Nu har det varit tolv minus ett par nätter. Nordlig vind och två centimeter snö tystar 210:an och hela Havet ligger i lä. Jag har svårt att arbeta med allt jag vill uträtta. Vattnet, sågverket och bastun. Men inte pga kylan.

Jag tänker på Silent running och miljörörelsen. De flesta verkar överens om att kapitalismen inte kan fortsätta på sin inslagna väg. Det presenteras som en faktauppgift. Tyvärr är det så att klimatförändringarna tvingar oss att att byta spår, säger man ungefär. Miljörörelsens uppgift tycks bara handla om att banka in fakta i skallen på andra. Vi måste. För annars.

• Vi måste Göra Något, annars blir jorden en öken som Mars.
• Vi måste Göra Något, annars blir jorden ett brinnande helvete som Venus.
• Vi måste Göra Något, annars kommer mänskligheten utplånas som dinosaurierna (vilket dock vissa verkar hoppas på).
• Det är ingen idé att Göra Något åt samhället. Du måste flytta ut på landet, bli självförsörjande och förbereda dig på kollapsen. Annars kommer du inte klara dig.

Jag ser alla dessa annarser som möjliga framtider. Men jag tror också detta, som jag nämnde i förbifarten i inlägget om rörelsen och som det känns som att ingen tar med i beräkningen: Kapitalismen kanske fixar klimatet. Vi blir kanske varse att ”teknikoptimisterna” får rätt. Utsläppen av växthusgaser stoppas, kol fångas in i jordskorpan och klimatförändringarna bromsas in helt och jorden kyls till förkapitalistisk nivå. Tekniken gör grön energi billigare och mer lättillgänglig än fossil energi någonsin var och den mänskliga expansionen tar ännu ett gigantiskt utvecklingssprång. Alla som sade vi måste hade då fel.

Det är detta som har hänt i den dystopiska filmen Silent running. Mänskligheten har tagit total kontroll över klimatet och bestämt en lagom temperatur. De sista regnskogarna har skickats upp i rymden för att bevaras, för att mänskligheten ska kunna breda ut sig över hela planeten. Filmen börjar med att makthavarna kommer på att de där regnskogarna uppe i rymden kostar ju bara pengar, de ska avskaffas och sprängas i bitar. (Som jag minns det.)

Jag tror inte att det är helt osannolikt att ungefär detta händer. Inte det där med regnskogarna i rymden, men det andra. Det är kanske inte alls så att vi liksom tyvärr är tvingade att leva i harmoni med naturen. Det är kanske så att vi med teknikens hjälp kan bryta oss ur ekosystemen och klara oss utan den övriga naturen. Och det här tycker jag är det kanske värsta framtidsscenariot av alla. Jag tror inte på tekniken, jag är inte teknikoptimist. Tvärtom: Jag är rädd för vad tekniken är kapabel till.

Att hålla detta scenario för möjligt påverkar hur vi ska agera. För det första är det då oklokt att luta sig tillbaka och vänta på att civilisationen kollapsar av sig själv. Det gör den kanske inte. För det andra kan vi inte längre tvärsäkert hävda att vi måste det ena eller det andra. Om Silent running är en tänkbar framtid behöver vi förklara varför vi måste saker. Då räcker det inte att veta vad vi inte vill.

Om vi kanske inte måste göra något för att förhindra civilisationens eller mänsklighetens undergång, hur vill vi att mänsklighetens framtid ska se ut?

Mitt svar är att jag vill att planeten jorden till största del ska bestå av vild och fri natur som inte domineras av mänskligheten. Jag vill ha en mänsklighet vars utbredning, dominans och verksamhet inte växer utan tvärtom drastiskt krymper. Jag vill ha en mänsklighet som i hög grad lämnar den övriga naturen helt ifred. Jag vill att vår uppfinningsrikedom ska få tjäna syftet att underlätta och försköna livet.

Och jag tror vi behöver börja där, innan vi går in på vad vi därför måste göra.