Det förra potatisåret blev lyckat. Stora fina potatisar utan skorv och andra fulheter. Ett halvt ton totalt, och vi lyckades inte äta upp eller skänka bort allt. Nu skulle vi upprepa bravaden.
I år satte vi en tredjedel av potatisen i de gamla squashbäddarna och två tredjedelar på mark som vi odlade senast 2020, också med potatis, som då blev liten och ful.
Squashbäddarna bredgrepades den 17 april.
Det var en dröm att grepa den mullrika squashjorden. Kanske var det helt onödigt, kanske rent av skadligt, men det kändes bra att bearbeta jorden lite. I bäddarna hittade vi allt möjligt som kommit med hästgödseln. Ett par underbyxor t ex.
Vi slog fjolårsgräs och krattade ihop som täckmaterial. Mycket gick att kratta ihop utan att ens slå av det först. Men det är ett tungt arbete som jag fantiserade om att vi ska göra redan på hösten i år, så att täckmaterialet ligger redo nästa år. Vi får se hur det går med den saken.
Den vilande tvåtredjedelsmarken bredgrepade vi upp och vände tuvorna uppochned (längst ned på bilden nedan). Jättetungt arbete. Squashbäddarna täcktes den 19 april.
Det måste varit den dagen som Lantmäteriet fotade oss. En liten vit prick som slår fjolårsgräs i en fyrkant till vänster, Hannes. En svart skugga som kör gödselkärra till de hästskoformade bönbäddarna, Jannicke.
Den 27 april blandades den uppbökade tunga lerjorden på nedre delen av potatisåkern med hästgödsel, på samma sätt som förra året, med förhoppning om samma goda resultat.
1 maj demonstrerade vi. Mot det som Wägner identifierade som härskarinställningen, att mänskligheten förfar med den levande naturen som ett dött maskineri. Och mot det som Marx kallade den vetenskapliga socialismen, den naiva fantasin om att samhällsomvandlingen kan ske i olika långsökta steg och faser och den passiviserande idén att det aldrig är rätt tid att göra rätt. Att vi ska vänta på att ett manligt geni ska sitta på sin kammare och tänka och skicka ett meddelande när det är rätt läge att göra nåt åt allt. Istället demonstrerade vi för den utopiska socialismen. Även om världen går under imorgon så sätter vi potätjävlarna.
Potatisen sattes alltså då. Connect och asterix i varannan rad ungefär. Utsäde från förra årets skörd. Gratis potatis! Täckmaterialet flyttades åt sidan, en fåra drogs med den trekantiga kultivatorhackan, knölarna lades ner, täcktes för och täckmaterialet lades på igen. Men vi orkade inte täcka alla rader. Ett par rader längst ner låg otäckt otäckta i ett par veckor. Svinmålla fick en väldig fart där och raderna blev gröna (se nedan).
Men den 27 april kom räddningen för de nakna raderna, en möglig ensilagebal dumpstrades med hjälp av storkärran.
Det var en torr försommar. J dansade en regndans på kakberget i mitten av juni.
Den 27 juni var det kupning. Täckmaterialet i gångarna krattades upp mot potatisblasten.
Så här såg potatisen ut den 1 juli, när vi åkte på cykelsemester. Rejäl blast i de gamla squashbäddarna. Ynklig blast där nere på den nyuppbökade jorden som inte odlats på tre år.
Så här såg det ut när vi kom hem från cyklingen, den 23 juli. Nu hade all blast tagit sig ordentligt.
Augusti var blöt och plantorna fick bladmögel. Vi kapade blasten med brödkniv den 30:e och slängde den på eldningshögen.
Under blasten växte små lustiga svampar.
Vi skördade för direktkonsumtion under sommar och sensommar i en rad på mitten längst ner. Där blev det skorv och maskhål. Mycket av potatisen försvann i skalningen, men det var bra storlek på knölarna. Stora skorviga potatisar går ganska snabbt att skala, men det kommer nån gräns när knölarna blir små och fula, så att skaltiden blir alldeles för lång i förhållande till resultatet.
23 oktober hämtade vi all överbliven potatis från 2022 från jordkällaren en kilometer bort och lade som gödsel på en bädd till nästa år, där det kanske ska vara lök då. Vi städade även ur en annan källare som vi ska testa i år. Den förra jordkällaren var för kall på vintern och blev snabbt för varm på våren. Nu ska vi prova en källare som är varmare. Men förhoppningsvis inte för varm.
28 oktober tog vi upp potatisen.
Och sen cyklade vi sju lass, cirka 250-300 kg, till den nya källaren.
Det blev en stor skörd i år igen alltså, med tanke på att vi hade färre rader och kasserade mängder av fula knölar på nedre tvåtredjedelen av fältet. Men i squashraderna blev potatisen fin. Kanske inte som förra året, men ändå, fin.
Bra att få bekräftelse på det vi lärde oss första året. Potatis blir ful på nyuppbruten mark. Oavsett om det är med traktor och plog eller bredgrep. Oavsett om en gödslar mycket eller lite. Det känns nästan som att vi lärt oss nåt på riktigt, som att det går att dra en slutsats som inte är en sån där influerargissning.
I år hoppas vi få mer hjälp med att äta upp potatisen också. Och att den inte står för varmt.
