Kategorier: Bygga Fixa
Inlägg publicerat

Hafsvatten

Vattensituationen här i havet har alltid varit lite omständlig och trixig. Det finns inget dricksvatten på marken, så det får hämtas från granngårn. Medelst cykel och kärra är det inga problem att transportera två tjugolitersdunkar. Inomhus finns en tolvlitershink med lock som fylls på och som det sen går att skopa upp dricksvatten ur, inspirerat av hur fjällstugor löser vattenförvaringen.

På kaminen står ännu en tolvlitershink med disk- och tvättvatten. Det vattnet kan till exempel användas till handtvätt, att koka potät eller att skölja nåt som inte behöver bli superrent. På vinterhalvåret värms det upp av kaminen och under sommaren är det inte mer än rumstempererat. Varje kväll efter maten tas det kaminhinksvatten som har blivit kvar efter dagen till diskning, sen fylls hinken på.

Bakom vagnen, på andra sidan paradgatsstigen, går en annan liten stig upp för branten som häver sig mot himlen bakom oss i norr. Följ med upp.

Där skymtar nåt när en kommer upp en bit.

Nåt annat som skymtar bakom sopparna är badstugan, men den förtjänar ett eget inlägg nån annan gång.

En halv blåtunna som står i den ofärdiga badgropen och samlar upp vatten. Där fylls hinken på och bärs ner till vagnen igen. Från blåtunnan tas också vatten till badstugan för att antingen duscha direkt i källkallt vatten eller för att värma upp i bastukaminens vattentank.

Vattentillgången varierar lite med årstiderna. På vintern rinner det fortfarande vid kanske minus tio, men det bildas en isskorpa på tunnan som blir tjockare ju kallare det blir. Vid kraftigt regn följer det med en massa bös och smuts som gör att vattnet blir ganska otrevligt. Vattnet balanserar också på en tunn bräda från badgropens kant till tunnan, och brädan hamnar ofta på sniskan eller liknande, så det är lite av en konst att lägga den så att vattnet faktiskt rinner ner i tunnan. Det är en tillfällig lösning som har varit tillfällig i kanske ett år nu. Så är det med hafsare.

Vattnet kommer uppifrån i små rännilar, balanserar över en bräda och samlas upp i tunnan.

Och badgropen ja. Den har grävts för hand. Tanken är att den bara ska täppas för med jord där vattnet nu rinner ut och fortsätter nerför branten. Nästan längst ner i den ihoptäppningen ska ett avloppsrör placeras så att det går att tömma gropen om andan skulle falla på. För att göra rent eller som en extra vattenförsäkring.

Tänk när det verkligen finns en badgrop. Då kan en bara hoppa i nästan direkt ut från bastun.

Till vänster uppåtsikten och till höger neråt. Gropens utlopp är precis i mitten av högerbilden där stenarna ligger och ruvar i skuggorna.

Från början fanns inget sipprande eller rinnande vatten här. Marken var dock våt och sumpig i en kanske tjugo meter bred landremsa, fylld av årmiljonernas ormbunkar som indikerade blöttja. Sån mark skulle kunna kallas för källdrag eller källos.

KÄLLDRAG. (sankt) ställe där källvatten rinner fram, källåder, källbäck (i bet. 1), källa.

KÄLLOS. (käll- c. 1730—1916. källe- c. 1730—c. 1740) (i vissa trakter) (sumpig mark som är genomfluten av) källdrag.

Det varierar dialektalt och i tid om orden används för mark som antingen endast är blöt på grund av underliggande grundvatten eller om det också sipprar fram vatten från marken. Här är en sån distinktion mindre viktig.

Den blöta marken undersöktes och Hannes grävde med en spade i uppförsled för att se om det gick att utröna var det kom ifrån. Sen övergick grävningen i ett försök att samla ihop det blöta för att åstadkomma rinnande vatten.

Följ med längre upp i branten.

Platån där det har grävts. Till höger brantsidan.

En flackare del eller en liten platå av branten har påverkat hur grundvattnet rinner under marken. I stället för att fortsätta på samma djup förorsakar platån att grundvattnet kommer närmare markytan. Det resulterar i sumpigare och frodigare mark just där. Ett källdrag.

Efter grävningen går det att se hur vatten sipprar fram från marken i brantsidan.

Till vänster ses platån uppifrån, ståendes på den ”kant” som bildats efter grävningen. Till höger kikar vi in i brantsidan där vattnet sipprar fram.

Det är helt otroligt att det bara kommer vatten ur marken sådär. Länge har det legat i bakhuvet att nåt behöver fixas för att ta tillvara denna skatt. Men så är det livet och hafset och andningen. Tiden går. Tankarna ruvar mest i det omedvetna. Så blir de mer direkta när vattensituationen hotas på nåt sätt. Det blir för jädra kallt. Regnen stökar till de grävda fårorna så att de behövs fixas igen och igen. Eller så är grisarna sugna på ett gyttjebad så att källdragsmarken blir bökad och trampad och rullad i. Som sig bör.

