Potatisåret 2023

Det förra potatisåret blev lyckat. Stora fina potatisar utan skorv och andra fulheter. Ett halvt ton totalt, och vi lyckades inte äta upp eller skänka bort allt. Nu skulle vi upprepa bravaden.

I år satte vi en tredjedel av potatisen i de gamla squashbäddarna och två tredjedelar på mark som vi odlade senast 2020, också med potatis, som då blev liten och ful.

Squashbäddarna bredgrepades den 17 april.

Det var en dröm att grepa den mullrika squashjorden. Kanske var det helt onödigt, kanske rent av skadligt, men det kändes bra att bearbeta jorden lite. I bäddarna hittade vi allt möjligt som kommit med hästgödseln. Ett par underbyxor t ex.

Vi slog fjolårsgräs och krattade ihop som täckmaterial. Mycket gick att kratta ihop utan att ens slå av det först. Men det är ett tungt arbete som jag fantiserade om att vi ska göra redan på hösten i år, så att täckmaterialet ligger redo nästa år. Vi får se hur det går med den saken.

Den vilande tvåtredjedelsmarken bredgrepade vi upp och vände tuvorna uppochned (längst ned på bilden nedan). Jättetungt arbete. Squashbäddarna täcktes den 19 april.

Det måste varit den dagen som Lantmäteriet fotade oss. En liten vit prick som slår fjolårsgräs i en fyrkant till vänster, Hannes. En svart skugga som kör gödselkärra till de hästskoformade bönbäddarna, Jannicke.

Den 27 april blandades den uppbökade tunga lerjorden på nedre delen av potatisåkern med hästgödsel, på samma sätt som förra året, med förhoppning om samma goda resultat.

1 maj demonstrerade vi. Mot det som Wägner identifierade som härskarinställningen, att mänskligheten förfar med den levande naturen som ett dött maskineri. Och mot det som Marx kallade den vetenskapliga socialismen, den naiva fantasin om att samhällsomvandlingen kan ske i olika långsökta steg och faser och den passiviserande idén att det aldrig är rätt tid att göra rätt. Att vi ska vänta på att ett manligt geni ska sitta på sin kammare och tänka och skicka ett meddelande när det är rätt läge att göra nåt åt allt. Istället demonstrerade vi för den utopiska socialismen. Även om världen går under imorgon så sätter vi potätjävlarna.

Potatisen sattes alltså då. Connect och asterix i varannan rad ungefär. Utsäde från förra årets skörd. Gratis potatis! Täckmaterialet flyttades åt sidan, en fåra drogs med den trekantiga kultivatorhackan, knölarna lades ner, täcktes för och täckmaterialet lades på igen. Men vi orkade inte täcka alla rader. Ett par rader längst ner låg otäckt otäckta i ett par veckor. Svinmålla fick en väldig fart där och raderna blev gröna (se nedan).

Men den 27 april kom räddningen för de nakna raderna, en möglig ensilagebal dumpstrades med hjälp av storkärran.

Det var en torr försommar. J dansade en regndans på kakberget i mitten av juni.

Den 27 juni var det kupning. Täckmaterialet i gångarna krattades upp mot potatisblasten.

Så här såg potatisen ut den 1 juli, när vi åkte på cykelsemester. Rejäl blast i de gamla squashbäddarna. Ynklig blast där nere på den nyuppbökade jorden som inte odlats på tre år.

Så här såg det ut när vi kom hem från cyklingen, den 23 juli. Nu hade all blast tagit sig ordentligt.

Augusti var blöt och plantorna fick bladmögel. Vi kapade blasten med brödkniv den 30:e och slängde den på eldningshögen.

Under blasten växte små lustiga svampar.

Vi skördade för direktkonsumtion under sommar och sensommar i en rad på mitten längst ner. Där blev det skorv och maskhål. Mycket av potatisen försvann i skalningen, men det var bra storlek på knölarna. Stora skorviga potatisar går ganska snabbt att skala, men det kommer nån gräns när knölarna blir små och fula, så att skaltiden blir alldeles för lång i förhållande till resultatet.

