Jag ska komma till nakenfröpumporna, jag lovar, men för att du ska förstå vad det handlar om behöver du en bakgrund.

När jag bloggade om matsvinn på Dumpstrat försökte jag förstå hur det kunde finnas så mycket slöseri i livsmedelsindustrin, när det borde innebära förluster för kapitalisterna när varorna inte tas till vara. Det jag förstod var att det inte alltid är en förlust att slänga mat. Inte när exempelvis lönekostnaden för att ta tillvara på den överstiger värdet av maten. Och inte när den potentiella försäljningsökningen av att enbart ha perfekta och ”fräscha” varor överstiger kostnaden för att slänga mat.

Men den ännu mer grundläggande mekanismen som skapar matsvinn är den konkurrensbaserade ekonomins fundamentala spelregler. Vi lever i en ekonomi där varje enskild kapitalist måste försöka öka sin försäljning för att överleva i konkurrensen. De måste varje år försöka ”förädla” eller ”modernisera” sina varor för att kunna sälja dem dyrare, och/eller försöka sälja mer varor, för att ”hänga med” i utvecklingen. Det handlar inte om mode och fåfänga, utan om ren överlevnad. Säljer du som kapitalist exakt lika många varor av exakt samma typ som förra året kommer du tjäna mindre pengar, eftersom alla andra kapitalister i samma bransch under detta år kommer ha förfinat sina produktionsmetoder och pressat ner priserna på exakt likvärdiga varor. Och tjänar du mindre än förra året varje år har du snart gått i konkurs. Du måste försöka växa för att inte dö.

Dessutom lever välfärdsstaterna helt och fullt på att beskatta kapitalisternas produktion. Det är på det sättet som de ”finansierar välfärden”. Om det går dåligt för den samlade kapitalistkåren (eller, klassen, om du så vill), så går det dåligt för staten. Och staten i sig är en slags megakapitalist som tävlar med så kallade konkurrentländer. Om staten inte hela tiden jagar igång produktionen när den av olika anledningar börjar sakta in, så kommer hela landet ”hamna på efterkälken i den internationella konkurrensen”. Det största problemet då är inte att medborgarna jämför sig med konkurrentländernas stigande levnadsstandard och blir avundsjuka och röstar bort regeringen. Ännu värre är att en välfärdsstat som inte ”hänger med” och trissar upp produktionen snart inte kommer kunna upprätthålla samma levnadsstandard som förra året, eftersom nödvändiga varor från utlandet blir dyrare.

Grundproblemet är alltså inte, som många tror, att människor till sin natur är giriga och hopplösa och bara vill ha mer och mer, långt över sina grundläggande behov. Problemet är att vi i det här systemet måste vilja ha mer och mer onödiga saker för att kunna säkerställa att vi kan köpa nödvändiga saker. Trots att våra faktiskt behov inte ökar (vilket är särskilt tydligt när det kommer till mat), är staten och kapitalet tvingade att hela tiden försöka öka produktionen. Det är det som gör att det bara blir mer och mer matsvinn.

Växtmjölk är en meningslös vara

Förstår du allt det där, då förstår du också att det för planetens skull är helt meningslöst att försöka uppfinna ett sätt att producera och sälja billigare mjölk, som gör av med mindre energi och mark. Även om du får alla dina vänner och till slut hela landet att köpa din resurssnåla veganska mjölk istället för komjölk, så kommer du inte uppnå ditt mål att göra matproduktionen mindre miljöbelastande. Det är nämligen så att konkurrensen snabbt kommer se till att priset på din växtmjölk sjunker långt under priset för komjölk, och du har vips skapat ett stort problem för samhället, som nu måste hitta en ersättning för de uteblivna inkomsterna. De utkonkurrerade kapitalisterna kommer hitta på något nytt onödigt att producera. De kommer använda vetenskapligt utmejslad psykologisk manipulation (så kallad ”reklam”) för att hitta våra svagaste sidor och lura på oss något vi inte visste att vi behövde tidigare. Och staten kommer av nödtvång hjälpa dem. Med startkapital, subventioner och arbetskraft.

