Vintersolståndet, på andra sidan mörkret

Vattnets täcke under våra fötter
under våra varelsers kroppar
som rör sig ovanpå
allt därunder

Sjögräs, sjödjur, sjödjup
en miljon liv i en enda droppe
ett universum bortom
vad vi tror finns

Akta dig stadsbo!
för allt farligt i skogen
Rötter och sten och träd
och såna där sniglar
som ser ut som glimmande sammet
och kanske slemmar ner
en tå eller så

Elden genom skinnet
våra kroppars vatten
upp i rymderna

Hjärtat i bröstet
det hoppar och kränger
tar sig ut ur revbensgallret
och skuttar bort från ljuset
bort från oss
in i det mörkaste mörka

Levnaden som en konversation
om tråkiga svarta hål, fittpiercingar
nåt om pretentiösa gubbar
och deras eviga sexualiseringar

Det vackra i mellanrummen
där allt ryms
och rymmer

Våra kroppar tätt
och tystnaden
mitt i maten

Jupiter, Venus
alla stjärnor som en gloria
genom rumtiden
jordklotet
ett skridande helgon

Vattnets täcke under våra fötter
under våra varelsers kroppar
som rör sig ovanpå
allt därunder

Svarta fredagen, svarta Fred Dag

Av nån jädra anledning vill det inte ta sig i kaminen. Jag rotar runt i vagnen efter något lättantänt. Någon kartong, något papper. Något går väl att avvara. Upptäcker kuverten med squashfrön. Gjorde jag inte ett extra kuvert för framtida frön? Jo! Jag tar upp bunten och upptäcker då att den är möglig. Ladoga-fröna har möglat och svampsporerna har tagit sig genom kuvertet och gett sig på den ljusgröna fruktens frön. Jag försöker tvätta fröna i en kastrull med vatten och sprider ut dem på torkkartongen. Ingen aning om man kan göra så. Tur att det var den minst populära sorten. Jag går ut och hämtar papperspåsar under vagnen för att tillverka ett nytt kuvert. Ur kassarna marscherar då en hel liten hord, hjord, flock med de små ettriga skalbaggarna, de där som annars bor i veden, ut över vagnens golv och ner i golvbrädornas springor. Är de skadedjur? Säkert! Jag tar fram dammsugaren, river samtidigt ner en jacka i komposthinken, tappar in dammsugarmunstycket bakom kaminen, fiskar fram det, suger upp djuren, utvisar dem ur vagnen, kastar ner dem för slänten. Jag plockar ihop dammsugaren, tappar in munstycket bakom kaminen, gör ett kuvert, skriver ”Ladoga-frön som först möglade och sen omtorkades”, slår handen i diskstället så det blir ett djupt jack som börjar blöda när jag ska lägga tillbaka märkpännan.

Och cykeln gick av. Och pakethållaren på reservcykeln gick sönder. Och det blev typ inget av vitkålen.

2021 års vitkålsskörd. Den hade varit 20% större om inte inte var så att rådjuren visst visar sig gilla vitkål också.

Nu ska jag köpa en ny cykelram för sex tusen (till ordinarie pris tyvärr). Det är viktigt att ha en bra cykel med stora däck, långa skärmar och dyra tyska pakethållare. En bra cykel kostar väl ungefär som att byta spindelled på nån gammal skrotbil som folk tycker att man ”faktiskt” behöver om man ska bo på landet.

Mer skogsvatten

Vi forsatte med Skogsvattnet. ”Lådan” är klar men behöver ett tak. Byggd av linoljade gamla spontade brädor i halvbra skick. Förhoppningsvis sväller den ihop och blir tät som en eka.

Jag bar grus i hinkar uppför backen och fyllde lite runt lådan. Det är mycket jobb kvar med tillrinningen.

Hoppet

Jag tänker på hoppet. Att de säger att det är otaktiskt att förtvivla, att vi måste känna hopp och pepp för att kunna förändra. ”Sörj inte, organisera dig!” säger de. Och sen, när de möts av en faktauppgift som inte är kompatibel med hopp: ”Det där tycker jag är ett för deprimerande synsätt”. Som om att sanningen inte spelar någon roll, som om att vi kan tänka bort hela världens problem genom att göra en mindre deprimerande tolkning.

