En ganska billig vagn, del 1 – Hövagnen

Jag utgick från en gammal hövagn som fanns på gården och som jag fick ta. Den har bara två hjul tyvärr, men den var gratis och hjulen är starka och däcken helt okej. Huset skulle ändå bli helt självbärande och bara liksom stå fastskruvad på vagnen.

Det dräller för övrigt av gamla hövagnar över hela landsbygden, eftersom foderindustrin ställt om till att använda tunga ensilagebalar som kräver rejälare vagnar. På Blocket brukar de kosta ett par tusen, men jag skulle gissa att det ofta går att pruta ytterligare.

Min pappa kan det där med metall och hjälpte mig att såga bort gallerväggarna och förlänga draget. De gamla tryckimpregnerade brädorna som var flaket sparade jag. De flesta var i utmärkt skick.
Delar av gallerväggarna svetsades på som snedstag. Det gula röret är en gammal vägbom.
Jag fick ockupera en verkstad. Väldigt skönt, det var ju februari. Där kunde jag bygga hela husbottnen och bågarna, eller ”valbenen”. Men det blir ämnen för kommande inlägg i följetongen.

Skogsvattnet, fortsättning

Idag röjer jag vid Skogsvattnet. Det duggar men är torrt i markerna. I dikena är det inget vatten. Ekapölen uppe i skogen är tom. Men vid Skogsvattnets källa sipprar det, vilket känns hoppfullt.

Grensågar är verkligen fantastiska. Röjsågar är farliga och dyra, de bullrar och kräver tung skyddsutrustning som tröttar ut. Jag har jobbat en del med både grensåg och röjsåg och jag tror att grensåg i kombination med lie är bättre i nästan alla fall. Även inom det industriella skogsbruket tror jag, men det skulle nog vara under folks ”värdighet” på nåt sätt, att inte arbeta med en motordriven maskin. Nog om det nu, mer om Alf Hornborgs både viktiga, slafsiga och ärelystna maskinkritik en annan gång.

Intressant med bumlingen som ramlat över den gamla lågan. När den senare ruttnar kommer stenen rulla ner. Jag funderar på att staga upp stenen och göra den till en del av ett nytt sedimenteringsdämme däruppe.

Det gamla dämmet fungerar inte. Vattnet fyller upp till precis under röret som leder till huvudreservoaren, sen sipprar det ner i marken istället. Antar jag. Jag tar nog bort dämmet och bygger ett nytt.

Tack för i år (?), squashen

Två minus redan på kvällen nu. Nu har väl squashen fått nog.

Jag tog tog in några små frysskadade frukter.

De första två skördade vi den 5 juli, så i drygt tre månader har plantorna levererat nästan hela tiden.

Praktexemplaren har legat utanför vagnen i väntan på att motivationen att torka kärnorna skulle infinna sig. Det gjorde den ikväll, när jag upptäckte att den största Anja-squashen börjat mjukna.

De andra ligger på vänt. Den ljusgröna köpte jag av Frida i augusti, för att utöka antalet sorter i hafslandet, men den ser ut precis som när den var ny.

En ganska billig vagn, prolog

Egentligen är jag rätt skeptisk till vagnar. Det skulle gå att se som en så kallad prekarisering av boendet, maskerat under en air av flexibilitet och egenmakt. Ett sätt att göra så att de före detta arbetarna, numer egenföretagare, kan ta vilket jobb som helst, oavsett plats. Kan de inte jobba hemifrån så kan hemmet komma till jobbet. Många kontorsarbetare har redan blivit ”nomader” på jobbet, och att tvingas bli nomad på heltid är nästa naturliga steg.

Så är det förstås ännu inte, och vagnar är i praktiken ett perifert fenomen. Även om stora skaror verkar knarka skitdrömmar om vanlife, tiny houses och vagnar på sociala medier så är det fortfarande få personer som faktiskt realiserar det hela.