Skiftet i människornas kost kommer i kapitalismen fungera som så kallad ”kreativ förstörelse”, vilket är en ekonomisk mekanism som betyder att produktionen i ett konkurrens- och pengabaserat ekonomiskt system trissas igång alldeles extra mycket. Mekanismen beskrivs i Jevons paradox: effektiviseringen av produktionen leder i slutändan inte till mindre produktion, utan tvärtom mer!

Den resurssnåla växtmjölk du uppfunnit kommer, pga de ekonomiska lagar som styr det rådande ekonomiska systemet, orsaka ökad matproduktion trots att näringsbehovet hos människorna inte ökar. Var och varannan kommer ligga och bada i mjölken på mjölkspan och inte ett så litet antal kommer skaffa en fyra meter lång djuphavsmal som håller rent i naturpoolen och den är så praktisk för den utfodras automatiskt och intravenöst med din miljövänliga veganska dryck.

Det här betyder inte att allt är hopplöst och att det bara är att ge upp. Nej, den här insikten är inte på något sätt deprimerande, tvärtom skyddar den oss från att slösa bort våra liv på något meningslöst. Eftersom denna inomkapitalistiska strategi, att uppfinna och producera resurssnåla ”gröna” varor och inspirera människor att köpa dem, tveklöst är helt utsiktslös, kan vi lägga den saken helt åt sidan och ägna oss åt något meningsfullt som faktiskt har en chans.

Att försöka stöpa om hela systemet från insidan, att via riksdagen eller företagsstyrelserna jobba för att göra om spelreglerna, är kanske en väg. Men jag ser inte hur den ser ut rent konkret. Om du har en idé för hur en sådan förändring ska gå till får du på riktigt hemskt gärna presentera en detaljerad plan i kommentarerna, för att utarbeta en sådan måste i så fall vara ditt första steg. Hur ska du få makt och vad ska du göra för att stoppa konkurrensen och den ekonomiska tillväxten när du fått makten? Jag tror faktiskt att jag aldrig sett en fullständig redogörelse för något sådant, och anledningen till det tror jag är att en konkret plan för total omdaning av samhället inifrån på ett uppenbart sätt skulle framstå helt orealistisk eller otrevlig.

Växtmjölk är meningsfull mat

En tydlig och realistisk väg är istället att bygga ett alternativt system här och nu, som fungerar på ett helt annat sätt, utan pengar, varor och konkurrens. Ett alternativt system, baserat på självhushållning och fördelning av överproduktionen efter behov inom det alternativa systemet, kan börja tillgodose de grundläggande behoven direkt. Det är realistiskt för det är reellt och verkligt här och nu, från pumpa nummer ett. Det är inte en plan i arton steg där allt ska bli bra någon gång i en avlägsen framtid, tvärtom skapas det nya systemet direkt och utvidgas tills det trängt det undan det gamla. I vårt system får mat vara mat och finnas till för att mätta, istället för att vara varor på en marknad och finnas till för att skapa tillväxt i ekonomin. Det skapar en grundtrygghet för alla som deltar i rörelsen, och vi kommer då inte slå krokben för oss själva när rörelsen blivit så stor att den bidrar till skapandet av en ekonomisk kris och välfärdsstaten och företagen börjar ”hamna på efterkälken”.

Självhushållning är inte utopiskt, utan något som varit det dominerande systemet tills för bara ett par hundra år sedan. Ett par hundra år är ingenting i mänsklighetens historia. Det är de sista tvåhundra årens ingenting som är det orealistiska som håller på att förstöra naturen och det är bara konstigt att försöka ta sin utgångspunkt i ett orealistiskt ingenting och försöka bygga om det till något bra.

För oss som tror på en konkurrens- och pengafri självhushållarrörelse är det inte meningslöst eller kontraproduktivt att, som det faktiskt är i kapitalismen, försöka minska resursanvändningen vid tillverkning av t ex mjölk och smör. Tvärtom är det hela grejen. Mål och medel är samma sak för oss. Minskad resursanvändning på en självhushållargård är i vårt system samma sak som minskad total resursanvändning i samhället. Det finns inget som heter ”kreativ förstörelse” i vårt system, det finns ingen paradox. Att påverka våra vänner inom vårt system att gå över till t ex vegansk mjölk som kräver mindre mark och energi, gör det direkt billigare och mindre mödosamt att delta i rörelsen. Jag tror att det är den viktigaste frågan för oss, att göra det enkelt att vara med och att inte romantisera mödosamt arbete.

