22 nov
Nio
9 kg pumpafrön klara, 4-5 kg till är på tork i torkugnen.
Igår gröpte jag färdigt pumporna och tvättade fram fröna. Den här gången körde jag allt i samma balja, och gröpte med vass sked utan att bry mig om att inte få med kött. Mycket snabbare metod än tidigare år, när jag fiskade ur fröna med händerna och tvättade frön pumpa för pumpa. Det känns som att vi kan utöka pumpaodlingen utan att skörden blir övermäktig. Men vi behöver bättre baljor.
Idag bara cykla frusna magiska grusvägar innan det blir snö och halt och dubbdäck. Och bastu.
Coolt och kallt
Det var åtta minus vid vagnen i nättras, vilket betyder att det var kanske tio eller elva på fältet nedanför där det alltid är några grader kallare. Vitlöken borde väl egentligen i jorden, eller rättare sagt ha satts ner innan det blev så sablans kallt. Men vi övar på att vara onåbart coola och inte hetsa över det. Det brukar aldrig aldrig vara tjäle från november ända till mars, och om det nu skulle bli nåt slags underligt vinterår – det vore ju inte konstigt i och för sig med allt annat konstigt som sker – så får vi väl sätta ner klyftorna i mars då. Det är inte mer med det.
I alla fall. Efter alldeles för mycket lönearbete ett tag när livet behövts pusslas ihop till minsta lilla bit för att fungera så finns det saker som behöver göras. Viktiga saker (till skillnad mot lönearbete, som är typ det oviktigaste i världen). Idag kändes det som tomatburarnas och bönstödens tid. De har stått och ståtat på fältet tills nu, medan tomat- och bönplantorna sakta förtvinat och ändrat färg och uppsyn till nåt mer återjordande.
Det är en del sjå att flytta burarna in och ut från fältet, men vi har inte kommit på nån bättre lösning. Nu ligger de i alla fall bredvid i alltiallo-högen.
Och så bönstöden, som är på prov eftersom det är första året med den här prototypen.
Eftersom vi tjoffade ihop dem på plats och spettade ner störarna en och en var det lite spännande att se hur det skulle funka att ta ur dem ur marken och samla ihop de tre benen i en hög. När jag tänkte ihop den här modellen och såg just detta moment i huvet gick det hur lätt som helst. Efter lite test med att få upp alla tre ben ur marken upptäckte jag att det var enklast att lossa enbenet först, och sen med hjälp av axlarna vicka upp paret på motsatt sida.
Nu så. Nu är det en hög med bönstöd också. De borde inte lagts direkt på marken, men det kom jag på först efter fyra vändor, så det får vara såhär.
Lagom mycket arbete.
Samtidigt som mitt lagoma arbete har Hannes fortsatt idogt med nakenfröpumporna. Karvat ur fröna i de resterande pumporna, samlat innanmätet i ett tråg och sen burit upp till bastun. Det har varit lite alkemiska vibbar däruppifrån, och jag är inte helt säker på vad som hänt riktigt.
När jag var uppe och kikade senast såg det ut såhär. Får se om han vill redogöra för vad som hände noggrannare än så.
Mountainbike och självhushållning
Alltid mountainbike, alltid självhushållning. Idag en så fin tur på frusna stigar, nyrensade av allemansrättsaktivister efter att grannen (som äger skog stor som en mindre nationalstat) gallrat stora områden och gjort fula körspår ungefär överallt och lämnat rishögar och grenar så det knappt gick att gå i skogen.
Jag vet inte om det bara är ”sista gallring” eller om det är ”hyggesfritt skogsbruk”, men oavsett så är det detta som ”hyggesfritt” kommer betyda när skogsindustrin låtsas självsanera. Skogen kommer vara som ett konstant hygge med lite träd mellan stubbarna, körspåren och rishögarna.
Men det var övervägande fint, som sagt.
Sen var det självhushållning, som ju hör mountainbike till och vice versa.
J skördade de kvarvarande rödbetorna, som vi och mössen/sorkarna ätit av halva sommarn och hela hösten.
Jag skördade nakenfröpumporna, som börjat frysa och väl inte kommer eftermogna mer nu. 136 stycken, 17 varv med skottkärran.
Sen dela och gröpa ur. Hann inte klart och får fortsätta imorgon.
Och så en storartad uppfinning som avslutning: ett täcke som ljuddämpare till de pysande och gnällande surkålsburkarna. Nästan helt tyst nu!
Ladda batterierna
Igår sket vi i plikterna som sig bör och levde loppan istället: fyra timmars skogscykling och sen bastu.
Till bastusessionen dök även Elias upp, och med Elias en fantastisk mackapär: en sädesrensningsmaskin eller en vanna. Titta vilken fin.
Den har använts på Elias barndomsgård nån gång förritin, och vi kunde inte riktigt lista ut hur gammal den var. Vi måste undersöka den och hur den fungerar mer ingående vid en senare tidpunkt.
