Vinterhavet och Silent running

Nu har det varit tolv minus ett par nätter. Nordlig vind och två centimeter snö tystar 210:an och hela Havet ligger i lä. Jag har svårt att arbeta med allt jag vill uträtta. Vattnet, sågverket och bastun. Men inte pga kylan.

Jag tänker på Silent running och miljörörelsen. De flesta verkar överens om att kapitalismen inte kan fortsätta på sin inslagna väg. Det presenteras som en faktauppgift. Tyvärr är det så att klimatförändringarna tvingar oss att att byta spår, säger man ungefär. Miljörörelsens uppgift tycks bara handla om att banka in fakta i skallen på andra. Vi måste. För annars.

  • Vi måste Göra Något, annars blir jorden en öken som Mars.
  • Vi måste Göra Något, annars blir jorden ett brinnande helvete som Venus.
  • Vi måste Göra Något, annars kommer mänskligheten utplånas som dinosaurierna (vilket dock vissa verkar hoppas på).
  • Det är ingen idé att Göra Något åt samhället. Du måste flytta ut på landet, bli självförsörjande och förbereda dig på kollapsen. Annars kommer du inte klara dig.

Jag ser alla dessa annarser som möjliga framtider. Men jag tror också detta, som jag nämnde i förbifarten i inlägget om rörelsen och som det känns som att ingen tar med i beräkningen: Kapitalismen kanske fixar klimatet. Vi blir kanske varse att ”teknikoptimisterna” får rätt. Utsläppen av växthusgaser stoppas, kol fångas in i jordskorpan och klimatförändringarna bromsas in helt och jorden kyls till förkapitalistisk nivå. Tekniken gör grön energi billigare och mer lättillgänglig än fossil energi någonsin var och den mänskliga expansionen tar ännu ett gigantiskt utvecklingssprång. Alla som sade vi måste hade då fel.

Det är detta som har hänt i den dystopiska filmen Silent running. Mänskligheten har tagit total kontroll över klimatet och bestämt en lagom temperatur. De sista regnskogarna har skickats upp i rymden för att bevaras, för att mänskligheten ska kunna breda ut sig över hela planeten. Filmen börjar med att makthavarna kommer på att de där regnskogarna uppe i rymden kostar ju bara pengar, de ska avskaffas och sprängas i bitar. (Som jag minns det.)

Jag tror inte att det är helt osannolikt att ungefär detta händer. Inte det där med regnskogarna i rymden, men det andra. Det är kanske inte alls så att vi liksom tyvärr är tvingade att leva i harmoni med naturen. Det är kanske så att vi med teknikens hjälp kan bryta oss ur ekosystemen och klara oss utan den övriga naturen. Och det här tycker jag är det kanske värsta framtidsscenariot av alla. Jag tror inte på tekniken, jag är inte teknikoptimist. Tvärtom: Jag är rädd för vad tekniken är kapabel till.

Att hålla detta scenario för möjligt påverkar hur vi ska agera. För det första är det då oklokt att luta sig tillbaka och vänta på att civilisationen kollapsar av sig själv. Det gör den kanske inte. För det andra kan vi inte längre tvärsäkert hävda att vi måste det ena eller det andra. Om Silent running är en tänkbar framtid behöver vi förklara varför vi måste saker. Då räcker det inte att veta vad vi inte vill.

Om vi kanske inte måste göra något för att förhindra civilisationens eller mänsklighetens undergång, hur vill vi att mänsklighetens framtid ska se ut?

Mitt svar är att jag vill att planeten jorden till största del ska bestå av vild och fri natur som inte domineras av mänskligheten. Jag vill ha en mänsklighet vars utbredning, dominans och verksamhet inte växer utan tvärtom drastiskt krymper. Jag vill ha en mänsklighet som i hög grad lämnar den övriga naturen helt ifred. Jag vill att vår uppfinningsrikedom ska få tjäna syftet att underlätta och försköna livet.

Och jag tror vi behöver börja där, innan vi går in på vad vi därför måste göra.

