



Glad för mina svindyra cykelväskor i fint nylon som tål daglig misshandel. Bra cykelsaker underlättar utträdet från arbetsmarknaden.




Glad för mina svindyra cykelväskor i fint nylon som tål daglig misshandel. Bra cykelsaker underlättar utträdet från arbetsmarknaden.
Jag utgick från en gammal hövagn som fanns på gården och som jag fick ta. Den har bara två hjul tyvärr, men den var gratis och hjulen är starka och däcken helt okej. Huset skulle ändå bli helt självbärande och bara liksom stå fastskruvad på vagnen.
Det dräller för övrigt av gamla hövagnar över hela landsbygden, eftersom foderindustrin ställt om till att använda tunga ensilagebalar som kräver rejälare vagnar. På Blocket brukar de kosta ett par tusen, men jag skulle gissa att det ofta går att pruta ytterligare.



Idag röjer jag vid Skogsvattnet. Det duggar men är torrt i markerna. I dikena är det inget vatten. Ekapölen uppe i skogen är tom. Men vid Skogsvattnets källa sipprar det, vilket känns hoppfullt.


Det gamla dämmet fungerar inte. Vattnet fyller upp till precis under röret som leder till huvudreservoaren, sen sipprar det ner i marken istället. Antar jag. Jag tar nog bort dämmet och bygger ett nytt.

Två minus redan på kvällen nu. Nu har väl squashen fått nog.

Jag tog tog in några små frysskadade frukter.

De första två skördade vi den 5 juli, så i drygt tre månader har plantorna levererat nästan hela tiden.

Praktexemplaren har legat utanför vagnen i väntan på att motivationen att torka kärnorna skulle infinna sig. Det gjorde den ikväll, när jag upptäckte att den största Anja-squashen börjat mjukna.

De andra ligger på vänt. Den ljusgröna köpte jag av Frida i augusti, för att utöka antalet sorter i hafslandet, men den ser ut precis som när den var ny.

