En vitlöksparentes

Tänk att de spensliga, tjuriga, småväxta, gulliga, orediga vitlökarna från förra årets skörd har räckt ända till nuet, till den dag som är i dag (och lite till, ännu lite till). Tänk att det går att (över)leva med jorden som sällskap, att hoppet inte vissnar inför och för det monumentala i levbarheten. Att allt inte dör, utan också blir nåt litet, spensligt, märkbart.

Och tänk att i hafslandet sträcker årets omgång vitlök ut sig, känner på omgivningarnas förutsättningar, anpassar sig till det vi har gett dem att leva med.