Och jag vill cykla upp och ner och runt och tillbaka, så snön yr.

Den sanna historien om när jag tog en bostadsrätt i besittning

16 april
den första dagen

När jag vaknade var natten redan borta i mig. Gårdagens tyngd. Men det sega rinnandet. Punkten då dagen rör sig i riktning mot det mörkare eller ljusare. Det är så tydligt skönjbart. Om det skulle gå att tygla det exakta ögonblicket, rida in det. Smeka och banna. Bli sin egen bödel. Men det var ljusare, i dag. Kylskåpet skrubbat. Alla gamla jordiga lukter slängda. Några flyttade saker. Arrangerade. Och jag tänkte på när jag frågade om hen inte märkte av min pedantiska uppväxt och hen svarade med någon sorts förvåning nej. Hen skulle se kylskåpet i dag. Det är mitt nu. Jag kanske tar över de små rummen i rummen ett efter ett, vrårna. Sedan är allt mitt. När hen kommer tillbaka är det ett annat hem. Andra energier. Ingen bor här längre. Den avskavda huden har flyttat.

17 april
den andra dagen

Kroppen vill ha gift. På väg ner för den mörklagda trappan fastnar två svarta varelser i sidan av blicken, inne i hisschaktet. Inga ögon, inga läppar, inga öron. Två huvudkonturer, axelpartier, och nedanför en upplösning in i intet. Jag vill inte se och skyndar förbi. De har hängt sig, men det är bara ett påhitt, egentligen är de alerta, vakna. Redo att ta tag i den som av nyfikenhet stannar upp och följer konturerna nedanför bröstkorgarna, ett språng ifrån ett själsligt övertagande. Jag såg dem först i går kväll när jag skulle ut i natten och leta mat. Yoghurt, grädde, tomater, fänkål, vindruvor, bröd med aprikoser och tranbär. Tulpaner. Tulpaner som imorse hade slagit ut, rätat på sig. Tagit den plats de är berättigade efter liv som frö, genomträngandet av jorden, allt för människan som kasserar hela uppväxten, hela existensen.

Och att vakna, den andra dagen. Att känna efter då. Att låta bli.

Vad som är nu: Det krypande sörjandet. Hissen som rör sig genom schaktet, genom kropparna. Deras grav som aldrig vilar. En malkonstruktion av metall på gården utanför med borstkäftar som suger upp smutsens grus, de cyklande måsbarnen som cirklar runt maldammet. De vill vara i förändringen, de vill att någonting ska hända men de har inga röster att skratta med. Så de cirklar och hoppas på resterna. Vad som var tidigare: Vinden. Svetten under skjortan. En äldre man på gatan som hungrade. Jag vill ge dig allt, sa jag. Jag vill ge dig allt du behöver och nätterna därtill. Men det betyder ingenting när jag säger det i mig. Det betyder ingenting när jag inte har någonting att ge mer än så.

18 april
den tredje dagen

I en lägenhet på första våningen är golvet täckt av papp och dammet lägger sig aldrig helt. Trapphusets strävhet i munnen, dess torra lungors hostande. På eftermiddagen börjar ljuden komma. De säger att det finns andra livsformer som befinner sig runt omkring min kropp men jag ser dem aldrig, ser aldrig mig själv. Ett fabricerat surrande ovanför, det ovan som är någon annans under. Det finns alltså en människa i cementblocket som är staplat på mitt (kom ihåg: det är mitt genom tuktan nu), en människa som får ljudlösa ord sända till sig i vibrerande attacker. Jag bestämmer att det är en irriterad kärleksakt.

– Hatar du dig själv?
– Gör inte alla det?
– Jag tycker att jag är bra. Att jag är en moralisk, empatisk, solidarisk person.
(tyst) – Äckliga människa.