Min skepticism gentemot vagnar är framförallt som eventuell framtida symbol för rörelsen (som i och för sig ändå inte finns). Om denna skulle få lite luft under vingarna och folk började idealisera vagnar som något radikalt i sig, då skulle kapitalismen återta fenomenet snabbare än du kan googla rekuperation. Friheten från lönearbete skulle bli ”friheten” att kunna och behöva ta vilket skitjobb som helst, var som helst. Med mysiga #vagnlife-bilder på Instagram som katalysator skulle entreprenörerna bereda vägen för att slutligen stoppa in oss i ljusa och fräscha 20-fots fraktcontainrar som sen kan skeppas runt av arbetsförmedlingens artificiellt intelligenta algoritmer till exakt där i världen som det behövs arbetskraft just den veckan. ”Härligt att vara ute på sjön!” skulle vi skriva lite ironiskt mitt i en storm på Stilla havet, ”#vagnlife”. Och ingen skulle komma ihåg vad vagnar var från början.

Därför vill jag ogärna basunera ut vagnpropaganda här. Vagnar är inget mål i sig. Men. Vagnar kan vara en bra personlig strategi för att minska sina levnadskostnader och lämna stan ganska så bums (och att minska sina kostnader är ett mål i sig). Det är förhållandevis lätt att skaffa eller bygga en vagn. Den kan sen flyga under radarn. Den går att ställa upp tillfälligt på obestämd tid. Om någon klagar är det bara flytta på den. Du kan få lov att ställa den på någon annans gård. Du kan vara skriven i huset på gården men spendera så mycket tid du vill i din vagn. Det är väl en barack mer. Ett odlingsskjul, fikakoja. Samtidigt kan du dela på kostnaderna för hemförsäkring, tvättmaskin, sophämtning osv med de andra på gården. En vagns blotta uppenbarelse är självförklarande och undviker frågor och missnöje från grannar och myndigheter. Den är en vagn. Den bara står här just nu. Och det gör den ju, det är ingen lögn, inget svartbygge. Ett fast hus kan skapa bitterhet och osämja med grannar även om det har alla tillstånd och bygglov som krävs. ”Där står det där jävla huset som aldrig borde fått bygglov!” Men med en vagn kan man vara smidig och kompromissa. Du kan fixa vagnen först och ta eventuella problem som de kommer och anpassa dig.

Med det sagt tänkte jag i en följetong sammanställa hur jag byggde en billig vagn för mellan 20 och 30 tusen kronor våren 2019. Nuförtiden är byggmaterial dyrare, men det gör bara min byggmetod billigare i förhållande till att bygga på vanligare vis.

Ni som vill se något slags ”ekologiskt” bygge med ull och ”naturmaterial” kommer bli besvikna. Samhällets problem är inte att vi i rollen som konsumenter väljer fel varor, och samhället kommer därför inte förändras genom att vi våndas över att välja rätt ”ekologiska” varor. Det är den ständigt och allt snabbare växande ekonomin som är det grundläggande problemet. Ekonomin blir bara ännu större av att vi väljer dyrare lyxvaror som marknadsförs som ”ekologiska”. Vägen ur den här katastrofen är att hoppa av i farten. Minska dina utgifter radikalt, köp billiga varor när du ändå behöver köpa något, sluta slösa dina surt anskaffade kilokalorier på att räkna kilokoldioxidekvivalenter. När du väljer de billigaste varorna med målet att minska ditt lönearbetande saboterar du för varuproducenterna, vars marginaler och vinster blir mindre. Du bidrar till framtvingandet av en en så kallad ekonomisk kris, som är motsatsen till en ekologisk kris. Att välja billiga varor är alltså det långsiktigt mest ”ekologiska” du kan använda din konsumentmakt till. Men framförallt köper du dig tid och ork att organisera dig i/organisera rörelsen för att skapa ett alternativt samhälle som inte bygger på pengar, tillväxt och ett ofrånkomligt fördärvande av miljön.