Ett stort misstag, som min bild är att den gröna vågen på 1970-talet begick, är att hålla på med djur. Detta av två anledningar och helt oberoende av de etiska frågorna.

Den första anledningen är att djurfri självhushållning minskar arbetsbördan och ger större frihet. Jag är uppväxt på djurgård och jag vet hur mycket arbete det innebär. Den som har djur är aldrig fri. Djur är oberäkneliga, kan innebära plötsliga stora utgifter och problem, och det är svårt att förutse arbetsmängden.

Anledning nummer två är att djurfri självhushållning gör av med mycket mindre naturresurser och mark. Om vi fritt fantiserar fram ett perfekt djur som kräver nästan inget arbete, sköter sig själv, slår och hässjar sitt eget hö, bygger sin egen lada och höskulle, mjölkar sig själv, ystar ost, är utbildad veterinär och drömmer om att bli uppätet och slutligen slaktar sig självt, som en större amegliansk ko, så kvarstår problemet med att den mark som krävs för att föda djuret är onödigt stor – ja, kanske så mycket som tio gånger så stor, eller ännu mer! – jämfört med vad som skulle krävts om vi istället åt växter direkt. Vi pratar inte om 30 % mer eller ens dubbelt så mycket, vilket vore illa nog. 10 gånger.

Markanvändning är i min mening ett av de bästa måttet på vår miljöpåverkan. Det är det matsvinn kokar ner till. För vad är egentligen problemet med att slänga en morot? Det är inte att den lider av att slängas, det är att vi odlade i onödan. Vi arbetade i onödan, och framförallt: vi använde mark i onödan, som vi hade kunnat lämna helt ifred. Lika förkastligt som det är att slänga mat, lika förkastligt är det att bruka mark i onödan. Det är precis samma sak. Det också är hela poängen med den alternativa rörelsen, att hitta ett väg för att drastiskt minska människans utbredning på jorden, där vi inte tar mer plats än vad som behövs för att leva härliga och nästan helt arbetsfria liv. Där vår miljöpåverkan och markanvändning är så liten så att den inte sätter hela klimatet i gungning och hindrar de andra rymdvarelserna på den här planeten att leva sina liv.

10 hektar betes- och odlingsmark för att föda upp det där perfekta fantasidjuret är ungefär tio gånger sämre för naturen, än ett hektar odlingsmark för att föda oss människor direkt med vegansk mat. Men igen: det här gäller inte i kapitalismen, bara oss som försöker bygga ett alternativt system från grunden. I kapitalismen är mer alltid bättre.

Nu förstår du kanske redan vad som är intressant med nakenfröpumpor. Nakenfröpumpafrön är en källa till framförallt fett, men även protein, precis som djur och djurmjölk. Men de kräver mycket mindre arbete och odlingsyta. Det gör att du slipper arbeta lika mycket för att producera ditt fett, det gör att utsikterna för att bygga ett helt nytt system utan pengar och konkurrens blir bättre och systemet i sig blir mindre miljöbelastande. Nakenfröpumpor är kanske inte slutmålet eller världens bästa gröda, men det är ett enkelt sätt att här och nu producera fett utan dyra maskiner. Du kanske kan komma på ett enklare sätt att skörda hasselnötter, pressa ekollon eller rapsfrön till olja på något enkelt och billigt sätt, och då är jag mycket intresserad. Men nakenfröpumpor är ett enkelt sätt att komma igång direkt och skörden kräver enbart en kniv och en matsked.

Så hur gick det i år?

Jo, lite sämre än förra året, per kvadratmeter, men bättre än första året.

Några hypoteser om varför det inte blev riktigt samma skörd som förra året: Vi planterade ut lite för tidigt och plantorna frös lite. Hästgödslet vi dumpstrade hade kanske inte heller legat tillräckligt länge, det var lite spånigt fortfarande. Det var en mycket torrare sommar och vi vattnade inget. Vi roterade även ner pumporna till lite lerigare jord som vi inte odlat lika intensivt på förut. Plantorna stod kanske lite för nära varandra. Slutligen blev det mjöldagg på blad och pumpor. Nästa år blir det lite glesare mellan plantorna (igen) och kanske mer täckmaterial.

