Rörligheten, lite hafsigt

Jag har tänkt mycket på att vi inte har en rörelse, på senaste. Vi har ingen rörelse. Det finns inget vi. Jag skriver ner lite av de tankarna här, med förhoppning om att jag på så vis kan få lite sinnesro att bygga en badstuga så att jag kan tvätta mig i vinter.

Den rörelse jag vill tillhöra är sysselsatt med att skapa ett alternativ. På riktigt. Det är en rörelse för alla som vägrar ”växa upp”. Som spetsade öronen när Skalle-Per bad Mattis förklara för Ronja vad en rövare gör. För alla som förstått att pengar, staden, lönearbetet, marknaden, varorna, konkurrensen, tillväxten och välfärdsstaten är olika sidor av samma mynt. Att det inte finns några goda pengar. Att staden i grunden är, och bara kan vara, en marknad. Att det inte finns en enda klimatsmart eller etisk vara att välja. Att varuformen är själva problemet. Att lönen alltid förstör glädjen och meningen i arbetet. Att konkurrensen gör oss sjuka. Att den ekonomiska tillväxten aldrig kommer kunna frikopplas från människans ökande dominans och samhällets ständiga utvidgning. Att välfärdsstaten helt bygger på pengar, städer, lönearbete, marknader, varor, konkurrens och tillväxt. Att det är lönlöst att försöka ombilda välfärdsstaten.

Rörelsen skulle ha tre huvudsakliga mål.

  1. Bygga upp ett alternativt system baserat på allmänningar, helt utan pengar.
  2. Försvara allt som redan organiseras utanför varumarknaden eller staten. T ex ideella föreningar, vänskap och nyttjandet av allemansrätten.
  3. Missgynna och snylta på den nuvarande samhällsorganisationen. De multinationella storföretagen, de lokala småföretagen och de statliga och kommunala verksamheterna.

Rörelsen behöver kombinera aktivism och idealism. Handlingar utan idéer är lika utsiktslösa som idéer utan handlingar. Ingen handling är god i sig. Ingen idé är god i sig. Handlingarna är rörelsen och idéerna är rörelsens immunförsvar mot återtagande. Ingen ska kunna sno vårt alternativ och sälja det tillbaka till oss.

Rörelsen är öppen för att vi kanske inte måste ändra på saker och ting för vår egen skull. Det kommer kanske inte en slutgiltig ekonomisk eller ekologisk kris och räddar oss och tvingar oss att ändra på allt. Kanske, alltså. För det kommer kanske visst en sån kris. Den är kanske redan här. Oavsett ser rörelsen till att, för säkerhets skull, skapa krisen. Rörelsen är krisen.

Rörelsen rör sig på följande sätt:

  • Först och främst minskar vi våra utgifter för att kunna lönearbeta mindre eller inte alls. Rörelsen är inget fritidsintresse, inget helgnöje, ingen framtidsdröm.
  • Vi hittar ställen, troligast på landet, med förutsättningar för fri produktion av grundläggande behov. Mat och tak över huvudet kommer först. Sjukvård/omvårdnad kommer vi förmodligen få ge oss i kast med först lite senare när alternativet vuxit.
  • Vi reparerar saker, dumpstrar, bygger snorbilligt, tränar upp våra kroppar för att kunna cykla, gräva, hacka och bära (om vi har sådana förutsättningar).
  • Vi experimenterar med ett konkret system för solidariskt utbyte av överskottsproduktion mellan våra ställen. Det är detta som är alternativet. Det som slutligen ska ta över.
  • Vi är alltid helt öppna med att vårt system inte är kompatibelt med det nuvarande. Vi missar aldrig en chans att säga just precis det. Ja, välfärden kollapsar om vi får som vi vill. Men då har vi blivit så många att vi börjat bygga ett alternativ till den också.
  • Vi samlar, nej hoardar, information om olika arbetsbesparande lowtech-lösningar som förenklar våra liv. På vår wiki ska det finnas massor med tips på hur du sparar pengar, odlar, konserverar, reparerar, undviker byråkrati, bygger hus nästan gratis och organiserar allmänningar, dugnad och talko.
  • Missgynnandet och snyltandet bör av strategiska skäl ske ickevåldsligt och gärna med humor. Deras samhälle är ett skämt, vi lever rövare.

