Njaä.
Och panelerna producerade 0,08 kWh idag.
Ramlar snön av bara sjwoff?
Panelvinkeln
Idag beställde vi sättlök. Jag eldade i kaminen, diskade, cyklade en mountainbikerunda, hämtade 40 liter vatten på lilla cykelkärran och lagade linsgryta med egenodlad potatis, lök och vitlök. Under vagnen ligger fem masonitskivor som vi cyklade och köpte med med hjälp av stora cykelkärran igår. Hafslivet fungerar lite, ändå.
Och solpanelerna och litiumbatteriet har fungerat långt över förväntan sedan jag byggde ihop systemet i våras. Jag har inte fått elbrist en enda gång under vintern. Solpanelerna ger som mest 1 kW och batteriet rymmer nästan 3 kWh. Min elförbrukning har varit c:a 0,5 kWh per dag. Kylskåp, dator, mobil, lampor, kaffekvarn, motorsåg osv. Vissa mulna dagar har jag bara fått 0,1 kWh, men vissa halvmulna dagar har täckt dagsbehovet. Nu var nog hösten ovanligt solig i och för sig. Och jag ställde ner kylen lite under en period.
Hursomhelst så var batteriet nere på ungefär 30% häromdagen (gissade appen till ”BMS:en”, batteriets lilla dator), och nu ser det ut som att det ska vara mulet och snöfall av och till i sex dagar. Jag provade därför att vinkla upp panelerna lite, från kanske 50 grader till uppskattningsvis 80 grader. Jag har byggt markställningen så att det går att ändra vinkel. Solen står lågt hela dagen nu, så jag tror det är mer optimalt med nästan vertikala paneler. Det ska bli intressant att se om det går att se någon skillnad. Troligtvis inte. Men snön borde ramla av bättre.
När jag haft solsystemet i ett år tänkte jag skriva ett inlägg om hur jag byggde det.
Vinterhavet och Silent running
Nu har det varit tolv minus ett par nätter. Nordlig vind och två centimeter snö tystar 210:an och hela Havet ligger i lä. Jag har svårt att arbeta med allt jag vill uträtta. Vattnet, sågverket och bastun. Men inte pga kylan.
Jag tänker på Silent running och miljörörelsen. De flesta verkar överens om att kapitalismen inte kan fortsätta på sin inslagna väg. Det presenteras som en faktauppgift. Tyvärr är det så att klimatförändringarna tvingar oss att att byta spår, säger man ungefär. Miljörörelsens uppgift tycks bara handla om att banka in fakta i skallen på andra. Vi måste. För annars.
- Vi måste Göra Något, annars blir jorden en öken som Mars.
- Vi måste Göra Något, annars blir jorden ett brinnande helvete som Venus.
- Vi måste Göra Något, annars kommer mänskligheten utplånas som dinosaurierna (vilket dock vissa verkar hoppas på).
- Det är ingen idé att Göra Något åt samhället. Du måste flytta ut på landet, bli självförsörjande och förbereda dig på kollapsen. Annars kommer du inte klara dig.
Jag ser alla dessa annarser som möjliga framtider. Men jag tror också detta, som jag nämnde i förbifarten i inlägget om rörelsen och som det känns som att ingen tar med i beräkningen: Kapitalismen kanske fixar klimatet. Vi blir kanske varse att ”teknikoptimisterna” får rätt. Utsläppen av växthusgaser stoppas, kol fångas in i jordskorpan och klimatförändringarna bromsas in helt och jorden kyls till förkapitalistisk nivå. Tekniken gör grön energi billigare och mer lättillgänglig än fossil energi någonsin var och den mänskliga expansionen tar ännu ett gigantiskt utvecklingssprång. Alla som sade vi måste hade då fel.
Det är detta som har hänt i den dystopiska filmen Silent running. Mänskligheten har tagit total kontroll över klimatet och bestämt en lagom temperatur. De sista regnskogarna har skickats upp i rymden för att bevaras, för att mänskligheten ska kunna breda ut sig över hela planeten. Filmen börjar med att makthavarna kommer på att de där regnskogarna uppe i rymden kostar ju bara pengar, de ska avskaffas och sprängas i bitar. (Som jag minns det.)
