Då var den sista potatisen upptagen och inlastad i källare. Dags att sammanfatta potatisåret.
Nån sa att potatis blir ful om det är mycket onedbrutet biologiskt material i jorden. Det hade ju vi! Och dessutom ful potatis, som behöver skalas ordentligt innan kokning. Drömmen om finare potatis började spira, och den 2:a december ägnade jag fyra timmar åt att bredgrepa och kamma jorden på kvickrotsrötter och dylikt.
Arbetet med utrotningen fortsatte den 9:e, med tre timmar bredgrep och kamning. Men sen frös väl jorden för vintern och vi kunde ”tyvärr” inte arbeta förrän på våren igen.
Så den 2:a april kammades resterande del av potatisplätten någorlunda fri från levande biologiskt material. I alla fall från kvickrot. Sen täckning med dumpstrat mögligt ensilage. Jag höll på i fyra timmar och en halv.
Vi brukar ju arbeta på första maj och sätta potatisen, som en protest mot att arbetarrörelsen inte försöker avskaffa lönearbetet, men så nämnde Inger att det är bättre att sätta tidigare. Då hinner potatisen eventuellt bli mer färdigväxt innan den får bladmögel och vi kan kapa blasten i hopp om att det ska stoppa röta och inte smitta tomaterna lika mycket (men oklart om det stämmer eller är ockulta ceremonier). Så vi satte potatisen den 16-17 april, 4,5 timmar totalt, gånger två för vi var två. Och täckte igen.
Under sommaren gjorde vi typ inget med potatisen, förutom att börja äta av den.
Vi kupade inte ens genom att kratta upp täckmaterial från gångarna som vi brukar. Delvis för att vi inte hade något täckmaterial i flera gångar. För vi orkade väl inte fixa det. Men den 11:e augusti kapade jag lite blast som jag tyckte hade bladmögel. Och den andra september kapade jag resten.
I slutet av oktober togs första sorten, connect, upp. Rekordskörd, en full trälåda på en rad. Tidigare rekordskörden 2022 var det en full låda på nästan dubbelt så långa rader. Det tog tre timmar att ta upp och en timme att köra flera vändor till den lånade källaren med kärran. Det såg ut att bli väldigt mycket potatis i år.
Men sen var det asterixens tur, och den hade möss eller sorkar ätit en hel del på, och det var mycket mer gröna knölar. Det blev bara en tredjedels trälåda per rad, efter fulingarna var bortsorterade. Det tog fem timmar totalt för att skörda asterix, sortera, köra till källaren, kompostera fulingarna och logistik kring det.
Så, 300 kilo, plus kanske tjugo kilo som var extra fina som vi ska ha som sättpotatis för att se om extra fina sättpotatisar ger finare potatisar. Och sen åt vi upp en hel rad under sommar och tidig höst, som vi skördade allt eftersom. Så vi säger 350 kilo.
Jag tror att asterix blev sämre för att det var sämre täckt där. Speciellt gångarna. Det torkade ut raderna från sidorna, och det blev kanske en alldeles för mysig miljö för djuren. Planen för nästa år är att täcka tjockt. Även gångarna. Där det var fuktigt under täckmaterialet hade inte djuren varit, och där var det även mycket bättre skörd, troligtvis för att potatisen haft större tillgång till vatten där.
Det där om att det skulle bli mindre fulheter med mindre biologiskt material i jorden vet vi inte riktigt om det stämmer. Kanske lite. Det blev mycket skorv men i alla fall mindre maskhål. Men J läste nån som menade att skorv är ett tecken på en hälsosam och levande jord. Och jag tror jag läst nåt om att potatis med skorv blir mer näringsrik. Nu vill jag aldrig läsa nåt om skorv igen, för den informationen, sann eller ej, passar oss bra.
Eftersom vi loggat allt potatisarbete på Strava i år blev det lätt att räkna ihop den totala arbetstiden. Vi ägnade c:a 30 timmar totalt åt potatisen. Det är 150 kr i timmen om potatis kostar 13 kr/kg.
Men vi odlar ju inte för att tjäna pengar, utan för att slippa tjäna pengar.