Rörelsen rör sig inte på dessa sätt:

  • Vi framhåller inte ytliga handlingar är goda eller onda i sig. Cykling är exempelvis ett sätt att minska sina utgifter, men målet är inte cykling. Syftet med cyklingen är att minska sina utgifter för att kunna lönearbeta mindre och få tid och ork för att skapa alternativet.
  • Vi har inte ångest för vilka varor vi köper, huruvida de är miljövänliga eller inte. Vi släpper det helt. Varuformen och pengarna är problemet, det finns ändå inga goda varor. Vi köper de billigaste som vi står ut med. För att kunna lönearbeta ännu mindre.
  • Vi har inte ångest för att vi köpte nåt skit som vi inte behövde. Det är orealistiskt att tro att man ska stå emot reklamindustrins bombardemang av vetenskapligt utmejslad psykologisk manipulation. Att vi faller dit visar att vi är mänskliga. Vi tänker istället på hur du ska kunna minska våra utgifter i framtiden, inte på ”synder” vi redan begått.
  • Vi framhåller naturligtvis inte försäljning av goda varor som på något sätt relaterat till rörelsen. Vägen framåt är ständigt minskade utgifter och intäkter. Ingen varuförsäljning och inget lönearbete tjänar det syftet.
  • Vi skambelägger ingen som säljer sin arbetskraft eller andra varor. Att behöva göra det är en självklarhet inom en överskådlig framtid och rörelsen har inte med det att göra. Men det det har inget med rörelsen att göra, heller.

Det konstiga är att denna rörelse inte redan finns, för jag tycker egentligen att det är självklarheter.

Den Austenska broccolins vara eller icke vara

Broccoli! Det har jag närt en inneboende känsla av att det är bra att odla – den är nyttig, användbar till mycket i både färskt och tillagat tillstånd och med lite knussel går den också att lagra. (Knusslet består i att det innefattar en frys eller en torkugn/ugn, vilket inte finns i överflöd hittills i havet. Eller möjligen nån sorts syrningsmagi som jag inte har en aning om än.) Även om känslan alltid är en viktig ledstjärna i allt jag föregriper mig så är det ju ändå så att förnuftet också måste vara en del av tillvaron, för att vara lite Austensk.

När det kommer till broccolins vara eller icke vara, så har den upplevts tynande i hafslandet. Toppskotten som kom upp var glesa, spretiga och i de flesta fall icke-existerande. Trots att vi täckte eländet vid utplantering med en intrikat konstruktion av Ikeas tyllgardin Lill, hasselslanor från skogskanten och vedträn så har även sniglar och andra fän letat sig in. Vid ett tillfälle när jag var där och kikade under sommaren hittade jag flera snigelhögar på både plantor och i plantornas närhet. Känslan om broccoli reviderades och förnuftet sa att det nog var mer bekymmer än det var värt i slutänden. De lämnades därför lite åt sitt öde där under sitt skira täcke av mormorstyg efter att vi hade kapat topparna. Festa på, sniglar och fän. Förnuft och känsla åt fanders.

Tills i helgen när jag var där och kikade. Som Hannes skrev är det en hel del sprötande blommor som sticker upp där under duken. De drar blickarna till sig så att det är svårt att se vad som faktiskt pågår där under. Det är lite mörkt och skumt, och skulle kunna vara en plats för onämnbara händelser av ljusskygg art. På vissa ställen har vi täckt för dåligt med material också så att det växer andra saker där under med frodig entusiasm. Men! Om en letar sig in och under och runt så finns det faktiskt en hel del broccoli där. Titta.

På vissa plantor har det faktiskt kommit upp nya toppskott (?), även om jag inte har en aning om hur det fungerar.

På andra plantor har det kommit flera sidoskott. Och några blommar. Vi provade att inmundiga lite olika delar där och då, mitt i hafslandet, och kom fram till att bladen inte var någon vidare delikatess i otillagat tillstånd, men blommorna var en liten skatt. De hamnade därför i salladen till kvällens måltid.

Teorier om broccolins levnadsbana diskuterades. Är det bättre att plantera ut kålväxter sent på säsongen? Är det julis regnfattighet som påverkade växtbarheten? Är det ens värt böket med att täcka och på annat sätt skydda plantorna för att kanske få en liten skörd sent på säsongen? Allt är lite oklart, förutom att min känsla är att det är jobbigt med broccoli och Hannes ståndpunkt att fortsätta experimentera är av en mer aktningsvärd art. Vi får se hur det går.

När vi ändå var ute på uppsåtliga strövtåg drog jag ut till grannfältet där bonden som arrenderar misslyckats med sin solrosodling. Sånt där med storartade blomster och att ha färska blommor att pynta med i tid och otid är något som ofta känns ganska främmande. Speciellt hela industrin runt detta pynt är svår att förklara nyttigheten med och den är inte helt uppdaterad till jordens förutsättningar och människors primära behov. Blommor är fina och gör nytta i naturen, för pollinatörer och andra djur. För människan är de utsmyckning till livets teater.