Jag tror tvärtom att sorg, depression och förtvivlan är precis vad vi behöver. Att om vi inte sörjer kommer vi inte komma vidare. Jag tror att vi behöver förlika oss med tanken på att det samhällssystem som varit vårt allt nu måste sluta finnas.

Det kommer vara sorgligt. Sådant som vi strävat efter måste vi sluta försöka uppnå. Saker och aktiviteter som vi älskar kommer vi behöva avstå. Det är sorgligt, deppigt, orättvist. Vi kommer bli ledsna och uppgivna, kanske arga. Vad är det då för mening med allt, om ungefär allt det vi ägnat oss åt måste upphöra?

Den som älskar bilar måste sluta hålla på med bilar.
Den som älskar att resa långväga måste sluta resa långväga.
Den som älskar exotisk mat måste sluta äta exotisk mat.
Den som älskar sitt jobb med ditten och datten måste förmodligen sluta både ditta och datta sig.
osv.

Det som utan tvekan aldrig kommer ta oss igenom sorgen är om vi förväntas känna pepp och inspiration inför förändringen. Jag tror att det är lika svårt som att försöka känna pepp över att en närstående lämnat eller dött. Nya utmaningar med nya personer! Kul! Nä. Det är inte kul och man blir inte hjälpt av att någon glad skit kommer och säger åt en att inte hänga läpp. Att det finns massa annat roligt här i världen. Att det bara är att anpassa sig till den nya situationen.

Så organisera dig inte, sörj istället. Sen kanske vi kan göra nåt.

Skogsvattnet, fortsättning

Idag röjer jag vid Skogsvattnet. Det duggar men är torrt i markerna. I dikena är det inget vatten. Ekapölen uppe i skogen är tom. Men vid Skogsvattnets källa sipprar det, vilket känns hoppfullt.

Grensågar är verkligen fantastiska. Röjsågar är farliga och dyra, de bullrar och kräver tung skyddsutrustning som tröttar ut. Jag har jobbat en del med både grensåg och röjsåg och jag tror att grensåg i kombination med lie är bättre i nästan alla fall. Även inom det industriella skogsbruket tror jag, men det skulle nog vara under folks ”värdighet” på nåt sätt, att inte arbeta med en motordriven maskin. Nog om det nu, mer om Alf Hornborgs både viktiga, slafsiga och ärelystna maskinkritik en annan gång.

Intressant med bumlingen som ramlat över den gamla lågan. När den senare ruttnar kommer stenen rulla ner. Jag funderar på att staga upp stenen och göra den till en del av ett nytt sedimenteringsdämme däruppe.

Det gamla dämmet fungerar inte. Vattnet fyller upp till precis under röret som leder till huvudreservoaren, sen sipprar det ner i marken istället. Antar jag. Jag tar nog bort dämmet och bygger ett nytt.

Lite mer om Skogsvattnet-restaureringen

Jag skrapade av nyfikenhet fram trägolvet med hjälp av en badrumsskrapa, sopskyffel och zinkhink. I mina ögon ser det fint ut.
För tillfället sipprar vatten in i trälådan genom det dyiga marklagret. Jag grävde fran ett gammalt järnrör som ledde uppåt i branten.
Röret ledde upp till en byggd vall. Stående brädor med blålera mellan och röret genomfört till ytan på reservoaren på andra sidan. Jag antar att det är ett reningssystem där sedimentering är tänkt att ske.
Om man kisar ser man rörstumpen som kommer ut på ovansidan av vallen. Den har ett silnät på sig som är fastnajat med ståltråd.

Jag fortsatte att gräva ett dike upp mot där vattnet verkar komma ut ur branten. Inflektionspunkt har jag för mig att det kallades i boken Skogsträdgården. Jag tänkte ersätta järnröret, som verkar murket, med en plastslang. Kanske gör jag ytterligare en eller två små sedimenteringsreservoarer (om det nu kan tänkas heta så) ovanför den befintliga. Det borde väl vara bra, tänker jag.