Dämpade dunsar. Människan med det surrande golvet (läs: mitt tak) har bundit fast rektangulära sammetskuddar under fötterna för att mildra den olyckligt kroniska hälgången som drabbat familjen i femton rakt nedstigande led. En missformad skelettrest från romantiken då tåspetsträdandet genom ljuva ord och naturens skirhet skapade ovanligt klumpformade hälben. Kuddarna är kungablåa. Lågmält tv-brus någon annanstans ifrån, i den tidiga dödens rike.

Det är dinosaurier bakom alla dammstensväggar som brutit sig ut ur de norröna urbergen.

Och i natten väcker jag klumpfoten med mina lustiga urbergsskrik.

19 april
den fjärde dagen

Något vilt och galet har tagit utsikten och ljuset i besittning. Det är trassel av tusen gröna armar och ben som blir fetare och fetare utan hyfs och pardon. Jag vaknar med ögon fyllda av klorofyll, öron översvämmade av små svarta flugor.

Och det finns inget annat att göra än att stycka de svällande växtkropparna. Insidorna sprutar, och min gröna hud skär sig mot all död.

20 april
den femte dagen

Kokongen

25 april
den sjätte, sjunde, åttonde, nionde, tionde dagen

Ko-ko ko-ko
ko-kong
du bergakung
av damm och gnejs

Spräng uret nu
ding-dong
dang-dung
du bergatunga
ko-koko-kong

Tick-tack
click-crack
det rena slicket

Ko-ko
ko-kong
du erövrare
av kol och silke

Gong-gong
gong-gång
gång-gång

STOPP

ko-ko
ko-ko

(ho-ho)

Något om att ta sig ut ur sig själv och vrida världen

Samtiden skaver. Den är den där stickade tröjan som du fick av en moster eller faster eller kusinfarmor för tio jular sen som liksom sticks i halsen när du har den på dig. Så du har den aldrig på dig. Istället ligger den längst ner i nån byrålåda eller i nåt övergivet hörn i garderoben som numera innebos av ett oändligt dammuniversum. Där ligger den och dammar av sig, sticker hål på luftens molekyler, bidrar till universumen. Eller de där orden som du aldrig sa till den där människan som behövde höra just de där orden, och sen visade det sig att människan gick vidare i livet, men kanske inte levde alls utan var mer som ett tunt tunt spöke genom djuphavsgravsdjupa tomhetskänslor som ekade ut i evigheten. Om någon bara fångade upp dem, då, eller kanske hade ett ekolod för att mäta eller se, men det fanns inget sånt heller, så de bara fortsatte att eka och eka längre och längre ut i det tomma, oändliga. För att du inte sa de där orden.

Samtiden är ett drabbande. Den tar sig in genom porerna, nästlar sig genom alla gångar, och blir ett väsen därinne i kroppsskalet som dirigerar neuronernas utformning, deras vägbeskrivningar. Hjärtats slag. Hur du sänker blicken när du möter en människa. Känslan av otillräcklighet som liksom gnager långt långt in i alla sammanhang, men som aldrig ger sig tillkänna. Den är skuggan du aldrig ser. Eller så anar du den när du skrattar till och samtidigt vrider på huvudet, åt någonting som egentligen inte var roligt. Något flyende oformligt i ögonvrån, skuggan.

Det är samtidens sätt att driva fram i gäng som är som de där tuffa, ouppnåeliga som alltid var utom räckhåll. Eller så var de aldrig tuffa, utan bara osäkra. Behövde varandras beståndsdelar för att kunna bygga upp någon sorts grund som inte raseras av en tvekan, en darrning. Men de hade ytan. De hade hållningen, de rätta orden. De drev fram och runt och i tillvaron med en sån självklar känsla på ytan av att vara en del av alltet så de där osäkerheterna, darrningarna, vändes till ord och domar över andra.

I samtiden finns det åsikter och idéer som är rätt och fel beroende på vilken typ av människa du är, ofta framdrivna av de där gängen. Det handlar om vad personer får tycka och tänka, ifrågasätta, hur de får uttrycka sig. Och nu menar jag inte de där ljusskyggas upprördhet över att inte få vara rasistiska, fascistiska, misogyna, nedsättande, för sådant ska aldrig tolereras, utan att det ibland finns för lite utrymme till tänkbara alternativ eller ett ifrågasättande av tingens utformning och natur. Det blir en fattigare tillvaro när resonemang stängs av, människor nedmonteras i trovärdighet och levbarhet. Det blir fattigare när gängen tar över och driver fram strömmar med rasande vatten framför det där porlet som hörs från bäckarna.

När Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens skapade ett sådant rabalder lystrade någonting i varandet. Vad var det för obsceniteter hon skrev om som fick människor att driva på så där? Vilka hemskheter innehöll texten? Specifikt var det en kuriositet att se människor ha åsikter om dess innehåll trots att de helt uppenbarligen inte hade läst den själva, och därför i förlängningen inte heller kunde uttala sig om texten på ett initierat sätt. För det är väl omöjligt att kritisera en text utan att ha läst den? Det räcker inte att bara höra eller läsa att en text är dålig eller problematisk eller missvisande, utan det krävs en genomläsning för att inse det själv. Om det nu ens är så, det vill säga.

Jag kidnappade därför i stort sett plats för att läsa boken härnäst i hafsbokcirkeln, även om det inte var min tur att välja bok. Den där bokcirkeln är förresten en ganska ostrukturerad historia i sig. Vi har väl tagit oss igenom ett par-tre böcker hittills, ibland tar det ett halvår att läsa en bok och ibland har vi paus på obestämd tid för att det inte ska bli som ännu ett måste i vardagens slit och släng. Det är ett utmärkt upplägg, enligt mig.

Och nu läser vi alltså Ekmans bok. Själv har jag aldrig läst något hon skrivit tidigare, förutom säkert någon artikel hit eller dit som inte satt sig i minnet, så jag har inga tidigare referenspunkter eller förväntningar. Därför är det också extra intressant att diskutera texten med en person som har läst några av hennes tidigare alster – perspektivet vidgas och det skapas nästan ett spänningsfält mellan mina nyläsande, kritiska ögon och de ögon som har läst tidigare och därför känner igen manér i stil och språk. Diskussionen fördjupas, olika referenspunkter fixeras. Och det är också vad textsamtal ska handla om, tycker jag. Att vrida, vända ut och in, få syn på nytt och utmanas i det egna hemvanda. Känna, om än mycket mycket små, nya delar av världens beståndsdelar i någon annans tankar. Det är något oerhört värdefullt, eftersom vi går runt i vår egen upplevelsevärld oupphörligen och intalar oss att det är verkligheten. I så fall finns det miljarder verkligheter samtidigt på vår planet, om det nu skulle vara så. Men är verkligheten i sig din upplevelse av den? Och när verkligheten skiftar för att du tar in någon ny information, blir det då en ny verklighet med en annan uppsättning beståndsdelar?

Vi har bara cirklat fyra kapitel hittills. När vi träffades för nån helg eller två sen så skulle vi diskutera flera kapitel, vars antal jag inte ens minns, men efter två timmars diskussion hade vi bara lyckats ta oss igenom ett. Då insåg jag plötsligt att klockan var mycket och det var dags att ambulerande ge sig ut till livet utanför havsvärlden. Det finns alltså mycket att säga om innehållet, men med tanke på det hittills magra underlaget kanske det är bäst att bara nämna några övergripande saker:

  • Ekman har en nästan raljerande språkdräkt som på många sätt känns främmande. Det är som att jag kan höra en lite bitsk underton i huvudet när jag läser, levererad med ett tillhörande mungipsleende, och det är en ovanlighet i min upplevelsevärld för den typ av text hon framlägger. Det gör innehållet en aning svårgenomträngligt för mig.
  • För att underbygga sina teser presenterar Ekman ett stort antal exempel som hon har hämtat från forskning, tidningar, böcker och andra medier. Dessa är ofta på tappa hakan-nivå, det vill säga de framstår som extremer för någon som inte är helt insatt, vilket förvandlar det hela till ett lustigt skräckkabinett. Riktigt så illa är det väl inte, men jag får ändå en känsla av att exemplen är valda för att höja på ögonbrynen, vara dramtiska kontraster. Det är fräckt, i min värld.
  • Ämnet är viktigt. Vad i vår syn på kön, genus och könsidentitet är fast eller flytande och hur påverkar det vårt sätt att handla, vara, leva och uttrycka oss? Vad leder skiftningar till? Och så vidare. Det är saker som det behöver finnas ett samtal om på samhällsnivå.
  • Jag har läst ganska många recensioner och mycket av kritiken innan jag började läsa boken, inklusive RFSL:s debattbok. Lyckligtvis är minnet dåligt så inget konkret som kan störa läsningen har fastnat, men det ska bli intressant att återkomma till texterna sen när hela boken är cirklad.

En annan sak med samtiden är att den är så snabb. En ögonblicklig manifestation av åsikter, tankar och förbipasserande fenomen som riskerar att inte uppfattas om du blinkar. De där drivande vågorna formas så snabbt att det är svårt att hänga med i vad som sker och vad det betyder. Snabbheten är alltså också som den där kliande tröjan från mostern eller fastern eller kusinfarmorn eller som de där orden du aldrig sa till personen som mer och mer blev ett spöke av det osagda. Skavande, drabbande. För jag är långsam och malande, likt en moloken idisslare. Det tar tid att processa och tänka och förstå. Hur kan någon vara så direkt och fälla bilan i en handvändning, om inte för att det handlar om att vara någonting? De skarprättade åsikterna blir en del av identitetsskapandet i individualismens ödeland, där de drivande gängen grupperar sig och skriker ut i det som brinner. De blir en grund för egenvärdet i den samtid vi skapat där våra synliga attribut och de saker vi innehar signalerar vad vi är. De är jag, min identitet. Och det är viktigt att ha en presentabel och tydlig identitet idag för att finnas till i allt det som pågår. Det bekräftar att jag finns.

Så går tiden. En utbrytning sker; någon skrattar. De där skuggorna i periferin som inte finns dyker upp då och då. Jag återkommer med domen, om den någonsin fastställs.

Rörligheten, lite hafsigt

Jag har tänkt mycket på att vi inte har en rörelse, på senaste. Vi har ingen rörelse. Det finns inget vi. Jag skriver ner lite av de tankarna här, med förhoppning om att jag på så vis kan få lite sinnesro att bygga en badstuga så att jag kan tvätta mig i vinter.

Den rörelse jag vill tillhöra är sysselsatt med att skapa ett alternativ. På riktigt. Det är en rörelse för alla som vägrar ”växa upp”. Som spetsade öronen när Skalle-Per bad Mattis förklara för Ronja vad en rövare gör. För alla som förstått att pengar, staden, lönearbetet, marknaden, varorna, konkurrensen, tillväxten och välfärdsstaten är olika sidor av samma mynt. Att det inte finns några goda pengar. Att staden i grunden är, och bara kan vara, en marknad. Att det inte finns en enda klimatsmart eller etisk vara att välja. Att varuformen är själva problemet. Att lönen alltid förstör glädjen och meningen i arbetet. Att konkurrensen gör oss sjuka. Att den ekonomiska tillväxten aldrig kommer kunna frikopplas från människans ökande dominans och samhällets ständiga utvidgning. Att välfärdsstaten helt bygger på pengar, städer, lönearbete, marknader, varor, konkurrens och tillväxt. Att det är lönlöst att försöka ombilda välfärdsstaten.

Rörelsen skulle ha tre huvudsakliga mål.

  1. Bygga upp ett alternativt system baserat på allmänningar, helt utan pengar.
  2. Försvara allt som redan organiseras utanför varumarknaden eller staten. T ex ideella föreningar, vänskap och nyttjandet av allemansrätten.
  3. Missgynna och snylta på den nuvarande samhällsorganisationen. De multinationella storföretagen, de lokala småföretagen och de statliga och kommunala verksamheterna.