23 oktober hämtade vi all överbliven potatis från 2022 från jordkällaren en kilometer bort och lade som gödsel på en bädd till nästa år, där det kanske ska vara lök då. Vi städade även ur en annan källare som vi ska testa i år. Den förra jordkällaren var för kall på vintern och blev snabbt för varm på våren. Nu ska vi prova en källare som är varmare. Men förhoppningsvis inte för varm.

28 oktober tog vi upp potatisen.

Och sen cyklade vi sju lass, cirka 250-300 kg, till den nya källaren.

Det blev en stor skörd i år igen alltså, med tanke på att vi hade färre rader och kasserade mängder av fula knölar på nedre tvåtredjedelen av fältet. Men i squashraderna blev potatisen fin. Kanske inte som förra året, men ändå, fin.

Bra att få bekräftelse på det vi lärde oss första året. Potatis blir ful på nyuppbruten mark. Oavsett om det är med traktor och plog eller bredgrep. Oavsett om en gödslar mycket eller lite. Det känns nästan som att vi lärt oss nåt på riktigt, som att det går att dra en slutsats som inte är en sån där influerargissning.

I år hoppas vi få mer hjälp med att äta upp potatisen också. Och att den inte står för varmt.

Vargpersikans återkomst (tomatåret 2023)

Tomater, tomater, tomater. Det tar mer än en livstid att förstå sig på växterna, plantorna och alla deras krumbukter, men i år har vi närmat oss tomaterna i alla fall ett uns mer än förra året. Mest kanske vad som fungerar här i havet och hur hafsare vill ha det. För sånt där är ju lite olika beroende på konstitution, psyke, arbets(o)vilja och så vidare. Ju mindre jobb, desto bättre är alltid överordnat till exempel ”fint”, ”som en ska” eller skamkänslorna som sköljer över en när nån ny tittar på odlingarna och säkert bara ser ett stort ogräshav.

Så här var tomatåret 2023.

Mars

I mars kom det massor ny snö. Det var kallt, mörkt och grått. Inget var speciellt kul. Men frön måste i jorden ändå, så den artonde mars pillades åttio tomatfrön, fyrtio av vardera sort, ner i jorden. Samma piennolosort i buskform och högväxande svarttomat som förra året. Båda blir ganska små och behändiga. Älskar små och behändiga tomater. Att kunna ta en tomat och skiva upp på mackan till exempel, i stället för en slabbig stortomat som blir så fasligt mycket av bara en. Och så är de suveräna att halvera och bara skjutsa in i torkugnen.

28 mars

I slutet av mars sträckte sig de nya liven mot solen som tydligen lyste då. Tänk att det faktiskt finns solljus i slutet av mars också. Och i bastumotljuset blir det extra magiskt.

April

Livet fortsatte och kom åter.

11 april

Maj

Maj är den oregerliga månaden när alla galenskaper tar fart och multipliceras. Insekter surrar kryper intar livsutrymmet. Getingarna är fast beslutna om att bygga bon i alla bra skrymslen som finns. Fåglarna lever om från sen natt. Allt spricker jämrar kläcks. Och tomaterna tittade längtansfullt ut på allt.

4 maj

Här är de redan omplanterade en eller två gånger men alla fick inte plats i storkrukor i vagnens fönsterodlingshylla, så många stod i stället och ranglade till sig i väntan på att växthuset skulle bli tillräckligt varmt om nätterna.

I slutet av maj, runt den 25, planterades tomatplantorna äntligen ut på fältet. Bäddarna fixades i höstas så det var bara att trycka ner dem samtidigt som de tjuvades en del.

Mer ljusliv sträcker ut sig.