I källdragsmarken i branten växer allt möjligt. Nu hittades till och med björnbär. Och alltid alltid är det viktigt med svamparna. Egentligen skulle jag vilja att alla bilder var på svampar, men ibland får en kompromissa med sig själv.

När jag väl började fundera lite mer ingående på hur en gör för att ta tillvara på vattnet så uppstod en svårighet: Hur sjutton hittar en information om nåt som en inte vet vad det är? Nåt ska byggas eller fixas eller ordnas, men vad det är som ska göras är oklart eftersom det inte finns nån kunskap. Ingen begreppsapparat. Det är för övrigt ofta det svåraste steget när nåt ska göras tycker jag. Att veta vad som ska göras, att fnula fram det. Det är så ovanligt att göra saker själv nuförtiden så det finns ingen allmän kunskap om tekniker, handhavanden, lösningsalternativ. Tiden springer iväg från människan så hon lejer ut alla fixarsaker till specialister som tar hand om det och håller hårt om deras skrån och metoder. Vi blir fixilliterata.

Lite ledtrådar fanns från försöken till restaurering av skogsvattnet på grannmarken som Hannes gjorde tillsammans med Petter. Där finns en liknande källdragsremsa som här. För längelängesen byggde nån en låda nedsänkt i den branten där vattnet filtrerades in från marken. Det är alltså kunskap som i alla fall har funnits. Säkert var den mer allmän på gårdar och runtom i markerna förr. Sån kunskap som bara vittrar bort nu, som snart kanske inte kommer att finnas kvar alls. Det sorgliga i allt viktigt om våra ursprung och levnadsbetingelser som försvinner i den här strömlinjeformade tillvaron. Det inrutat arbetslinjebetonade, kommersialiserade, individualiserade.

Nåt ska i alla fall byggas uppe i branten där vattnet sipprar ut från brantsidan. Så här ser själva topografin ut:

Vid platån i branten sipprar grundvattnet fram efter grävning. Där ska nåt byggas för att samla och rena vattnet, men vad?

Efter flera djupdykningar, förirranden och breda sökningar efter vad som ska byggas hittades till slut ett engelskt begrepp som verkar överensstämma: spring box. Enligt wiki är det:

a structure engineered to allow groundwater to be obtained from a natural spring. The spring box functions to protect the spring water from contamination, normally by surface runoff or contact with human and animals, and provides a point of collection and a place for sedimentation.

Utmärkt. Att hitta ett begrepp är som att hitta en graal. Nya världar öppnas upp, och alla trådar kan börja rullas ihop till små nystan av användbar information. Vid sökningar verkar begreppet huvudsakligen ha två användningsområden: dels ingenjörer som undersöker sätt att bygga och underhålla platser där vatten kan hämtas av lokalbefolkningen i områden utan ett utbyggt vattennät runtom i världen, dels preppers som vill ordna med vattentillgången utanför nätet/systemet (eller om en vill vara en tråkig anglicist: offgrid).

Men vi behöver också ett svenskt begrepp. Omgivningen och det vi gör måste kunna benämnas för att vi ska ha en chans att relatera till den. Vårt språk är våra tankar, våra drömmar, det som formuleras till vår verklighet. Och det finns ett namn på tekniken nånstans, ett gammalt ord som kanske användes för längesen när det pratades om källvatten och hur det togs tillvara. Jag hittar det i SAOB, såklart. Älskade SAOB. Under uppslagsordet ”källa” finns också

KÄLLKAR. omramning av trä (l. stenhällar) omkring en källa; brunnskar.

Källkar! Så väldigt passande.

I en publikation från 1982 utgiven av U.S. Agency for International Development ser en variant av ett källkar ut så här:

Grundvattnet filtreras genom sand, grus och sten, in i en behållare som är tät. I behållarens nederkant leder ett rör vidare till en förvaringstank, och i ovankant leds överflödigt vatten bort. Lite mer information finns lite här och där, till exempel:

Där är vi nu. Innan vi börjar bygga behöver vi lista ut konstruktionen, vilka material som ska användas, hur det praktiska går till, var vattnet ska lagras och i vad. Ungefär allt alltså. Det har lyfts att det överflödiga vattnet kan ledas rakt ner i badgropen så att det inte går till spillo, medan röret från källkarets nedre del går in i ytterligare ett filter så att det eventuellt till och med blir drickbart. Vilken dröm att ha en tank vid vagnen med drickbart vatten, att bara vrida på en kran när törsten faller på. Kanske ett utekök. Eller ännu en ledning rakt in i badstugan. Alltid ett kalejdoskop av saker att tänka över och fnula på. Bestämma. Förstå och lista ut.

Under tiden fortsätter vi hämta dricksvatten cyklandes och disk- och tvättvatten för hand uppe i branten. Och jag klappar, förundras av och lär mig saker om svampar. Tittar på bilder, sugs in.

