När jag var tonåring gjordes en cover på Lou Reeds ”Perfect day”. Av nån anledning och på nåt sätt införskaffades singeln på cd och jag kunde lyssna på den om och om och om igen och blev liksom förtrollad. Med så skilda artister som Boyzone, Emmylou Harris och David Bowie kan det inte vara nåt annat än underbart.
I alla fall. Det kändes som en lagom perfekt dag idag. Sådär när aktiviteter sömlöst glider över i varandra och när inget känns stressigt eller måstigt.
Det har regnat i nästan två dar och fukten intar det mesta. Bäst att elda, öppna fönster för att vädra ut och sen klä på sig så en inte fryser av vädret medan vi sjunger Ghost of Tom Joad.
Vi hade bestämt att vi skulle gräva ner två pilplantor som har stått och misshandlats i krukor i typ ett år, så det gör vi efter musiktimmen.
Förra helgen när vi var ute och cyklade svisjade vi förbi det jättegoda äppelträdet som vi brukar plocka från när det är säsong för det. Fram med fickkniven och vips så har en några kvistar att försöka ympa med, under helt fel säsong och med blott eltejp som sammanhållande faktor. Älskar eltejp.
Sen nog med jobb (eller nä, vi grävde ner vallörtsplantorna också, som växt upp från rötter vi fick av Mattias när vi cyklade förbi där i somras), och ut i höstspringet för att få basta.
Kvällen, den mörka, vackra. Som göggel översätt skaldar: Bara en perfekt dag Du fick mig att glömma mig själv Jag trodde att jag var någon annan Någon bra
Den bästa sortens dräll är skogsdräll, och speciellt under tidig höst eller den alldeles drabbande höghösten när alla lukter och dovfärger sköljer genom kroppen. Det är en av mina absoluta favoritaktiviteter att släntra runt genom snår, mossar och olika sorters skog i fem timmar, hitta fantastiska svampar, känna på de vissnande ormbunkarna, hitta nån mossig sten att sitta på och glo, dricka te och svära lite över älgflugorna och världsidiotierna, för att sen dyka in i skogsuniversumet igen där allt är precis som det ska. Nästan nästan alltid träffar jag noll mänskliga personer. Det blir som en förtrollningsbubbla där kroppen blir en del av omgivningen. Och det bästa är att skogen finns precis här, intill vårt hem. Skogen är min befriare.
Vi rör oss på cyklarna genom ett kargt landskap något under trädgränsen i Innlandet fylke i Norge. Molnen tornar upp sig västerut, mörkt blågrå sockervadd möter bergsmassiven framför oss och smetas ihop i ett mörker. Regnet hänger som järtecken i luften. Under cykeldäcken knastrar gruset – inte en mänskosjäl så långt ögat kan nå längs den slingrande vägen som oundvikligt slukas av ovädret.
Det är den elfte cykeldagen och planen är att fortsätta lika många till. Drygt tre veckor borta från Skogshavet, odlingarna och allt vad det innebär. Ingen som vattnar hafsfältet, ingen som pillar, fixar, ordnar med grödorna.
Då
Fyra dagar innan vi far iväg, den 27 juni, kupar Hannes potatisen genom att kratta upp täckmaterial mot plantorna, och jag passar på att ta några bilder för att kunna se hur annorlunda allt ter sig när vi kommer tillbaka.
Blåärtsdom bredvid potatisraderna, och de av lökbökaren tillredda lökraderna framför utplanterade tomater.Tomatraderna, och till vänster om dem squash och nakenfröpumpa.I växthuset står endast fyra luffaplantor i år, eller svampgurka, och så en ledsen limequat som tröttnade på det mörka inomhuslivet i vagnen i vintras.
Det finns ingen vettig vattentillförselsmöjlighet till fältet än, så planen i år har varit att det som planteras ut ska klara en helvetessommar utan vattning. Ingen av oss vill tjudras fast i havet heller, gå och småplocka mellan raderna och hålla på. Det känns inte mer livsuppfyllande att dadda plantorna säsongen igenom. Får de bara rätt förutsättningar så klarar de det där bäst själva, förhoppningsvis. Vi har grundlagt genom att bredgrepa, tillföra gödsel och täcka, täcka, täcka.
Det är som ett experiment att lämna allt vind för våg. Hur mycket kan en skita i allt egentligen?
Nu
Det är tisdag, tror jag. Nätterna blir mörkare igen och vi har varit hemma en dryg vecka. De säger att det ska regna men när regntidpunkten väl är nådd så flyttas det fram igen. Små droppar ibland. En kort skur. Dimma på morgonen.
Min utsikt när jag vaknar är gammeldansk och müsli. Porslin och den odiskade degbunken.
Där nere stökar Hannes med frukostbestyr, fixar gröt kokar vatten plockar fram. Jag skulle kunna ligga här och lyssna på frukostfixarljuden en halv evighet. Eller i alla fall tills frukosten är klar.