Jag kommer inte leverera en färdig ritning på en vagn, och jag hoppas inte följetongen bara blir ”inspiration” för oseriösa dagdrömmare. Förhoppningsvis kan jag hjälpa till att avdramatisera byggande och kanske ge idéer till någon som vill lämna stan och minska sina levnadskostnader.

Lite mer om Skogsvattnet-restaureringen

Jag skrapade av nyfikenhet fram trägolvet med hjälp av en badrumsskrapa, sopskyffel och zinkhink. I mina ögon ser det fint ut.
För tillfället sipprar vatten in i trälådan genom det dyiga marklagret. Jag grävde fran ett gammalt järnrör som ledde uppåt i branten.
Röret ledde upp till en byggd vall. Stående brädor med blålera mellan och röret genomfört till ytan på reservoaren på andra sidan. Jag antar att det är ett reningssystem där sedimentering är tänkt att ske.
Om man kisar ser man rörstumpen som kommer ut på ovansidan av vallen. Den har ett silnät på sig som är fastnajat med ståltråd.

Jag fortsatte att gräva ett dike upp mot där vattnet verkar komma ut ur branten. Inflektionspunkt har jag för mig att det kallades i boken Skogsträdgården. Jag tänkte ersätta järnröret, som verkar murket, med en plastslang. Kanske gör jag ytterligare en eller två små sedimenteringsreservoarer (om det nu kan tänkas heta så) ovanför den befintliga. Det borde väl vara bra, tänker jag.

Skogsvattnet, frosten

Det är höst i havet. Två nollgradiga nätter nu, squashplantorna börjar knorvla ihop sig. Snart faller löven och det blir mindre inbäddat. 210:an kommer synas mer och dåna mer. Jag saknar min ickebyggda badstuga. Hela veckan har jag försökt finna upp en enkel, billig, lättbyggd och nedplockningsbar modell baserad på masonitskivors storlek. Men jag velar och är vankelmodig. Hexagon är billigast men svårare att bygga och kräver sågsnitt i 60 graders vinkel. Jag skulle vilja ta fram en modell som går enkelt att bygga med bara en fogsvans. För tillfället är jag inne på en kvadrat som står upp på en spets.

Men idag tog jag paus från ritandet för att renovera den gamla källan tillsammans med farsan. När jag styckade av Skogshavet fick jag servitut på att använda ”Skogsvattnet”, vars källa ligger alldeles intill, men vattnet har inte använts på många år och brunnen/reservoaren har slammat igen.

Ruttna löv, kvistar, barr och murkna granbrädor hade fyllt igen reservoaren och bildat en stinkande dy, och när jag hinkade och grävde ur den tunga massan kom det plötsligt fram ett friskt golv som måste ha legat syrefritt under allihopa. Det kommer nog underlätta renoveringen. Ut i reservoaren sticker en PVC-slang som leder ner till några kranar på gården. Farsan åkte till Lejonkulan och spolade vatten från andra hållet. Plastslangen är över 30 år gammal men verkar vara i utmärkt skick. Det bubblade dy ur slangen och sen kom det rent vatten. Slutligen monterade vi en sil i änden av slangen.

Nu återstår att fixa med tillrinningen till reservoaren och att bygga en trälåda med ett litet tak. Och fixa en kran vid Branta backens fot.

Ska detta kunna bli drickbart?
Silmontage.
Squashen kämpar.
Vitkålen 🙂
Det var en frostnatt den 5 september också, men annars var det den första igår nättras.
När det är grått och inte solen värmer genom fönstren får jag elda i kaminen nu. Den sparrissoppsöverkokningsrandiga kaminen.

Kära logg

Och inte vilken logg som helst, utan odlingsloggen. I förrgår plockade jag de små tomater som fanns, det blev inte speciellt mycket, men de är i alla fall goda. Broccolin som vi nästan gav upp om har blivit lite rolig nu, det kommer nya små buketter. Squashen hade en lågproduktiv period men nu kommer det frukter igen.