Kategorier: Fixa
Inlägg publicerat

Staketsläntring

Vi har strosat nära tankar om att fixa ett nytt staket i kanske ett halvår, ett år eller en halv evighet. Det är egentligen inte viktigt hur länge, däremot att tanken har surrat runt där i det bakersta medvetandet ett bra tag. Först tänktes det nog att det skulle vara passligt sådär i höstas innan tjälen, men så kom hösten innan tjälen och det var annat som behövde göras: vila hela dagarna, släntra runt i skogen i timmar och plocka soppar, glida fram på stigarna på cykeln i den svala luften. Det är svårt att få plats med projekt staketbygge då.

Gullig sopp som någon har gnagt lite på.

(Nu när jag bläddrar bland bilder från höst/tidig vinter inser jag att vi faktiskt byggde bastu då och till exempel också projekterade med att plantera havtornshäck. Men önskar så att det bara varit vilning, släntring och cykling som skedde. Någon gång ska det vara så, på riktigt.)

I alla fall. Hannes vaknade tidigt i går och försvann ut i utomhuset medan jag snusade vidare. Det visade sig att lökbökaren hade kommit tillbaka för fjärde eller femte gången och det med besked. På något sätt känns det extra beklämmande eftersom plantorna har drivits upp från frö, nästan som att det skett en anknytning till just de här små spensliga lökindividerna som varit en del av livet och levt med oss i vagnen när de inte ens var ett minimalt grönt strå.

De två nedre raderna nästan helt uppgrävda, med massor saknade lökplantor.

Bra med lite oväntad motivation ibland som eldar på processen. Hannes tog cykeln till stan för att köpa sånt som behövdes. Under tiden började jag fälla det gamla staketet, som verkligen är ett gammel-gammalt staket byggt av andrahandsstolpar och skarvat fårstängsel som fanns på marken.

Tänk att det går att bo en hyfsad bit från stan och endast ha cykel. Till exempel är det inga problem att frakta 150 meter sexkantsnät och 32 jordankare på en cykel.

Som staketstolpar används egensågat kärnvirke av gran. Tänk att ha eget virke bara sådär, och inte vara helt beroende av en ohållbar skogsindustri som rovar, effektiviserar och kapitaliserar på naturens och planetens resurser. Det är så svårt att förstå, tycker jag, hur vissa saker bara får fortsätta och fortsätta och samtidigt bli värre och värre. Ibland tänker jag på hur världen skulle se ut här om inte all mark var brukad av människors profittänkande. Om inte fälten fylldes av grödor som matar djuren så att människorna i sin tur kan äta djuren. Om inte mossarna var urdikade så att mer mark kan användas till skogsplantage. Om inte skogsplantagerna fylldes med monokulturer av gran och tall. Om naturen hade fått vara nästan helt ifred.

Det är en sorg djupt inne i min varelse att jag inte får känna den här platsen som den vill vara. Att de träd som vill växa här inte får det, och att skogen som hade brett ut sig inte finns. Jag ser mig själv där, i skogen som inte finns, i skogen som borde finnas. Känner svalkan under lövträden och hör rasslet i kronorna. I markskiktet bräken, fräken, och olika gräs. Det hade mestadels varit lövskog här, för det är det som vill växa egentligen, och jag sörjer att jag aldrig får lära känna den annat än i mina inre rum.

Stolparna sågades till i nederkant för att passa i de mer ekonomiskt små jordankarna. Dessutom blir det ett litet överhäng nedtill som förhoppningsvis skyddar mot blöttja. Sedan oljning.

Med hörnstolparna islagna är det sen enkelt att med hjälp av ett snöre mellan dem se var mellanliggande stolpar ska stå. Medan jag mätte med vattenpass och positionerade ankarna undan för undan runt hafsfältet så bankade Hannes i dem med storsläggan, och sedan stolparna.

Det är ungefär så långt vi har kommit i skrivande stund för en skulle iväg på konsert och den andra kraschade på soffan. Och snart måste en väl dricka lite vin, för det är visst ändå fredag.

Något annat som är fint: titta vad jag hittade för raring bland blåärtorna.

Kategorier: Fixa
Inlägg publicerat

Hafsförodlingsfönsterhyllor

Och plötsligt får vi ändan ur vagnen, jädrar i havet.

Hyllor för pluggbrätten så att de i alla fall får lite ljus och överlever gråvädret. Gjorda av osb-skivrester, dumpstrat snöre och några konstiga muttrar som kanske eller kanske inte kommer från en gammal telestation.

Undersidan med bara en knut, och sen mutter.

Lite pilligt att knyta knutarna på precis samma och rätt höjd, men i övrigt en hittills god idé. Vi får se hur snörena trivs i ljus och eventuellt lite skav. Och med sådderna på höjden är det i alla fall lite mer plats.