Grått och dant och fuktigt. Söndag. Tråkig söndagsintervju på radion till frukost. Vi började fixa med det nya batteriet till vagnen. Det var inte så jädra kul, men nödvändigt. Till batterilådan, som ska hålla ihop de åtta enskilda cellerna, användes en gammal skylt som Hannes gjort förritin till en logdans. Så nu kommer det för alltid stå ”kafé MU” på utsidan av lådan. Det är i alla fall lite kul.
Mycket sämre asterix-år, en tredjedel av connect-resultatet (som iofs var rekordmängd per rad). Det brukar vara ganska lika mellan sorterna. Måste gå till bildarkivet och studera vad som var skillnaden på raderna. Vi har mer än tillräckligt med potatis ändå, men vi kanske inte kan föda så många andra om det blir krig.
Många musätna, gröna och kasserade asterixer till höger:
faktiskt att hitta acceptabla tomater ute på bordet till sina lunchmackor fortfarande. Trots några minusnätter.
Tre timmar tog det att ta upp nästan hälften av potatisen, all årets connect. Gissar kanske 200 kg. Mycket skorv, men nästan ingen röta och inte så mycket maskhål som förra året. Stora knölar, så inget större bekymmer med skorven, eftersom stora knölar går snabbt att skala. En rad fyllde en låda till kanten.
Diverse djur gillar potatisen, och det är väl att betrakta som en slags skatt vi betalar för att vi ockuperat marken. En snigel som borrat sig in:
Gråsuggor:
Mus (?):
Och jädrar vilka stora snigelägg tänkte jag, men det var nån (en mus va?) som samlat gula ärtor.
En annan samling av gula ärtor under potatisens täckmaterial, som grott. Undrar om musen gjorde ett misstag, eller om hen är nån slags rawfood-hippie.
Jag orkade inte lyfta lådorna när de var fyllda ända upp, så för att få upp dem på kärran fick jag ösa över hälften i en andra låda tillfälligt. Att lyfta över halvfyllda lådor på flaket är ändå för tungt, men jag jag kommit på att jag kan ställa ner lådan på kärrans kant, sen gå ”in” i kärran och lyfta ner lådan på ”flaket”.
Idag skördade vi bönorna och hängde dem på tork i växthuset. Förhoppningsvis går de att tröska sen, så vi slipper sprita alla. Gissningsvis 70-80 % var ganska torra redan. Nu får vi hålla lite koll i växthuset och se så att de mindre torra inte möglar eller nåt. Då får vi väl köra dem i torkugnen istället. Men vi återkommer väl med ett ordentligt inlägg om hela bönåret. Jag är spänd på att se hur mycket det blev per kvadratmeter i förhållande till linserna och ärtorna.
Idag gjorde vi undantag från maskinkritiken och lät Tommy köra in och leverera mögligt ensilage, som vi ska täcka odlingarna med. Det är inte alltid lätt att veta hur extrem en ska vara, vilka principer som inte nånsin bör ruckas på. Men det gör det inte, på något endaste litet sätt, meningslöst att ha principer.
Det där är något jag inte förstår med folks tänkande. Jag tycker mig ofta få höra det i diskussioner, att bara för att en inte orkar upprätta hela utopin idag, så är det meningslöst att ens försöka. Målet påstås vara orealistiskt, nej, omöjligt bara för att det kommer ta tid och vara en kamp.
Den här hösten tornade göromålen upp sig för mig, och att köra in allt ensilage på cykelkärran, som jag gjort förut, blev för mycket. Det betyder inte att jag inte har som mål att i framtiden jämna ut vägen i åkerkanten så att det går lätt att cykla med kärran där. Och vi kommer inte längre från målet att bygga en odling som inte behöver tillskott utifrån. Dagens kompromiss syftar till att bygga upp en plats och sen en hel värld, där vi inte behöver kompromissa så mycket.
Det blir däremot problematiskt om vi anpassar våra odlingsmetoder efter att ha regelbunden tillgång till en bisarrt stor och tung traktor. Eller för den delen gör oss beroende av att få ett tillskott av mögligt ensilage från djurindustrin varje år. Så gör vi inte, tvärtom använder vi ensilage och gödsel från granngården som ett sätt att reparera vår mark, bygga upp en jord som det industriella jordbruket och hästindustrin utarmade under 1900-talet. Vi har redan kommit ganska långt i att ha en odlingsföljd med gröngödsling. Och vi har egna ängar som vi slår med lie för att producera täckmaterial. ”Fusket” med material utifrån tjänar förhoppningsvis syftet att snabbare bygga upp en fin odlingsmark som inte blir beroende av fusk. Så frågan är om vi ens ruckade några principer. Det var väl som att köra en bil till skroten och ta cykeln hem, ungefär.
Sen satte vi in innerfönstren. Skönt med tystare inomhus.
Och det kommer dröja ett år innan det blir så fint igen. Snart dags att slutskörda bönorna. Nakenfröpumporna får ligga och mogna lite till. Vet inte vad vi ska göra av alla rödbetor.
Känns det som, när en nästan kan se asparna växa och motorsågen går på el från solpanelerna. Den enklaste veden att tillverka är denna: några år gamla aspar, kapa upp, dela på mitten, klart. Lagom lätta stockar att bära, lagom lätta trän att klyva, inga konstiga former att stapla.
Mer städning idag. Asparna hade växt upp där vi förvarar diverse bråte. Men under asparna kommer massor av roliga träd: ek, rönn, björk, vildäpple, lönn, ask, al, sälg och körsbär hittade jag på en yta av cirka 20 kvadratmeter. Vi har så mycket arter här! Om en bara tittar noga och gallrar lite bland asparna.
Äntligen börjat sortera en hög av gammalt byggmaterial, ruttna lastpallar, fårnät och tryckimpregnerade stolpar.
Nån har brutit sig in i odlingen igen, kanske grävlingen, och ätit på rödbetorna. Inget större problem, betorna tar knappt skada. Men jag fattar inte riktigt var personen tar sig in. Lade några nakenfröpumpor i den enda glipan i staketet som jag kan tänka mig.
Sen soppa på nästan bara egenodlat: potät, rödbeta, lök, vitlök, linser, svartkål. Vissa saker börjar ordna sig.
Igår kväll dumpstrade vi. Det är alltid en barriär att ta sig förbi eftersom det är så sent, efter stängning, i mörker, när en helst bara vill stanna inne och inte ens tänka på utomhuset. Ofta känns det bättre väl på cykeln, när vi är på väg. Att vara innesluten i det mörka, nästan utan annat mänskligt liv.
Den här gången blev det bland annat tryffelbea, gurka, brioche, ädelost, och så räddade vi nio liter räddad juice. Känn på den ryska dockan av absurditet. Efter den traditionsenliga digra dumpstringsfrukosten cyklade jag fyra mil med en av våra pumpor. Bra sällskap, ändå. Och dimman räckte nästan ända fram.
Rullade upp PEM-slangen till källan. Sågade ved av gamla ytor som legat ute och förlorat värde som byggmaterial. Hoppas vi inte gjort för lite ved i år.