Juni

Det tar ett tag för plantorna att acklimatisera sig eftersom de så bryskt togs ur växthusvärmen ut i den blåskyliga verkligheten på hafsfältet utan att avhärdas. Det är lite som ett experiment att se hur mycket det går att tänja på alla goda råd och skan innan något brister. Några av dem, kanske en handfull, tar sig aldrig riktigt. Och ganska många krullar ihop sina blad. Hannes läser att det beror på för mycket kväve. Och ja, vi lassade på ganska ordentligt med gödsel i höstas, så det är inte så konstigt.

15 juni

När juli börjar närma sig blir det bråttom att fixa nåt sorts växtstöd till tomaterna. Ända sen förra året har det gnagt lite hur det skulle gå till på ett överkomligt sätt. Det behöver kosta nästan ingenting och vara så fiffigt att det inte tar hundra år att göra. Okej om en har tre plantor, men på fältet står det över sjuttio stycken som behöver tas omhand. Det tar sin tid.

Efter lite fnul kommer jag fram till nåt som förhoppningsvis är enkelt och som samtidigt inte kostar en krona.

Solklar ritning

Eftersom vi nyligen har rivit gammelgammalt staket finns det fårnät över. Och i branten växer vildhassel. Perfekt kombination.

27 maj

Juli

I juli drar vi iväg i drygt tre veckor. Då klarar sig tomaterna helt själva, precis som växter ska göra. Men innan vi åker petas de ändå in i sina burar så att de förhoppningsvis inte väller ut för mycket. Och väl tillbaka så är det väl lite sådär med just det, men titta vad de har växt!

Från det att vi kommer hem och fram till i dag (14 oktober) har vi ätit tomater nästan varje dag på nåt sätt.

Augusti

1 augusti

Godast är de nog att bara äta halverade eller kvartade. Men när det blir en stor skörd halveras de och skjutsas in i torkugnen så att det ska finnas tomater ända till nästa år. Det är planen i alla fall.

Tomatplantorna växer på fint under hela augusti.

Så fint att de högväxande blir vildtomater med lite för många stjälkar för de gröna tomaternas mognads skull. Till slut blir det ändå en beskärning.

Det regnar visst i augusti. Ganska mycket regn.

September

Det är så mycket liv i odlingarna. Några sniglar, men inte jättemånga spanska. Och de som finns hänger mest i täckena. Det verkar vara en bra sak med täckodling, att det finns miljöer och ställen för insekterna och djuren att hänga på. Och allt blir en djungel. Nakenfröpumpan i tomatdjungeln. Och så svampar fjärilar grodor kopparödlor myror och allt.

Till slut blir det ändå för mycket regn för potatisplantorna. Bladmöglet kommer. Och sen sprider det sig till tomaterna trots att vi bekämpar det genom att skära av potatisblasten. Det är ett sånt år. Så i stället för att vänta ut tomaterna så att de hinner mogna slutskördar vi alla gröna tomater. Busktomaterna är lite krångliga att ta sig an eftersom de har blivit så väldigt väldigt buskiga.

Det blir mycket gröna tomater. Och alla måste kollas så att de redan mögelpåverkade sorteras bort. Det blir ändå ganska mycket tomater.

Så vad gör en med några dussin kilo gröna tomater? Vi testar lite olika.

Torkning:

Marmelad och chutney:

Oktober

Och så syrning:

Trots det mögelsnöpliga slutet på tomatsäsongen känns det ändå som ett lyckat år. Att bara ha tomater på friland har varit en dröm. Kanske att jag ska beskära dem nån mer gång nästa år så de inte blir lika oregerliga. Eller så kör vi bara på busktomater. Fint också att de ihopknypplade tomatburarna fungerade så bra. De ska sparas och användas minst ett decennium till. Eller två. Om hasselslanan som är nerstucken i jorden ruttnar är det bara att byta ut den mot en ny. Lågteknologiskt och egenfixat är ett bra sätt att sträva mot självförsörjning tror jag. Inga stora, drumliga maskiner, och inget som vi inte själva kan ordna med två händer och det som finns omkring oss.

Nu har vi ett helt vinterhalvår på oss att lista ut vad en bäst använder torkade gröna tomater till.