Skogsvattnet, frosten

Det är höst i havet. Två nollgradiga nätter nu, squashplantorna börjar knorvla ihop sig. Snart faller löven och det blir mindre inbäddat. 210:an kommer synas mer och dåna mer. Jag saknar min ickebyggda badstuga. Hela veckan har jag försökt finna upp en enkel, billig, lättbyggd och nedplockningsbar modell baserad på masonitskivors storlek. Men jag velar och är vankelmodig. Hexagon är billigast men svårare att bygga och kräver sågsnitt i 60 graders vinkel. Jag skulle vilja ta fram en modell som går enkelt att bygga med bara en fogsvans. För tillfället är jag inne på en kvadrat som står upp på en spets.

Men idag tog jag paus från ritandet för att renovera den gamla källan tillsammans med farsan. När jag styckade av Skogshavet fick jag servitut på att använda ”Skogsvattnet”, vars källa ligger alldeles intill, men vattnet har inte använts på många år och brunnen/reservoaren har slammat igen.

Ruttna löv, kvistar, barr och murkna granbrädor hade fyllt igen reservoaren och bildat en stinkande dy, och när jag hinkade och grävde ur den tunga massan kom det plötsligt fram ett friskt golv som måste ha legat syrefritt under allihopa. Det kommer nog underlätta renoveringen. Ut i reservoaren sticker en PVC-slang som leder ner till några kranar på gården. Farsan åkte till Lejonkulan och spolade vatten från andra hållet. Plastslangen är över 30 år gammal men verkar vara i utmärkt skick. Det bubblade dy ur slangen och sen kom det rent vatten. Slutligen monterade vi en sil i änden av slangen.

Nu återstår att fixa med tillrinningen till reservoaren och att bygga en trälåda med ett litet tak. Och fixa en kran vid Branta backens fot.

Ska detta kunna bli drickbart?
Silmontage.
Squashen kämpar.
Vitkålen 🙂
Det var en frostnatt den 5 september också, men annars var det den första igår nättras.
När det är grått och inte solen värmer genom fönstren får jag elda i kaminen nu. Den sparrissoppsöverkokningsrandiga kaminen.

Innanfönster och dikesrensning

Det började dra kallt genom de otäta ytterfönstren i vagnen och sydvinden skränade som en motorväg i asparna och hasseln. Så jag satte in innanfönstren som har legat under vagnen och blivit smutsiga. Nu är det tredje gången jag sätter dit dem, och inte heller i år monterade jag haspar. De får vara oöppningsbara i vinter också. Det räcker ganska gott att kunna öppna sängfönstret och dörren.

Det blev jättevarmt direkt så jag fick öppna dörren. Så nu drar det kallt och skränar ändå.

På paradgatan har plötsligt Surhålet uppenbarat sig. Jag försökte rensa ett rör och kratta och gräva upp en dikesränna. Kanske kommer besökande stadsbor klaga mindre på infrastrukturen nu. Om det funkar, förstås.

Den här är ganska bra. En spets att dra upp ränna med och en smal kratta på andra sidan för att fösa dy.

Nog med loggande. Nu måste jag cykla och köpa kaffe.

Trevande

Sist jag bloggade var det på Dumpstrat. Här kommer jag inte skriva så mycket om dumpstring, men det kunde kanske vara en lämplig övergång att liksom börja där.

Då försökte jag säga att jag inte ”räddade” mat. Att mina handlingar knappast var duktiga eller goda eller förändrade något i sig själva. Att världen inte blev ett dugg bättre för att jag dumpstrade. Syftet med bloggen var för min del enbart att informera om hur sjuk världen är. I nästan varenda inlägg försökte jag göra en systemkritisk poäng, men jag upplevde att folk inte läste eller fattade. De reagerade ungefär så här: ”Vad bra att ni räddar maten!”

Jag försökte säga att när vi med hjälp av dumpstringen uppmärksammar matsvinnet så skapar vi en affärsmöjlighet för livsmedelsindustrin. Om vi inte tjatar om att det är konkurrensen, vinstintresset och kapitalismen som är grundorsaken så kommer, skrev jag, industrin snart att återta dumpstringen och börja sälja matsvinn. Och det är vad som händer nu. Nu finns det tydligen ett företag som heter Rescued Fruits AB som säljer ”räddad” mat.

Det var lite kul att hitta deras varor i containern ikväll.

