I mitten av april sådde vi i pluggbrätten. ’Lebanese blonde’, Anjas stora gröna, Anjas långa ljusa, ’One ball’ och ’Ladoga’. De fick stå på golvet i vagnen, tomaterna upptog fönsterplatserna. 3 maj tittade den första upp.

12 maj gjorde jag en grovluckring av raderna med bredgrepen. De största kvickrotstuvorna avlägsnades, men det mesta fick vara kvar. Sen lade jag på massor av rent brunnet hästgödsel som legat i en hög sedan året innan. Det bildade hela bäddarna, c:a 20 cm höga, och begravde ogräset under.

Jag provade att slå gammalt dött fjolårsgräs och torkad vass och lade i några gångar, för att stoppa ogräset. Det blev massor av material, men var lite tungt. Svårt att få bra träff med lien på gräset som tyngts ner av snön (det gick bättre när jag slog dött gräs på hösten sen).

Sen gjorde jag några experimenttäckningar av gångar. En täckte jag med barr och bös från barrskogen. Det var lätt att kratta och skyffla upp, men var långt att köra på skottkärran. Det fanns aspsly närmare till hands. Jag provade att spänna den i knippen och såga den till pellets med elmotorsågen.

Det var mycket krångligare än det såg ut i huvet när jag fick idén, och det var obekvämt att gå på knä vid utplanteringen av squashen sen. Men det täckte ogräset ganska okej. Jag testade också sågspån från sågverket, det funkade också.

Bäst var ändå torr vass. Synd att det inte finns mer sånt nära till hands. Det blev stora mängder snabbt, var lätt att transportera och gick att lägga tätt. Preliminärt tänker jag i år göra en höskörd på senhösten och lägga i en stor hög utomhus över vintern, så att det finns att tillgå för täckning på våren.

Av de ladoga-frön som möglade grodde bara ett enda. Samma sak med Anjas stora gröna, som dock inte hade möglat. De fröna sattes inte på fältet utan på andra ställen närmare vagnen för att bevara sorterna. Men där var det nog för skuggigt, så det blev inget bevarande (men vissa nere på fältet blev ändå väldigt lika Anjas stora gröna i slutändan, trots att de stammade från en frukt från Anjas långa ljusa eller lebanese blonde – jag fattar inte hur den där genetiken/korspollineringen funkar).

14 maj planterade vi ut 70 squashplantor.

Sen kom det direkt ett par frostnätter. Plantor dog och många blev skadade. Som tur var hade vi kvar plantor i växthuset, för alla hade inte gått åt. De plantorna som slapp frostnätterna blev större och frodigare sedan.

Den 29 juni blommade plantorna för fullt och små frukter började synas. Jag minns inte att vi rensade så mycket ogräs i squashlandet. Eller jo! Det kom ju upp svinmålla i hästgödseln. Den åt vi upp.

Kanske första skörden för direktkonsumtion, 11 juli:

Sen åt vi färsk squash ungefär varje dag, strimlad med olja och vinäger, som pizzasallad ungefär. Den gula runda one ball funkade till detta också. Godast är nog lebanese blonde.

Vi gav bort squash till höger och vänster, åt själva varje dag och innan vi åkte till Urkult lade vi upp ett rejält lass med gratis squash på en bänk på stigen som passerar genom Skogshavet. En viktig milstolpe för mig: att ha odlat ett stort överskott och börja kunna dela med mig av mat utanför varumarknaden och experimentera med ett ekonomiskt system utan pengar, varor och kapitalackumulation.

En liten skörd i slutet av augusti:

27 augusti började vi syra squash. Syrning av grönsaker visade sig vara en sån där djungel av dålig info från influerare på sociala medier som låtsas vara experter för att de har testat en grej en gång. Men den här videon och artikeln från Yle tycker jag verkar bra. De framhåller 2 % salt som den perfekta mängden.

En skörd 6 september.

Några blev som dekorationspumpor. Men en sådan som vi provade att äta var jättebesk, tvi!

Förmodligen är väl alla sådana beska. Men de höll sig otroligt bra, å andra sidan. En ligger fortfarande som dekoration i vagnen. Undrar om det är det beska som också håller rötan borta.

En bukett till årets hafsfest och J:s inflyttningskalas, 17 september.

One ball som dekoration på festen.

21 september, första frostskadorna på lebanese blonde, som är den känsligaste sorten.

23 september, frostskadade plantor. Om vi hade slängt på en presenning när väderprognosen sa minusgrader hade det förmodligen förlängt säsongen och ökat skörden rejält. Men nu var visserligen inte skördens storlek något problem.

En liten skörd 17 oktober.

Sen låg squashen på tok för länge utomhus på en presenning på marken och väntade på fortsatt syrning.

Många hann bli dåliga och fick kasseras, en tredjedel kanske. Särskilt de som låg underst i vätan.

14 november började vi torka frö från olika praktexemplar. En one ball, t ex:

En råkostkvarn som vi fick överta av min mamma visade sig passa halvad squash perfekt.

Det blev en sport att tillverka en surburk med så mycket squash som möjligt i och endast med squahens egna vatten. Vi strimlade, saltade, lät dra, stampade med potatismosare och tryckte ner i burkarna. Men det visade sig sedan att en burk stortärnad squash med massa tillsatt vatten var minst lika god som den strimlade och pressade. Det är nog lättare att bara hiva i stortärnad/-skivad squash och toppa upp med tvåprocentsaltat kokat och kallnat vatten. Det går förstås åt lite mer salt och burkar och förvaringsutrymme då, dock.

Burkarna fick stå ett par veckor på köksbänken. Efter ett par dagar kommer processen igång och burkarna behöver pysas varje dag. Fyll inte så här fullt, det måste finnas gott om plats för processen. Det svämmade över hela tiden på bänken.

18 november lade vi överbliven squash på lagring i den nollgradiga jordkällaren. Det var helt fel. Alla möglade och ruttnade och när jag skulle städa bort dem gled de ur mina händer och föll som små bomber på golvet. Schplafs!

Några som låg ute i minusgraderna klarade sig oväntat bra, och användes en bit in på vintern för färskkonsumtion.

28 november fick det räcka med syrningen på köksbänken. Alla burkar cyklades till jordkällaren för att stanna processen.

Det var väl det. Vi äter nu syrad squash varje dag, och det finns en hel del kvar. Ett par burkar smakade lite fisk, men gick ändå att äta. De flesta är jättegoda. Godast är nog de ljusaste squasharna, även som syrade. One ball har lite mer karaktär i smaken, det kanske någon skulle gilla bättre. Jag tror att de kraftigaste, träigaste squasharna blev bäst som syrade. Men de är svårast att skala. De unga blev lite mosiga, men goda, de kanske går att syra utan att skala (det borde vi testat). Tärningarna blev som sagt oväntat bra.

Jag vill odla massor av squash igen. Det är enkelt att odla, håller undan ogräset av sig självt, är lätt att skörda, går att äta färskt som sallad under lång tid och går utmärkt att syra. I år ska jag testa nakenfröpumpa också, för att se om det är en rimlig gröda för framställning av smör och olja.