Squashåret 2022

I mitten av april sådde vi i pluggbrätten. ’Lebanese blonde’, Anjas stora gröna, Anjas långa ljusa, ’One ball’ och ’Ladoga’. De fick stå på golvet i vagnen, tomaterna upptog fönsterplatserna. 3 maj tittade den första upp.

12 maj gjorde jag en grovluckring av raderna med bredgrepen. De största kvickrotstuvorna avlägsnades, men det mesta fick vara kvar. Sen lade jag på massor av rent brunnet hästgödsel som legat i en hög sedan året innan. Det bildade hela bäddarna, c:a 20 cm höga, och begravde ogräset under.

Jag provade att slå gammalt dött fjolårsgräs och torkad vass och lade i några gångar, för att stoppa ogräset. Det blev massor av material, men var lite tungt. Svårt att få bra träff med lien på gräset som tyngts ner av snön (det gick bättre när jag slog dött gräs på hösten sen).

Sen gjorde jag några experimenttäckningar av gångar. En täckte jag med barr och bös från barrskogen. Det var lätt att kratta och skyffla upp, men var långt att köra på skottkärran. Det fanns aspsly närmare till hands. Jag provade att spänna den i knippen och såga den till pellets med elmotorsågen.

Det var mycket krångligare än det såg ut i huvet när jag fick idén, och det var obekvämt att gå på knä vid utplanteringen av squashen sen. Men det täckte ogräset ganska okej. Jag testade också sågspån från sågverket, det funkade också.

Barrskogsbös till vänster, slypellets till höger. Dekorativa kvickrotstuvor närmast i bild.

Bäst var ändå torr vass. Synd att det inte finns mer sånt nära till hands. Det blev stora mängder snabbt, var lätt att transportera och gick att lägga tätt. Preliminärt tänker jag i år göra en höskörd på senhösten och lägga i en stor hög utomhus över vintern, så att det finns att tillgå för täckning på våren.

Av de ladoga-frön som möglade grodde bara ett enda. Samma sak med Anjas stora gröna, som dock inte hade möglat. De fröna sattes inte på fältet utan på andra ställen närmare vagnen för att bevara sorterna. Men där var det nog för skuggigt, så det blev inget bevarande (men vissa nere på fältet blev ändå väldigt lika Anjas stora gröna i slutändan, trots att de stammade från en frukt från Anjas långa ljusa eller lebanese blonde – jag fattar inte hur den där genetiken/korspollineringen funkar).

En ensam planta som jag gissar sattes för skuggigt.

14 maj planterade vi ut 70 squashplantor.

Sen kom det direkt ett par frostnätter. Plantor dog och många blev skadade. Som tur var hade vi kvar plantor i växthuset, för alla hade inte gått åt. De plantorna som slapp frostnätterna blev större och frodigare sedan.

Den 29 juni blommade plantorna för fullt och små frukter började synas. Jag minns inte att vi rensade så mycket ogräs i squashlandet. Eller jo! Det kom ju upp svinmålla i hästgödseln. Den åt vi upp.

Kanske första skörden för direktkonsumtion, 11 juli:

Sen åt vi färsk squash ungefär varje dag, strimlad med olja och vinäger, som pizzasallad ungefär. Den gula runda one ball funkade till detta också. Godast är nog lebanese blonde.

En ung one ball.

En fin blomma på den enda av Anjas stora gröna, i en egen pallkrage, som vi skulle spara frön från. Vad hände med den egentligen? Det blev kanske en enda frukt sedan, som slutade växa och tynade bort, där i halvskuggan.

Vi gav bort squash till höger och vänster, åt själva varje dag och innan vi åkte till Urkult lade vi upp ett rejält lass med gratis squash på en bänk på stigen som passerar genom Skogshavet. En viktig milstolpe för mig: att ha odlat ett stort överskott och börja kunna dela med mig av mat utanför varumarknaden och experimentera med ett ekonomiskt system utan pengar, varor och kapitalackumulation.

En fin, på gratisbänken.