Jag tror inte att det är helt osannolikt att ungefär detta händer. Inte det där med regnskogarna i rymden, men det andra. Det är kanske inte alls så att vi liksom tyvärr är tvingade att leva i harmoni med naturen. Det är kanske så att vi med teknikens hjälp kan bryta oss ur ekosystemen och klara oss utan den övriga naturen. Och det här tycker jag är det kanske värsta framtidsscenariot av alla. Jag tror inte på tekniken, jag är inte teknikoptimist. Tvärtom: Jag är rädd för vad tekniken är kapabel till.
Att hålla detta scenario för möjligt påverkar hur vi ska agera. För det första är det då oklokt att luta sig tillbaka och vänta på att civilisationen kollapsar av sig själv. Det gör den kanske inte. För det andra kan vi inte längre tvärsäkert hävda att vi måste det ena eller det andra. Om Silent running är en tänkbar framtid behöver vi förklara varför vi måste saker. Då räcker det inte att veta vad vi inte vill.
Om vi kanske inte måste göra något för att förhindra civilisationens eller mänsklighetens undergång, hur vill vi att mänsklighetens framtid ska se ut?
Mitt svar är att jag vill att planeten jorden till största del ska bestå av vild och fri natur som inte domineras av mänskligheten. Jag vill ha en mänsklighet vars utbredning, dominans och verksamhet inte växer utan tvärtom drastiskt krymper. Jag vill ha en mänsklighet som i hög grad lämnar den övriga naturen helt ifred. Jag vill att vår uppfinningsrikedom ska få tjäna syftet att underlätta och försköna livet.
Och jag tror vi behöver börja där, innan vi går in på vad vi därför måste göra.
Svarta fredagen, svarta Fred Dag
Av nån jädra anledning vill det inte ta sig i kaminen. Jag rotar runt i vagnen efter något lättantänt. Någon kartong, något papper. Något går väl att avvara. Upptäcker kuverten med squashfrön. Gjorde jag inte ett extra kuvert för framtida frön? Jo! Jag tar upp bunten och upptäcker då att den är möglig. Ladoga-fröna har möglat och svampsporerna har tagit sig genom kuvertet och gett sig på den ljusgröna fruktens frön. Jag försöker tvätta fröna i en kastrull med vatten och sprider ut dem på torkkartongen. Ingen aning om man kan göra så. Tur att det var den minst populära sorten. Jag går ut och hämtar papperspåsar under vagnen för att tillverka ett nytt kuvert. Ur kassarna marscherar då en hel liten hord, hjord, flock med de små ettriga skalbaggarna, de där som annars bor i veden, ut över vagnens golv och ner i golvbrädornas springor. Är de skadedjur? Säkert! Jag tar fram dammsugaren, river samtidigt ner en jacka i komposthinken, tappar in dammsugarmunstycket bakom kaminen, fiskar fram det, suger upp djuren, utvisar dem ur vagnen, kastar ner dem för slänten. Jag plockar ihop dammsugaren, tappar in munstycket bakom kaminen, gör ett kuvert, skriver ”Ladoga-frön som först möglade och sen omtorkades”, slår handen i diskstället så det blir ett djupt jack som börjar blöda när jag ska lägga tillbaka märkpännan.
Och cykeln gick av. Och pakethållaren på reservcykeln gick sönder. Och det blev typ inget av vitkålen.
Nu ska jag köpa en ny cykelram för sex tusen (till ordinarie pris tyvärr). Det är viktigt att ha en bra cykel med stora däck, långa skärmar och dyra tyska pakethållare. En bra cykel kostar väl ungefär som att byta spindelled på nån gammal skrotbil som folk tycker att man ”faktiskt” behöver om man ska bo på landet.
Mer skogsvatten
Vi forsatte med Skogsvattnet. ”Lådan” är klar men behöver ett tak. Byggd av linoljade gamla spontade brädor i halvbra skick. Förhoppningsvis sväller den ihop och blir tät som en eka.
Jag bar grus i hinkar uppför backen och fyllde lite runt lådan. Det är mycket jobb kvar med tillrinningen.
