Jag tänker på hoppet. Att de säger att det är otaktiskt att förtvivla, att vi måste känna hopp och pepp för att kunna förändra. ”Sörj inte, organisera dig!” säger de. Och sen, när de möts av en faktauppgift som inte är kompatibel med hopp: ”Det där tycker jag är ett för deprimerande synsätt”. Som om att sanningen inte spelar någon roll, som om att vi kan tänka bort hela världens problem genom att göra en mindre deprimerande tolkning.

Jag tror tvärtom att sorg, depression och förtvivlan är precis vad vi behöver. Att om vi inte sörjer kommer vi inte komma vidare. Jag tror att vi behöver förlika oss med tanken på att det samhällssystem som varit vårt allt nu måste sluta finnas.

Det kommer vara sorgligt. Sådant som vi strävat efter måste vi sluta försöka uppnå. Saker och aktiviteter som vi älskar kommer vi behöva avstå. Det är sorgligt, deppigt, orättvist. Vi kommer bli ledsna och uppgivna, kanske arga. Vad är det då för mening med allt, om ungefär allt det vi ägnat oss åt måste upphöra?

Den som älskar bilar måste sluta hålla på med bilar.
Den som älskar att resa långväga måste sluta resa långväga.
Den som älskar exotisk mat måste sluta äta exotisk mat.
Den som älskar sitt jobb med ditten och datten måste förmodligen sluta både ditta och datta sig.
osv.

Det som utan tvekan aldrig kommer ta oss igenom sorgen är om vi förväntas känna pepp och inspiration inför förändringen. Jag tror att det är lika svårt som att försöka känna pepp över att en närstående lämnat eller dött. Nya utmaningar med nya personer! Kul! Nä. Det är inte kul och man blir inte hjälpt av att någon glad skit kommer och säger åt en att inte hänga läpp. Att det finns massa annat roligt här i världen. Att det bara är att anpassa sig till den nya situationen.

Så organisera dig inte, sörj istället. Sen kanske vi kan göra nåt.