Men är det inte dumt att slänga nästan hela pumporna och bara ta fröna?

Nej, läs gärna förra årets inlägg. Då räknade jag kilokalorier, men i år tänkte jag räkna lite på mjölk och smör. Jag har just skaffat en silkanna till stavmixern för att göra egen helvegetarisk mjölk av nästan vadsomhelst. Jag har bara testat lite ännu, men mjölk på pumpafrön blev helt okej.

Pumpafrön innehåller 50 % fett, och för att göra mjölk med 3 % fetthalt borde det då räcka med 50 gram pumpafrön för en liter mjölk. Men vi räknar jättelågt och säger att vi endast har 50 % verkningsgrad på fettutvinningen (och bortser från att ingen vettig mänska slänger de resterande 50 procenten, utan blandar den i gröten istället t ex), så behövs 100 gram pumpafrön per liter. Då räcker årets skörd till 145 liter mjölk.

Om en tror på en rapport från Hushållningssällskapet krävs 1,11–2,21 kvadratmeter för att producera 1 liter komjölk (vilket låter lågt och knappast inkluderar precis allt, t ex markbehov för produktion av maskiner, kylutrustning i hela kedjan osv, som inte krävs med växtmjölk där fröerna förvaras i rumstemperatur och bara mixas till mjölk strax innan förtäringen). 80 kvadratmeter skulle föda en ko ungefär en dag och ge mellan 36 och 72 liter komjölk, istället för 145 liter pumpafrömjölk. Eller 290 liter pumpafrömjölk, om vi kommer på ett sätt att få hundra procents fettutvinning i mjölktillverkningsprocessen. Eller 360 liter om vi fick lika bra skörd som förra året.

Om vi istället räknar på smör, så krävs det 20 liter komjölk för att producera 1 kg kosmör. För att producera 1 kg pumpafrösmör krävs det 1 kg pumpafrön. Det behövs bara en tillräckligt kraftig mixer (som vi tyvärr inte har för tillfället). På 80 kvadratmeter kan vi alltså framställa 1,8 till 3,6 kilo kosmör, men 14,5 kg pumpafrösmör med årets skördenivå och 18 kg med förra årets.

Så även med våra tafatta nybörjarförsök med pumpaodling, så innebär det upp till 10 gånger mer effektiv markanvändning. Med en kniv och en matsked.

Någon kommer invända att det går att låta djuren beta på enbart oländiga (så kallade ”naturbetes-”) marker som är omöjliga att odla. Till det svarar jag att: I princip inga betesmarker där gräs växer är särskilt svåra att odla. Särskilt inte i liten skala för självhushållning. Det är storskaligt jordbruk som kräver perfekta stenfria marker. Men i och med att vegansk odling kräver så mycket mindre mark kommer vi troligtvis inte behöva odla på oländiga marker. I tankarna om naturbetesmarkerna ligger inbakat en mycket skum idé att brukande av mark liksom ”tar tillvara” den. Att det är slöseri att inte bruka mark. Det är ju precis och exakt tvärtom! De oländiga naturbetesmarkerna mår mycket bättre av att inte betas.

Samma person kommer kanske säga att slåtterängen där vinterfodret produceras har en sådan fantastisk mångfald att ängens varande är bättre för naturen än om naturen hade fått finnas enbart för sig själv. Men det är en absurditet att hävda att naturen skulle må bättre av att slås av till stubb med lie, än om den fick vara ifred. Slåtterängar har värde som ett desperat bevarande av arter just nu när kapitalismen håller på att tränga undan dem, eller som museum. Båda de syftena kan omedelbart tillgodoses av slåtter för täckmaterial och gröngödsling till vegansk växtodling.

Det är uppenbart bättre att bruka 80 kvadratmeter lite mer intensivt än att jämna, säg, 400 kvadratmeter helt med marken med lie varje år, och sen låta hårdbeta och hårdtrampa 400 kvadratmeter ytterligare med djur.

(Visst, vi slår också lite gräs som vi täcker bäddarna med. Jag har inte räknat på hur mycket det är, men det är inte så mycket att det påverkar uträkningarna nämnvärt.)

