Experimenten med bönskörden går vidare. Den del av skörden som inte självtorkat på fältet och som sen inte heller torkade i växthuset (oktober är visst ingen vidare torkmånad), vars baljor istället börjat ruttna, delades upp i två kategorier, torraktiga och mojsiga. Men sen behandlades båda på samma sätt. Ljummet vatten från bastun och sen knåda, fiska upp tomma baljor tills det bara var sörja och bönor kvar (”Vad har du i vattnet? Mossa?” som nån frågade), sen sila bort sörjvattnet genom skördelådorna och fylla upp med nytt vatten. Några gånger tills det bara var bönor kvar. De torraktiga var lättast att ha att göra med.
Jag tror det här kommer gå ganska lätt i framtiden, när vi fixat en bättre vattensituation och kanske en riktig diskbänk, om en får drömma. Nu var det lite meckigt att hinka upp vatten från bäcken, fylla i bastuaggregatet i jobbig höjd osv. Det går åt en hel del varmt vatten till sköljningarna.
Men nu är de bönor som inte självtorkade klara och inskjutsade i torkugnen. Snart ska vi experimentera med sätt att befria de självtorkade bönorna från sina baljor.
Vi cyklade hem fem mil efter gårdagens familjesamkväm i staden. Allt är perfekt ute nu, färgerna, temperaturen, mättnaden. Att allt återgår. Sen efter lagom dos prokrastinering tog vi tag i bönfrågan. De som inte torkade tillräckligt ute på fältet har vi inget bra ställe att göra av än, så vi testade växthuset. Men lite väl hopknycklat, så det har blivit för fuktigt. Nu började vi därför sprita bönorna, eller kanske snarare ploppa ut från en gegga. Några är bruna, men det är förhoppningsvis bara lite skönhetsfläckar.
Sen blev det mörkt. Då tog vi dagens värv till torkugnen. Där kommer de bli torra och fina och lagringsbara.
Idag skördade vi bönorna och hängde dem på tork i växthuset. Förhoppningsvis går de att tröska sen, så vi slipper sprita alla. Gissningsvis 70-80 % var ganska torra redan. Nu får vi hålla lite koll i växthuset och se så att de mindre torra inte möglar eller nåt. Då får vi väl köra dem i torkugnen istället. Men vi återkommer väl med ett ordentligt inlägg om hela bönåret. Jag är spänd på att se hur mycket det blev per kvadratmeter i förhållande till linserna och ärtorna.
Jag gillar verkligen, verkligen, inte odling. Ibland är det roligt, oftast är det jobbigt. Jag odlar inte för att det roar mig, utan för att det är rätt. Det är moraliskt rätt (på samma sätt som det är rätt att diska sin egen disk), rätt strategi för att ersätta kapitalismen med ett nytt system utan pengar och varor, rätt väg för att slippa lönearbeta så mycket i den själsdödande samhällsapparaten. Jag känner mig ofta missförstådd som någon som ”är intresserad” av odling. Jag är lika ointresserad av att odla som jag är av att diska! Om du förstår vad det betyder förstår du ganska mycket. För de flesta verkar det vara syntax error. ”Men varför odlar han då?” Det är en så torftig idé om vad som gör livet värt att hålla på med, som den liberala ideologin lurat på oss.
I år har vi lagt mer energi än vanligt på odlingarna i hopp om att en gång för alla få övertaget över ogräset, så att det blir mindre arbete i framtiden. Nästan alla 500 kvadratmeter har vi bredgrepat och kammat i jakt på kvickrot-, maskros- och revfingerörtrötter. Nu är jag trött på alltihopa, men aldrig har det känts mer rätt. Att producera sin egen mat utanför marknaden är så himla radikalt att det är svårt att förstå att de inte förbjudit det ännu. Det är ett ekonomiskt våld riktat rakt mot kapitalismens hjärta. Det försvagar och suger livet ur pengamarknaden samtidigt som det stärker den utomkapitalistiska ekonomin. För varje gång du slår hackan i jorden slår du två slag mot systemet.
Hursom. Idag har jag befriat gulärten, gråärten, gotlandslinserna och de gröna linserna från ogräs.
Nu ser det mycket bättre ut.
63 nakenfrö-, 4 mysk- och 2 jättepumpaplantor planterades ut igår. De verkar ha överlevt.
Det vore så fint om vi kunde få egna linser i år. Förra året försökte vi samodla med bovete, men bovetet kvävde linserna helt. I år står linserna själva.
