudens egen bakteriekultur hjälper till att sätta igång magin.
Inledningsvis var vi typiska barn av vår tid och satte igång med varsin skål där vi individuellt hackade ner, saltade och knådade. Jag saltade säkert för mycket för det finns ingen våg i detta hem. Hannes är diplomatisk och sa å sin sida att han nog saltade för lite, och svisj så sammanfogade vi knådkålen i samma bunke. Kollektiv kontra individ och allt sånt.
Av vad vi uppskattade som två kilo blev det en gubbtjyvigt full Eldorados smörgåsgurkburk. För att tynga ner kålen i vätskan stoppade vi även i en påse som fylldes med vatten. Vi behöver alltså otroligt mycket mer kål i framtiden om det ska räcka till en årskonsumtion, speciellt när rådjuren får en del av skörden. Tänk om en kunde ha en lika fin kålgård som det sägs att unabombaren hade, till exempel. Då skulle kållivet vara komplett.
Vissa tanklösa och -spridda behöver en påminnelse för att komma ihåg att öppna burken varje dag så att den inte pyser över.
Nu återstår det svåraste, att vänta och se vad som händer. Det kanske var för mycket salt ändå så att jäsningsprocessen inte kommer igång. Eller så är det nåt annat i formlerna som inte stämmer överens. Kvar blir i så fall bara liken i diskhon.