Okej, det om det. Nu odlingsåret i bilder:

Kolhydrater är ju lätt att framställa i mängder. Protein ska vi väl bemästra snart. Problemet är ju fett. 2019 satte vi tre valnötsträd som dog. Därefter har vi försökt stratifiera och plantera valnötter igen, men ingen grodde. Hassel växer överallt här, men det blir inte så mycket nötter. Och även om det blir mycket nötter något år så måste de tydligen bevakas halva sommaren och skördas precis rätt dag när de är tillräckligt mogna men innan fåglarna tar dem. Och sen är det ju frågan med skalningen. Det får inte bli massor av jobbigt arbete.

Men så läste vi om nakenfröpumpa. Pumpor med kärnor utan skal, bara skära upp och gröpa ur. Så himla smidigt. Tänk om det kunde bli lösningen på fettfrågan. Vissa påstod att det kunde bli helt löjligt mycket frön från en enda pumpa.

Så vi köpte en rejäl påse frön från Österrike. 250 gram var det nog.

Tydligen skulle fröna vara känsliga för förruttnelse och köld. I slutet av april satte vi dem i mestadels hemmablandad jord i hyllan till vänster i bilden nedan.

De gillade inte alls den hemmagjorda jorden. Den 10 maj hade bara några enstaka kommit upp:

Men 40 frön hade vi satt i ett pluggbrätte med köpejord, och där hade nästan alla tagit sig:

Fler frön sattes då, för 40 plantor var färre än tänkt.

25 maj planterades de första plantorna ut, på slarvigt gjorda bäddar av halvförmultnat hästgödsel från förra året. Gångarna täckes med utmockad halm från hästboxar som grannstallet slängt på gödselhögen.

Men det var torrt, blåsigt och kallt på nätterna. Skogsmarkerna började spricka.

Vi vattnade, men kylan på nätterna och vinden på dagarna var förmodligen för mycket för plantorna. 3 juni såg de så här deprimerade ut:

Så den 6 juni gjordes nya bäddar av mer förmultnat gödsel från förrförra året. De senare sådda fröna planterade där, samtidigt som de första utplanterade började dö helt.

12 juni var det inte mycket kvar av de först utplanterade.

Men de senare planterade såg fina ut den 14 juni. De hade då också täckts och bäddats in rejält med allt möjligt:

Den 1 juli trivdes de rent av. Trots att det blåst en del. Vi hade nu ungefär 40 plantor, planterade lite för tätt, med c:a 70 cm mellanrum. De vill nog ha mer plats.

För 25 juli var det mer som en djungel, inga rader syntes längre. Men det började det komma små pumpor och stora blommor.

I september började de ta över tomatburarna bredvid.

17 september skördades en pumpa av misstag. Den delade vi och provsmakade fröna på. De var omogna och smakade mer grönsak än frö.

6 oktober kom första riktiga frosten.

8 oktober skördades pumporna och kördes med skottkärra till en varmare plats än det öppna fältet för att eftermogna.

Det blev 68 pumpor av olika storlekar och mognadsgrad. Totalt c:a 320 kg. Medelpumpan vägde 4,95 kg och medianpumpan 4,7 kg.

8 november gröptes 61 pumpor ur och kärnorna befriades från köttet (några gavs bort, två var helt omogna, två står fortfarande kvar utanför vagnen). Det var mer arbetskrävande än hur det sett ut i fantasin.

Bara händerna användes för att gröpa ur kärnorna. Ett par deciliter ljummet vatten hälldes på kärnorna, som ”knådades” lätt i vattnet för att tvätta bort det sista köttet. Sen silades kärnorna fram, återigen med bara händerna. Händerna, ja, de blev lite anfrätta efter 61 pumpor.

Mogen och omogen pumpa:

Pumporna och fröna vägdes. Det visade sig att de stora pumpora inte hade så mycket frön som en kunde ha förväntat sig. Från 5 kg och uppåt ökade knappt frömängden. Se diagrammet nedan:

Pumpor över 5 kg hade också avtagande mognadsgrad. Och ju omognare pumporna var, desto svårare var det att tvätta bort fruktköttet.

Här ses halvt omogna ljusgröna frön nedhällda i mer mogna mörkgröna:

En parentes: En pumpa hade blivit mosig och vid tvättningen av fröna gick det gröna skalet att tvätta bort.