En liten skörd i slutet av augusti:

27 augusti började vi syra squash. Syrning av grönsaker visade sig vara en sån där djungel av dålig info från influerare på sociala medier som låtsas vara experter för att de har testat en grej en gång. Men den här videon och artikeln från Yle tycker jag verkar bra. De framhåller 2 % salt som den perfekta mängden.

Desinficering av burkar.
Invägning av squashar för att avgöra saltmängd. Här en rejäl squash på 3,8 kg. Men det är ju efter skalning och utgröpning av frön som vägningen ska ske.

En skörd 6 september.

Några blev som dekorationspumpor. Men en sådan som vi provade att äta var jättebesk, tvi!

Förmodligen är väl alla sådana beska. Men de höll sig otroligt bra, å andra sidan. En ligger fortfarande som dekoration i vagnen. Undrar om det är det beska som också håller rötan borta.

En bukett till årets hafsfest och J:s inflyttningskalas, 17 september.

One ball som dekoration på festen.

Boosse spelar framför en squashblomma.

21 september, första frostskadorna på lebanese blonde, som är den känsligaste sorten.

23 september, frostskadade plantor. Om vi hade slängt på en presenning när väderprognosen sa minusgrader hade det förmodligen förlängt säsongen och ökat skörden rejält. Men nu var visserligen inte skördens storlek något problem.

Och två svampar.

En liten skörd 17 oktober.

Sen låg squashen på tok för länge utomhus på en presenning på marken och väntade på fortsatt syrning.

Många hann bli dåliga och fick kasseras, en tredjedel kanske. Särskilt de som låg underst i vätan.

14 november började vi torka frö från olika praktexemplar. En one ball, t ex:

En råkostkvarn som vi fick överta av min mamma visade sig passa halvad squash perfekt.

Strimla.

Det blev en sport att tillverka en surburk med så mycket squash som möjligt i och endast med squahens egna vatten. Vi strimlade, saltade, lät dra, stampade med potatismosare och tryckte ner i burkarna. Men det visade sig sedan att en burk stortärnad squash med massa tillsatt vatten var minst lika god som den strimlade och pressade. Det är nog lättare att bara hiva i stortärnad/-skivad squash och toppa upp med tvåprocentsaltat kokat och kallnat vatten. Det går förstås åt lite mer salt och burkar och förvaringsutrymme då, dock.

Stampa.
Pressa ner i burk med ett plastglas med stora borrade hål i botten.

Burkarna fick stå ett par veckor på köksbänken. Efter ett par dagar kommer processen igång och burkarna behöver pysas varje dag. Fyll inte så här fullt, det måste finnas gott om plats för processen. Det svämmade över hela tiden på bänken.

18 november lade vi överbliven squash på lagring i den nollgradiga jordkällaren. Det var helt fel. Alla möglade och ruttnade och när jag skulle städa bort dem gled de ur mina händer och föll som små bomber på golvet. Schplafs!

Den syrade squashen från augusti trivdes dock bra i källaren.

Några som låg ute i minusgraderna klarade sig oväntat bra, och användes en bit in på vintern för färskkonsumtion.

Trots att de var lite fula i ändarna.

28 november fick det räcka med syrningen på köksbänken. Alla burkar cyklades till jordkällaren för att stanna processen.

Det var väl det. Vi äter nu syrad squash varje dag, och det finns en hel del kvar. Ett par burkar smakade lite fisk, men gick ändå att äta. De flesta är jättegoda. Godast är nog de ljusaste squasharna, även som syrade. One ball har lite mer karaktär i smaken, det kanske någon skulle gilla bättre. Jag tror att de kraftigaste, träigaste squasharna blev bäst som syrade. Men de är svårast att skala. De unga blev lite mosiga, men goda, de kanske går att syra utan att skala (det borde vi testat). Tärningarna blev som sagt oväntat bra.