Hursom. På Dumpstrat hade vi ett begränsat och tydligt koncept med ett någorlunda genomtänkt tilltal. Inläggen var tvärsäkra och inte sällan förhastade. ”Så här gör du X” skrev vi, när det i själva verket var första eller bara tredje gången vi gjorde X, och numera gör vi inte X på det sättet. (Vad är nu X? undrar du kanske. Tja, jag minns nåt jag skrev om att frysa in bananer. Jag beskrev väl ett helt okej sätt, men jag kom på ett mycket bättre sen.)

Nå, nog är jag fortfarande helt tvärsäker på att vi måste ersätta kapitalismen med ett helt annorlunda system, och jag har en rätt bra idé om hur det ska gå till. Vi ska flytta till landet, lära oss bygga, odla och bli mer självförsörjande. Jag tänker mig att vi ska koppla ihop våra olika lantliga platser i ett utbytessystem där överskottet av produktionen fördelas utifrån behovsprinciper, inte betalningsförmåga. Städerna ska förfalla, ekonomin ska vi med berått mod driva rakt in i kris. Samtidigt har vi ju börjat bygga ett alternativt system som kan ta över. Det är en strategi helt utan osannolika och orealistiska ”faser”. Det finns ingen dold agenda och inga svåra begrepp. Vi ska avskaffa pengarna och konkurrensen här och nu och därmed, så fort vi bara kan (men det kommer ändå ta ett tag), stoppa samhällets meningslösa expansion. Bara så. Det är inte svårt, på ett övergripande plan.

Men när det kommer till det faktiska genomförandet är det svårt. Hur odlar man egentligen? Hur bygger man saker? Hur reparerar man dem sen? Det är jättesvårt. Jag tror inte det är bra att låta några peppiga ”inspirerande” influerare lura oss att det är enkelt. Jojo, influerarna är säkert jättesnälla och bra personer. De tänker kanske att om de skriver att saker är lätt och kul så blir folk inspirerade och får arslet ur vagnen och vågar göra samma sak. Men jag undrar om inte inspirationen tvärtom är passiviserande. ”Det där med att flytta till landet och odla ser ju lätt och smidigt ut, det projektet kan jag ta sen, om ett par år eller tre.”

I själva verket är de praktiska momenten så svåra att vi inte har någon tid att förlora. Om vi ska komma på hur vi ska göra allt så måste vi börja bums och utarbeta metoder och sätt. Folk behöver få arslet ur vagnen (stan), men nu är det som att de bara går och väntar. Väntar på att bli tillräckligt inspirerade. Som att det är inspirationen och inte de själva som ska arbeta. Skärp er, känner jag. Ingen kommer inspirera skiten av dig så pass att du börjar göra saker av bara farten, du måste börja ta massa jobbiga steg själv. Sälj bilen. Sälj lägenheten. Säg upp dig. Ge upp dina passiviserande skitdrömmar om det perfekta stället i Kolmården eller vad det nu kan vara. Hitta nåt ställe.

Och jag tror inte att sociala medier är alls lämpade för att sammanställa den praktiska informationen om hur vi ska odla, bygga, snylta och leva rövare. Vi vadar upp till låren i en förbannad gyttja av oprövade idéer, gissningar och rena lögner. De peppiga influerarna på Youtube och de deppiga gubbarna på byggforumen har det gemensamt att de fyller internet med osorterad och halvfärdig information. Det blir ett helt eget litet projekt att försöka dechiffrera och sortera i överflödet varje gång man ska ta reda på något. Men det är inte gubbarnas fel och inte influerarnas heller egentligen. Vi är insnärjda i sociala medier-företagens beroendeframkallande system. Det vi egentligen behöver är en wiki.

Jag hoppas att jag lyckas avhålla mig från att bidra med ännu mer onödigt content för folk att vada i. Jag hoppas också att vi inte låser oss i ett koncept eller ett tilltal. Här vill jag bara hafsa ner och dokumentera lite saker. Jag tänker mig att mina inlägg blir en trevande loggbok av stort, smått, allt och inget. Jag tänkte kanske krafsa ner hur jag byggde vagnen, dasset, solsystemet och cykelkärran. Sånt. Något kanske vi kan använda oss av på wikin sen.

Det var väl det jag tänkte säga. Gör inte så här.