Ingen vettig info om att torka tomater med el
Färska tomater är inget jag värderar så högt. Visst, det är väl ganska gott, men inte mer. Jag gillar krossade tomater i sås, tomatpuré till biffar och soltorkade tomater. Så när Frida hade tomatöverskott hämtade jag lite, delade i fjärdedelar och stoppade dem på rygg i torkugnen på 60 grader i 20 timmar. Tre halvfulla cykelväskor blev sex plåtar och slutligen en stor gurkburk och en liten påse. Jag har torkat ganska mycket dumpstrade saker i torkugn genom åren, och jag vill att sakerna ska vara knastertorra. Då håller de typ hur länge som helst, verkar det som. Folk som anger torktider för saker tycker jag alltid anger helt verklighetsfrånvända torktider, i alla fall om det ska vara knastertorrt.
Med knastertomater gör jag tomatsås. Jag tycker det är löjligt smidigt att ta en näve knastertomater, hälla över lite hett vatten, låta dem stå några minuter och sen bzzzz med stavmixern. Såsen smakar mer än krossade tomater från affärn, oavsett hur intetsägande och smaklösa tomaterna var från början. Fridas tomater är dock allt annat än smaklösa, så det här var kanske lite av ett helgerån.
Tyvärr är det här ett ganska intetsägande inlägg. Jag kommer behöva återkomma i frågan när jag vet något på riktigt om saken. Jag har inte vägt tomaterna varken före eller efter. Jag har inte kollat hur mycket elektricitet som förbrukades. Jag vet ingenting om detta, alltså. Det var inget.
Planen är egentligen att skaffa en inverter så jag kan köra ugnen på solpanelerna. Om jag passar på att köra ugnen när det är soligt blir då elkostnaden i praktiken närmast noll, eftersom jag inte använder panelerna till sin fulla potential annars. Men jag drar mig för att skaffa en inverter. Jag är sur på invertrar redan innan jag haft en. De verkar vara åbäken. Och så pajar tre gånger om dan tydligen. Bättre vore väl att försöka bygga om ugnen så att den går på likström, om jag kunde lära mig göra sådana operationer.
Hoppet
Jag tänker på hoppet. Att de säger att det är otaktiskt att förtvivla, att vi måste känna hopp och pepp för att kunna förändra. ”Sörj inte, organisera dig!” säger de. Och sen, när de möts av en faktauppgift som inte är kompatibel med hopp: ”Det där tycker jag är ett för deprimerande synsätt”. Som om att sanningen inte spelar någon roll, som om att vi kan tänka bort hela världens problem genom att göra en mindre deprimerande tolkning.
Jag tror tvärtom att sorg, depression och förtvivlan är precis vad vi behöver. Att om vi inte sörjer kommer vi inte komma vidare. Jag tror att vi behöver förlika oss med tanken på att det samhällssystem som varit vårt allt nu måste sluta finnas.
Det kommer vara sorgligt. Sådant som vi strävat efter måste vi sluta försöka uppnå. Saker och aktiviteter som vi älskar kommer vi behöva avstå. Det är sorgligt, deppigt, orättvist. Vi kommer bli ledsna och uppgivna, kanske arga. Vad är det då för mening med allt, om ungefär allt det vi ägnat oss åt måste upphöra?
Den som älskar bilar måste sluta hålla på med bilar.
Den som älskar att resa långväga måste sluta resa långväga.
Den som älskar exotisk mat måste sluta äta exotisk mat.
Den som älskar sitt jobb med ditten och datten måste förmodligen sluta både ditta och datta sig.
osv.
Det som utan tvekan aldrig kommer ta oss igenom sorgen är om vi förväntas känna pepp och inspiration inför förändringen. Jag tror att det är lika svårt som att försöka känna pepp över att en närstående lämnat eller dött. Nya utmaningar med nya personer! Kul! Nä. Det är inte kul och man blir inte hjälpt av att någon glad skit kommer och säger åt en att inte hänga läpp. Att det finns massa annat roligt här i världen. Att det bara är att anpassa sig till den nya situationen.
Så organisera dig inte, sörj istället. Sen kanske vi kan göra nåt.
Idag planterade vi vitlöken
Men dessförinnan tittade vi lite i landet. De gamla squashplantorna ser ut som vilddjur från havets botten och broccolin har blivit nästan helt uppäten av rådjur. De hoppar så vackert och okuvligt, in och ut över det saggiga fårnätet. Ikea-gardinen har fotooxiderats och blivit så skör att de förmodligen bara trycker igenom sina nosar. Vitkålen har de däremot lämnat helt ifred utan så mycket som ett litet testhål i väven.