Tanken väcktes att det kanske vore bättre att försöka vänta tills alla pumpor blivit mosiga, för att kunna framställa ofärgad olja eller smör. Men vid torkningen visade det sig att det inte blev lika mycket kvar av de vita fröna som av de fullmogna mörkgröna.

Även om en skulle bemästra tajmingen och skörda enbart vita frön, så skulle det förmodligen vara slösaktigt. Men för att veta behöver oljeinnehållet mätas, och det har vi inte försökt. Hursomhelst fick de vita fröna ännu lite mer smak än de gröna. Kanske en råvara för osttillverkning? Hursom, åter till de gröna fröna.

Totalt blev det 10,65 kg frön i otorkad form. Efter torkning återstod c:a 4,8 kg. Att så mycket försvann beror på att det var en hel del halvmogna frön. De mogna mörkgröna fröna tappade 45 % av sin vikt vid torkning. De halvmogna ljusgröna tappade 80 %! (Och de vita tappade 67 %)

Pumpaköttet påminner ganska mycket om vanlig squash, och smakar alldeles utmärkt. Vilket inte är konstigt, eftersom det är samma art, cucurbita pepo. Vi har provat att göra en burk syrat nakenfröpumpakött, och det verkar ha blivit samma resultat som med vanlig squash. Det är alltså onödigt att odla nakenfröpumpa och squash, om squashen ska syras. Det är också dumt att odla båda eftersom nakenfröpumpan förmodligen kommer korspollineras av squashen. Då kan, vad vi förstår, inte nakenfröpumpafrön sparas till nästa år.

Vi provade att odla myskpumpa (cucurbita moschata) i år, och det gav en sådan otrolig skörd att vi knappt åt någon squash. Vi hade absolut ingen användning för 300 kg nakenfröpumpakött, och har inte lyckats skänka bort överskottet av vanlig squash ens.

Det blev en odlingsbädd till nästa år. Det ska bli intressant att se vad som händer när det förmultnar. Förmodligen blir det väl inget kvar av det i vår, vi får se.

Sammanfattningsvis och avrundat:

• 40 plantor
• 70 pumpor
• 300 kg totalt
• 5 kg torkade frön

Av det går det kanske att göra 2 liter olja om vi hade haft en press. Om det skulle vara en realistisk ersättning för rapsoljan vi konsumerar på två personer, så skulle vi behöva ha ungefär 20 gånger mer. Det skulle innebära en odling på c:a 1200 kvadratmeter. Och vi skulle behöva en effektivare metod för att urkärna och tvätta fröna. Kanske går det att göra vegosmör av fröna, och vara en ersättning till den palm- och kokosolja vi nu äter på mackorna. Om vi bara odlar lite mer och får lite bättre skörd och så. Någonstans i bakhuvudet snurrar en tanke om att parallellodlingen med vanlig squash och korspollineringen kan ha minskat frömängden i pumporna. (Men det kanske inte alls stämmer. Glöm i så fall att du läste det.)

Rimligast är kanske att äta fröna som de är, som müsli och snacks. Men vi ska experimentera med använingsområden i vinter. Någonstans läste vi att de kan mixas och att mjölet går att torrsteka i.

Av grovmixade råa frön provade vi att göra vegobiffar, men det osade som tusan och sammanhållningen var dålig. Det ser bättre ut än det var:

Det återstår att göra biffexperiment med torkade frön.

Några lärdomar:

• Förodla i fin planteringsjord.
• Plantera inte ut för tidigt.
• Slarva inte med bäddarna, de är kinkigare än andra cucurbita pepo.
• De stora pumporna med proportionellt färre, mer svårtvättade och mer omogna frön, varav det mesta torkar bort, är inte så stor idé att hålla på med. Omogna frukter kan åsidosättas direkt, vilket skulle spara mycket tid.
• Odla inte annan cucurbita pepo samtidigt. Odla t ex cucurbita moschata (vi har ”longue de nice”) för färskkonsumtion, så kan förhoppningsvis frön sparas från båda sen.

När pumporna precis var urgröpta och en långfingernagel värkte på natten var peppen inte jättestor att försöka med nakenfröpumpa igen nästa år. Men nu börjar ändå entusiasmen komma smygande igen.