Potatisen börjar komma upp genom sitt tjocka täcke. Varje år tänker jag att nä fy i år kanske de ruttnat bort eller inte tar sig upp, men varje år kommer ungefär alla upp. Hoppas det blir så i år med. Men trots utrotningen har det börjat komma ogräs i gångarna.
Gula löken är utplanterad och lite blek, men det var den förra året också, så det är nog ingen fara.
Vitlöken ser okej ut, i alla fall ”Sabadrome”. ”Cledor” är vi inte imponerade av, men den får en chans till.
Bönorna ser så jädra bra ut i år. J har funnit upp en ny design på bönstöd, trebenta och ihopsatta med ståltråd i toppen.
Det verkar inte komma några sötlupiner alls. Vi köpte en påse som väl var till för konsumtion, inte utsäde, det kanske är felet. Eller så bygger det på att en köper några särskilda bakterier.
Men det verkar finnas hopp om röbetter, om det inte bara är svinmålla. Men det tror jag inte.
En annan sak som känns mer rätt än nånsin är att blogga på det riktiga internet.
Det var en gång en liten överbliven rabarberplanta som vi fick från Frida förra året sådär på sensommaren. Livskraftig liten krabat. Men för att vi är de hafsare vi är så åkte den inte i jorden som den borde direkt, utan den flyttades växelvis ut ur växthuset där den dränktes i regnet eftersom den stod i en liten plastlåda och så in i växthuset igen där den torkades ut i sensommarhettan. Och så fortsatte dess liv tills nån gång på hösten. Eventuellt kan det också ha varit tidig vinter, men innan tjälen slog sitt absoluta grepp om jorden i alla fall.
Jag läste på om rabarber och vad de gillade för typ av växtförhållanden, och sedan planterades den obotligt vissna och bruntorkade sorgligheten ut i den begynnande skogsträdgården. Nästan inget hopp fanns om dess överlevnad, men så kom våren och krabaten motbevisade alla förväntningar.
Livet!
Det är en obeskrivligt salig känsla när något plötsligt spirar, som om vi har lyckats avkoda växtens behov – avmystifierat den – och skrivit en ny tillfredsställande formel. Den lever och frodas och vi får något tillbaka i slutänden.
Men det är lätt att bli onödigt stursk. Efter några månader ser rabarberplantan i stället ut som en luggsliten och obelåten typ.
Livet var inte så jäkla kul, helt enkelt. Sympatiserar fullständigt.
Och så historien om bönorna. Tidigare skrev jag att de skulle få speciell uppmärksamhet i år, för att liksom klura ut deras egenheter. Och titta vilka raringar som planterades ut.
Förodlade inne i vagnen för att undvika att möss och fåglar skulle ta dem, och sedan ompysslade i växthuset tills det var dags för utplantering. Tänk om jag hade ett sånt rotsystem.
Jorden hade torkat upp eftersom det inte hade regnat på alldeles för länge, så jag passade på att vattna rikligt. Riktigt rikligt. Men växter kan drunkna precis som människor om inte rotsystemet omges av syre, så bladen gulnade, blev mjuka och skrumpnade till slut ihop.
Nu har jag pillat ner resten av de bönor som fanns och vattnat måttligt. De kommer säkert inte gro av tusen anledningar, och då är det så. Men en sak är säker: det är svårt att lära sig allt om bönor när en tar livet av bönplantorna precis i början av säsongen.
Sedan var det förstås andra saker, som att de fina brytbönorna från Elias inte kom upp alls, trots två försöksomgångar. Morötterna har vi inte sett röken av, inte heller mangolden. Och så har vi fått nattliga besök av en lökälskare som bökat runt och kanske även intagit delar av lökflottan. Först misstänktes den stackars grisen som beskylls för så mycket, vildsvinet, men nu lutar det nog åt att grävlingen jag sett några gånger i närheten av komposten är den smarta lökplundraren. Trots fårstängsel och kissbarriär tog den sig in och röjde runt. Bra att den tar för sig av det som finns inom räckhåll när vi inte har gjort ett tillräckligt bra jobb att hålla den ute.
Noll brytbönor kom upp i omgång två, bredvid de fina blåärterna.
Så, lite allt möjligt går åt helvete. Nu ser det också ut som att det ska bli en sån där djävulsvarm sommar igen, där det inte regnar ett dugg. Det som fortfarande lever och växer har alltså god tid på sig att förtvina ner i avgrunden. Gott så.