Rörelsen behöver kombinera aktivism och idealism. Handlingar utan idéer är lika utsiktslösa som idéer utan handlingar. Ingen handling är god i sig. Ingen idé är god i sig. Handlingarna är rörelsen och idéerna är rörelsens immunförsvar mot återtagande. Ingen ska kunna sno vårt alternativ och sälja det tillbaka till oss.

Rörelsen är öppen för att vi kanske inte måste ändra på saker och ting för vår egen skull. Det kommer kanske inte en slutgiltig ekonomisk eller ekologisk kris och räddar oss och tvingar oss att ändra på allt. Kanske, alltså. För det kommer kanske visst en sån kris. Den är kanske redan här. Oavsett ser rörelsen till att, för säkerhets skull, skapa krisen. Rörelsen är krisen.

Rörelsen rör sig på följande sätt:

  • Först och främst minskar vi våra utgifter för att kunna lönearbeta mindre eller inte alls. Rörelsen är inget fritidsintresse, inget helgnöje, ingen framtidsdröm.
  • Vi hittar ställen, troligast på landet, med förutsättningar för fri produktion av grundläggande behov. Mat och tak över huvudet kommer först. Sjukvård/omvårdnad kommer vi förmodligen få ge oss i kast med först lite senare när alternativet vuxit.
  • Vi reparerar saker, dumpstrar, bygger snorbilligt, tränar upp våra kroppar för att kunna cykla, gräva, hacka och bära (om vi har sådana förutsättningar).
  • Vi experimenterar med ett konkret system för solidariskt utbyte av överskottsproduktion mellan våra ställen. Det är detta som är alternativet. Det som slutligen ska ta över.
  • Vi är alltid helt öppna med att vårt system inte är kompatibelt med det nuvarande. Vi missar aldrig en chans att säga just precis det. Ja, välfärden kollapsar om vi får som vi vill. Men då har vi blivit så många att vi börjat bygga ett alternativ till den också.
  • Vi samlar, nej hoardar, information om olika arbetsbesparande lowtech-lösningar som förenklar våra liv. På vår wiki ska det finnas massor med tips på hur du sparar pengar, odlar, konserverar, reparerar, undviker byråkrati, bygger hus nästan gratis och organiserar allmänningar, dugnad och talko.
  • Missgynnandet och snyltandet bör av strategiska skäl ske ickevåldsligt och gärna med humor. Deras samhälle är ett skämt, vi lever rövare.

Rörelsen rör sig inte på dessa sätt:

  • Vi framhåller inte ytliga handlingar är goda eller onda i sig. Cykling är exempelvis ett sätt att minska sina utgifter, men målet är inte cykling. Syftet med cyklingen är att minska sina utgifter för att kunna lönearbeta mindre och få tid och ork för att skapa alternativet.
  • Vi har inte ångest för vilka varor vi köper, huruvida de är miljövänliga eller inte. Vi släpper det helt. Varuformen och pengarna är problemet, det finns ändå inga goda varor. Vi köper de billigaste som vi står ut med. För att kunna lönearbeta ännu mindre.
  • Vi har inte ångest för att vi köpte nåt skit som vi inte behövde. Det är orealistiskt att tro att man ska stå emot reklamindustrins bombardemang av vetenskapligt utmejslad psykologisk manipulation. Att vi faller dit visar att vi är mänskliga. Vi tänker istället på hur du ska kunna minska våra utgifter i framtiden, inte på ”synder” vi redan begått.
  • Vi framhåller naturligtvis inte försäljning av goda varor som på något sätt relaterat till rörelsen. Vägen framåt är ständigt minskade utgifter och intäkter. Ingen varuförsäljning och inget lönearbete tjänar det syftet.
  • Vi skambelägger ingen som säljer sin arbetskraft eller andra varor. Att behöva göra det är en självklarhet inom en överskådlig framtid och rörelsen har inte med det att göra. Men det det har inget med rörelsen att göra, heller.

Det konstiga är att denna rörelse inte redan finns, för jag tycker egentligen att det är självklarheter.