Det finns säkert något intressant att gräva i här med filosofiska resonemang om behovet av skönhet, men jag orkar inte riktigt att peta i det just nu. Inte ens i om det faktiskt är ett behov människan har. Många av de lite skruvade normer vi följer befästs i mina ögon med resonemang som liknar efterkonstruktioner. Det svåra är att penetrera kärnan och finna vad som är det egentliga innehållet och vad som är grannlåt.

I alla fall. Nu pågår livets teater även på dasset i form av Hannes plockade växtsammansättning. Det går ju inte alltid att vara så jädra förnuftig.

Lite som växer

Brännässlorna trivs nu. De har slagits två gånger i sommar, men jag bara använt dem som täckmaterial. Nästa år borde jag använda dem mer till mat.

Halloweenpumpa från affären som kom igång sent. Det är tredje pumpan den försöker skapa, de två första tynade bort.

Praktexemplar av squash som jag har tänkt ta frö från. Anjas stora runda, Ladoga, Libanese blonde och Anjas långa gula.

Purjolöken som stod hela vintern i djup snö och har blommat hela sommaren.


Några squash är på gång, men de växer långsamt nu.
Jag tänkte att en gammal trasig presenning kunde få förbereda en odlingplats. Men sakerna under bara fortsätter att leva!
Frilandstomaterna som jag inte orkat fixa och dona med. De producerar små små tomater, men inte speciellt många. Jag vill ha ordentligt med tomater att torka och spara, i framtiden. Tomater vill nog ha mer omtanke.
Broccolin dukade nästan under. Om det var sniglarna eller fjärilarna vet jag inte. Bara något toppskott blev riktigt fint, resten blev spretiga och fula. Nu har det kommit nya spretiga spröt som blommar, men inga fina buketter liksom. Ikeas gardiner är för veka och blir spröda av solen.
Vitkålen börjar faktiskt se fin ut nu när djuren verkar ha gett upp.

Det var väl det. Lite växtlighet just nu. Jag har försökt rita en billig bastu hela dan.

Ny dynghög

I skrivande stund levereras en stor hög hästgödsel till hafslandet. Tanken är att täcka odlingsytan med ett lager av det nu i höst. Gödslet får vi gratis och jag räknar det som dumpstring. Allt dumpstrat är vegetariskt.

En potatisaktion

I hafslandet försöker vi få saker att växa med så lite kraftansträngning som möjligt. Ingen av oss är sugen på att ligga mellan raderna och pilla bort ogräs i tid och otid bara för att vi ska få känna oss som riktiga odlare, och nästan ännu mer är vi osugna på att köpa en massa pryttlar för att slippa rensa ogräs och annat tidsödande. Det gick åt skogen med broccolin till exempel eftersom så många olika fän gillar den, så energin som behövdes för att vinna över konkurrensen var inte värd ansträngningen. Och då ansträngde vi oss ändå en hel del med våra mått mätt.

Därför gillar jag potatis. I år har vi nästan lämnat den åt sitt öde. Vi täckte den med ensilage när vi satte den, och sen har Hannes kupat den en gång med nyslaget gräs. Ingen extra vattning, ingen jordkupning, ingen annan gödsling, ingen ogräsrensning. Vi experimenterade med samplantering av potatis och bondbönor, men bönorna blev det inte mycket av och det blev inte heller någon skillnad på potatisen i de rader där bönor planterades emellan. Men det kanske berodde på att bönorna aldrig riktigt kom till skott?

Nästa år har vi pratat om att prova att inte gräva ner potatisen alls, utan bara lägga den på fältet och täcka den. Ingen av oss är nöjd med att bara göra som en ska, så det kommer dröja något decennium innan några slutsatser kan dras om vilken metod som fungerar bäst. Och till dess kommer det hafsas lite hit och dit.

Den 15 september skördades alla potäter av sorterna connect och asterix som sattes från 2020-skörden. Fyra rader på kanske 20 meter styck gav cirka 80 kilo sammanlagt. Det räcker förhoppningsvis fram till vårkanten i alla fall, eller ännu längre. I år var det inga fula fläckar på potatisarna, men det var en hel del små, små spökpotäter som befann sig nära plantans rotmitt och inte hade utvecklats. Som uppochnerhängande knytt som låg och sov där i jordens mörka, lugna ro.