Jag vill odla massor av squash igen. Det är enkelt att odla, håller undan ogräset av sig självt, är lätt att skörda, går att äta färskt som sallad under lång tid och går utmärkt att syra. I år ska jag testa nakenfröpumpa också, för att se om det är en rimlig gröda för framställning av smör och olja.

Diskbänksrealism

Vad gör en då med en modest skörd av vitkål? En del av de nätta huvudena är ju förstås redan uppätna för så blir det när kål kommer i närheten av en kålätande organism. Det är nästan samma mekanism som är en del av mysteriet med rymdens svarta hål. Resten har dock omvandlats och blivit en del av ett magiskt experiment. Men först en pausbild för att beundra ett av naturens exklusiva byggnadsverk.

Vi bestämde oss för att prova på det där med surkål, för det verkar vara en bra lagringsmetod utan alltför mycket bekymmer. Syrning som konservering är en genialitet som människor sysslat med sedan urminnes tider. Redan de gamla neolitikerna fermenterade livsmedel för nio tusen år sedan, men det är bara så långt tillbaka de faktiska bevisen sträcker sig. Mycket har hänt på planeten jorden som vi aldrig kommer att få veta. Mycket har hänt som vi aldrig någonsin kan tänka oss.

När en börjar läsa på lite så är en del av genialiteten att det enda som egentligen behövs är kål och salt. Men det är tydligen viktigt med dels jodlöst salt, dels att dosera saltmängden korrekt för att inte bakterierna ska dö eller processen avstanna. På flera ställen stod det också att det är bra att knåda med händerna för att hudens egen bakteriekultur hjälper till att sätta igång magin.

Inledningsvis var vi typiska barn av vår tid och satte igång med varsin skål där vi individuellt hackade ner, saltade och knådade. Jag saltade säkert för mycket för det finns ingen våg i detta hem. Hannes är diplomatisk och sa å sin sida att han nog saltade för lite, och svisj så sammanfogade vi knådkålen i samma bunke. Kollektiv kontra individ och allt sånt.

Av vad vi uppskattade som två kilo blev det en gubbtjyvigt full Eldorados smörgåsgurkburk. För att tynga ner kålen i vätskan stoppade vi även i en påse som fylldes med vatten. Vi behöver alltså otroligt mycket mer kål i framtiden om det ska räcka till en årskonsumtion, speciellt när rådjuren får en del av skörden. Tänk om en kunde ha en lika fin kålgård som det sägs att unabombaren hade, till exempel. Då skulle kållivet vara komplett.

Vissa tanklösa och -spridda behöver en påminnelse för att komma ihåg att öppna burken varje dag så att den inte pyser över.

Nu återstår det svåraste, att vänta och se vad som händer. Det kanske var för mycket salt ändå så att jäsningsprocessen inte kommer igång. Eller så är det nåt annat i formlerna som inte stämmer överens. Kvar blir i så fall bara liken i diskhon.

Ingen vettig info om att torka tomater med el

Färska tomater är inget jag värderar så högt. Visst, det är väl ganska gott, men inte mer. Jag gillar krossade tomater i sås, tomatpuré till biffar och soltorkade tomater. Så när Frida hade tomatöverskott hämtade jag lite, delade i fjärdedelar och stoppade dem på rygg i torkugnen på 60 grader i 20 timmar. Tre halvfulla cykelväskor blev sex plåtar och slutligen en stor gurkburk och en liten påse. Jag har torkat ganska mycket dumpstrade saker i torkugn genom åren, och jag vill att sakerna ska vara knastertorra. Då håller de typ hur länge som helst, verkar det som. Folk som anger torktider för saker tycker jag alltid anger helt verklighetsfrånvända torktider, i alla fall om det ska vara knastertorrt.

Med knastertomater gör jag tomatsås. Jag tycker det är löjligt smidigt att ta en näve knastertomater, hälla över lite hett vatten, låta dem stå några minuter och sen bzzzz med stavmixern. Såsen smakar mer än krossade tomater från affärn, oavsett hur intetsägande och smaklösa tomaterna var från början. Fridas tomater är dock allt annat än smaklösa, så det här var kanske lite av ett helgerån.