Upp till halvsittande så kan jag kika ut genom fönstret bakom mig, det lilla okittade som har blivit som en spindeltrådssarkofag mellan glasen.
Grönt. Hafsgrönt. Där står bredgrepen och skottkärran lutade mot sågbocken. Rishögen längre ut som legat där ett år eller så nu. Solpanelerna skymtar fram till höger. Fältet.
Men först gröten.
Min skål, min sked. Fjolårsblåbär från plastburk och B12. P1 i bakgrunden. Nåt om koranbränningar på ekot igen, eller var det igår?
Vid fönstret ligger det skatter. Jordens innanmäte i form av stenar från olika platser jag cyklat eller äventyrat till, minnen från det som var. Småtomater på mogning. Augustins kikare.
På fötterna de där strumporna jag köpte innan cyklingen på Island för tretton år sen.
Nu får du följa med ut och se vad som har hänt med utomhuset medan vi var borta.
Det lever saker i växthuset endast tack vare att Lena har hjälpt till att vattna var tredje dag. Utan henne hade det inte blivit någon luffa alls i år eftersom de behöver så höga temperaturer för att sätta frukt. Ovärderligt med hjälp från nästgårds.
Men det lever också otroligt mycket bakom växthuset där de två komposterna står, en vilande och en i bruk. Nässlor, squash, tistlar, tomat och potatis bildar en djungel så att villådan knappt syns. Squashen som växer i den är snart ätklar.
Vi kikar in i huset.
Svampgurka. Alldeles livs levande. Det måste vara ren nybörjartur att ens få några frukter. Och limequaten har buskat till sig ordentligt.
Växthusskatter
Utanför växthuset ligger odlingsrelaterade saker som inte används under en presenning i väntan på bygge av nån sorts förvaringsbod. Krukor, pluggbrätten, dukar. De kommer säkert få ligga där i ett år till.
Nån har lagt en kompostpotatis uppepå.
Dags för hafsfältet.
När jag närmar mig staketet träffar jag en rymling. En nakenfröpumpestängel har lyckats lirka sig igenom sexkantsnätet. Lika bra kanske, det ser lite trångt ut på andra sidan.
Innanför staketet ser det ut så här.
Alla tomater åkte ut på friland i år. Många har buskat till sig rejält, en del är riktigt taniga eller ickeexisterande och några har frukt som snart är mogen. Dagen efter vi kom hem började jag pilla in stänglar i tomatburarna igen och rycka lite ogräs som växte intill plantorna.Löken samexisterar med lite allt möjligt som jag inte känner vid namn än. Den där klibbiga som breder ut sig, rankklättraren, olika sorters gräs och så svinmålla förstås. Tänk att det blir lite lök ändå. De små liven som bökades upp och återplanterades upp till fem gånger om när de bara var som taniga spröt. Men av morötterna och mangolden som samplanterades med dem finns intet.Potatishavet. Nakenfröpumpehavet. Och nakenfröpumpa!Squash i olika former, storlekar och färger. Hafsfältets pålitligaste. Och en vitlökssort börjar lägga sig ner och är dags att skörda.Blåärten har torkat. De får hänga kvar tills nån ids plocka av dem. Nästa år behövs mer ärter, mer bönor. Mycket mer.
Så ser det ut nu, fältet. Från nåt glest och prövande till mer djungligt och prunkande på fyra veckor, utan vår inblandning i form av vattning eller annat. Skönt att det går att vara en hafsig självhushållare som inte sitter ihop med jorden, som också kan lufsa ut lite i utbygdsmarkerna. För att till slut inse att det är skönast hemma.
Senare på dagen cyklar vi iväg för att hälsa på Frida och hennes odlingar. I utkanten av Skogshavet har en ek slutligen gett upp och lagt sig över stigen.
Den får ligga där ett tag till. Allt inom sin tid.
Efter nu
I efternuet är det söndag. Så lång tid har det tagit att skriva och fixa klart det här eftersom jag är som en spansk skogssnigel som bara slemmar fram i ultrarapid och för att det nästan alltid händer andra saker: Cykla till min förra stad för att ta hand om sjukt barn en dag, cykla till närorten och handla basvaror en dag. Såga upp tolv träunderlägg från en gammal sälgstam på sågverket till lillebrors bröllop, få besök av storebror som hämtar upp de tolv träunderläggen. Ett annat besök från en av H:s barndomsvänner. Och så tolv mil gruscykling runt en sjö en annan dag.
Regnet faller mot vagnens tak och de torra blåärterna ligger skördade i en burk på köksbänken. Inomhuset är fyllt av vitlök – lukten har hittat in i alla vrår, och på väggen bredvid dörren hänger en meterlång fläta på tork.
Saker händer snabbt. Och svindlande långsamt. Vid fönstret står de utrangerade dahliorna vi fick från Frida i Hannes mormors gamla kopp som tekulorna skulle läggas i. Den stod nästan alltid på bordet. Och nu står den här.