Idag var istället arbetsdag. Söndagar är väl lite så, träliga. Och det tråkiga nya batteriet stod på schemat. Vi gjorde först klart själva kafé mu-lådkonstruktionen så att sidöppningen kunde skruvas på med fyra grova skruvar. Därefter fixa kabeldragningen, dels till bms:en, dels till en säkring. (Bms står för battery management system. Det är prytteln som håller koll på de åtta cellerna och ser till så att allt är okej.) Allt det här är ganska mycket hokuspokus för mig och dessutom läskigt. Ström är farligt som sjutton. Folk dör knall fall och grejer börjar brinna om nåt blir fel. Men därför är det också bra när det blir konkret: den gubben går till den gubben osv.
När alla kablar var dragna dit de skulle stoppade vi i kontakten i bms:en. Nåt borde ha hänt, men det gjorde det inte. Nähä. Och det är inte helt lätt att lista ut hur grejer faktiskt funkar när nästan all dokumentation är på kinesiska. Men, den där roliga knappen som var med i paketet då? Vi testade plugga in den också i bms:en. Den funkade!
Så himla kul med konstiga knappar som funkar. Nu håller bms:en på att balansera cellerna.
Nästa batterisession blir det nog lock. Och att fundera ut hur sjutton vi ska placera själva batteriet och resten av kablarna i vagnen.
Tur att en fick med klistermärken i paketet också, tyckte nån putslustig en, som klistrade detta på ytterdörren.
2026
års odlingssäsong börjar nu. Bredgrep och kamma jorden på rötter. Jättelånga rötter.
Om ett trä faller i havet osv.
Det står en asp i skogsträdgården, som ännu inte är riktigt en skogsträdgård, men som förhoppningsvis blir det mer och mer för varje år. Eller, egentligen står det aspar överallt i havet. Prasselaspar. Och en av dem, den som står där det ännu inte riktigt är skogsträdgård än, har en dö topp och ser lite vinglig ut. Länge har jag tänkt att den där borde vi kapa. Och tänk om en kan ha såna där klättrande minikiwi där, som liksom tar över den överblivna stammen. Ja, så tänkte jag.
Så dök en present upp förra veckan, för nån fyllde visst år. En helt fantastisk present.
Och den där aspen som vi tänkt kapa så länge, den behövde verkligen verkligen kapas nu. Så det gjorde vi idag.
Sen hacka bort grässvål och lite rötter och skrymt.
Det var det.
Hoppas de inte dör vinterdöden. Bäddade för säkerhets skull med ett tjockt lager löv också ovanpå det slagna gräset.
Och så lite fint av allt det fina som är nu.
Fulpumporna
Nakenfröpumporna ska ligga så länge som möjligt och eftermogna. Men några hade blivit mosiga, och då behöver fröna tas om hand. Jag provar nu att bara tvätta fröna lite slarvigt, torka i torkugnen och sen se om det går att vanna bort omogna frön, köttrådar och annat.
Sen cykel i skogen.
Mer böner
Experimenten med bönskörden går vidare. Den del av skörden som inte självtorkat på fältet och som sen inte heller torkade i växthuset (oktober är visst ingen vidare torkmånad), vars baljor istället börjat ruttna, delades upp i två kategorier, torraktiga och mojsiga. Men sen behandlades båda på samma sätt. Ljummet vatten från bastun och sen knåda, fiska upp tomma baljor tills det bara var sörja och bönor kvar (”Vad har du i vattnet? Mossa?” som nån frågade), sen sila bort sörjvattnet genom skördelådorna och fylla upp med nytt vatten. Några gånger tills det bara var bönor kvar. De torraktiga var lättast att ha att göra med.
Jag tror det här kommer gå ganska lätt i framtiden, när vi fixat en bättre vattensituation och kanske en riktig diskbänk, om en får drömma. Nu var det lite meckigt att hinka upp vatten från bäcken, fylla i bastuaggregatet i jobbig höjd osv. Det går åt en hel del varmt vatten till sköljningarna.
Men nu är de bönor som inte självtorkade klara och inskjutsade i torkugnen. Snart ska vi experimentera med sätt att befria de självtorkade bönorna från sina baljor.
Bönetid
Vi cyklade hem fem mil efter gårdagens familjesamkväm i staden. Allt är perfekt ute nu, färgerna, temperaturen, mättnaden. Att allt återgår. Sen efter lagom dos prokrastinering tog vi tag i bönfrågan. De som inte torkade tillräckligt ute på fältet har vi inget bra ställe att göra av än, så vi testade växthuset. Men lite väl hopknycklat, så det har blivit för fuktigt. Nu började vi därför sprita bönorna, eller kanske snarare ploppa ut från en gegga. Några är bruna, men det är förhoppningsvis bara lite skönhetsfläckar.
Sen blev det mörkt. Då tog vi dagens värv till torkugnen. Där kommer de bli torra och fina och lagringsbara.