Tyvärr är det här ett ganska intetsägande inlägg. Jag kommer behöva återkomma i frågan när jag vet något på riktigt om saken. Jag har inte vägt tomaterna varken före eller efter. Jag har inte kollat hur mycket elektricitet som förbrukades. Jag vet ingenting om detta, alltså. Det var inget.

Planen är egentligen att skaffa en inverter så jag kan köra ugnen på solpanelerna. Om jag passar på att köra ugnen när det är soligt blir då elkostnaden i praktiken närmast noll, eftersom jag inte använder panelerna till sin fulla potential annars. Men jag drar mig för att skaffa en inverter. Jag är sur på invertrar redan innan jag haft en. De verkar vara åbäken. Och så pajar tre gånger om dan tydligen. Bättre vore väl att försöka bygga om ugnen så att den går på likström, om jag kunde lära mig göra sådana operationer.

En lat och lökig jävel

I den larmande staden finns ingen jordkällare, inget piffigt kallskafferi med snyggt inlagda saker eller någon sval källare. I det sekelgamla huset jag bor i finns en källare, men den är uppvärmd till en temperatur som långt överstiger lägenhetens innetemperatur och är svår att förstå nyttan av. Kanske för att förhindra fuktskador eller liknande? I alla fall är det ett dåligt ställe att förvara skördade ting, vilket förrårets potätförvaringsexperiment visade. De blev skrumpna mumier ganska snart. Nu får potäterna därför bo i jordkällaren nära havet och komma hit lite då och då, sådär när andan faller på.

Med löken är det annorlunda. Den vita och gula löken kunde delvis flätas, men vår sena skörd (eller egentligen Hannes skörd, eftersom jag inte lyfte ett finger rörande det momentet) gjorde att blasten till stor del hade torkat så mycket att den inte längre gick att fläta. Det finaste flätade exemplaret gul lök med mellan 30 och 40 lökar har hängt i mitt köksfönster sedan augusti, och jag har under tiden klippt av de lökar som har behövts vid matlagningen. Oerhört praktiskt. Men nu, i ett omfattande linsgrytesammelsurium, gled de sista lökarna ner i grytan.

Resterande andel av gul lök behövde ju också förvaras på något sätt, men hur sjutton gör en det? Jag är en inbiten förortsunge och kan typ ingenting som har med konserverings- och lagringsmagi att göra. Det mesta som rör husmoderliga saker är ett dunkel, och om jag hade levt ensam hade jag säkert bara svängt ihop en stor jädra gryta en gång i veckan och ätit samma mat till middag sju dagar i sträck. Att slippa laga mat är ju himmelriket.

I alla fall. Löken får bo i en kartong ovanpå skafferiet och den är inredd med lite papp ifall det skulle finnas ett uns fukt kvar. Det fiffiga med att lämna löken i jorden tills blasten inte ville vara med om livet längre och skrumpnade ihop var att det yttersta lagret på löken redan hade torkat, så den behövde inte ligga på tork efter skörd. Dessutom experimenterar jag med att lämna blasten även i förvaringsstadiet eftersom jag är en lat jävel.

Som synes blev vår första lökskörd liten i storleken, mer som schalotten än fylliga gula. Det var en oerhört torr juli som jag minns det, och jorden är nog ganska mager också eftersom vi inte gjort något speciellt alls med den. Till nästa odlingssäsong ska dynghögen ut på fältet och då händer förhoppningsvis någonting med frodigheten.

Nu när lökflätans sista individer förpassats till linsgrytans sälla jaktmarker har lökkartongen bökats ner från skafferiet och en påse fyllts med lök som sedan åkte in i kylen för att vara mer lättillgänglig. På så sätt kan en fylla på tills allt är slut.

Planen är fullständig självförsörjning när det gäller lök, och då är det viktigt att plantera rätt mängd. Det ska bli intressant att se hur länge den räcker. Kanske ända till påska?