Egentligen är jag rätt skeptisk till vagnar. Det skulle gå att se som en så kallad prekarisering av boendet, maskerat under en air av flexibilitet och egenmakt. Ett sätt att göra så att de före detta arbetarna, numer egenföretagare, kan ta vilket jobb som helst, oavsett plats. Kan de inte jobba hemifrån så kan hemmet komma till jobbet. Många kontorsarbetare har redan blivit ”nomader” på jobbet, och att tvingas bli nomad på heltid är nästa naturliga steg.
Så är det förstås ännu inte, och vagnar är i praktiken ett perifert fenomen. Även om stora skaror verkar knarka skitdrömmar om vanlife, tiny houses och vagnar på sociala medier så är det fortfarande få personer som faktiskt realiserar det hela.
Min skepticism gentemot vagnar är framförallt som eventuell framtida symbol för rörelsen (som i och för sig ändå inte finns). Om denna skulle få lite luft under vingarna och folk började idealisera vagnar som något radikalt i sig, då skulle kapitalismen återta fenomenet snabbare än du kan googla rekuperation. Friheten från lönearbete skulle bli ”friheten” att kunna och behöva ta vilket skitjobb som helst, var som helst. Med mysiga #vagnlife-bilder på Instagram som katalysator skulle entreprenörerna bereda vägen för att slutligen stoppa in oss i ljusa och fräscha 20-fots fraktcontainrar som sen kan skeppas runt av arbetsförmedlingens artificiellt intelligenta algoritmer till exakt där i världen som det behövs arbetskraft just den veckan. ”Härligt att vara ute på sjön!” skulle vi skriva lite ironiskt mitt i en storm på Stilla havet, ”#vagnlife”. Och ingen skulle komma ihåg vad vagnar var från början.
Därför vill jag ogärna basunera ut vagnpropaganda här. Vagnar är inget mål i sig. Men. Vagnar kan vara en bra personlig strategi för att minska sina levnadskostnader och lämna stan ganska så bums (och att minska sina kostnader är ett mål i sig). Det är förhållandevis lätt att skaffa eller bygga en vagn. Den kan sen flyga under radarn. Den går att ställa upp tillfälligt på obestämd tid. Om någon klagar är det bara flytta på den. Du kan få lov att ställa den på någon annans gård. Du kan vara skriven i huset på gården men spendera så mycket tid du vill i din vagn. Det är väl en barack mer. Ett odlingsskjul, fikakoja. Samtidigt kan du dela på kostnaderna för hemförsäkring, tvättmaskin, sophämtning osv med de andra på gården. En vagns blotta uppenbarelse är självförklarande och undviker frågor och missnöje från grannar och myndigheter. Den är en vagn. Den bara står här just nu. Och det gör den ju, det är ingen lögn, inget svartbygge. Ett fast hus kan skapa bitterhet och osämja med grannar även om det har alla tillstånd och bygglov som krävs. ”Där står det där jävla huset som aldrig borde fått bygglov!” Men med en vagn kan man vara smidig och kompromissa. Du kan fixa vagnen först och ta eventuella problem som de kommer och anpassa dig.
Med det sagt tänkte jag i en följetong sammanställa hur jag byggde en billig vagn för mellan 20 och 30 tusen kronor våren 2019. Nuförtiden är byggmaterial dyrare, men det gör bara min byggmetod billigare i förhållande till att bygga på vanligare vis.
Ni som vill se något slags ”ekologiskt” bygge med ull och ”naturmaterial” kommer bli besvikna. Samhällets problem är inte att vi i rollen som konsumenter väljer fel varor, och samhället kommer därför inte förändras genom att vi våndas över att välja rätt ”ekologiska” varor. Det är den ständigt och allt snabbare växande ekonomin som är det grundläggande problemet. Ekonomin blir bara ännu större av att vi väljer dyrare lyxvaror som marknadsförs som ”ekologiska”. Vägen ur den här katastrofen är att hoppa av i farten. Minska dina utgifter radikalt, köp billiga varor när du ändå behöver köpa något, sluta slösa dina surt anskaffade kilokalorier på att räkna kilokoldioxidekvivalenter. När du väljer de billigaste varorna med målet att minska ditt lönearbetande saboterar du för varuproducenterna, vars marginaler och vinster blir mindre. Du bidrar till framtvingandet av en en så kallad ekonomisk kris, som är motsatsen till en ekologisk kris. Att välja billiga varor är alltså det långsiktigt mest ”ekologiska” du kan använda din konsumentmakt till. Men framförallt köper du dig tid och ork att organisera dig i/organisera rörelsen för att skapa ett alternativt samhälle som inte bygger på pengar, tillväxt och ett ofrånkomligt fördärvande av miljön.
Jag kommer inte leverera en färdig ritning på en vagn, och jag hoppas inte följetongen bara blir ”inspiration” för oseriösa dagdrömmare. Förhoppningsvis kan jag hjälpa till att avdramatisera byggande och kanske ge idéer till någon som vill lämna stan och minska sina levnadskostnader.





Jag fortsatte att gräva ett dike upp mot där vattnet verkar komma ut ur branten. Inflektionspunkt har jag för mig att det kallades i boken Skogsträdgården. Jag tänkte ersätta järnröret, som verkar murket, med en plastslang. Kanske gör jag ytterligare en eller två små sedimenteringsreservoarer (om det nu kan tänkas heta så) ovanför den befintliga. Det borde väl vara bra, tänker jag.
Det är höst i havet. Två nollgradiga nätter nu, squashplantorna börjar knorvla ihop sig. Snart faller löven och det blir mindre inbäddat. 210:an kommer synas mer och dåna mer. Jag saknar min ickebyggda badstuga. Hela veckan har jag försökt finna upp en enkel, billig, lättbyggd och nedplockningsbar modell baserad på masonitskivors storlek. Men jag velar och är vankelmodig. Hexagon är billigast men svårare att bygga och kräver sågsnitt i 60 graders vinkel. Jag skulle vilja ta fram en modell som går enkelt att bygga med bara en fogsvans. För tillfället är jag inne på en kvadrat som står upp på en spets.
Men idag tog jag paus från ritandet för att renovera den gamla källan tillsammans med farsan. När jag styckade av Skogshavet fick jag servitut på att använda ”Skogsvattnet”, vars källa ligger alldeles intill, men vattnet har inte använts på många år och brunnen/reservoaren har slammat igen.
Ruttna löv, kvistar, barr och murkna granbrädor hade fyllt igen reservoaren och bildat en stinkande dy, och när jag hinkade och grävde ur den tunga massan kom det plötsligt fram ett friskt golv som måste ha legat syrefritt under allihopa. Det kommer nog underlätta renoveringen. Ut i reservoaren sticker en PVC-slang som leder ner till några kranar på gården. Farsan åkte till Lejonkulan och spolade vatten från andra hållet. Plastslangen är över 30 år gammal men verkar vara i utmärkt skick. Det bubblade dy ur slangen och sen kom det rent vatten. Slutligen monterade vi en sil i änden av slangen.
Nu återstår att fixa med tillrinningen till reservoaren och att bygga en trälåda med ett litet tak. Och fixa en kran vid Branta backens fot.