Fredagens skörd.
Tiny tim-tomaterna till vänster, som är färre buskar men på bättre jord än Koralik-tomaterna till höger. Ynklig skörd.
Årets skördade potatis har bott under vagnen och jag har haft lite dåligt samvete. Nu körde jag bort dem till den lånade jordkällaren 1,3 km väster om Havet.
Där låg ju all fjolårspotatis! Alldeles grodd. Den blev ful, fläckig och liten och jag har inte orkat mecka med att skala de små eländesknölarna. Därav matsvinnet. Folk säger att ”så blir det första året efter att man brutit upp en gammal vall”. Och ja, i år blev ju potatisen mycket bättre.
Jag körde ett lass squash, broccoli och tomat till konglomerationen och J. Jag har kommit på att tomma sidoväskor går att bunta ihop och spänna på pakethållaren så blir man mer aerodynamisk. Hashtag tempopinnar och självhushållning.

Rörligheten, lite hafsigt

Jag har tänkt mycket på att vi inte har en rörelse, på senaste. Vi har ingen rörelse. Det finns inget vi. Jag skriver ner lite av de tankarna här, med förhoppning om att jag på så vis kan få lite sinnesro att bygga en badstuga så att jag kan tvätta mig i vinter.

Den rörelse jag vill tillhöra är sysselsatt med att skapa ett alternativ. På riktigt. Det är en rörelse för alla som vägrar ”växa upp”. Som spetsade öronen när Skalle-Per bad Mattis förklara för Ronja vad en rövare gör. För alla som förstått att pengar, staden, lönearbetet, marknaden, varorna, konkurrensen, tillväxten och välfärdsstaten är olika sidor av samma mynt. Att det inte finns några goda pengar. Att staden i grunden är, och bara kan vara, en marknad. Att det inte finns en enda klimatsmart eller etisk vara att välja. Att varuformen är själva problemet. Att lönen alltid förstör glädjen och meningen i arbetet. Att konkurrensen gör oss sjuka. Att den ekonomiska tillväxten aldrig kommer kunna frikopplas från människans ökande dominans och samhällets ständiga utvidgning. Att välfärdsstaten helt bygger på pengar, städer, lönearbete, marknader, varor, konkurrens och tillväxt. Att det är lönlöst att försöka ombilda välfärdsstaten.

Rörelsen skulle ha tre huvudsakliga mål.

  1. Bygga upp ett alternativt system baserat på allmänningar, helt utan pengar.
  2. Försvara allt som redan organiseras utanför varumarknaden eller staten. T ex ideella föreningar, vänskap och nyttjandet av allemansrätten.
  3. Missgynna och snylta på den nuvarande samhällsorganisationen. De multinationella storföretagen, de lokala småföretagen och de statliga och kommunala verksamheterna.

Rörelsen behöver kombinera aktivism och idealism. Handlingar utan idéer är lika utsiktslösa som idéer utan handlingar. Ingen handling är god i sig. Ingen idé är god i sig. Handlingarna är rörelsen och idéerna är rörelsens immunförsvar mot återtagande. Ingen ska kunna sno vårt alternativ och sälja det tillbaka till oss.

Rörelsen är öppen för att vi kanske inte måste ändra på saker och ting för vår egen skull. Det kommer kanske inte en slutgiltig ekonomisk eller ekologisk kris och räddar oss och tvingar oss att ändra på allt. Kanske, alltså. För det kommer kanske visst en sån kris. Den är kanske redan här. Oavsett ser rörelsen till att, för säkerhets skull, skapa krisen. Rörelsen är krisen.