Morotsblasten har de också slukat, och några morötter som vi lämnat på experimentlagring i jorden har de råkat slita upp av bara farten. Men själva rötterna verkar de inte ha ätit.
Sen var det dags för vitlöken. Vi hade sparat fem praktexemplar av sorten Sabadrome som gav 66 st klyftor. (Förra året köpte vi fyra sådana lökar som då gav 68 klyftor.) I år köpte vi sex stycken av modell Ivan, som gav 34 stora klyftor. Jannicke beredde en rad med bredgrepen och jag hämtade en tunna att köra gödsel i och plockade sedan bort de största rotsystemen som grepen vände upp. Vi misstänkte att de hade för avsikt att rota sig igen. Högst upp på fältet, på den bästa jorden, satte vi Ivan. Sedan Sabadrome. C:a 15 cm avstånd och 10 cm djupt. På Sabadrome och den sämre jorden lassade vi ganska mycket hästgödsel och Ivan fick nöja sig med lite lagom.
Sen cyklade vi morotsslalom på Evalunds gårds leriga vägar, finvägen till stan och Jannickes tåg.
En ganska billig vagn, del 2 – Botten och golv
Dags för fortsättningen i följetongen En ganska billig vagn. Det första jag gjorde var att rita upp vagnen i ett tvådimensionellt vektorgrafikprogram. Ryggraden i hela bygget är två stående reglar, 220×45 som jag byggde på med panelbrädor så att de blev lådbalkar.
Som inspiration hade jag den här boken.
Vill man bygga billigt tror jag det är smart att använda sig av industriell byggteknik. Bostadshus tycker jag verkar onödigt lyxigt och inte lika rationellt byggda. Bara för att något är framtaget i kapitalistiskt syfte innebär det inte att det inte kan tjäna våra syften. Kapitalismen är expert på att effektivisera produktionen, uppfinna prylar (och i det här fallet byggmetoder) som gör av med så lite resurser som möjligt. Det är inte den aspekten som är problemet med det ekonomiska systemet.
Problemet är att när konkurrensen till slut gör något billigt, lätt att producera och resurssnålt så målar företagen in sig i ett hörn där vinsterna blir mindre och mindre. När tävlandet pressar priserna mot botten så nås alltid en punkt där det som tidigare var storartade landvinningar måste lämnas bakom. Den ekonomiska logiken tvingar företagen att gå vidare och försöka höja nivån hos konsumenternas behov. Det som förut var modernt och bra på alla sätt marknadsförs plötsligt som dåligt och passé. Privatpersoner är särskilt känsliga för sådan marknadsföring, men inköpare på företag agerar mycket mer rationellt. De har sina objektivt uppspaltade krav och kan inte lika lätt gå på en mysig magkänsla som reklambyråer och influerare planterat i dem. Därför byggs industrilokaler mycket billigare än bostadshus. Vissa hus är rent av bara stora tält!
Var var jag? Botten.
I boken beskrivs olika balkar som är billiga att tillverka. I ett bostadshus vill nog gärna folk ha en vacker limträbalk i taket, men en lådbalk av billigare material är lika bra till ett billigare pris. De väger också mindre och därför enklare att hantera utan stora maskiner. Och i en vagn vill man alltid få ner vikten.
Nu byggde jag mina lådbalkar av panelbrädor, för att samtidigt få en syll att skruva fast själva huset i. Det var lite tråkigt, det hade varit kul med masonit i den bärande konstruktionen.
Då var botten klar och nedsänkt på hövagnen! Det var en hel del mätande och justerande hela tiden för att det skulle bli rakt. Det är en jobbig del av att bygga tycker jag. Det är ett evigt och ångestfullt kontrollmätande! Och jag mäter fel hela tiden dessutom. Mina nästa byggen ska vara mer idiotsäkra och baserade på perfekt färdigsågade masonitskivor. Mer om det i någon annan följetong.
Därefter byggde jag bågarna, eller valbenen. Det blir nästa inlägg i följetongen.
Soldriven kaffekvarn