Och inte vilken logg som helst, utan odlingsloggen. I förrgår plockade jag de små tomater som fanns, det blev inte speciellt mycket, men de är i alla fall goda. Broccolin som vi nästan gav upp om har blivit lite rolig nu, det kommer nya små buketter. Squashen hade en lågproduktiv period men nu kommer det frukter igen.





Jag har tänkt mycket på att vi inte har en rörelse, på senaste. Vi har ingen rörelse. Det finns inget vi. Jag skriver ner lite av de tankarna här, med förhoppning om att jag på så vis kan få lite sinnesro att bygga en badstuga så att jag kan tvätta mig i vinter.
Den rörelse jag vill tillhöra är sysselsatt med att skapa ett alternativ. På riktigt. Det är en rörelse för alla som vägrar ”växa upp”. Som spetsade öronen när Skalle-Per bad Mattis förklara för Ronja vad en rövare gör. För alla som förstått att pengar, staden, lönearbetet, marknaden, varorna, konkurrensen, tillväxten och välfärdsstaten är olika sidor av samma mynt. Att det inte finns några goda pengar. Att staden i grunden är, och bara kan vara, en marknad. Att det inte finns en enda klimatsmart eller etisk vara att välja. Att varuformen är själva problemet. Att lönen alltid förstör glädjen och meningen i arbetet. Att konkurrensen gör oss sjuka. Att den ekonomiska tillväxten aldrig kommer kunna frikopplas från människans ökande dominans och samhällets ständiga utvidgning. Att välfärdsstaten helt bygger på pengar, städer, lönearbete, marknader, varor, konkurrens och tillväxt. Att det är lönlöst att försöka ombilda välfärdsstaten.
Rörelsen skulle ha tre huvudsakliga mål.
Rörelsen behöver kombinera aktivism och idealism. Handlingar utan idéer är lika utsiktslösa som idéer utan handlingar. Ingen handling är god i sig. Ingen idé är god i sig. Handlingarna är rörelsen och idéerna är rörelsens immunförsvar mot återtagande. Ingen ska kunna sno vårt alternativ och sälja det tillbaka till oss.
Rörelsen är öppen för att vi kanske inte måste ändra på saker och ting för vår egen skull. Det kommer kanske inte en slutgiltig ekonomisk eller ekologisk kris och räddar oss och tvingar oss att ändra på allt. Kanske, alltså. För det kommer kanske visst en sån kris. Den är kanske redan här. Oavsett ser rörelsen till att, för säkerhets skull, skapa krisen. Rörelsen är krisen.
Rörelsen rör sig på följande sätt:
Rörelsen rör sig inte på dessa sätt:
Det konstiga är att denna rörelse inte redan finns, för jag tycker egentligen att det är självklarheter.

Det började dra kallt genom de otäta ytterfönstren i vagnen och sydvinden skränade som en motorväg i asparna och hasseln. Så jag satte in innanfönstren som har legat under vagnen och blivit smutsiga. Nu är det tredje gången jag sätter dit dem, och inte heller i år monterade jag haspar. De får vara oöppningsbara i vinter också. Det räcker ganska gott att kunna öppna sängfönstret och dörren.



På paradgatan har plötsligt Surhålet uppenbarat sig. Jag försökte rensa ett rör och kratta och gräva upp en dikesränna. Kanske kommer besökande stadsbor klaga mindre på infrastrukturen nu. Om det funkar, förstås.




Nog med loggande. Nu måste jag cykla och köpa kaffe.