Rörelsen rör sig på följande sätt:

  • Först och främst minskar vi våra utgifter för att kunna lönearbeta mindre eller inte alls. Rörelsen är inget fritidsintresse, inget helgnöje, ingen framtidsdröm.
  • Vi hittar ställen, troligast på landet, med förutsättningar för fri produktion av grundläggande behov. Mat och tak över huvudet kommer först. Sjukvård/omvårdnad kommer vi förmodligen få ge oss i kast med först lite senare när alternativet vuxit.
  • Vi reparerar saker, dumpstrar, bygger snorbilligt, tränar upp våra kroppar för att kunna cykla, gräva, hacka och bära (om vi har sådana förutsättningar).
  • Vi experimenterar med ett konkret system för solidariskt utbyte av överskottsproduktion mellan våra ställen. Det är detta som är alternativet. Det som slutligen ska ta över.
  • Vi är alltid helt öppna med att vårt system inte är kompatibelt med det nuvarande. Vi missar aldrig en chans att säga just precis det. Ja, välfärden kollapsar om vi får som vi vill. Men då har vi blivit så många att vi börjat bygga ett alternativ till den också.
  • Vi samlar, nej hoardar, information om olika arbetsbesparande lowtech-lösningar som förenklar våra liv. På vår wiki ska det finnas massor med tips på hur du sparar pengar, odlar, konserverar, reparerar, undviker byråkrati, bygger hus nästan gratis och organiserar allmänningar, dugnad och talko.
  • Missgynnandet och snyltandet bör av strategiska skäl ske ickevåldsligt och gärna med humor. Deras samhälle är ett skämt, vi lever rövare.

Rörelsen rör sig inte på dessa sätt:

  • Vi framhåller inte ytliga handlingar är goda eller onda i sig. Cykling är exempelvis ett sätt att minska sina utgifter, men målet är inte cykling. Syftet med cyklingen är att minska sina utgifter för att kunna lönearbeta mindre och få tid och ork för att skapa alternativet.
  • Vi har inte ångest för vilka varor vi köper, huruvida de är miljövänliga eller inte. Vi släpper det helt. Varuformen och pengarna är problemet, det finns ändå inga goda varor. Vi köper de billigaste som vi står ut med. För att kunna lönearbeta ännu mindre.
  • Vi har inte ångest för att vi köpte nåt skit som vi inte behövde. Det är orealistiskt att tro att man ska stå emot reklamindustrins bombardemang av vetenskapligt utmejslad psykologisk manipulation. Att vi faller dit visar att vi är mänskliga. Vi tänker istället på hur du ska kunna minska våra utgifter i framtiden, inte på ”synder” vi redan begått.
  • Vi framhåller naturligtvis inte försäljning av goda varor som på något sätt relaterat till rörelsen. Vägen framåt är ständigt minskade utgifter och intäkter. Ingen varuförsäljning och inget lönearbete tjänar det syftet.
  • Vi skambelägger ingen som säljer sin arbetskraft eller andra varor. Att behöva göra det är en självklarhet inom en överskådlig framtid och rörelsen har inte med det att göra. Men det det har inget med rörelsen att göra, heller.

Det konstiga är att denna rörelse inte redan finns, för jag tycker egentligen att det är självklarheter.

Innanfönster och dikesrensning

Det började dra kallt genom de otäta ytterfönstren i vagnen och sydvinden skränade som en motorväg i asparna och hasseln. Så jag satte in innanfönstren som har legat under vagnen och blivit smutsiga. Nu är det tredje gången jag sätter dit dem, och inte heller i år monterade jag haspar. De får vara oöppningsbara i vinter också. Det räcker ganska gott att kunna öppna sängfönstret och dörren.

Det blev jättevarmt direkt så jag fick öppna dörren. Så nu drar det kallt och skränar ändå.

På paradgatan har plötsligt Surhålet uppenbarat sig. Jag försökte rensa ett rör och kratta och gräva upp en dikesränna. Kanske kommer besökande stadsbor klaga mindre på infrastrukturen nu. Om det funkar, förstås.

Den här är ganska bra. En spets att dra upp ränna med och en smal kratta på andra sidan för att fösa dy.

Nog med loggande. Nu måste jag cykla och köpa kaffe.