Vadå hafsblogg?

hafs substantiv ~et
• slarv, vårds­löshet

hafs hafset
• arbete utan nog­grannhet eller med allt­för stor brådska
JFR slarv

Låt oss börja med detta: Livet är på låtsas. Eller, vi bygger upp livet runt idéer och normer som någon annan har kommit på – vissa finns det god grund för, andra är baserade på ideal som inte är för människans och andra jordliga varelsers bästa. Ofta är det nödvändigt med överenskommelser om hur vi ska vara mot varandra, samspela, strukturera samhället osv., men vad händer när det stora, tunga och trögrörliga maskineriet rör sig i en ohållbar riktning med sådan kraft att det blir ostoppbart? Splatt! bara, in i sig själv.

I dag lever vi liv där lönearbete är viktigt. Karriär är viktigt. Utsidan. Hur saker verkar. Industrialiseringens inhamrande att arbete är värdefullt och något fint för att på den tiden gynna inflyttning till städerna är djupt förankrad i våra ryggraders innersta märg. Att inte arbeta är att inte vara någonting. Något överblivet, efterblivet, uteblivet. Prestationen styr våra livsval, och vårt värde bestäms också därefter. Att ha en högt uppsatt position i arbetslivet styr hur livet ser ut – mer pengar, större hus, dyrare och fler prylar, semesterresor till obskyra platser, ära och någon typ av skum berömmelse. Narrativet säger att människor förtjänar sådana privilegier för att de också arbetar hårdare, har större drömmar, mer vilja och för att de försöker mer. För alla kan om de bara försöker, visst? Fel. Vårt system bygger på att vissa ska ha det bättre än andra. Om alla som bara försökte nådde samma position så skulle samhällsbygget splatt! på samma sätt som det där ostoppbara maskineriet. Däremot är det viktigt att människor fortsätter leva som de gör och tror på att det är sant. Det ska vara eftersträvansvärt att ha det bättre utifrån samhällsnormerna så att människor rättar sig i leden, går till sina jobb och utför sina sysslor så att de högre upp i hierarkin gynnas. Samtidigt har de sina skitdrömmar som eldar på maskineriet. Så har vi byggt vår tillvaro.

Det låter ju ganska dumt. Vi lever och arbetar häcken av oss för att göda redan feta fickor. På andra platser i världen svälter människor, andas in giftiga gaser, tillåts inte ta en rast, dör. Människor dör.

Och så fortsätter hjulen snurra.

Lite mer splatt! i livet, kanske?

Ett problem med att leva i det typ av samhälle som vi gör är att rörelser måste byggas inifrån systemet. Det går inte att stå utanför och titta in, värderingslöst betrakta civilisationen från avstånd eller verka för en förändring utan de mekanismer som påverkar oss. I dag är till exempel individualismen en stark kraft, och den har fått bränsle från liberala tankar om individens förmåga och hens ansvar för sitt eget öde. Du väljer själv hur framgångsrik du ska vara, alltså, bara du tror på dig själv, och annat dravel som passar utmärkt i det samhällssystem vi har skapat.

En inifrånrörelse för att skapa förändring innebär alltså att det är lätt att kidnappas av de ideal som råder, eller att kanske börja i fel ände. Snygga gurkor, gulliga djur på rad, en stiligt ihopsnickrad spaljé i motljus med ett immigt glas rosé. Bilder och flöden som stärker det egna varumärket (för vi är alla varor nu), utökar följarbasen och följer de strömmar som råder, men vad uppnår det egentligen? Det är fint att människor vill förändra sina liv, flytta ut på landet, ställa om, men utan en grund att stå på och en samlande kraft blir det mer ett don quijotiskt väderkvarnsvevande som om de vore knott i en jättes öra. Det gör inte en fluga förnär.

Så, mer splatt! tack.

Vi behöver sluta vara jag, jag, jag och bli ett vi. Vi behöver samla krafter och bli en kollektiv röst. Vi behöver skapa en rörelse som vill förändra samhällets uppbyggnad från grunden ifall vi vill skapa förändring på riktigt. Allt detta behöver vi för att röra oss från det individualistiska, hierarkiska och mot något mer harmoniskt, kollektivt. Något som lever med jorden i stället för emot den. Som tar hand om den nästa, stöttar i stället för fäller, ser människan i stället för prestationen. Ett enande av förmågor och behov.

Och allt detta börjar här.

Stor i orden, liten på jorden

Storvulen är lätt att vara. Men allt det andra är det lite så där med, faktiskt. Vi hafsbloggare är ju i själva verket ena hafsiga jävlar som inte kan eller vet så mycket om att leva och bygga bo med egna händer och förmågor. Vi slarvar, spottar och svär. Ofta skiter vi i allt och cyklar i stället, för att det är mycket roligare. Eller så sitter vi och glor på nån klipptopp, som nåt annat knytt.

Men så vaknade ändå en lust att dokumentera tillvaron, skriva några ord då och då och kanske också hitta likasinnade som vill förändra sakernas tillstånd i stället för att bara gå med på premisserna. En blogg är bra, tänkte vi faktiskt var för sig, så där som bloggarna var innan de nedlusades av kommersialism och den stelopererade yta som täcker det mesta nuförtiden. En blogg är också fri från algoritmer och aggregerade flöden och allt vad det heter som styr vår vardag trots att vi kanske tror att vi är fria. Här finns inget vinstdrivande företag bakom och vi vill inte inspirera. Däremot vill vi leva så billigt som möjligt för att lönearbeta så lite som det går.

Vi som hafsar ner saker här heter Hannes, som bor i Skogshavet där det odlas, byggs och fixas, och Jannicke, som bor i den larmande staden fyra mil bort också bor i havet sedan juli 2022. Och egentligen skulle det här vara något snabbt och hafsigt om att vi kommer att skriva och lägga upp bilder om allt möjligt som vi känner för. Inga gränser eller restriktioner. Så blev det tydligen nån sorts ogenomtänkt manifest i stället. Men ja, hafs är vad hafs är. Väl bekomme.